Fotbollen, likt de allra flesta samhällsfenomen, är präglad av modesvängningar och vad som råkar vara populärt för stunden. Det är inte något som bara gäller klubbtröjorna utan också något som gäller för de taktiska tankar och idéer som styr ett fotbollslag.
Vad som utgör rådande mode styrs till stor del av vad som för tillfället råkar vara framgångsrikt. Imitation är en vanlig strategi inom alla organisationer för att reducera osäkerhet, och på så vis sprids tankar och idéer om taktik från en klubb till en annan. Ett särskilt språkbruk kan anammas vilket möjliggör för en klubb att visa att de tagit till sig det senaste
Barcelonas påverkan på fotbollstänkandet under de senaste fem åren har varit stor och de är för närvarande den globala fotbollens främsta trendsetter. En sådan trend är alltsedan Pep Guardiola fick för sig att använda Leo Messi på ett lite annorlunda sätt föreställningen om den falska nian.
Michael Cox, författaren bakom taktiksajten Zonal Marking, definierar en falsk nia såsom: ”An unconventional lone striker, who drops deep into midfield”. En central del i föreställningen om den falska nian är alltså en uppluckring av anfall och mittfält.
:::
Föga förvånande så har det här med falska nior blivit fasansfullt populärt, alla vill så klart tro eller åtminstone få andra att tro att just deras lag är kapabelt ett lika systematiskt och innovativt anfallsspel som Barcelona. Även när det ej är med verkligheten överensstämmande.
Brendan Rodgers hade exempelvis följande att säga om Luis Suarez: ”We play him in that false nine role. He’s not a traditional number nine who’s up there, stood, static.”
Mot detta kan vi inledningsvis invända att det är en orättvis beskrivning av en så kallad traditionell nia. Ett annat begrepp för en sådan roll är center, det vill säga en spelare vars uppgift det är att hålla i bollen, dra motståndarförsvararna ur position och försöka nå fram till avslut på mål. Det finns inget som säger att en sådan spelare måste vara orörlig eller statisk. Tvärtom.
Men det beskriver också Luis Suarez på ett vilseledande sätt. Suarez genomför 54% av alla sina passningar på planens sista tredjedel. Jämförelsevis har typiska traditionella nior som Steven Fletcher och Peter Crouch en motsvarande andel om 55% respektive 53%. En falsk nia, om den följer definitionen, borde tillbringa avsevärt mer tid längre ned i planen.
En offensiv spelare som utgår från en position längre ned i planen bör också slå en större andel av sina passningar framåt. Endast 22% av Luis Suarez passningar gick framåt, resten gick bakåt eller i sidled. Även detta ger bilden av en spelare som befinner sig längst fram i sitt lags anfallslinje.
Luis Suarez är helt enkelt en ytterst kompetent traditionell nia. Men att uttrycka det så får inte Brendan Rodgers att framstå som en fullt lika modern manager som om han beskriver Suarez som en falsk nia.
:::
Men vad spelar det då egentligen för roll vad man kallar det hela för? Det viktiga är ju att det hela fungerar. Om man sedan väljer att kalla en potatis för tomat så må väl det vara okej. Kan man tycka.
Problemet är att det riskerar bli normativt. Det vill säga att en manager försöker omforma en spelares roll på planen inte utifrån vad som är dennes faktiska karaktär och styrkor, utan istället utifrån en teoretisk idealbild om hur en anfallare bör spela.
Lite grann kan det vara vad vi för tillfället ser med Wayne Rooney.
Det finns en tendens hos Man Utds supportrar att vilja se Rooney alltmer som en offensiv mittfältare, den kreativa kraften på Man Utds mittfält som laget länge saknat. Denna vilja har fått visst understöd av Alex Fergusons beslut att stundtals spela honom i den rollen.
Den påverkas också av att Robin van Persie har övertagit rollen som lagets främste målskytt. Ingen vill ju se på Rooney som en second string-spelare, alltså måste en ny plats på planen hittas åt honom i vilken han är huvudgestalt. Detta sökande underlättas av föreställningen om den falska nian.
Wayne Rooney är en anfallare i grunden. Hans genomgående bästa och mest ihållande framgångsrika perioder som spelare har kommit i egenskap av anfallare. Det är i den rollen som Man Utd så här långt har haft som mest nytta av honom, likaväl som det är i den rollen som England kontinuerligt väljer att använda honom.
Naturligtvis kommer Rooney kunna göra kompetenta, ibland även lysande, insatser som mittfältare. Han är en arbetsvillig, motiverad och allmänt begåvad fotbollsspelare. Han kommer inte göra bort sig oavsett uppgift. Men han är inte en skolad mittfältare, och lika ofta som han kan bidra med en öppnande och avgörande passning så kan han, likt mot West Ham i onsdags, bli överspelad och försvinna ur matchbilden.
Wayne Rooney är en anfallare i själ och hjärta. Han kommer inte bli mindre anfallare bara för att vi väljer att kalla honom för mittfältare eller offensiv mittfältare. Vad föreställningen om den falska nian riskerar göra är att dölja och trivialisera de skillnader som faktiskt finns mellan olika lagdelar och dess respektive ansvar.
Det må vara helt och hållet moderiktigt att flytta Wayne Rooney längre ned i planen. Men det är dålig strategi och taktiskt riskabelt. Jag tror inte Alex Ferguson bryr sig så mycket om att framstå som moderiktig, men han har en viss benägenhet att försöka tvinga in fyrkantiga klossar i runda hål.
:::
Be Champions!!