Ynklig titelstrid i Premier League

Så särskilt dramatisk kan man dock inte säga att titelstriden känns för tillfället. I och med Man Citys förlust borta mot Everton och Man Utds vinst senare på kvällen mot Reading så skiljer nu hela 15 poäng mellan de båda klubbarna, med blott nio matcher kvar av säsongen. Inget är över innan den feta damen har sjungit, men det börjar onekligen kännas som om titelstriden är över när säsongen bara är halvvägs genom mars månad.

Ynkligt.

Man Utd har förvisso inte gjort någon dålig säsong. Tvärtom så är det sett till ren poängskörd en av lagets bästa säsonger under Premier League-eran. Men det brukar med viss rätta menas att det här heller inte är ett av de starkaste Man Utd-lagen, och om man ska se till hur laget från och till har spelat under säsongen så måste man kunna hålla med om det. Men vad säger i så fall det om motståndet?

:::

Man City vann ligan förra året i imponerande stil. Men vad som var tänkt att vara början på en storhetstid visade sig istället vara kulmen på ett alldeles för kort underbart. Det är oklart om något engelskt mästarlag, åtminstone under Premier League-eran, har gjort en svagare andrasäsong än Man City, särskilt sett till de materiella förutsättningarna. Ett tungt ansvar vilar här på Roberto Mancini, som uppenbart inte har förmått vare sig att förstärka eller motivera laget i tillräcklig utsträckning.

Chelsea sjudade av optimism inför säsongen. Det var början på ett nytt stort lagbygge, efter den oväntade men efterlängtade Champions League-vinsten förra säsongen. Lovande storstjärnor värvades och säsongen inleddes, som vanligt ska sägas, i stor stil. Men offensiva värvningar kunde inte länge dölja defensiva svagheter, resultaten dalade och Roman Abramovichs tourettegrepp om managerposten gav sig än en gång till känna och gav på nytt bränsle till klubbens interna konflikthärdar. Redan under hösten imploderade Chelseas titelambitioner.

Arsenal är ett kapitel för sig själva. Så låsta i en dysfunktionell fotbollsmodell att det som en gång i tiden var ena hälften av Premier League-erans allra mest intensiva titelrivalitet numer mest påminner om en reklamaffisch för barnens rätt i samhället. Det finns resurser i klubben att gott och väl leva upp till pratet om Arsenal som en av Englands absoluta toppklubbar, men den politiska eller finansiella handlingskraften saknas för att göra det till verklighet.

Liverpool. Don’t even get me started.

Tottenham är den enda av toppklubbarna, vid sidan av Man Utd, som känns som om de gjort framsteg den här säsongen. Av det skälet blir det svårare och kanske orättvist att kritisera dem alltför hårt, även om de ännu inte har vad som krävs för att utmana om ligatiteln sett över en hel säsong. Men följaktligen är de också hittills den enda av de engelska toppklubbarna den här säsongen som har besegrat Man Utd i ligan.

:::

Det är naturligtvis inte så att jag personligen klagar. För min egna del hade Man Utd gärna fått vinna ligan varje säsong med 114 poängs marginal om det nu hade varit matematiskt möjligt. Det blir så mycket lugnare på det viset. Ändå är det ju så, och här tror jag kanske att inte minst Man City-fansen kan hålla med mig, att en titel känns så mycket mer värd när det är jämnt ända in på upploppet.

Men sett ur ett ligaperspektiv är det så klart inte så nyttigt om titelstriden i praktiken är avgjord med månader kvar av säsongen. Ju fler klubbar som är inblandade desto bättre, även om jag inte är en anhängare av idén att jämnhet i sig är ett mått på hög kvalitet. Men det är ju sorgligt att betrakta åtminstone tre eller fyra möjliga titelrivaler som över huvud taget inte ens verkar vilja göra match av det hela.

Att Man Utd, med två månader och nio matcher kvar av ligasäsongen, nu leder ligan med 15 poäng beror absolut inte bara på att de kan mest, vilket jag inte är säker på att de över huvud taget gör. Att förklara ett så stort försprång med enskilda spelare blir också lite fånigt. Istället känns det kort och gott som om Man Utd har sitt försprång blott på grund av att de vill mest, vilket gör att de lyckas vinna matcher som konkurrenterna inte lyckas vinna.

Och jag kan tycka att det känns lite ynkligt.

:::

Desto roligare då att följa vad som händer i Premier League under själva titelstriden. Arsenal spetsade onekligen till kampen om Champions League-platserna igår med en imponerande bortaseger mot Swansea. Det var ett stabilt Arsenal, som man ibland men tyvärr alltför sällan får se.

Det sätter press på Chelsea och Tottenham inför deras båda derbyn på hemmaplan idag, mot West Ham respektive Fulham. Naturligtvis är det matcher som de båda bör vinna, vilket i så fall skulle föra dem tillbaka fem respektive sju poäng före Arsenal i tabellen, Tottenham dock med en match mer spelad.

:::

Lika dramatisk är nedflyttningsstriden där Wigan idag, inte minst på grund av Aston Villas och Southamptons vinster igår, har en väldigt viktig hemmamatch mot Newcastle. En vinst där skulle ge Wigan kontakt med Aston Villa ovanför nedflyttningsstrecket, och därtill en hyfsat fördelaktig position med en match mindre spelad.

Katastrofdag för QPR och Reading igår emellertid. Förmodligen den dag som slutgiltigt resulterade i nedflyttning för dem båda. Det är svårt att se dem ta igen sju poäng på åtta omgångar.

:::

537 minuter eller, om man så vill, fem raka matcher. Så länge har Man Utd hållit nollan i Premier League. Inte så illa med tanke på hur väldigt dåligt många menade att lagets försvar var i höstas. Vilket det stundtals också var. Poängen är möjligen bara att väldigt lite är fullt så ensidigt eller självklart som vi ibland vill tro.

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Norwich, Tottenham vs Fulham, Chelsea vs West Ham, samt Wigan vs Newcastle.

Viktig match för Sunderland som, om de inte vinner, befinner sig obehagligt nära nedflyttningsstriden, på samma poäng som Aston Villa och med Wigan sniffandes dem i hälarna. Alla dagens fyra matcher har alltså betydelse, i varsin ände av ligatabellen.

:::

Be Champions!!