På något sätt har ju en cirkel på sitt eget lilla sätt och vis slutits i någon form av ofrånkomlig konklusion. När Liverpool värvade Luis Suarez från Ajax så var han avstängd av det holländska fotbollsförbundet för att ha bitit en motståndare. Och nu så riskerar han ha gjort sin sista match i Liverpooltröjan efter att ha bitit ännu en motståndare.
De engelska tidningarna och fotbollsjournalisterna befinner sig föga förvånande i ett tillstånd av euforisk moralpanik. Det tävlas om vem som hårdast kan fördöma Suarez förkastliga beteede. Henry Winter sparar inte krutet i sin senaste krönika. Phil McNulty verkar närmast personligt förolämpad av vad han tvingades bevittna. I den andra änden av skalan twittrar Joey Barton om att vi måste förstå att Suarez trots allt bara är en människa. Alla har sina egna bockfötter i den här soppan.
Själv känner jag ändå att jag har lite svårt att uppröra mig så väldeliga. Visst, det är ett fullständigt idiotiskt beteende som är oacceptabelt på en fotbollsplan, men det var också tämligen ofarligt. Att beskriva Suarez som en kannibal känns ju som att man har lämnat de rimliga tolkningarnas värld utan något hopp om återvändo. Det sker värre saker på fotbollsplanen. Personligen anser jag i så fall att Suarez beteende mot Patrice Evra var mer förkastligt. På samma sätt anser jag vårdslösa och ofta medvetna tacklingar och stämplingar vara ett betydligt större gissel.
På vad beror då moralpaniken? Dels är det naturligtvis fråga om att mjölka ur det mesta möjliga ur en nyhet. Skandaler säljer. Dels är det helt säkert en kulturfråga. Att bita en motståndare faller väl inom en kategori av saker man kan göra som inom ett engelskt synsätt är bland de mest nedriga man kan göra, som att spotta på en motståndare eller fuska sig till fördelar på planen, alls inget som skadar men väl som förnedrar.
Sedan är det så klart även så att det finns en historik med Luis Suarez. Det är som sagt inte första gången han biter en motståndare. Och i hans spår duggar kontroverserna tätt. Diskussionen om att han filmar sig till fördelar är ständigt aktuell. Det är armbågar och knytnävar. Det var hela förra säsongens soppa med Patrice Evra där han satte både sig själv och Liverpool i klistret. Och nu biter han en motståndare ännu en gång. ”Inte en gång till…” är naturligtvis logiken bakom drevet.
:::
I gårdagens TV-soffor satt bland andra Graeme Souness, Jamie Redknapp och Alan Hansen och uttryckte sin gemensamma förfäran. Luis Suarez beteende är enligt dem moraliskt förkastligt och förstör Liverpool som fotbollsklubb, ”denna stora och fantastiska klubb”, dess etik och värderingar. Deras kontenta är att det här är antingen Suarez allra sista chans eller slutet på hans tid i klubben.
Det här är så klart ett självförhärligande synsätt. Det sägs inte rent ut men det är ett perspektiv som utgår från en syn på Liverpool som lite förmer, som om det vore något speciellt med just Liverpool. Det var ett synsätt på Liverpool som var aktuellt och vid liv när dessa tre en gång i tiden spelade för Liverpool, och var tveksamt redan då. Kopplad till och besläktad med den här idén om moralisk överhet är en känsla av berättigande, att Liverpool har rätt till vissa saker eftersom de är Liverpool.
Delvis är det här en produkt av de politiska beslut som fattades under 1970-tal och 1980-tal som drabbade Liverpool som stad och region hårt. Där lades en grund för ett ”världen mot oss”-perspektiv som förvisso kan vara till viss nytta men som också skapat en tendens att placera ansvaret för allt som sker vid någon annans fötter. Om kritik riktas mot klubben så måste det bero på att någon är ute efter att sätta dit den.
Problemet är att ibland har de också rätt. Exempelvis vad gäller Hillsborough så var myndigheter faktiskt ute efter att sätta dit dem, eller snarare frånskylla sig själva eget ansvar. Det är inte paranoia när någon faktiskt förföljer en. Men detta har i vissa fall felaktigt tagits som intäkt för att så alltid är fallet, och blivit till en form av förföljelsemani.
Så Luis Suarez beteende går inte enbart att betrakta utifrån ett nationellt kulturellt perspektiv som många vill göra. Det vill säga se till hans sydamerikanska bakgrund och förstå hans beteende utifrån det. Det handlar också om hur hans beteende påverkas av Liverpools egen klubbkultur. Och i en klubb där dess ikoniske manager på fullt allvar går ut och menar att domarna ”borde hjälpa laget lite”, och där spelare och ledande klubbföreträdare ändrar egna vittnesmål av rättstaktiska skäl, är det kanske inte så konstigt att Suarez inte ges några större signaler om behovet av personligt ansvar och förändring.
Det är i alla fall svårt att bli särskilt förvånad över att ännu en märklig incident av det här slaget inträffar. Betydligt mer förvånande hade varit om det inte inträffat.
:::
Vad ska då göras för att se till att det aldrig mer händer eller tydligt signalera personligt ansvar? Omedelbart försöka sälja honom för att därmed minsann demonstrera att ”ingen spelare är större än klubben”?
Det är så klart en väg att gå. Vissa menar nu att Liverpools snabba krishantering under gårdagen och dagen tyder på att klubben inte har för avsikt sälja Luis Suarez. Men även om Liverpool skulle vilja sälja honom så ligger det ändå i deras intresse att förmedla att de vill behålla honom. Givet att Liverpool missar också nästa säsongs Champions League så kan det hur som helst vara så att Liverpool tvingas eller anser det ekonomiskt motiverat att sälja honom ändå.
Påståendet att Liverpool inte kan behålla Luis Suarez på grund av dennes beteende är däremot överdrivet dramatiskt. Det är naturligtvis fullt möjligt under förutsättning att både klubb och spelare den här gången menar allvar med att det är oacceptabelt och inte får hända igen. Och då menar jag en attityd som går djupare än blott en läpparnas bekännelse.
Trots allt har historien lärt oss att det är allt annat än omöjligt för storklubbar att hålla fast vid spelare trots personliga kontroverser. Man Utd har gjort det flera gånger, med Eric Cantona och Roy Keane. Chelsea har gjort det med John Terry. Man City med Carlos Tevez och under lång stund Mario Balotelli. Med flera. Förutsättningen är att det handlar om i sig enskilda incidenter, med sina speciella omständigheter och produkt av normal mänsklig svaghet, snarare än ett beteende satt i system.
Där måste finnas ett kollektivt och individuellt ansvarstagande. Den centrala frågan för Liverpool, och Luis Suarez framtid i klubben, är: Finns detta?
:::
Ja, skulle jag säga. Jag tror på Brendan Rodgers när han med emfas menar att det här är ett helt oacceptabelt beteende. Jag tror på honom mer än vad jag i det avseendet tror på någon manager i Liverpool sedan åtminstone Gerard Houllier. Rodgers känns som en manager som på ett fräscht sätt kombinerar ett nyttigt utifrån-perspektiv på klubben med en känsla för dess traditioner och värderingar.
Och jag tror definitivt inte det här är ett beteende som Liverpools amerikanska ägare uppskattar och tolererar. Kenny Dalglish fick gå som ett bondeoffer för det taffliga sätt på vilket han och klubben hanterade den förra incidenten orsakad av Luis Suarez. För John W Henry och Fenway Sports Group har Liverpools varumärke ett kommersiellt värde, och lär skarpt ogilla allt sådant som tär på detta varumärke.
Men hur är det egentligen med Luis Suarez själv?
Väldigt lite talar ju för att han faktiskt lärde sig något från det som hände förra säsongen med Patrice Evra. Efter många om och men, och efter att ha orsakat klubben stor skada längs vägen, kom det till sist en ursäkt. Men uttalanden därefter, särskilt när han befunnit sig utanför England, signalerar klart och tydligt att han inte ser felet som sitt eget, utan att han är ett offer för engelska fördomar och Man Utds makt inom engelsk fotboll.
Den här gången har han agerat annorlunda, möjligen vis av erfarenheten, möjligen för att det inte finns samma möjlighet att slingra sig. Mea culpan kom snabbt. Samtidigt känns den inte fullständigt genuin. Att själv meddela att man bett motståndaren om ursäkt, när kutym är att det är motståndaren som meddelar att ursäkten är mottagen och accepterad, andas PR-taktik. Metod 1A i krishanteringsmanualen: Ta kontroll över storyn!
Dagens meddelande att han vill skänka sina böter till Hillsboroughs familjefond känns också olustigt. Som att han utnyttjar minnet av Hillsborough för att framställa sig själv i bättre dager och hitta ut ur skithuset. ”Usch då, bet han en motståndare? Ja, men han skänkte ju pengar till Hillsborough, då måste han ändå vara en reko kille!” Det kan vara uppriktigt, men det kan likaväl vara taktiskt.
Bara Brendan Rodgers kan avgöra om Luis Suarez har någon framtid i Liverpool sett till klubbens värderingar, oavsett om Suarez själv nu vill stanna kvar eller ser sig om efter nya klubbar och utmaningar inför nästa säsong.
:::
Be Champions!!