Det var när Matt Busby kom till Man Utd strax efter kriget i slutet av 1940-talet som han sådde de frön som skulle växa och bli till en revolution inom engelsk fotboll. Vad som skulle komma att kallas för The Busby Babes var för sin tid något helt unikt.
Det var då den allmänt rådande uppfattningen att fotboll var en sport för män, och den kunde nog inte riktigt spelas av någon som inte uppfyllt den mogna och aktningsvärda åldern av åtminstone 26-28 år. Kanske var man rädd att yngre spelare skulle skada sig och råka ut för varaktiga men, kanske var synen på unga män då ungefär densamma som synen på fotbollsspelande kvinnor är idag.
Matt Busby förändrade allt detta i ett svep. Han samlade ihop de allra mest lovande ungdomarna på de brittiska öarna, lät dem bilda kärnan i hela sitt lagbygge och sa åt dem att gå ut och spela en anfallsinriktad och teknisk fotboll.
Samtidigt som det unga laget gick segertåg över fotbollsplanen och erövrade inte bara titlar utan också folkets hjärtan och fantasier så häpnade och ojade sig fotbollsetablissemanget. Matt Busbys replik var lika on the point som skotskt kallhamrad:
“If you’re good enough, you’re old enough!”
:::
Matt Busby och Man Utd revolutionerade synen på unga spelare inom engelsk fotboll och alltsedan Busbys tid har framtagandet av egna, unga spelare varit en del av klubbens mest kärt hållna traditioner.
När Alex Ferguson 1995 rensade ut klubbens gamla garde i ett svep för att bana väg för den nya unga generationen så sågs det som galet och som ett otroligt riskfyllt projekt. Vad Alan Hansen hade att säga om saken vet vi redan, och många menade att Ferguson tappat greppet fullständigt. Historiens facit säger annorlunda.
Arsene Wenger och Arsenal trampade vidare i dessa fotspår och vandrade möjligen till och med längre än så. Arsenals arbete med att slussa in unga talanger i de egna leden är imponerande sett både till stil och resultat. Ungdomskulturen fick fäste här mer än någonstans, och några av Englands mest spännande talanger har kommit fram som en följd av denna.
Detta sammanfaller med en allmän trend inom fotbollsvärlden, kanske är det en trend som har skapats utav just detta, att värdera unga spelare väldigt högt. Och att beundra de klubbar som lyckas bygga framgångsrika lag baserat på unga spelare. Barcelona, Dortmund, Napoli och Arsenal, beundrade alla lika mycket för deras prestationer på planen som för lagets låga snittålder.
:::
Men har detta å sin sida kanske tagits några steg för långt, har det hela tillåtits att gå till överdrift?
För med FM-generationens ungdomliga logik som grund så kan det ju ibland framstå som att en spelare som börjar närma sig 26-28 år är mer eller mindre överspelad, yesterday’s news. Det är en spelare som har sett sina bästa dagar, är på väg utför, har inget eller lite mer att bidra med. Åldersismen löper amok.
Och kanske har klubbarna tagit rygg på denna uppfattning. Möjligen av ideologiska skäl (“vårt lag ska bygga på unga spelare”). Möjligen av ekonomiska skäl (“billiga att köpa, lång ekonomisk livslängd, hög försäljningssumma”). Frågan är, binder de därmed ris åt egen rygg?
Båda dessa skäl kan sägas passa in på Arsenal. Arsene Wenger har dessutom ofta berömts för sin förmåga att “sälja spelare vid just rätt tillfälle”, det vill säga när de uppnått en viss ålder och därför anses ha en nedåtlutande marginalnyttekurva. Där finns också en på sätt och vis förståelig ovilja att skriva mer än ettåriga kontrakt med spelare runt 30-strecket.
Men vilka signaler sänder då detta till en klubbs äldre spelare? Det är ett system som närmast oundvikligen måste leda till att dessa undrar över hur önskvärda de egentligen är och börjar känna tvivel över klubbens lojalitet med dem.
:::
Kanske kan några av Robin van Persies ord skina lite ljus på detta:
“I think my move to United came at exactly the right time. It shouldn’t have been any earlier or any later. Arsenal was for eight years the place to be. But last summer was the perfect moment to sign for United. You have a couple of good clubs for older players, where they feel OK and are appreciated. In the past those were AC Milan and Juventus, and nowadays, United is a good example. So who knows how long I will stay at the club?”
Supportrar pratar om lön. Spelare pratar ofta om möjligheten att vinna titlar. Van Persie är inget undantag där men här lyfter han också särskilt fram en annan aspekt, Man Utds förmåga att vårda och ta hand om sina äldre spelare snarare än att kasta dem på historiens skräphög. Kanske ett perspektiv som blivit desto viktigare för van Persie när han närmar sig 30-strecket.
Tillräckligt viktigt för att vara ett skäl till att få honom att vilja byta klubb. Bort från Arsenal. Till Man Utd.
Det finns naturligtvis andra goda exempel i Man Utd. Ryan Giggs och Paul Scholes. Två spelare som kanske inte har ungdomens glöd i stegen men fortfarande bidrar med mycket på fotbollsplanen för sin klubb. I laget finns också Rio Ferdinand som länge betraktats som slut men fortsätter att vara ledande mittback i Premier Leagues mest titelvinnande lag. Edwin van der Sar, Gary Neville med flera innan dem.
Man Utd slussar fortfarande in unga spelare. Men kanske har denna filosofi och tradition med åren, kanske i och med att Alex Ferguson själv uppnått en alltmer aktningsvärd ålder, och fått utstå alltfler frågor om när han är för gammal för att fortsätta trots att hungern för fotbollen brinner lika hett inom honom som förr, kompletterats av också en annan insikt. Som lite skotskt kallhamrat skulle kunna uttryckas:
“If you’re good enough, you’re young enough!”
:::
Be Champions!!