Europa League kämpar vidare ikväll. Tre engelska lag är inblandade i match och med allt från väldigt goda till klart rimliga chanser att ta sig till kvartsfinal i turneringen: Chelsea som har ett 0-1-underläge att hämta igen mot Steaua, Newcastle som har 0-0 att gå på hemma mot Anzhi, samt Tottenham som vann den första matchen mot Inter med 3-0.
Det känns som om det skett något utav en förändring den här säsongen i hur engelska klubbar betraktar Europa League. Delvis beror det så klart på att det är andra engelska klubbar inblandade. Men kanske beror det också på att det faktiskt är andra managers med andra värderingar som leder dessa klubbar och formar deras inställning.
Liverpool åkte förvisso ut i förra omgången, men känslan var ändå att laget och Brendan Rodgers gjorde vad de kunde. Chelsea har kanske inte direkt imponerat men visar i alla fall betydligt mer vilja än vad Man City och Man Utd gjorde förra säsongen. Newcastle och Tottenham går båda för fullt så här långt, trots att de båda har eller har haft tuffa ligautmaningar att hantera.
Det här kan jämföras med den inställning som bland annat Aston Villa och Tottenham tidigare säsonger har visat turneringen. Martin O’Neill och Harry Redknapp har båda visat prov på riktigt typiskt gammelbrittiska värderingar gällande det europeiska cupspelet, och har inte ens brytt sig om att försöka dölja att de struntade i turneringen och endast fokuserade på Premier League och deras placering där.
:::
Det finns ett på ytan svåremotsägbart argument för varför en turnering som Europa League, eller egentligen vilken cupturnering som helst utom Champions League, ska prioriteras ned. Det vill säga det ekonomiska argumentet. Det är så mycket mer värt i ekonomiska termer för klubbar att komma bland de fyra första i ligan och kvalificera sig för Champions League, att sluta någon placering högre i ligan, att hålla sig kvar i Premier League och så vidare, än att gå långt i eller vinna en cupturnering.
Det argumentet är så klart inte fel men däremot begränsat. Men det stora problemet är att det har etablerats en falsk motsättning, i bästa fall en form av halvsanning, mellan ligaspel och cupspel. Problemställningen har formulerats som om framgångar i cupspel leder till misslyckande i ligaspel, att ett lyckat ligaspel i stort sett bara kan uppnås genom att prioritera bort cupspelet. Det har uppstått en ”antingen-eller”-dikotomi.
Detta kan man ha såväl principiella som praktiska invändningar mot. I rent principiella termer kan man så klart lite storslaget hävda att fotboll i grund och botten handlar om ära och att vinna titlar och matcher. Att mer eller mindre strunta i flera turneringar nedvärderar denna princip och förfelar i den meningen fotbollens syfte i jakten på pekuniära och kommersiella fördelar. En fotboll styrd av ekonomi snarare än ideal.
:::
Men det som bland andra Andre Villas-Boas i Tottenham har tagit fasta på och kommunicerat till sina spelare är också den praktiska aspekten. Att det faktiskt ligger ett konkret värde i för laget såväl som för de enskilda spelarna att gå för hundra procent i alla matcher som laget spelar. Stolthet är inte bara ett luftigt ideal, det är något som kan driva ett lag framåt och inspirera till bättre resultat och prestationer.
Det ligger alltså enligt Villas-Boas sätt att se på det ett värde i att gå för fullt i en turnering som Europa League. Dels handlar det om att ta tillvara viktiga lärdomar och erfarenheter från europeiskt cupspel och i det avseendet göra laget mer kompetent att hantera framtida utmaningar. Dels handlar det om att fostra lagets stolthet och vinnarkultur, att forma en attityd och inställning att alla matcher alltid ska vinnas.
Vi kan kontrastera detta med Aston Villa under Martin O’Neill och Tottenham under Harry Redknapp. Vad fick de ut av sina prioriteringar. Aston Villa slog sig aldrig in i Champions League, de var förmodligen aldrig ens riktigt nära. Vad hade de egentligen förlorat på att satsa mer på cupspelet? Harry Redknapp hade vissa framgångar med Tottenham, men vi kommer efter den här säsongen kunna konstatera att Andre Villas-Boas uppnår minst samma framgång han under sin första säsong, samtidigt som han inte väljer att prioritera bort cupspelet.
:::
Jämförelsen med Arsenal faller sig också rätt naturlig. Det är en klubb som under flera år nu uttalat har prioriterat bort det inhemska cupspelet och varit väldigt tydliga med att det är viktigare att sluta bland de fyra första i ligan. Den felaktiga ”antingen-eller”-dikotomin är här stark. Man frågar sig då vad Arsenal egentligen har fått ut av detta, hade de verkligen inte klarat av att sluta bland de fyra första om de också satsat på cupspelet?
Risken är snarare, precis som Andre Villas-Boas har konstaterat, att detta urholkar vinnarkultur. Det är helt plötsligt inte längre lika viktigt att vara bäst, det räcker att vara bland de fyra bästa. Med inställningen att det kan vara okej att förlora fotbollsmatcher följer medelmåttigheten tätt i spåren. Produkten av detta, som vi nu förmodligen sett under de tre-fyra senaste säsongerna i Champions League, tenderar att bli ”hederssamma förluster”.
Faran med detta är också målglidningen. Målsättningen justeras hela tiden nedåt, gradvis så att det blir svårt att märka. Från de väldiga ambitionerna att dominera såväl engelsk som europeisk fotboll, till att vinna ligatiteln, till att konkurrera om ligatiteln, till att kvalificera sig till Champions League, vidare till att konkurrera om att kvalificera sig till Champions League. Och så vidare i en negativ spiral.
I just precis det här avseendet delar jag helt och hållet Gliidarns uppfattning i hans gästblogg i söndags. Sikta mot stjärnorna. Målsättningen för en klubb som Liverpool måste vara att vinna ligan, inget mindre än det. Det förminskar inte betydelsen av att ta sig till Champions League. Tvärtom tror jag Liverpool, och för den delen också Arsenal, skulle märka att det skulle bli betydligt lättare att ta sig till Champions League om de faktiskt på riktigt arbetade med målsättningen att vinna ligan.
:::
Det pratas ofta om vikten av nya och kanske lite mer specifikt utländska influenser. I det här avseendet tycker jag att Andre Villas-Boas och även Michael Laudrup med Swansea den här säsongen har gjort värdefulla bidrag till engelsk fotboll. De har tydligt demonstrerat att det inte bara går, utan att det tvärtom enbart är positivt, att kombinera inhemskt och europeiskt cupspel med ett lyckat ligaspel.
De har klart och tydligt visat att det inte handlar om antingen eller. Det finns ett större värde i både och.
:::
Be Champions!!