Har Liverpool en framtid med eller utan Luis Suarez?

Ändå har Luis Suarez en benägenhet att försätta sig själv i sådana problem och kontroverser att det trots all hans betydelse och skicklighet ändå tvingar fram funderingen om han trots allt är värd allt besvär för Liverpool. Förra säsongen var det hela affären med Patrice Evra, och alldeles nyligen så var det hans kommentarer om han kunde tänka sig att lämna Liverpool för att få spela i Champions League.

Att han vill spela i Champions League är inte förvånande i sig, men det är så klart ytterst onödigt att framföra detta önskemål just på det sättet och i det sammanhanget. Det skapar oro och turbulens i klubben likaväl som det sätter Liverpool i en svårare förhandlingsposition gentemot eventuella köpare. Hans säsong har varit tillräckligt bra, och Liverpools säsong tillräckligt svag, för att andra klubbar ändå ska vara intresserade av honom.

Istället blir det här till ännu en situation där Luis Suarez sätter sig själv före det kollektiv han tillhör. Men kanske är just detta också en del utav vem han själv är och därmed också vilken typ av spelare han är.

:::

Det finns en air utav politisk korrekthet och märkligt nog också utav jantelag runt den engelska och europeiska fotbollen. Ett system utav rådande normer och värderingar som aktsamt skyddas. Enkelt uttryckt handlar det rätt mycket om att en spelare inte får tro att han är något och absolut inte får sätta sig själv före systemet.

Spelare som gör det bestraffas alltid på något vis. Och spelarna har antingen anpassats eller lärt sig att anpassa sig. Medieträning eller en längre tids socialisering av sina klubbar har gjort att spelare som exempelvis Leo Messi eller Ryan Giggs i princip aldrig sätter en fot fel i en intervju, aldrig säger en enda kontroversiell stavelse.

Den enda naturliga följden av detta blir till sist så klart att de inte säger någonting av faktisk betydelse. För det som faktiskt betyder något är väldigt sällan tillrättalagt men desto oftare kontroversiellt. Och tystnaden är tråkig, för man kan ju tänka sig att det är spelare som har mycket intressant att tillföra ett samtal.

Det här systemet upprätthålls av en mängd mäktiga intressen. Från fotbollens styrande institutioner, inte sällan i händerna på TV-bolag och deras allmänna sensibiliteter, från media likaväl som från supporterhorder med alla tänkbara skäl att vilja häckla en spelare som inte följer strömmen. Och de spelare som trotsar dessa intressen disciplineras hårt.

:::

Detta har Luis Suarez tvingats att bli varse. För få om någon spelare i Premier League just nu är mer bevakade eller kritiserade än just han. Han är genom sitt beteende på och utanför planen naturligtvis inte oskyldig till situationen som sådan, men han disciplineras hårdare för detta beteende än vad andra spelare gör till stor del på grund av sin uppfattade trotsighet.

För intrycket är inte att Suarez direkt känner någon ånger. Hans oförmåga till anpassning förlängde konflikten med Patrice Evra och försatte Kenny Dalglish i dålig dager. Ändock fortsätter han, särskilt i samband med att han lämnar i England för spel med Uruguay, att beklaga sig över hur har har blivit behandlad. Han känner sig förföljd och orättvist behandlad av systemet, felet är inte hans.

När turerna kring Negrogate snurrade som allra värst så var det Luis Suarez kulturella bakgrund som främst användes som hans försvar. Tyvärr bar inte dessa försvar rimlighetens prägel. Men ändå så ligger det mycket i att försöka se Luis Suarez kulturella bakgrund som ett sätt att förstå vem han faktiskt är och varför han är på det viset.

Uruguay är ett litet land i en region präglad av europeisk kolonialism och därefter amerikansk imperialism. Politisk och social turbulens har gjort att det allmänna förtroendet för samhällets institutioner är lågt och att inte lita på makt och myndigheter.

Det kan falla sig naturligt för en person från Uruguay att definiera sig själv som slåendes ur underläge, kanske att betrakta sig själv som något utav en rebell. Detta är framträdande också inom fotbollen där en central del av spelidén är att försöka ”lura” motståndaren. Gambetear, på svenska ofta uttryckt gambeta, är ett sydamerikanskt uttryckt baserat på en uruguayansk spelare som hade just detta som kännetecken.

Att luras är alltså centralt för en spelare som Luis Suarez. Inte heller att använda orena och kanske ibland oärliga metoder för att vinna betraktas som lika fult som inom europeisk kultur. Systemet i sig ses ju som orent och oärligt, och då kan det inte gärna vara oärligt att försöka knäcka systemet. Snarare ses det kanske som en hälsosam form av civil olydnad.

:::

Det hela är kort och gott inte svartvitt.

Naturligtvis är det lätt att uppfatta Luis Suarez som en på många sätt osympatisk spelartyp, med ett europeiskt ”regler är till för att följas”-perspektiv blir något annat svårt. Samtidigt vill man ju själv ibland bara kräkas när man ser hur ett politiskt korrekt system kväver frispråkighet och öppenhet, och insikten om hur tråkig och barntillåten den engelska fotbollen har blivit.

Visst kan man tycka att det blir lite arrogant självupptaget att ständigt betrakta sig själv som en rebell i krig mot systemet. Man anar om inte annat bakom detta en rätt hög uppfattning om den egna personens betydelse. Samtidigt är det ju en föreställning som ges regelbunden näring när FA och deras domare inte behandlar spelare lika, när andra spelare får straffar och frisparkar lättare eller inte i motsvarande utsträckning tilldelas gula kort för filmningar. När media kritiserar en spelare men inte andra och ständigt idisslar gamla förseelser även när spelaren gjort något bra.

Frågan Liverpool måste ställa sig är om Luis Suarez individuella skicklighet är värd att behålla sett till klubbens behov av att skapa kollektiv sammanhållning både i klubben och i laget. Det är en fråga med ett betydligt mer öppet svar med Brendan Rodgers som manager än vad det var med Kenny Dalglish som manager.

Men har Liverpool över huvud taget den valmöjligheten?

:::

Be Champions!!