Det som är lite sorgligt med Michael Owen är att hans eftermäle aldrig riktigt kommer kunna bli vad hans karriär och hans meriter faktiskt förtjänar. Alltför mycket bitterhet finns kvar bland alla de som sympatiserar med först och främst Liverpool men även Newcastle för att det han faktiskt åstadkom ska uppskattas på rätt sätt.
Michael Owen meddelade igår att han slutar med fotboll efter den här säsongen. Det har varit en svanesäsong i Stoke som väl lite grann påminner om Börje Salmings sista säsong i Detroit, i efterhand ett inte särskilt klokt beslut. Ett tråkigt slut på en karriär som inleddes med hans debut som 18-åring för Liverpool och bara ett knappt år därefter hans succébetonade insats för England i VM 1998.
Det är en karriär som har innefattat spel för klubbar som Liverpool, Real Madrid, Newcastle och Man Utd. Den har lett till ett stort antal landskamper för England. Den har resulterat i ett antal engelska såväl som europeiska cuptitlar, innan han 2011 fick avsluta med en ligatitel för Man Utd, tillsammans med några av världens allra främsta individuella utmärkelser. Det är en karriär som väldigt få spelare kan överträffa.
Ändå vill många förminska den. Mycket härstammar från att han 2004 valde att lämna Liverpool. Hans misslyckade tid i Newcastle ligger honom också i fatet. I min uppfattning ligger mycket bitterhet bakom det, och en ovilja att se att båda dessa klubbar vid de tillfällen det handlar om i grova drag var dysfunktionella både på och vid sidan av planen.
Det är förvisso sant att Michael Owen kanske inte har varit lika sentimental i sina karriärsbeslut som en supporter kanske har förväntat sig. Men minst lika sant är också att Michael Owen har varit en av Premier League-erans allra bästa och mest spännande spelare, och bör kommas ihåg just på det viset.
:::
Michael Owens värde har inte minst varit väldigt uppenbart för England.
Det var den allvarliga skadan han drog på sig under VM 2006 som orsakade alla hans mer sentida problem. Både med skador och med att upprätthålla den fart som alltid varit hans kännetecken. Han borde kanske inte ha spelat i den turneringen, kan man med eftertankens kranka blekhet mena, men det var heller ingen tillfällighet att han gjorde det.
Michael Owen var en gemensam nämnare i Englands alla mästerskap från 1998 fram till 2006. Det var kanske inga himlastormande mästerskap sett till rena resultat, men det var ändå mästerskap där det i de flesta fall kändes som om England presterade någorlunda i paritet med sitt kunnande. Inte minst om vi ser till de båda mästerskapen 2002 och 2004.
Det engelska landslagets moderna och mycket omskrivna sammanbrott har kommit därefter, det vill säga efter VM 2006. Det inleddes med misslyckandet att nå EM 2008 symboliserat av en regnvåt Steve McClaren hukandes under ett paraply. Ett mönster som den inhyrde Fabio Capello inte lyckades bryta i någon väsentlig utsträckning och en problembild som Roy Hodgson alltjämt brottas med.
:::
Det är inte det enda av Englands problem. Men ett stort problem som England har haft under det senaste decenniet är kort och gott att laget har saknat en högkvalitativ anfallare, eller snarare målskytt, av riktigt högt internationellt snitt. Michael Owen var en sådan anfallare, men han har aldrig riktigt kunnat ersättas.
Det är den typen av spelare som kan göra det viktiga och avgörande målet även när spelet i övrigt inte riktigt stämmer. Det är inte minst i mästerskap som sådana spelare blir särskilt viktiga. Englands situation har blivit desto svårare i och med att de saknat en sådan spelare.
Wayne Rooney är utan tvekan en otroligt talangfull anfallare, men han har aldrig varit en ren avslutare på samma sätt som Michael Owen. Det är ingen tillfällighet att Rooney i landslaget såg som allra mest lovande ut när han spelade bredvid Owen. En uppsjö av andra spelare har försökt fylla Owens skor men misslyckats. Spelare som Jermain Defoe och Darren Bent har helt enkelt befunnits otillräckliga på internationell nivå.
Väl så oroväckande är att det inte heller riktigt verkar finnas någon ersättare på väg, om vi tittar in i den överskådliga framtiden. För vilken yngre engelsk anfallare finns där som skulle axla den manteln, som besitter den nödvändiga sniperegenskapen?
Kanske är Theo Walcott i nuläget den bästa lösningen i det avseendet. En annan spelare som förmodligen inte borde ha varit med i det olycksaliga världsmästerskapet 2006.
:::
FA meddelade så sitt beslut under gårdagen att de inte kunde bestraffa Callum McManaman i efterhand för dennes våldsamma och vårdslösa tackling på Newcastles Massadio Haidara, i och med att en av linjemännen sade sig ha sett händelsen.
FA måste naturligtvis följa sina regler, oavsett hur obegåvade de än nu råkar vara. Ett gott skäl de har att tillämpa den policy de gör är att FA vill undvika att hamna i en situation där de sitter och dömer om matchen på nytt, vilket skulle inträffa om de skulle bedöma också situationer som domaren själv har sett.
Det ska naturligtvis FA inte göra. De saknar såväl resurser som kompetens och omdöme för något sådant. Mitt förslag är och förblir enkelt. Ge domarna själva möjlighet att direkt i samband med match gå igenom en videoupptagning i matchen och i efterhand kunna revidera disciplinära beslut, det vill säga kunna dela ut eller ta bort gula och röda kort i efterhand.
Det leder till ett bättre beslutsfattande samtidigt som den viktiga principen att det är domarna som dömer lever vidare.
:::
Be Champions!!