Med stora krafter följer ett stort ansvar. Det är det övergripande temat i den klassiska serietidningsmytologin Spindelmannen. Ett motsvarande tema inom den moderna fotbollen är att med stora resurser följer ett stort ansvar, en klubb som har tillgång till stora resurser förväntas ständigt uppnå något och allra minst utvecklas i rätt riktning.
Man City har närmast oändliga resurser. De har inte helt utan god anledning kallats för rikare än Gud, en lustig anspelning på ett Beatles-citat. Detta överflöd har tagit dem från en mittenplats i Premier League till den absoluta toppen av tabellen vidare till cupfinaler på Wembley och spel i Champions League.
Detta överflöd har naturligtvis omfamnats. Av supportrar som rusiga av framgång och löften om en blomstertid som kommer stoltserar med att deras klubb nu kan köpa vilken spelare som helst. Av klubbledare som talar om ett projekt syftandes till att ta över världen. Av en manager som ser den snabbt framväxande klubben som en karriärsmöjlighet.
Men omfamnar man överflödet så måste man rimligtvis också omfamna dess konsekvenser. En sådan konsekvens är att kraven på prestation också är omedelbara, och att det inte lämnas utrymme för stagnation och stillastående i utvecklingen. När ett lag alltså fallerar över en hel säsong så blir faller bilan därför tungt på managern.
Den här säsongen har varit ett misslyckande för Man City och för Roberto Mancini. Tiden när de kunde låta sig nöja med att komma tvåa är förbi så fort pengarna strömmade in i klubben och omedelbart efter att Sergio Agüero sköt hem ligatiteln förra säsongen.
Värre för Roberto Mancini var dock det sätt på vilket Man City föll samman den här säsongen. Först i Champions League, därefter i Premier League, och nu senast i FA-cupfinalen på Wembley. Det var ett tecken på ett lag på nedgång när Man Citys projekt måste vara på ständig uppgång.
Att Roberto Mancini hänger löst och enligt trovärdiga källor har fått sparken för att ersättas av Manuel Pellegrini överraskar därför inte alls.
:::
Så ser inte Roberto Mancini på det. Han beklagar sig istället över att klubben inte gett honom det stöd han behövde, att de låtit spekulationerna i media ta överhanden. Så väldigt förvånad borde han dock inte vara, givet det sätt han själv anställdes på, bakom ryggen på dåvarande managern Mark Hughes.
Så såg inte heller Man Citys supportrar på det. Inför och under FA-cupfinalen vädrade de sitt tydliga stöd för Roberto Mancini, som står dem varmt om hjärtat. Men detta är naturligtvis ett motstånd som kommer vara i praktiken bortglömt så snart en ny säsong börjar och en ny manager rent konkret står vid sidlinjen.
I samband med FA-cupfinalen så försökte Roberto Mancini använda sig av supportrarnas hörbara stöd som politiskt kapital. Hans kommentarer efter matchen var en kritik mot klubbledningens agerande. Syftet var så klart att sätta press på klubbledningen, att försöka använda sig av opinionen för att få dem att fatta det populära beslutet.
Det är emellertid ett politiskt prejudikat som jag inte tror att Man Citys klubbledning vill sätta. Gör de det så gör de sig själva till Roberto Mancinis och opinionens gisslan för den förutsebara framtiden. Om man ger sig in i en maktkamp så finns bara en regel, man måste vinna. På så vis har nog Mancinis kommentarer snarare tvingat in Man Citys klubbledning i ett hörn.
:::
I grund och botten handlar maktkampen inom Man City om olika visioner gällande klubbens framtid. Roberto Mancini har sin vision samtidigt som det tandempar klubben nyss anställt i form av VD Ferran Soriano och fotbollschefen Txiki Begiristain, båda med bakgrund i Barcelona och ett spanskt fotbollstänkande, arbetar utifrån sin bild av framtiden.
Frågetecknen kring Roberto Mancinis framtid i klubben blev påtagliga så fort dessa kom till klubben. Det alla trodde på var att de skulle bana vägen för Pep Guardiolas ankomst, och att denna trio skulle omforma Man City i Barcelonas avbild. Den förhoppningen grusades dock i och med att Guardiola istället lockades av Bayern München.
I slutänden är det Champions League som fällt Roberto Mancini. Det stora nästa steget i Man Citys projekt är att bli en av de dominerande krafterna i det europeiska cupspelet. Här har Soriano och Begiristain helt enkelt inte haft något förtroende för Mancini och ärligt talat så har väl Mancini heller inte gett dem någon anledning att känna något större förtroende.
Man Citys båda prestationer i Champions League har varit bedrövliga och laget har åkt ur direkt i gruppspelet båda gångerna. Visst har lottningen varit tuff, men långtifrån omöjlig för Man City. Framför allt den här säsongen var att se som ett misslyckande, där laget misslyckades med att vinna en enda match. Även med Inter misslyckades Roberto Mancini med att nå några europeiska framgångar, trots relativ dominans i Serie A.
Roberto Mancinis europeiska trovärdighet är alltså låg. När Soriano och Begiristain alltså inte kunde locka Pep Guardiola till klubben så ser de sig därför om i Spanien efter det näst bästa alternativet. José Mourinho vore så klart ett sett till europeiska meriter naturligt val, och ännu en gång sätter kanske Chelseas supportrar sellerin i fel strupe. Samtidigt är Mourinho så inte Barcelona det går att bli.
Manuel Pellegrini är i så fall ett mer trovärdigt alternativ. Hans meriter i det europeiska cupspelet är obestridliga där han vid två tillfällen har tagit mindre bemedlade spanska klubbar långt i Champions League. Villareal ända till semifinal 2006 och den här säsongen Malaga till kvartsfinal, där de var så nära att slå ut blivande finalisten Dortmund.
Pellegrinis insatser vittnar om en förmåga att kunna maximera sina olika lags prestationer. De vittnar också om ett gott taktiskt sinnelag. Detta är värdefulla egenskaper i det europeiska cupspelet, och detta mer än något annat är vad Man City nu söker efter.
:::
Om vi inte tar supportrarna med i beräkningen så har nog Roberto Mancini dessutom lyckats skaffa sig en del ovänner, i såväl omklädningsrummet som i styrelserummet.
Hans benägenhet att skylla tillkortakommanden på andra, oavsett om det är spelarna själva eller olika personer i klubbledningen, kan möjligen tolereras i medgång när laget vinner, men om inte resultaten går lagets väg så vänds det snabbt emot honom.
Mancinis ovilja att ta personligt ansvar sänder naturligtvis ut märkliga signaler till övriga personer i klubben, inte minst spelarna, vad gäller just vikten av att ta personligt ansvar för sina egna prestationer.
Kanske bör han därför inte bli så förvånad när han upptäcker att spelarna inte längre presterar efter maximal förmåga på planen. Istället för att beklaga sig över spelare som ”inte springer” så kanske han borde fråga sig varför de inte springer och om det inte är hans jobb och ansvar att se till att de springer.
Konflikter och dåligt omdöme har präglat den gångna säsongen. Om ett av lagets problem är att anfallarna har otur som inte längre gör mål i samma utsträckning, så kan man fråga sig hur mycket tryggare och mer motiverade de blir av att höra sin manager förklara för omvärlden att laget förlorar eftersom Robin van Persie tydligen är mer värdefull än dem alla tillsammans.
Otur har varit en återkommande litania för Roberto Mancini den här säsongen, vilket är en bekväm slutsats när laget inte vinner en match i Champions League, tar blott tre poäng och kommer sist i gruppen, samt torskar ligan med tvåsiffrigt poängantal. Kanske fick det till sist Man Citys klubbledning att landa i en för Roberto Mancini betydligt mer obekväm slutsats.
Nämligen att en bra manager har tur.
:::
The Championship
Fullständigt galen semifinal i The Championships playoff igår när Watford långt in på tilläggstid gjorde det avgörande målet mot Leicester. Detta på kontring några få sekunder efter att Leicester tilldömts straff och därefter missat såväl den som returen. Kan något liknande inträffa ikväll när heta rivalerna Brighton och Crystal Palace möts i den andra semifinalreturen? 0-0 slutade det första mötet på Selhurst Park.
:::
Be Champions!!