Det känns på något sätt lite tidstypiskt att samtidigt som det spelas kvartsfinaler i Champions League så gäller den främsta just nu pågående diskussionen inom engelsk fotboll huruvida det är okej att en manager i Premier League en gång i tiden har sagt sig vara fascist.
Mycket har gjorts av det faktum att det inte är några engelska klubbar kvar nu när det vankas kvartsfinaler. En del vill se det blott som tillfälligheter medan andra väldigt gärna vill se det som ett bevis på att engelska klubbar inte längre förmår konkurrera i det europeiska cupspelet.
Själv är jag inte övermåttans orolig. Helt visst kan vi den här säsongen hävda att Chelsea och Man City onekligen borde ha presterat bättre. Men i övrigt var det mest typiska cupmarginaler som skiljde. Att Arsenal och Man Utd lottas mot Bayern respektive Real Madrid får ses som lite oturligt i sammanhanget, i båda fallen var det väldigt lite som till sist separerade de olika lagen.
Mer oroväckande är i så fall det förhållande att det känns som om det taktiska initiativet för tillfället inte finns i Premier League, utan i andra ligor såsom La Liga och möjligen Bundesliga. Programmet Eurotalk talade bland annat om svårigheten att hitta några ”taktiska trender” med sitt ursprung just i Premier League.
:::
Om vi håller oss till modern tid så ligger det mycket i det synsättet. Till viss del känns det som om engelska klubblag har hållt fast vid den taktiska modell som hjälpte dem dominera den europeiska fotbollen under en femårsperiod under andra hälften av 2000-talet, och först alldeles nyss har de börjat ta nya steg bortom denna modell.
De taktiska idéerna inom europeisk fotboll har på senare tid istället producerats i först Italien, Holland och Frankrike och därefter mer nyligen i Spanien och Tyskland. England har valt att importera idéer snarare än att producera dem själva.
Det går att se detta som en tillämpning av ett centralt begreppspar inom strategisk teori – make or buy? Om något behövs så står varje strategisk aktör inför valet att antingen producera det själv eller köpa det utifrån. Varje aktör väljer det alternativ som medför lägst kostnad för dem själva. England har här valt att köpa in sin idéutveckling samtidigt som andra ligor och länder i större utsträckning har valt att producera den själva.
Då kan man fråga sig på vad denna skillnad i så fall beror.
:::
Ett stort skäl till skillnaden ligger i graden av centralisering av tänkande och idéutveckling inom fotbollen. Det handlar också om den relativa styrkan mellan klubbar och nationella förbund inom olika länder. I de länder som valt att producera egen idéutveckling är graden av centralisering hög och de nationella förbunden har haft en starkare ställning. Nationella centra för idéutveckling har grundats, något som lyst med sin frånvaro inom engelsk fotboll, fram till för bara några månader sedan med St George’s Park.
Ett annat avgörande skäl kan vara att Premier League länge nu har varit den allra mest resursstarka ligan. Det enda långsiktigt hållbara sättet för övriga ligor att konkurrera med överlägsna resurser har varit med hjälp av bättre tänk och bättre management. Exakt samma mönster ser vi mellan engelska klubbar inom Premier League. Incitamenten för taktisk idéutveckling har alltså varit större i framför allt Spanien och Tyskland.
Där kan också finnas kulturella förklaringar. En sådan är den antiintellektualism som länge präglat och fortfarande präglar engelsk fotboll. Att tänka fotboll kan här ses som både lite fånigt och ”omanligt”. Idén om tänkande fotbollsspelare offras ofta för föreställningen om den starke managern. I engelsk media hyllas managers som öppet säger sig inte bry sig så mycket om det här med taktik, ett managerskap handlar om att motivera snarare än kultivera. Magkänsla värderas högre än eftertanke.
:::
Ett helt annat skäl kan dock vara att det i Premier League finns en så pass hög grad av taktisk variation att detta har försvårat en enhetlig taktisk idéutveckling bland dess klubbar. One tactic simply does not fit all. Det här är en möjlighet som bland andra Rafa Benitez har poängterat, och som har lyfts fram som en särskild egenhet med just Premier League.
Kanske är det också så att just taktisk flexibilitet är ett av den engelska fotbollens allra främsta särdrag. Och att om det finns någon trend som har växt fram i Premier League så är det just denna. Förmågan att framgångsrikt kunna ställa om taktiskt från dag till dag och omgång för omgång, en form utav taktisk generalisering snarare än specialisering.
Det är kanske inte så märkligt att ett program som Eurotalk missar en sådan taktisk trend. För när man sitter och tittar efter trender så letar man först och främst efter likheter, det vill säga gemensamma nämnare. Idén om flexibilitet bygger dock på det motsatta, det vill säga olikheter, och riskerar mest framstå som spretigt brus jämfört med en mer harmonisk enhetlighet.
Utmaningen för engelska klubbar har alltid varit att lyckas balansera det inhemska ligaspelet med det europeiska cupspelet. Det är inte någon slump att just engelska klubbar alltid har haft större problem med det än klubbar från andra länder. Energiläckaget är högre och den taktiska skillnaden så mycket mer markerad.
Den framtida utmaningen för engelska klubbar består i att lyckas hitta en konstruktiv balans mellan å ena sidan en taktisk flexibilitet nödvändig för att hantera det engelska ligaspelets maratonmarsch, och å andra sidan finna en taktisk tydlighet som behövs för att överleva det europeiska cupspelets sprintlopp.
Den närmaste femårsperioden får avgöra hur väl det slår ut.
:::
Be Champions!!