I och med att Man Utd i måndags, med en månad och fyra omgångar kvar av säsongen, säkrade ligasegern så har det funnits en kutym att motståndarna i de återstående matcherna formar hedersvakt åt dem inför match. Ett tecken på kollegial respekt. Jag kommer inte ihåg när den traditionen först inleddes, men den har i alla fall varit levande i ett antal år.
Nu slumpar det sig då så att Man Utds första match efter säkrad ligatitel råkar vara mot Arsenal på Emirates. Vilket då händelsevis råkar vara lite extra kontroversiellt eftersom Arsenals stora stjärnspelare Robin van Persie inför den här säsongen valde att lämna Arsenal för just Man Utd. Idén om att behöva forma hedersvakt för Robin van Persie betraktas i vissa kretsar som fullständigt förskräcklig.
Bakom denna idé ligger en flera avseenden märklig svekdebatt. Det menas alltså att Robin van Persie svek Arsenal genom att lämna klubben, och i synnerhet då för Man Utd. Exakt i vad sveket består är något oklart. Det var till sist ändå Arsenal som fattade ett självständigt beslut att sälja honom, bland annat efter att ha varit ovilliga att erbjuda van Persie en marknadsmässig lön. För sitt beslut fick Arsenal in £24m för spelaren.
Motivbilden består också av ambition. Fotbollsspelare vill vinna titlar och kommer att söka sig till klubbar där de har bäst möjlighet att förverkliga denna förhoppning. Robin van Persie är inget undantag i det avseendet, särskilt som han har börjat uppnå en viss ålder.
I stort sett alla spelare lämnar dock vid något eller flera tillfällen en klubb som de varit länge i, och som av något skäl ligger dem varmt om hjärtat, i syfte att i en ny klubb uppnå personliga ambitioner som den förra klubben inte kan förverkliga. Det är inte någon unik situation, tvärtom är den väldigt vanlig och en fullt naturlig process inom fotbollen.
Om Robin van Persie av det skälet ska anses ha svikit Arsenal, så måste i stort sett alla professionella fotbollsspelare vara svikare. Men en sådan definition blir naturligtvis omöjlig, och säger av det skälet långt mycket mer om supportrars irrationella och orealistiska syn på relationen mellan klubb och spelare än vad den gör om spelarnas moraliska karaktär.
:::
Kanske är sanningen snarare att Arsenals supportrars besvikelse på Robin van Persie har väldigt lite att göra med att han de facto skulle ha svikit klubben, i någon form av objektiv mening. Snarare handlar det kanske om vad hans flytt till Man Utd gjorde med deras egen självkänsla.
Att det var en flytt som sved märktes tidigt. Från att ha varit unisont och rättmätigt hyllad under inte minst sin sista säsong i Arsenal så gick han i mångas ögon mer eller mindre över en dag till att vara ”skadebenägen och överskattad”. Händelsevis har Robin van Persie spelat varenda ligamatch för Man Utd den här säsongen, och han leder Premier Leagues skytteliga.
Problemet med Robin van Persie är att han utgör en svidande påminnelse om den utveckling av sjunkande ambition som präglat Arsenal under mer eller mindre de senaste fem åren. Från att ständigt ha utmanat om, och inte så sällan även ha vunnit, ligatitlar så har två-tre klubbar nu distanserat dem i det avseendet, och Arsenal tvingas istället kämpa för att behålla sin Champions League-status.
Rimligtvis svider det extra när det gäller just Man Utd. Det var med Man Utd man tampades under sin absoluta storhetstid, när Arsenal var en av två klubbar högst upp på den engelska fotbollstäppan. Arsenal har inte varit så bra därefter, och Man Utd har aldrig haft en tuffare motståndare än vad man i Arsenal hade strax innan och runt millennieskiftet. Arsenals supportrar vill inte se lagets bästa spelare sålda till Man Utd, de ser fortfarande den gamla rivaliteten och drömmer sig tillbaka till den tidens infekterade titelstrider.
Försäljningen av Robin van Persie till Man Utd gav denna självkänsla en törn, och påminner om dagens mer krassa verklighet. Ingen vill påminnas om sin egen dödlighet. Häri, snarare än i en fråga om svek, ligger roten till att Arsenals supportrar nu ogillar van Persie.
:::
Supportrarna är naturligtvis berättigade sina irrationella uppfattningar. Det ligger kanske lite i supporterskapets natur att inte alltid kunna förhålla sig kallt kalkylerande till det som berör den egna klubben. Möjligen kan man som betraktare ibland ifrågasätta de tendenser till självbedräglighet som ibland finns där, att försöka intala sig själv och andra något som man innerst inne vet inte stämmer enbart för att upprätthålla en fasad utåt.
Men det är inte klubbarnas och spelarnas uppgift att låta sig styras av supportrarnas mobbmentalitet. De har att fatta självständiga beslut om hur man förhåller sig till andra klubbar och andra spelare. Det är med det perspektivet som Arsenal har att fatta beslut att visa eller inte visa Man Utd, och för all del också Robin van Persie, traditionell kollegial respekt idag genom en hedersvakt.
Det är ett beslut som bör fattas inte för att det eventuellt på något sätt skulle vara bra eller värdefullt för Arsenal. Det bör helt enkelt fattas för att det är rätt sak att göra. Ett moraliskt beslut, vilket de som brukar vilja beskriva Arsenal i omdömen som klass borde omfamna. Hur därefter supportrarna på Emirates väljer att förhålla sig till en sådan demonstration är och måste vara helt och hållet upp till dem.
:::
Dagens matcher: Reading vs QPR (14:30), Chelsea vs Swansea (16:00), samt Arsenal vs Man Utd (17:00).
Så, själva matchen då? Motivation brukar vara viktigt i sådana här avseenden, och man måste ju så klart misstänka att Arsenals motivation vida överstiger Man Utds, vars säsong i praktiken är över. Alex Ferguson försöker dock hålla igång sina spelare genom att prata poängrekord, och jag tror förvisso inte att Man Utd vill förlora matchen. Men motivation och fördelen av hemmaplan ger Arsenal slagläge i den här matchen. Samtidigt är det väl troligt att någon av Reading och QPR blir matematiskt klara för nedflyttning efter dagens tidiga bottenmöte.
:::
Be Champions!!