Frank Lampards försök att bli Chelseas mesta målskytt genom tiderna fortsätter ikväll i semifinalreturen mot Basel. Med 201 mål på kontot, ett mindre än Bobby Tambling, så är Lampards ambition naturligtvis att först kvittera och därefter överträffa det gamla målrekordet och på så vis rista in en alldeles särskild plats i Chelseas historia.
Det bitterljuva i det är så klart att Frank Lampard snart riskerar vara just historia i Chelsea. Det har länge sett ut som hans allra sista säsong i klubben. Chelsea har länge tvekat och avstått från att erbjuda honom något förlängt kontrakt, men så har ännu icke skett även om det ryktas ha skett framsteg i frågan de senaste dagarna. Chelseas klubbledning har helt enkelt i allt högre utsträckning börjat se honom som en del av Chelseas historia snarare än framtid.
Man kan fråga sig på vad det beror. Vi pratar alltså om en av Premier Leagues bästa och mest pålitliga mittfältare, en av klubbens ikoner. Huvudsakligen är det två faktorer som påverkar detta. För det första en alltmer utbredd ungdomskultur inom den moderna fotbollen, spelarna hinner knappt ur tonåren innan de börjar bli för gamla. För det andra en mer utpräglad ekonomisk syn på fotbollsspelare som tillgångar.
Men måste inte Chelseas klubbledning också fråga sig om inte Frank Lampard trots allt ändå är värd mer än så för Chelsea?
:::
Naturligtvis måste en ansvarig klubbledning betrakta sina spelare också utifrån ekonomiska termer. Men problemet med ekonomiska kalkyler är att de allt som oftast tillämpar ett på tok för snävt perspektiv och ser egentligen bara till rena intäkter och kostnader. Vad kalkyler av det slaget ofta missar är att också se någon eller något som en investering.
Det går inte att enbart betrakta spelare utifrån ekonomiska termer. Man måste se till deras värde som helhet.
Att se en förlängning av Frank Lampards kontrakt som en investering är inte särskilt långsökt, vare sig ekonomiskt eller sportsligt. Ekonomiskt kan en spelare som Frank Lampard vara skillnaden mellan fortsatt spel i Champions League eller ej, och alla de intäkter som ligger i den potten utöver att säkra klubbens status på inte minst spelarmarknaden.
Men det är också en sportslig investering. Chelsea vill förvisso förnya och föryngra sin spelartrupp, men det paradoxala med en föryngring är att den oftast går bättre om klubben samtidigt behåller sina viktigaste äldre spelare och talismaner.
Exakt varför det är på det viset vet jag inte. Det går så klart att prata lite fluffigt om ledarskap. Jag konstaterar dock att det finns klubbar som föryngrat utan att behålla sina äldre spelare – Arsenal – som misslyckats. Aston Villa har på motsvarande sätt föryngrat sin spelartrupp utan någon äldre struktur och har den här säsongen flirtat rejält med nedflyttning. Samtidigt finns det en klubb som föryngrar och samtidigt behåller sina äldre spelare – Man Utd – och som har lyckats göra det till en styrka.
:::
I detta ligger också en aspekt som borde oroa Chelsea: Om Frank Lampard efter den här säsongen lämnar Chelsea, vart går han då? Utomlands säger några och tänker kanske främst på USA och Major League Soccer. Men givet möjligheten att fortsätta spela fotboll i Premier League, varför skulle Lampard tacka nej till det?
När Man Utd för någon månad sedan mötte Chelsea på Stamford Bridge så gjorde flera av de närvarande journalisterna en poäng av att Alex Ferguson var väldigt noga att skaka hand med Frank Lampard. Inte utan anledning. Man Utd har ett förhållandevis tunt centralt mittfält, samtidigt som Paul Scholes inte helt osannolikt för andra gången hänger upp skorna med dobbarna först efter den här säsongen.
Frank Lampard är en etablerad Premier League-spelare av allra högsta kvalitet, perfekt i just den roll som Paul Scholes hittills haft i Man Utd. Rätt använd har han åtminstone tre-fyra år kvar på högsta nivå. Med andra ord, om han är bra nog så är han ung nog.
Alex Ferguson värvade Robin van Persie från Arsenal. Han irriterade skiten ur Liverpool genom att ta Michael Owen till klubben. Han lånade in en åldrad Henrik Larsson mitt under brinnande säsong. Han har vårdat spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes och Gary Neville under lång tid. Där finns ett track record.
Varför skulle Frank Lampard inte gå till den klubb i Premier League som är bäst på att vårda och värdera äldre spelare, som erbjuder honom fortsatt spel i Premier League, titelchanser och ett halvt decennium till på högsta nivå? Det har tidigare förekommit rykten om just en sådan flytt.
:::
Det är också en fråga om Chelseas klubbkultur och det sätt på vilket den värderar lojalitet. När Chelsea behandlar klubbens gamla trotjänare som tillgångar, och värderar dem enbart genom det filter som en ekonomisk kalkyl utgör, så måste de vara försiktiga med vilka signaler det sänder ut till övriga spelare i klubben, och för all del till de spelare som klubben värvar.
För om det framgår så uppenbart att Chelsea som klubb inte visar sina spelare, inte ens sina allra mest trogna spelare, någon väsentlig form av lojalitet, varför ska då spelarna visa Chelsea någon som helst lojalitet? Det är ett agerande som snarare skapar splittring, misstroende mellan klubb och spelare och uppmuntrar individuell egoism snarare än kollektiv solidaritet.
De sentimentala skälen för Chelsea att förlänga sitt kontrakt med Frank Lampard är uppenbara. Men det finns även mängder av rationella skäl för Chelsea att förlänga kontraktet med Frank Lampard. Hans dilemma är att dessa är väldigt svåra att passa in i ett excelark. Han är kort och gott ovärderlig för Chelsea.
Möjligen är José Mourinhos alltmer för givet tagna återkomst till klubben en räddningsplanka för Frank Lampard i Chelsea. För ingen vet bättre än Mourinho Lampards verkliga värde. Och kanske ska vi se gårdagens nyhet att Chelsea ändå sägs erbjuda Lampard ett nytt kontrakt i ljuset av att José Mourinhos tid i Real Madrid nu är i praktiken över.
:::
Be Champions!!