Om Alex Ferguson hade slutat för 27 år sedan, eller varvat ned i någon mindre klubb eller mindre liga, efter att han med Aberdeen brutit Old Firms dominans i Skottland, och vunnit Cupvinnarcupfinalen mot Real Madrid, så hade han på sin höjd förblivit en mindre känd genialisk karaktär inom brittisk fotboll. Den ikon han har växt fram till skulle då aldrig ha framträtt.
Det började inte särskilt bra. Drygt tre år in på hans managerskap i Man Utd så använde supportern Paul Molyneux ett av sina lakan till att vädra sin frustration över tre år av ursäkter och ett lag som fortfarande var skräp. För att omforma Man Utd i sin avbild, som var Alex Fergusons tydligt formulerade avsikt, så var han först tvungen att smula i småbitar en klubb och kultur där festande och lättja tagit överhanden.
Tio år senare står han på Nou Camps gräsmatta och yttrar tre ord som blivit odödliga i fotbollsvärlden: ”Football, bloody hell!”. Den mentalitet Ferguson då drillat in i sitt lagbygge hade precis nått sin absoluta höjdpunkt, fullbordan på en säsong full av motsvarande höjdpunkter. Varenda spelare som under denna tioårsperiod kommit och gått från Man Utd hade tvingats utstå frågan: ”Har du vad som krävs för att spela för Man Utd?”. Vissa klarade av frågan, andra gjorde det inte.
Känslan var att Alex Ferguson likt fotbollen i sig själv var evig. Han är 71 år, har genomgått en hjärtoperation, och har varit manager för Man Utd i 27 år. Ändå kunde ingen på fullt allvar föreställa sig att han skulle gå i pension, i alla fall inte att han behövde det. Att han arbetade vidare år för år var självklart. Men med Alex Ferguson flöt år samman med årtionden.
De senaste dagarna har frågorna avlöst varandra. Hur kommer fotbollen te sig utan Alex Ferguson? Hur kommer Premier League att förändras genom Alex Fergusons frånvaro? Hur kommer Man Utd att påverkas av att deras ikoniske och omåttligt framgångsrike manager hänger upp hårtorken? Den mer mänskliga frågan är snarare hur Alex Ferguson kommer att klara sig utan fotbollen och utan Man Utd.
Alex Ferguson fruktar inte många saker, åtminstone inte som vi vanliga dödliga har kunnat uppfatta. Men pensionen är en av de saker han varit rädd för. Han har ofta pratat om sin far, frisk som en nötkärna under hela sitt liv som blott en vecka efter att han slutat sitt arbete diagnosticerades med cancer. Arbetet, eller i Fergusons fall snarare livsverket, leder till pigghet och mental spänstighet.
I en tid och i en kultur där vi inte tillräckligt värderar och respekterar de bidrag som äldre människor har att ge oss så var Alex Ferguson en ständigt närvarande påminnelse om att livet inte tar slut vid 50, att en människas värde ökar med tiden snarare än att upphöra så fort en människa fyller 60 och enligt samhällets underförstådda normer borde skeppa iväg sig själv till ett ålderdomshem och sluta besvära oss.
Alex Ferguson visade att en 70-åring kunde vara betydligt mer mentalt spänstig, nyfiken och ifrågasättande, och därtill hårt arbetande, än vilken som helst 17-åring.
:::
Alex Ferguson är en man full av motsättningar. Å ena sidan en despot ständigt sökandes att utöva kontroll över sin omgivning, oavsett om det gällde spelare, media eller konkurrenter, å andra sidan en humanist i själ och hjärta som ärligt och uppriktigt bryr sig om sina medmänniskor. Å ena sidan en fruktad och kallhamrad konkurrent, å andra sidan en trogen och lojal kollega.
Människor tycker inte om motsättningar och komplexitet. Vi vill hellre reducera det vi ser till någon endimensionellt och mer lättförståeligt. Något är antingen svart eller så är det vitt. Följaktligen var Alex Ferguson en person som mer än kanske någon annan manager i historien splittrade opinionen. Älskad eller hatad, möjligen respekterad. Så fort någon anade svaghet i hans fasad så dök kritikerna upp som gamar. Varenda gång slog han dem framgångsrikt tillbaka.
Oavsett vad man dock personligen anser om Alex Ferguson så finns en sak som skiljer honom från andra kraftfulla personligheter inom den moderna fotbollen. Allt han gjorde gjorde han för klubben. Det var aldrig sig själv han satte i det första rummet. Hans utbrott har stundtals varit cyniska och brutala, men de har alltid varit avsedda för klubbens bästa. Det är inte, som i det mest uppenbara fallet av José Mourinho, fråga om att sätta sig själv i centrum för uppmärksamheten.
Älskad eller hatad, det finns ändå en hel del som vi kommer att sakna med Alex Ferguson nu när han lämnar fotbollen. Alla gillade inte vad han sa, men han var en av ytterst få karaktärer inom brittisk fotboll som helt enkelt vågade säga just precis vad han tycker, utan fruktan för repressalier eftersom han sket i dem, och utan att först fundera över hur politiskt korrekt hans uppfattning var. Det låg sällan taktik bakom Alex Fergusons åsikter, de var istället baserade utifrån hans privata moral av rätt eller fel. Först när detta inte längre finns, kommer vi att förstå hur mycket vi saknar det.
Alex Ferguson var också ett föredöme när det gäller att som manager ta personligt ansvar för sina egna och lagets tillkortakommanden. När Man Utd förlorar ligatiteln på målskillnad så är det de egna prestationerna som granskas, poängtappet mot Everton, de onödiga baklängesmålen mot Man City, den taktiska attityden mot Man City och andra topplag. Han lär sig och förändrar sig. När Roberto Mancini förlorar ligatiteln med tvåsiffrigt antal poäng så beror det på otur och andras fel.
:::
Jag sitter och skriver den här texten och kommer på mig själv med att omedvetet, eller kanske undermedvetet, skriva i olika tempus genom hela texten.
Å ena sidan uttrycker jag mig om hur Alex Ferguson var, mer eller mindre som om han gått bort snarare än att bara sluta sitt yrkesverksamma liv. Å andra sidan kommer jag också på mig med att fortsätta skriva om hur han är som manager, som om jag alls inte ens på riktigt har kunnat börja föreställa mig Alex Ferguson som något annat än manager för Man Utd. Eller Man Utd med en annan manager än Alex Ferguson.
Det kan jag nog inte heller. Det kommer ta tid. Men lite visar det också på hur splittrad man känner sig inför dagen. Han har några dagar kvar på jobbet, men det här är sista hemmamatchen och det är idag som det stora farvälet ändå kommer att äga rum. Det kommer att bli en dag fylld av mycket motstridiga känslor.
En del jublar. Jag kommer troligtvis att gråta.
:::
Dagens matcher: Stoke vs Tottenham (14:30), Everton vs West Ham, Fulham vs Liverpool, Norwich vs West Brom, QPR vs Newcastle, Sunderland vs Southampton, samt Man Utd vs Swansea (17:00).
Titeln kommer att delas ut på Old Trafford. Men i övrigt är det idel viktiga matcher. Tottenham har en tuff uppgift borta mot Stoke och måste vinna. Norwich, Newcastle och Sunderland kan samtliga bara genom att ta poäng i sina matcher sätta en enorm press på Wigan att måsta inte förlora borta mot Arsenal på tisdag för att inte nedflyttningsstriden ska vara avgjord.
:::
Be Champions!!