Det är en sak som är lite märkligt med Irland. Nämligen den enkla omständighet att det är ett landslag som känns mycket bekant på samma gång som vi egentligen inte riktigt känner till det särskilt väl. Vi hör spelarnas namn till vardags vecka ut och vecka in, men som landslag betraktat har vi troligtvis bara ljumma föraningar om vilka som ingår och hur de hänger ihop.
Naturligtvis beror detta på att Premier League är den naturaliserade högsta ligan för duktiga irländska fotbollsspelare. En del vill ju mena att allt utöver engelsmän är utlänningar inom engelsk fotboll, men rent praktiskt är det ju så att Premier League och The Football League är hemmaligor för engelsmän, walesare, skottar, irländare och nordirländare.
Just detta tror jag också är en anledning till att det irländska landslaget har haft det förhållandevis svårt att hävda sig på internationell nivå. Landet saknar en egen nationell fotbollsliga vilken landets allra bästa fotbollsspelare åtminstone måste passera för att komma vidare. Därmed tror jag det blir ett större steg för de bästa irländska spelarna att identifiera sig med det irländska landslaget än vad som är fallet för exempelvis de svenska spelarna.
Sverige och Irland påminner någorlunda om varandra i termer av kvalitet. Nog har Sverige haft några riktiga världsstjärnor genom åren som Irland förmodligen saknat, men i grund och botten är de båda landslagen stabila kollektiv som huvudsakligen baseras på måttligt talangfulla fotbollsspelare, som från och till kvalificerar sig till mästerskap men rätt sällan går så värst mycket längre än så.
Ikväll skulle jag först och främst hålla ögonen på följande irländska spelare, om nu Giovanni Trapattoni väljer att spela dem, i ingen speciell inbördes ordning för övrigt:
:::
Robbie Brady, Hull
Att som ung spelare slå sig in i det irländska a-landslaget har inte varit helt lätt med Trapattoni som förbundskapten, men Brady är faktiskt en av de som ändå har lyckats. Bradys utgångspunkt är vänsterkanten där han i Hull framför allt spelat ytter trots att han under sin tid i Man Utd också prövades med viss framgång på vänsterbacken. Brady är teknisk, tämligen kraftfull och en säker passningsspelare. En utmaning för den svenska backlinjen.
Seamus Coleman, Everton
Det har tagit ett litet tag för Coleman att verkligen etablera sig i Everton, men den här säsongen har inneburit ett genombrott. Och om Brady utgör ett irländskt hot från vänsterkanten så kan Coleman med sin snabbhet och precisa inläggsspel hota från högerkanten. Offensivt har Coleman det mesta av vad som kan förväntas av en modern ytterback, men defensivt är han ännu lite labil i sitt positionsspel och det är vad Sverige måste försöka utnyttja ikväll.
James McCarthy, Wigan
McCarthys nationalitet var länge en källa till osäkerhet givet att han kunde välja mellan att spela för antingen Skottland eller Irland. Men det var Irland som drog vinstlotten när han för precis två år sedan gjorde sin riktiga debut. Under dessa två år har McCarthy etablerat sig på Wigans centrala mittfält som en av lagets absolut mest betydelsefulla spelare. Som passningssäker spelfördelare är McCarthy en spelare som Sverige måste stänga ner den här matchen.
Jon Walters, Stoke
Jag kommer inte ifrån känslan att Walters, trots sina tekniskt begränsade färdigheter, är just precis den typ av anfallare som ett svenskt försvar kommer hata att möta. Fysiskt kraftfull och aggressiv, och ettrig som en terrier. En spelare det inte går att släppa ur tanken för ett ögonblick. Stoke är ett av de lag som producerar minst mål och klara målchanser i hela Premier League, men det de skapar har vanligtvis Walters något med att göra.
:::
Gus Poyet framstår som Readings främsta alternativ att ersätta Brian McDermott. Poyet inledde ju säsongen med att kanske underskatta svårigheterna med The Championship, och med Brighton just under playoff-plats för tillfället så kanske han ser det här som en bra möjlighet att slippa äta upp sina egna ord.
:::
Greg Dyke är utsedd till FA:s nye styrelseordförande. A rather unfortunate name if I do say so myself.
:::
San Marino har spelat 115 landskamper. En av dem har de vunnit, tre har de spelat oavgjort och 111 av dem har de förlorat. Om något landslag ska förbättra den resultatraden så är det förmodligen England.
:::
Problemet när fans sitter på internet och diskuterar vilka pengar en spelare ska säljas för är att de sätter beloppet baserat på vad han är värd för dem, samtidigt som det faktiska försäljningspris alltid kommer att vara vad han rent konkret är värd på spelarmarknaden.
Ett annat felslut många gör är att tro att försäljningspriset är ett direkt mått på spelarens kvalitet. Exempel: Jamen, om Paul Pott såldes för £40m så måste ju Dirk Diggler vara värd £60m minst. Många olika ekonomiska faktorer bestämmer en spelares marknadsvärde.
Skön ironi för övrigt, att Iain Ayre än en gång fast i ett helt annat sammanhang tvingas sitta och hävda att förlupna kommentarer från Luis Suarez har gått vilse i översättningen.
:::
Be Champions!!