Det blev alltså David Moyes som tar över Man Utd efter Alex Ferguson. Som så många har påpekat så finns det knappast någon kandidat till det jobbet som inte går att ifrågasätta på antingen det ena sättet eller det andra. De flesta verkar dock överens om att Man Utd i David Moyes har valt en manager som vandrar i samma fotspår som sin företrädare.
Av naturliga skäl är det ändå många som ifrågasätter valet av just David Moyes. Det är inget fel med det, ifrågasättande är en väsentlig del av all förändring och utveckling. Oavsett vem valet än fallit på, så hade det funnits goda skäl att ifrågasätta det.
Lite underhållande blir det möjligen när kritik kommer från de som vanligtvis ondgör sig över den moderna fotbollens kortsiktighet, samtidigt som de vägrar att uppskatta Man Utds tillsättning av David Moyes som ett uttryck för den ”gamla” fotbollens värderingar. Inte för att de har något emot Man Utd, men för att de utan att förstå det själva är så låsta i den moderna fotbollens sätt att tänka.
:::
En del väljer att ifrågasätta David Moyes erfarenhet av att vara manager på den nivå som nu krävs. Mer erfarna namn, det vill säga större namn, efterfrågas. Vad man då glömmer är att i Man Utd så var inte Alex Ferguson något säkert namn när han tillsattes, och när Matt Busby tillsattes som manager för Man Utd så var det hans allra första jobb som manager.
Åk några mil västerut och Bill Shanklys erfarenhet innan han blev manager för Liverpool var ytterst ringa och Bob Paisley hade ingen erfarenhet alls när han 1974 tog över vad som i sinom tid skulle bli den tidens mest framgångsrika och hyllade klubb. Detsamma gällde när Bob Paisley slutade och Joe Fagan tog över, och därefter Kenny Dalglish.
Det är ingen tillfällighet att jag gör den här jämförelsen med Liverpool. Jag tror nämligen Man Utd väldigt noga har studerat hur Liverpool gick tillväga för att hantera successionen av managers samtidigt som de bibehöll och utvecklade sin dominans av engelsk och europeisk fotboll. David Moyes representerar samma typ av ”boot room”-värderingar, om än med hänsyn taget till Man Utds tradition att snarare rekrytera externt än internt.
:::
Andra fokuserar istället på behovet av auktoritet som Man Utds manager för att därefter konstatera att Alex Ferguson har det och att det är osäkert om David Moyes har det i tillräcklig utsträckning. Auktoritet är ofta nödvändigt, framför allt för att behålla någon form av trovärdighetskapital hos spelare, supportrar, media och klubbledning.
Vad vi däremot känner till från Everton så för sig David Moyes också med en naturlig auktoritet. Helt nyligen berättade Marouane Fellaini utförligt om detta och hur detta tog sig uttryck i samband med dennes mindre begåvade skallning av Ryan Shawcross under säsongen.
I sammanhanget ska vi heller inte underskatta betydelsen av det antal spelare som lämnat Man Utd för att därefter spela för Everton och David Moyes. Vad dessa spelare har gemensamt är att de fortsatt trivas och frodas med Moyes som manager. Detta säger något om vad Moyes och Ferguson har gemensamt, andra spelare har lämnat för andra klubbar och andra managers och blivit till skuggor av sina forna jag.
Där finns andra populärt framförda invändningar. Som hans taktiska sinnelag. Som att han kommer få svårt att attrahera spelare till klubben. Den första invändningen baseras ofta på en begränsad förståelse av Evertons spel och förutsättningar och missar att Evertons spel förändrats väsentligt under de senaste tre åren. Den andra invändningen underskattar betydelsen av klubbens varumärke i dess attraktionskraft på nya spelare.
:::
Men vad är i så fall David Moyes allra största utmaning nu när han precis är i inledningen av sitt nya jobb som manager för Man Utd? I mina ögon handlar det först och främst om hans mentala perspektiv, hans så kallade frame of mind.
Det råder i mina ögon inga tvivel om att han gjort underverk med Everton, en klubb som i någon mening varit hans liv under mer än tio år. Frågan är om han klarar av rent mentalt att ta steget över till Man Utd, en klubb som i många avseenden är ”större än livet”. Kan han ta till sig och omfamna storheten?
Det här är inte en fråga om erfarenhet i sig. Ovan nämnda managerlegender – Busby, Shankly, Paisley och Ferguson – hade grovt sett inte erfarenheten, men de hade fantasin, inlevelseförmågan, det mentala perspektivet att se potentialen till storhet och inte låta sig förskräckas eller förlamas av uppgiftens omfång. Den stora frågan är, delar David Moyes dessa egenskaper? Det vet vi inte, det vet ingen. Inte ens han själv.
Det där låter ju som ludd och fluff, men vad betyder det mer konkret?
Ett konkret tecken kommer vi kunna få redan i sommar. På transfermarknaden handlar det om huruvida han kan se alla de möjligheter som nu står honom tillbuds med avsevärt högre budget än vad han har haft tillgång till förut, eller om han kommer att fortsätta tänka enbart i termer av lågbudgetfynd som var nödvändigt med Everton.
På fotbollsplanen beror det till stor del på om han rent taktiskt lyckas ta till sig behovet av att ”alltid vinna”. Under sin tid i Everton kunde oavgjort vid olika tillfällen vara helt okej men så kommer inte vara fallet i Man Utd. Kommer han, likt Ferguson hade för vana att kunna göra, kunna slänga förhandsritningarna på sophögen mitt under match och gå all-out and broke för vinst i matchens slutskede?
Samma fråga kan ställas på ett större perspektiv. Kommer han att kunna tänka i större klubb- och trupperspektiv än tidigare, så att han därmed kan balansera kraven på framgång i alla de turneringar som Man Utd deltar i? Där kommer inte längre finnas samma möjlighet som i Everton att prioritera bort enskilda turneringar, och även om han kan dribbla med laguttagningarna så måste samma krav på framgång gälla lika för alla spelare i alla sammanhang.
Det här är inga småsaker som är värda att fundera över. Men de sammanfattas mer i frågan om David Moyes besitter den värdefulla personliga egenskapen av förmåga till perspektivskifte och mental spänstighet, snarare än den rent tekniska managerkompetens som många andra väljer att tämligen snävt fokusera på.
:::
https://www.guardian.co.uk/football/blog/2013/may/24/david-moyes-manchester-united
:::
Vad tror jag kommer vara särskilt viktigt för om David Moyes lyckas som manager för Man Utd eller ej? Den frågan kan delas upp i svar på kortare såväl som lite längre sikt.
På kort sikt tror jag det handlar om att hitta en vettig balans i vilken personal han väljer att ta med sig eller rekrytera till klubben, och vilken personal han väljer att behålla. Att i viss utsträckning ta in eget folk, och låta gammalt folk gå, är förståeligt och naturligt. Men gör det i för stor utsträckning och det andas osäkerhet samtidigt som viktig kompetens går förlorad.
På samma sätt gäller att plundra den gamla klubben på spelare. Det finns naturligtvis några spelare i Everton som skulle kunna vara mycket värdefulla för Everton. Jag tänker då inte minst på Marouane Fellaini och Leighton Baines, men tas det till överdrift så riskerar David Moyes också få det att se ut som om han försöker göra om Man Utd till Everton.
Vad är då viktigt på längre sikt? Jo, en sak slår mig, som var gemensamt för både Matt Busby och Alex Ferguson, arguabelt frontfigurerna för Man Utds enda två riktiga storhetsperioder, var att båda hade sina respektive ungdomsdynastier kommandes fram en bit in på deras tid i klubben: Busbys Babes och Fergies Fledglings.
Vilka blir Moyes …?
:::
Be Champions!!