För mig är det med andra ord en svår dag. De djupare analyserna hit eller dit får därför vänta. Istället får jag brottas med några av de mer spontana och naturliga frågor som dyker upp så här omedelbart efter att bomben slagit ned i fotbollsvärlden.
Alex Fergusons avgång påverkar naturligtvis inte bara Man Utd utan också Premier League i sin helhet. Ett Premier League utan Alex Ferguson känns på något vis inte riktigt som samma sak. Som att sätta sig ned för att titta på Gudfadern och upptäcka att huvudrollen spelas av Keanu Reeves. Hull och Cardiff måste känna sig lurade på konfekten.
Med Alex Fergusons avgång så försvinner ännu en av en utdöende art inom inte bara den engelska utan hela den moderna fotbollen. Att det går att störa sig på Ferguson är givet. Men de allra flesta förstår också att uppskatta, eller allra minst respektera, vad Ferguson representerar. Den Store Managern. Den gamla fotbollens ideal. Klubben framför allt.
I en tid när detta ideal hackas ut allt mer av ägarmakt, utländska investeringar och riskkapitalister, när klubbar alltmer hålls som gisslan för att tillgodose spelares och agenters egon och intressen, när medias logik alltmer går ut på att sälja och sensationalisera än på att sakligt granska. Genom Alex Ferguson stod Man Utd mitt i denna storm men ändå över allt detta.
Risken finns att vi aldrig mer får se en sådan manager.
:::
Varför just nu?
Att nyheten kommer plötsligt förvånar inte. När Alex Ferguson planerade att avgå efter säsongen 2001-02 så meddelade han det i förväg. Det slutade i katastrof. Därefter har han hela tiden varit tydlig med att när han avgår så kommer det ske med kort varsel.
Alex Ferguson är 71 år gammal. Att hans tid som manager för Man Utd närmade sig sitt slut kan alltså inte heller komma som någon överraskning, även om han helt säkert hade klarat av några år till.
Alex Ferguson själv hänvisar till klubbens nuvarande position som ett indirekt skäl för honom att sluta. De har vunnit ligan, har en bred och stark spelartrupp med en bra åldersstruktur, och en väl fungerande akademi. Förutsättningarna för fortsatt framgång är goda. Han lämnar efter sig ett starkt arv.
Det kändes väl också rätt naturligt efter förra säsongen att han då inte skulle avgå. Att sluta efter att ha förlorat ligan på det viset, särskilt till Man City, var mer eller mindre otänkbart. Men nu är ligatiteln återbördad. Han kan sluta på topp.
Kanske ska också tidpunkten betraktas utifrån ett klubbperspektiv. Just den här sommaren är många managers tillgängliga. Där finns José Mourinho och David Moyes. Nyheten om Fergusons avgång lär ha gett Chelseafansen skrämselhicka, timingen får sägas vara kuslig. Andra managers, som Jörgen Klopp, Andre Villas-Boas, Michael Laudrup med flera, står vid vägskäl i sina respektive klubbar.
Det kan aldrig finnas ett bra tillfälle för Alex Ferguson att meddela sin avgång som manager för Man Utd. Men det kan finnas bättre och sämre tillfällen. Det här var ett av de bättre.
:::
Vem tar över?
Möjligen är Chelseafansen lite ängsliga. Att José Mourinho är en av få som ansetts kunna ta över efter Alex Ferguson, och länge ryktats göra det, har så klart inte undgått dem.
Men visst kommer det att bli David Moyes?!
Mycket beror på hur Man Utds ägare och klubbledning resonerar. Om de först och främst eftersträvar ett ”tryggt namn”, det vill säga väljer att riskminimera, så är en manager som Mourinho gjuten. Om de istället väljer strategin ”mer av samma” så är David Moyes det mer naturliga namnet.
Man Utd säger att det inom två dygn kommer att meddelas vem som tar över. Källor inom Man Utd rapporteras ha sagt att ”he’ll be cut from same cloth as Ferguson and Busby, and believe in youth development”. Personer med insyn I Everton säger samtidigt att Moyes redan börjat förbereda sitt avsked.
Det har David Moyes written all over it.
Det vore ett synnerligen modigt beslut av Man Utds klubbledning. Det vore också av många skäl ett klokt beslut, varför jag anser så har jag redan utförligt motiverat i den här bloggen skriven för några månader sedan.
Modigt eftersom det representerar ett mer långsiktigt tänkande än vad till exempel en tillsättning av José Mourinho skulle göra. Modigt eftersom det i en tid när det enda som framställs som viktigt är resultat ändå håller fast vid vad som är klubbens grundläggande värderingar. Modigt eftersom det är en engelsk storklubb som ger en brittisk manager chansen.
Men är supportrarna lika modiga? Jag undrar det jag.
Om vi däremot återvänder till José Mourinho så kanske man ändå bör ställa sig frågan om en mer kortsiktig lösning verkligen är att förakta. Det finns skäl att anse att så kan vara fallet. ”Mer av samma” är en riskabel strategi som mycket väl kan misslyckas spektakulärt.
Mourinho är en av ytterst få som kan ta över efter Ferguson med ett eget varumärke som inte står i skuggan av Ferguson. Det är ingen som kommer att ifrågasätta honom. Han kan samtidigt leverera omedelbart, såväl inhemskt som europeiskt. En sådan lösning under en period om 3-5 år kan faktiskt vara det bästa alternativet, för att därefter söka ett mer långsiktigt alternativ som då inte behöver komma in direkt efter Ferguson.
Samtidigt kan vi heller inte veta om det om 3-5 år kommer att finnas de tillgängliga manageralternativ som nu finns. José Mourinho har därtill alltid främst varit intresserad av att vårda sitt eget ego och eftermäle, snarare än att kratta manegen för en efterträdare. Situationen för den som då tar över riskerar bli ännu svårare.
Många kommer att drömskt föreställa sig interna rekryteringar som ska efterträda Ferguson. Mike Phelan, Ryan Giggs, Ole-Gunnar Solskjaer nämns i samtalet. Men man ger inte Man Utd-jobbet till någon som inte har haft en enda dag inom manageryrket, eller till någon med endast ringa erfarenhet. Det är sådant som typ Newcastle och England brukar ägna sig åt. Med ytterst föga framgång.
Dessutom ligger det inte i Man Utds tradition på samma sätt som det en gång gjorde för Liverpool att rekrytera internt. Klubbens historiskt sett två stora managers, Matt Busby och Alex Ferguson, rekryterades båda externt.
:::
Klarar Man Utd successionsordningen?
Man Utd har befunnit sig i en liknande situation förut, när Matt Busby efter sin triumf i Europacupen beslutade sig för att avgå. Man Utd hanterade den successionen så fullkomligt illa att klubben bara några få år senare åkte ur Division One, det som nu är Premier League.
Busby fanns då fortfarande kvar i klubbens makthierarki, flyttade bara till ett annat kontor och fanns kvar som övervakande och osalig ande i klubben. Wilf McGuinness som var satt att efterträda honom var dömd på förhand och hade ingen reell auktoritet i vare sig styrelserum eller omklädningsrum.
Har Man Utd lärt sig av denna historiska läxa? Har Alex Ferguson själv tagit till sig detta varnande exempel? Det är frågor som är helt avgörande för hur den som nu tar över klubben kommer att lyckas med sitt uppdrag.
Det kommer vara jobbigt nog att stå där i strålkastarljuset på sidlinjen, nedanför den läktare som bär hans företrädares namn och titel. Att samtidigt ha personen livs levande kvar i klubbens beslutsordning skulle snabbt göra situationen outhärdlig.
Men Man Utd är en mer modern och professionellt skött klubb nu. Till skillnad från Matt Busby så har Alex Ferguson bemödat sig om att bygga upp starka institutioner och ett strukturkapital i klubben. De nuvarande ägarna har därtill ett annat förhållningssätt till klubben än vad den tidens ägare hade. Det är inte sannolikt att samma problem uppstår den här gången.
:::
Har Man Utd något att vinna på detta?
Nej, naturligtvis inte! Är det enkla svaret.
Riskerna är naturligtvis stora. Det är ingen tillfällighet att Man Utd i sitt börsprospekt för något år sedan identifierade Alex Fergusons avgång som en möjlig risk för verksamheten. Många kommer att se Fergusons avgång som ännu ett av dessa tecken på att ett imperium är på väg att falla.
Samtidigt är jag kanske något av en utvecklingsoptimist. Och även om jag så klart personligen helst sett att Ferguson fortsatte så kan jag värdera den nu givna situationen och se möjligheter likaväl som svårigheter.
Jag tror nämligen på värdet med nya perspektiv. Att se gamla saker på nya sätt. Att överträffa Fergusons framgångar i ligaspelet är nästintill omöjligt, det bästa någon kan hoppas på är att komma i närheten av att upprätthålla dem.
Men i cupspelet, det inhemska såväl som det europeiska, har det känts som om Man Utd stått i stiltje det senaste decenniet. Kanske är det lite hårt att säga med en Champions League-titel, två ytterligare finaler, två segrar i Ligacupen med mera.
Men under min unga uppväxttid var Man Utd ett fantastiskt cuplag. Under den första halvan av Alex Fergusons framgångsera var Man Utd såväl ett fantastiskt ligalag som cuplag. Under den andra halvan har Man Utd fortsatt vara ett fantastiskt ligalag, men rent taktiskt och mentalt blivit ett mediokert cuplag.
Om man som jag är uppväxt med FA-cupromantik, all guns blazing i det europeiska cupspelet och så vidare, så har det varit en rätt trist utveckling. Det om något kan en efterträdare hitta tillbaka till.
Oändligt är vårt stora äventyr.
:::
Be Champions!!