Varje saga har ett lyckligt slut brukar det heta. Och visst var det verkligen något av en saga när Wigan alldeles nyligen säkrade vad som var klubbens första vinst i FA-cupen någonsin, därtill klubbens första stora titel någonsin. Dessutom mot ett massivt favorittippat Man City i finalen. Spelare och ledare firar fortfarande, firandet har precis börjat.
Men slutar varje saga verkligen lyckligt? Om vi håller oss till den disneyfierade sagostrukturen så är det onekligen så, med blott något enstaka undantag. Alla levde lyckliga i alla sina dagar. Men det mer vuxna sagoberättandet som bland andra Tolkien representerar är ofta annorlunda till sin karaktär. Där innehåller varje triumf också ett element av nederlag, varje framsteg bygger på att något också måste offras.
Mycket talar för att Wigan har att erfara detta. Blott dagar efter klubbens största triumf fortsätter kampen mot nedflyttningens alltmer säkra nederlag. Det enorma framsteg som FA-cupen representerar för Wigan, Roberto Martinez, Dave Whelan och lagets alla spelare, riskerar bygga på offret att Wigan förlorar sin plats i Premier League.
Wigan har precis vunnit klubbens första FA-cuptitel. De måste nu göra allt för att undvika att bli den första klubben någonsin som samma säsong vinner FA-cupen och blir nedflyttade från Premier League eller Division One. Tyvärr tror jag det blir så. Roberto Martinez talar fräscht nog direkt efter matchen om att göra en Double, att vinna FA-cupen och säkra fortsatt spel i Premier League.
Men det kommer bli mentalt mycket svårt för Wigan att ladda om till en bortamatch mot Arsenal på tisdag. Jag tror det kommer bli omöjligt. Om så visar sig bli fallet så kan Wigan bara hoppas att någon av Sunderland, Norwich eller Newcastle fortfarande befinner sig inom poängmässigt räckhåll inför sista omgången. Givet deras motståndare den här helgen är detta allt annat än något som går att räkna med.
Det är alltså fullt möjligt att Wigan går från FA-cupvinnare på lördagen till nedflyttade från Premier League på tisdag. Höga berg och djupa dalar. Sorg behövs dock också till viss del för att bättre sätta glädjen i perspektiv. För Dave Whelan och för Wigan är FA-cupsegern kronan på verket över en nästan 20 år lång resa som kulminerat med åtta underbara år i Premier League.
Det vore i så fall Wigans saga.
:::
The Callum McManaman Cup Final.
När jag för någon månad sedan försökte identifiera Wigans tre nyckelspelare under slutet av säsongen så tog jag upp James McArthur, Shaun Maloney och Arouna Koné. Vid det tillfället var McManaman en avskydd figur efter en brutal tackling på Newcastles Massadio Haidara. Många menade att McManaman inte borde få spela mer fotboll. I alla fall inte den här säsongen.
McManaman undkom bestraffning och hans prestationer för Wigan sedan dess har varit närmast magiska. Den här cupfinalen var hans, på samma sätt som FA-cupfinalen en gång var Stan Matthews. Och på samma sätt som Matthews 1953 vände ut och in på Bolton så vände McManaman idag ut och in på Man City.
:::
För Man City blev det något av ett antiklimax.
Matchuppladdningen präglades av intensiva rykten om att Man City redan gjort klart med Manuel Pellegrini som Roberto Mancinis ersättare. Atmosfären på Man Citys läktare var inför och under matchen klart och tydligt till Mancinis stöd, men det var en märklig inramning på en cupfinal.
På något sätt känns det också lite typiskt för Man City. Åtminstone under den här säsongen. Infighting går före fokus på vad som presteras på planen. Det är helt enkelt något som inte stämmer.
Och det är naturligtvis här som den genuina invändningen mot Roberto Mancini finns. Han har inte lyckats få ut det mesta av sitt lag. Som någon uttryckte det, han har ett lag med starka spelare men han har inte lyckats få detta lag att bli bättre eller ens lika bra som summan av dess individuella spelare.
Mot detta finns inga ursäkter. Det går inte att skylla på skador. Det går inte att skylla på vilka spelare som värvades och inte värvades. Det går inte att skylla på otur. Detta är helt och hållet Roberto Mancinis ansvar.
FA-cupen var på något vis sine qua non för Man City och Roberto Mancini den här säsongen. Den obevekliga och nödvändiga förutsättningen för att kunna betrakta säsongen som i alla fall godkänd. Problemet var kanske att alla, inklusive Man City och Roberto Mancini själva, inför finalen trodde att detta villkor var hemma.
Det trodde dock inte Wigan. Det trodde inte Callum McManaman. De ville annorlunda. Därmed skapade de historia. Nu måste de försöka undvika att historia skapas på nytt.
:::
Innan och vid sidan av dramatiken på Wembley.
Frank Lampard tangerar och passerar Bobby Tamblings målrekord för Chelsea, detta som mittfältare. Det är naturligtvis enormt. Viktigare dock, och det tror jag nog också att han tycker, var att han samtidigt vände underläge för Chelsea till en enormt viktig seger för Chelsea borta mot Aston Villa. Därmed säkrade han Champions League-spel för Chelsea.
Sign him up!
:::
Be Champions!!