”Sunderland behöver mig mer nu än någonsin!”. Så lät det för bara några dagar sedan när Martin O’Neill befann sig på en supporterträff och svarade på frågor om Sunderlands säsongavslutning och omedelbara framtid.
Kanske var frågan som gav upphov till det svaret ändå en indikation på att det bland supportrarna till sist hade börjat undras om O’Neill verkligen var rätt man på rätt plats. Hittills har de visat upp ett tämligen speciellt tålamod, detta trots kontinuerligt svaga resultat under O’Neills ledning efter en förviss stark inledning.
Möjligen har Martin O’Neill själv anat vartåt skeppet barkat ett tag. För det har under en tid sett stelt, håglöst och uppgivet ut från hans egen sida. Och detta är märkligt för en manager som med sitt tidigare så livliga kroppsspråk förmodligen är det närmaste en brittisk manager kommer att efterlikna José Mourinho och Andre Villas-Boas i fysisk yvighet.
Det kan vara så att O’Neill blivit till en del utav Sunderlands problem. För lagets prestationer på fotbollsplanen har alltmer börjat efterlikna O’Neills beteende på sidlinjen – stelt, håglöst och uppgivet. Attityder reflekterar ledarskap är en ofta beprövad och bevisad organisatorisk sanning. Frågan är om O’Neill någonsin återfann gnistan efter sin påtvingade ledighet för att ta hand om sin familj.
:::
Många uttrycker nu förvåning över att Martin O’Neill fått sparken. Framför allt är det flera brittiska journalister som uttrycker denna förvåning. Det upplever jag som en helt omotiverad förvåning, det som borde förvåna är möjligen att det inte skett tidigare. För samtidigt som Sunderlands resultat har varit svaga under en längre tid så har laget rent spelmässigt brustit såväl taktiskt som i självförtroende.
Det verkar dock finnas en allmän uppfattning att vissa managers kort och gott är osparkbara. Vi kan kalla dem för ”the untouchables”. Genom sitt renommé de på olika sätt byggt upp hos brittiska journalister så väcker det alltid till förvåning och ibland upprördhet när de får gå från sina jobb. Harry Redknapp är en av dem och troligtvis är Martin O’Neill en annan.
En annan vanligt återkommande invändning är att beslutets timing är helt fel, explicit eller underförstått så borde klubbledningen ha väntat. Om än oklart på vad. Igår kväll blev det ju nästan lite lyteskomiskt när Alan Shearer beskrev timingen som bisarr, med tanke på att han själv tog över Newcastle den 1 april 2009 med åtta matcher kvar på säsongen.
Istället är det kanske så att Sunderland har fattat det här beslutet att sparka Martin O’Neill vid precis rätt tillfälle. De har hållit fast vid honom in i det längsta, i den utsträckning att det kan hävdas vara för länge, men beslutar sig för förändring i ett läge när Sunderland fortfarande ligger strax ovanför nedflyttningsstrecket, med ödet i egna händer. Så få matcher återstår på säsongen att det också kan vara möjligt att uppnå den kortsiktiga effekten av att byta manager.
Det kan också uppstå ett läge där det framstår som uppenbart för en klubbledning att den nuvarande managerlösningen helt enkelt inte fungerar och inte har några förutsättningar för att fungera. Då är det alltid bättre att agera omedelbart än att prokrastinera och dra beslutet i långbänk. Varför ska man hålla fast vid något uppenbart dysfunktionellt?
Brist på långsiktighet och kontinuitet kan vara ett problem för en fotbollsklubb. Men handlingsförlamning är motsvarande problem på den andra änden av skalan.
:::
Många var positiva när Sunderland tillsatte Martin O’Neill som manager. Jag var definitivt en av dem. Det var en manager som gjort stora jobb i Leicester, Celtic och Aston Villa och med dokumenterad förmåga att genom sin blotta personlighet kunna lyfta sina klubbar. Sunderland var också en klubb som låg nära O’Neills eget hjärta. Det kändes helt rätt.
Inledningsvis såg det också väldigt bra ut. Från att ha befunnit sig i botten av tabellen under förra säsongen så vann Sunderland sju av de tio första matcherna med O’Neill som manager. Resultaten försämrades under våren men uppfattningen var ändå att O’Neill med ett sommaruppehåll i ryggen skulle kunna forma laget efter eget huvud.
Ellis Short, Sunderlands ägare, gav honom också resurser att handla för under sommaren. Klubben spenderade närmare £22m på nya spelare. Den nya säsongen inleddes och även om den resultatmässiga succén uteblev så låg Sunderland ändå stabilt förankrade i mitten av tabellen. Så sent som den 19 januari, efter att precis ha besegrat Wigan, så låg Sunderland elva med nio poängs marginal till nedflyttningsstrecket.
Lite drygt två månader senare ligger nu Sunderland alltså på 16:e plats, blott en enda ynklig poäng ovanför nedflyttningsstrecket och därtill med en match mer spelad än både Aston Villa och Wigan. Och med bortamatcher mot Chelsea och Newcastle närmast på agendan.
Ett skäl till att Martin O’Neill fått utstå så relativt lite kritik för dessa svaga resultat är förmodligen för att den här typen av svackor är något Sunderland är rätt vana vid. Det har blivit en del av klubbens identitet.
Säsongen 2001/02 vann de tre av sina 19 sista matcher, vilket följdes upp säsongen därpå med blott en enda poäng under säsongens andra halva. 2005/06 tog de 15 poäng under hela säsongen. 2008/09 vann de en enda av sina sista 13 matcher, säsongen därpå gick de 14 matcher utan vinst. Förra säsongen vann de inte en enda av sina sista åtta matcher.
Sunderland verkar helt enkelt ha stora problem med sina säsongsavslutningar. Kanske beror det på trötthet, kanske är det en allmän ängslighet som kryper sig in i laget när säsongen närmar sig sitt slut. Det är hur som helst ett mönster som en ny manager nu måste försöka bryta, för att inte Sunderlands vistelse i Premier League ska sluta vid sex år.
:::
Frågan är vem som tar över Sunderland. Allt tyder på att en ersättare redan är tillfrågad och kommer att presenteras under de närmaste dagarna. Vem det än blir kommer att ha en begränsad budget att arbeta med, då Ellis Short håller i plånboken efter tidigare vidlyftigt köpande under först Roy Keane och därefter Steve Bruce.
Mark Hughes nämns nu som en av de mest sannolika efterträdarna. Till stor del beror nog detta på att Hughes var en av de hetaste kandidaterna i samband med att Martin O’Neill tillsattes. Sedan dess har dock Hughes den här säsongen lyckats med bedriften att inte vinna en enda match med QPR, och det är ju inte riktigt en bra merit att ha sitt CV om uppdraget är att undvika nedflyttning med Sunderland.
Vid sidan av honom nämns andra som är tillgängliga på grund av de fått sparken tidigare under säsongen. Av dem är förmodligen Roberto Di Matteo det mest spännande namnet. Vad som frestar med den tillsättningen är så klart att Di Matteo förra säsongen visade att han kan det här med att ta över klubbar under våren och få dem att prestera. Med Di Matteo har Sunderland också en manager som fungerar i både Premier League och The Championship, vilket i rådande läge är en viktig aspekt.
För problemet med att byta manager just vid den här tidpunkten är att utbudet av ersättare är lågt. De namn som en klubb som Sunderland förmodligen vill ha är antingen inte tillgängliga eller inte särskilt intresserade av att med så litet tid att agera ta över en klubb som riskerar åka ur Premier League. Ännu färre är intresserade av att följa med klubben ned i The Championship.
:::
Sunderlands återstående spelschema:
Chelsea (a)
Newcastle (a)
Everton (h)
Aston Villa (a)
Stoke (h)
Southampton (h)
Tottenham (a)
Vem som än blir Sunderlands näste manager kommer att ha en väldigt tuff inledning och kan rimligtvis också förvänta sig att se tabelläget förvärras innan det kan börja vända uppåt. Alla poäng från de första tre matcherna är bonus, derbyt mot Newcastle kan bli extremt intensivt med båda lagen i riskzonen.
De tre därpå följande matcherna kommer dock att avgöra Sunderlands säsong. Om de kan ta sex poäng från de matcherna, och ett par poäng från de övriga matcherna så borde Sunderland ha en realistisk chans att vara säkra på nytt kontrakt innan de ska möta Tottenham i sista omgången.
:::
Be Champions!!