Ännu en transfersaga med Wayne Rooney rullar nu på för fullt. Den andra av sitt slag på rätt precis två och ett halvt år. Alex Ferguson bekräftade efter helgens match mot Swansea att Rooney hade lämnat in en transfer request och att det var därför han inte spelade den matchen.
I media urartade diskussionen tämligen omgående till en gissningslek om vilken klubb som kan tänkas köpa Wayne Rooney. Mer precist, i vilken klubb han i så fall kommer att spela nästa säsong.
Vad som är något iögonfallande med den pågående mediadiskussionen är att den fullständigt misslyckas ta fasta på vad som drev den förra transfersagan, under hösten 2010, och hur den därefter slutade. Minnet är kort kan man väl lugnt påstå, men det vore ju inte alltför långsökt att fundera över om det kan vara precis samma sak som nu pågår.
Alex Fergusons besked att Wayne Rooney lämnat in en transfer request översattes omedelbart, åtminstone i svenska medier, till att Rooney vill lämna klubben. Men vet vi egentligen vad han vill med en sådan begäran? Vad media i sin iver att diskutera spelarövergångar missar är möjligheten att det hela blott är ett maktspel.
:::
Ett scenario är så klart att Wayne Rooney helt enkelt blivit förnärmad och förargad över att ha blivit petad en gång för mycket i viktiga matcher. Och eftersom fotbollsspelare i hög utsträckning är prestigedrivna så leder det till en markering i form av en transferbegäran: ”Om ni inte spelar mig så kan jag sticka!”
Denna möjlighet vädrade Alex Ferguson tämligen offentligt i samband med helgens titelfirande. Han passade också på att närmast övertydligt passa bollen tillbaka till Rooney genom att konstatera att han inte kommer att säljas och att han kanske borde ta och tänka om. Genom att beskriva varför Rooney lämnade in en transfer request, så flyttar Ferguson över pressen på Rooney.
Som sagt, ett maktspel.
:::
Situationen kompliceras naturligtvis till stor del av att Alex Ferguson nu avgår som Man Utds manager. Exakt vem som är den ena parten i det pågående maktspelet är med andra ord just i nuläget något oklart. I vilken utsträckning är Fergusons kategoriska uttalande att Wayne Rooney inte ska säljas något som gäller för klubben?
Kanske är det så, om man helst vill se att Wayne Rooney stannar kvar i Man Utd, att Alex Fergusons avgång och David Moyes tillträde faktiskt är till hjälp i det här läget. För med en ny manager så förändras spelbrädet och Wayne Rooney kan få någon form av upprättelse utan att någon egentligen behöver riskera att förlora ansiktet.
Föga förvånande så har David Moyes redan valt att offentliggöra sin åsikt att Wayne Rooney är en spelare av världskaliber. Allt det här är naturligtvis sådant som Rooney vill höra. Kanske behöver han till och med höra det.
:::
För en omständighet som försvårar läget för Wayne Rooney, och väsentligen minskar hans förhandlingsstyrka, är ju att han under åtminstone den här säsongen inte har gjort någon särskilt bra reklam för sig själv.
Han är fortfarande en väldigt bra spelare, och det vore fel att helt och hållet avfärda hans insatser under den gångna säsongen. Samtidigt har han under ett flertal säsonger i rad haft alldeles för svårt att upprätthålla en godkänd fysisk status.
Kanske är det personliga problem som ligger i bakgrunden. Han är nybliven far och sådant kan vara nedbrytande för såväl fysisk som mental ork. Hur som helst, vilket inte minst ett uttalande från Bayern nyligen visar på, så är frågan relevant vilken klubb som egentligen skulle vara intresserade att köpa honom från Man Utd.
Det är tveksamt om några av de spanska jättarna är intresserade i nuläget. En fundering som gäller lika för Bayern och de större italienska klubbarna. För franska klubbar som PSG och Monaco skulle det kunna vara ett prestigeköp. I sammanhanget pratas det också om Dortmund, men de grejar inte Rooneys lönevillkor.
Man Citys intresse har svalnat och Chelsea borde kanske ha bränt sig tillräckligt på att spendera enorma pengar på misstänkt utbrända anfallare. Arsenal lägger inte den lön som Rooney av lätt insedda skäl skulle kräva.
Engelska klubbar känns alltså inte väldigt troliga för Rooney, och man måste fråga sig hur väl Rooney själv egentligen skulle trivas utanför England.
Slutsatsen är egentligen rätt enkel. Wayne Rooneys alternativ vid sidan av Man Utd är begränsade och förmodligen heller inte särskilt önskvärda. Mest troligt är att han med viss rätta känner sig stött och åsidosatt, irriterad på att ha blivit petad. Det ligger samtidigt en sanning i Alex Fergusons enkla påpekande att en Wayne Rooney i fysisk form blir inte petad.
David Moyes omedelbara uppgift är att komma fram till sin syn på Wayne Rooneys roll i klubben. Delvis handlar det naturligtvis också om att försäkra Rooney om dennes betydelse för laget. Troligtvis ligger det heller inte i Moyes intresse att så omedelbart bli av med en av lagets förgrundsgestalter.
Managerbytet kan hur som helst bli en nystart i Wayne Rooneys och Man Utds relation.
:::
Chelsea firar ännu en cuptriumf, den här gången som värdiga vinnare av Europa League.
Benficas manager Jorge Jesus släppte i och för sig några episka citatbomber efter matchen om hur hela världen såg att Benfica var de värdiga vinnarna, men man får kanske ha förståelse för hans besvikelse. För mig var det ingen tvekan om att Chelsea hade mest krut när de väl växte in i matchen.
Chelsea visade ännu en gång att de har ett lag bestående av fullfjädrade vinnare. Det ser inte alltid så vackert ut, men på något sätt har de en beundransvärd förmåga att krångla sig ur säcken med både livet och segern i behåll.
Det är få spelare jag unnar mer att skicka in det avgörande målet i en europeisk cupfinal på tilläggstid än Branislav Ivanovic. En i mina ögon genomsympatisk spelare som dessutom under lång tid varit oerhört nyttig för sitt lag utan att strula eller förhäva sig själv.
Nu vet Chelseas unga spelare hur det är att vinna en titel. Det kan vara värt mycket i framtiden.
:::
Jag vet att Kerstin var på plats och såg finalen i Amsterdam, men var det någon Chelseasupporter som också var där?
:::
Be Champions!!