Det finns sådant med den engelska landslagsuttagningen som inte alla gånger är så lätt att förstå. Som till exempel att Roy Hodgson väljer att ersätta de skadade Aaron Lennon och Michael Dawson med Joleon Lescott. Vilket för tydlighetens skull har mycket lite att göra med Joleon Lescott, tvärtom så verkar ju Hodgson ha en otroligt hög uppfattning om honom.
Den engelska landslagsuttagningen tog dock under måndagen en sväng in på såpoperans område när det meddelades från Rio Ferdinand att han drog sig ur landslagstruppen för de två kommande VM-kvalmötena mot först San Marino och därefter Montenegro. Anledningen som angavs var att han inte skulle kunna följa sin specifikt utformade träningsregim med det engelska landslaget.
Här är det ju möjligt att ana ett antal bockfötter. För en sak som har varit rätt uppenbar de senaste dagarna är ju att Alex Ferguson har varit allt annat än förtjust över tanken att Rio Ferdinand skulle dra på sig landslagströjan igen, och har säkert på alla tänkbara och även en hel del otänkbara sätt och vis framfört denna uppfattning till Ferdinand.
Och i valet mellan Alex Ferguson och Roy Hodgson, Man Utd och England, klubb och landslag, så var det nog i slutänden inte så särskilt svårt för Rio Ferdinand att ta ställning.
:::
Kanske hade allt varit annorlunda om Roy Hodgson inte inför förra sommarens EM-slutspel hade gjort Rio Ferdinand till ett politiskt bondeoffer i sitt spel att hålla sig väl och sams med John Terry, i efterdyningarna av hans segdragna och då allt annat än utredda konflikt med QPR:s Anton Ferdinand.
Rio Ferdinand var då inte uttagen för ”footballing reasons” hette det då, samtidigt som Roy Hodgson trålade Liverpools avbytarbänk på andra spelare som kunde tänkas ersätta. Ett svepskäl så uppenbart att det hade fått till och med en gatflicka att rodna.
Rio Ferdinand har naturligtvis inga skäl i världen att visa någon särskild lojalitet med en förbundskapten som behandlat honom på det viset.
:::
Men att göra det hela till någon form av principfråga för Rio Ferdinand vore att göra det lite för lättsmält. För där finns naturligtvis också ett antal privata och praktiska motiv för Ferdinand att fatta det beslut han nu gör.
Ferdinand befinner sig för närvarande i förhandlingar om ett nytt kontrakt med Man Utd. I det ljuset måste man se hans ställningstagande. För längden på kontraktet såväl som nivån på hans lön kommer att vara beroende av hans status i spelartruppen.
Det finns flera spelare som hugger efter hans plats i laget. Bland dem Phil Jones, Chris Smalling och Jonny Evans. Inte minst Jones värvades just med tanke på att Alex Ferguson inte visste om han kunde lita på att Rio Ferdinand höll för en hel lång säsong.
Genom att blott fokusera på klubblaget har Rio Ferdinand den här säsongen återetablerat sin roll i laget. Men farhågan är så klart att han genom att ännu en gång öppna dörren för landslaget placerar denna roll i farozonen. Allra helst som Alex Ferguson verkar anse att där finns en motsättning mellan klubb och landslag.
Och i Man Utd är det Alex Ferguson som bestämmer.
Rio Ferdinand väljer alltså lön och egen karriär före landslaget. Han väljer mer sannolika titlar med klubblaget före mest sannolikt fler besvikelser med det engelska landslaget. Kompromissen är att han fortfarande håller sig själv tillgänglig för VM-slutspelet nästa sommar.
:::
Kan det då inte vara så som Rio Ferdinand säger, att träningsregimen gör det svårt för honom att delta?
Det kan säkert ligga något i det. Men om det vore ett faktiskt och oöverkomligt problem så borde det naturligtvis ha framkommit tidigare, inte någon vecka efter landslagsuttagningen. I och med att det dröjer så känns också det mer som ett svepskäl, antingen för att dölja Alex Fergusons inflytande eller Ferdinands möjliga egentliga motiv.
Samtidigt måste man ifrågasätta hur Roy Hodgson väljer att kommunicera med de spelare som han tar ut till landslaget. Det känns väldigt märkligt att Hodgson tar ut spelare till landslaget utan att veta med hundra procent att den spelaren faktiskt vill och kommer att delta. Det här är heller inte första gången det inträffar.
Processen känns amatörmässig. I det här specifika fallet känns det som om amatörismen kommer från samtliga håll.
:::
Vad den här situationen emellertid gör är att tydligt sätta ljuset på en tung anledning till att det engelska landslaget har sådana till synes oöverstigliga problem.
Konflikten mellan klubb och landslag.
Det är svårt att tänka sig något annat land där det är sådan uppförsbacke att få de egna spelarna att spela för landslaget. I samband med landslagsuppehåll är det nästan mer regel än undantag att spelare blir skadade och inte kan delta, för att därefter i samband med nästa klubblagsmatch vara mirakulöst tillfrisknade.
Naturligtvis är det till stor del spelarnas klubbar som sätter press för att slippa behöva göra spelarna tillgängliga för England. Och i England, till skillnad från i de allra flesta andra länder, så har helt enkelt inte landslaget den egna attraktionskraften så att spelarna är villiga att motstå denna press.
:::
Särskilt snyggt agerat är det ju inte av Alex Ferguson. Det är en rätt tydlig men också egoistisk maktsignal han sänder ut till Roy Hodgson och det engelska landslaget.
Hodgson har naturligtvis incitament att ändå hålla sig väl med Ferguson, vid sidan av den naturliga hierarki som ändå finns mellan managers inom brittisk fotboll, hela sju spelare i landslagstruppen är hämtade från Man Utd.
Men något säger det ju också om Alex Fergusons hunger och revanschlusta den här säsongen.
Att med 15 poängs marginal nedåt i tabellen, med nio matcher kvar av säsongen, och med en hyfsat frisk spelartrupp i övrigt, ändå ta till kraftmedel för att hindra en av sina spelare att spela för sitt land, antyder minst sagt en ovilja att lämna något till slumpen eller utanför sin egen kontroll.
Det är förvisso inte hans jobb att ta hand om England. Men ett visst mått av solidaritet hade kanske ändå inte varit fel.
:::
Be Champions!!