Titelstriden må vara i praktiken mer eller mindre avgjord. Kampen om Champions League-platserna å sin sida är spännande och intensiv. Men en titt längre ned i tabellen ger vid handen en av de jävligaste och mest infernaliska nedflyttningsstriderna i mannaminne. För även om vi på goda grunder antar att QPR och Reading är klara för nedflyttning så befinner sig fem klubbar ovanför strecket inom två poäng från varandra.
Aston Villa, Stoke och Sunderland har samtliga 34 poäng. Norwich har 35 poäng och Newcastle sitter på 36 poäng. Den inbördes ordningen mellan dessa klubbar kan alltså ändras inom blott en enda omgång. Dessa fem klubbar jagas å andra sidan Wigan, som har samlat ihop 31 poäng men därtill har två matcher mindre spelade. Skulle de lyckas ta tre poäng från dessa båda matcher så befinner sig alltså även Wigan på 34 poäng.
Det har blivit till en vana för Wigan ända sedan de 2005 flyttades upp till Premier League att långt in på säsongen befinna sig indragna i en segsliten nedflyttningsstrid bara för att under våren lyfta sig själva upp ur avgrunden. En beundransvärd egenskap naturligtvis, kanske inte minst eftersom Wigan till skillnad från många andra klubbar i liknande situationer hela tiden har valt att vara lojala med sina managers.
Men den andra sidan av att Wigan ständigt är indragna i nedflyttningsstriden in på slutspurten av säsongerna är att man alltmer måste ställa sig frågan: Hur länge kan det här hålla? Någon gång måste det ju bli till en sådan där säsong när saker och ting inte faller på plats för Wigan, när det som tidigare löste sig till det bästa istället följer lagen om alltings jävlighet. Men då är frågan om detta i så fall skulle vara den säsongen?!
:::
Mönstret från tidigare säsonger verkar till viss del hålla i sig också den här säsongen. Wigans formkurva har pekat uppåt under våren och resultat såväl som poäng har uppnåtts. Läget är ändå problematiskt på tröskeln inför säsongens sista månad och om Wigan ska lyckas hålla sig kvar i Premier League så måste tre nyckelspelare prestera:
James McCarthy har en särskild betydelse vad gäller att säkra Wigans bollinnehav vilket är viktigt såväl offensivt i syfte att kunna bygga upp anfall, som defensivt i syfte att minska motståndarnas möjligheter till anfallsspel. Inte minst viktigt givet att Wigan hittills släppt in ofantliga 57 mål, nästan två mål per match. Med en passningsprocent om 88% så är McCarthy central i Wigans uppbyggnadsspel. Särskilt om vi betänker att han hittills under säsongen genomfört cirka 1,750 passningar varav nästan 60% har varit offensiva passningar. McCarthy organiserar alltså Wigans anfallsspel.
Shaun Maloneys betydelse för Wigan kanske bäst visas av att Wigan har förlorat varenda match den här säsongen som Maloney inte har spelat. Han är särskilt betydelsefull när det kommer till att skapa målchanser för Wigan, där han tillsammans med Jean Beausejour på vänsterkanten är som allra mest produktiv. Med en passningsprocent om 90% så har han skapat 43 direkta målchanser för Wigan. Men det största värdet för Wigan med honom är att majoriteten av dessa målchanser har skapats på planens sista tredjedel. Maloney omsätter det av McCarthy orkestrerade anfallsspelet till målchanser.
Arouna Koné är vad alla lag inblandade i en nedflyttningsstrid behöver allra mest, en renodlad målskytt. Med tio gjorda mål hittills under säsongen, många av dem dessutom viktiga och matchavgörande, så har Koné gjort dubbelt så många mål som någon annan spelare i laget. Det har varit en lyckad säsong för Koné i vilken han har visat sig vara en av ligans mest kliniska avslutare. Han är snabb och framför allt effektiv, han behöver inte många chanser för att göra mål. Koné är alltså sista länken i den kedja som bildats av McCarthy och Maloney.
:::
En faktor som talar för Wigan den här säsongen är det stora antalet klubbar som är indragna i striden sett till att det endast är en återstående plats under nedflyttningsstrecket kvar att oroa sig för. I nedflyttningsstridens version utav ”hela havet stormar” så bråkar alltså sex klubbar om fem trygga stolar, blott en blir utan. Oddsen bör alltså vara goda.
Mot detta talar kanske formkurvorna hos övriga klubbar. Både Sunderland och Aston Villa verkar ha hittat lite luft igen när det som allra mest behövs och har ett visst momentum i ryggen. Åtminstone på kort sikt verkar Paolo Di Canio ha gett Sunderland, som såg väldigt håglöst ut, nytt råg i ryggen. Wigans främsta förhoppning är då möjligen Stoke, som har varit helt bedrövligt under hela våren och som ännu inte visat något tecken på uppryckning.
En okänd faktor i nedflyttningsstriden är att Wigan också under maj ska spela en FA-cupfinal, vilket mycket väl kan vara den största enskilda matchen i klubbens historia. Det är en chans att vinna en titel. Hur mycket av Wigans koncentration kommer att vara på den här matchen, och hur mycket energi stjäl den matchen, och den uppmärksamhet som följer med den, från ligaspelet såväl inför som efter finalen?
Kvällens generalrepetition mot Man City är en av Wigans två hängmatcher. Borta på Etihad kan Wigan omöjligtvis räkna med några poäng, någon poäng alls vore en stor överraskning. Därmed skulle en av hängmatcherna försvinna och det återstående spelschemat är därtill också svårt, med matcher mot såväl Arsenal som Tottenham kvar på programmet.
Håller sig Wigan kvar i Premier League den här säsongen så vore det en större bedrift än någon gång tidigare.
:::
Clwb Pêl-droed Dinas Caerdydd.
Det walesiska namnet på Premier Leagues nyaste klubb. Cardiff har haft många säsonger som slutat i krossade hjärtan i försöken att nå Premier League. Men alltid har playoff stått dem i vägen. Den här gången valde de att strunta i playoff-spelet och säkrade igår kväll automatisk uppflyttning till Premier League efter 0-0 hemma mot Charlton. Tio procent av Premier League utgörs alltså nästa säsong av klubbar från Wales, och Premier League får ännu ett intensivt derby på programmet.
:::
Sura miner på Emirates igår i och med att Arsenal reagerade, med viss om än inte full rätta, på Evertons fysiska approach till matchen.
Det här är samtidigt ett problem som Arsenal till stor del drar på sig själva. I och med att motståndarna vet att de kan få Arsenal ur balans genom att spela fysiskt och småfult mot dem så kommer de naturligtvis vara mycket mer benägna att tillämpa den taktiken.
Att klaga på det och visa sin upprördhet för det är alltså kontraproduktivt. Och här gör vare sig Arsene Wenger eller Arsenals spelare sig själva några tjänster. Snarare skyltar de just med vad motståndarna upplever som en svaghet.
Den enda lösningen är att svara upp med samma mynt, stå upp i kampen och visa att man inte viker ned sig. Då kommer motståndarna att tvingas hitta andra metoder.
:::
Kvällens matcher: Fulham vs Chelsea, Man City vs Wigan, samt West Ham vs Man Utd.
En av få återstående chanser som Man City fortfarande har kvar att hoppas på att minska gapet upp till Man Utd. West Ham borta är traditionellt en svår match för Man Utd, ligatitlar har tappats där förut. Annars är det en viktig match för Chelsea som kan kapitalisera på Arsenals poängtapp mot Everton igår kväll.
:::
Be Champions!!