Styrelsen. Styrelsen hit och styrelsen dit. I Chelsea är det i slutänden ägaren, det vill säga Roman Abramovich, som styr med järnhand. Det är lätt att häckla beslutet att sparka Roberto Di Matteo för dess kortsiktighet, samtidigt hade han i praktiken åkt ur Champions League i gruppspelet trots en mäktig investering i spelartruppen inför säsongen. Problemet är kanske inte det enskilda beslutet utan den kultur som en serie av liknande beslut under en tid av sju år har skapat. Fördelen med att det blivit en del av klubbens kultur är att spelarna har hunnit vänja sig vid turbulens som normaltillstånd.
Roberto Di Matteo. Blev naturligtvis till en omedelbar hjälte efter Chelseas oväntade och till viss del bragdbetonade Champions League-seger förra säsongen. Byggde dock mycket av sina cupbaserade framgångar på att närmast reaktionärt gå tillbaka till ett defensivt mindset som Chelsea har försökt komma ifrån. Prestationerna i ligaspelet går också att ifrågasätta med en sjätteplats första säsongen, och en fjärdeplats på väg nedåt den här säsongen när Abramovich drog i nödbromsen. Tvingade att vara mer offensiva i ligaspelet så avslöjades Chelseas backlinje regelbundet under Di Matteo.
Rafa Benitez. Om någon manager har haft ett svårare utgångsläge i en klubb så har jag svårt att komma på vem det skulle vara. Hatad av supportrarna och med etiketten ”interimstisk” fastklistrad på ryggen av styrelsen så var Benitez redan från början en lam anka, men också en lam anka utan press. Man kan ha synpunkter på lagets cupspel, som var både upp och ned, men Benitez tog Chelsea till tredjeplatsen och vann dem en Europa League-titel. Samtidigt som han gav laget ett mer helhetligt och sammanhängande spel.
Styrka. Motorn i Chelseas hela spel är det offensiva mittfältet, i vilket Chelsea har ligans förmodligen bästa, mest kompletta och mångsidiga uppställning med ett överflöd av såväl teknik som kraft, rutin såväl som fart. Genom mittfältet skapar Chelsea mängder med chanser och med hög press kan de sätta ett stort tryck på motståndarna.
Svaghet. Chelseas svagheter blottas dock när bollen lämnar mittfältet. Chelsea har ännu inte lyckats komma till rätta med hur de vill formera sitt anfall och det verkar som om de börjat ge upp så smått om Fernando Torres, i och med inköpet av Demba Ba. Detsamma gäller defensiven där Chelsea ser sårbara ut när motståndarna lyckas passera det i övrigt formidabla mittfältet. Samspelet mellan de individuella spelarna i backlinjen lämnar en del övrigt att önska, och motståndarna får många öppna lägen. Utan Petr Cechs storspel så hade den här säsongen kunnat sluta illa för Chelsea.
:::
Att göra:
(1) Räta ut frågetecknen i anfallet. Att betrakta Chelseas anfallsspel har varit lite som att sitta i väntan på Godot. Olika lösningar prövas på löpande band utan att någon egentligen ges en vettig chans. Mycket av problemet upplever jag vara otydlighet. I slutänden försökte man med både Fernando Torres och Demba Ba, fast var och en för sig. Det blev rätt fesljummet. Vid sidan av har Romelu Lukaku gjort succé i West Brom. Chelsea måste bestämma sig för vad de vill.
(2) Rensa och bredda spelartruppen. Spelare som Marko Marin och Yossi Benayoun har varit till nytta under säsongen men används inte i tillräcklig utsträckning för att göra vare sig själva eller laget rättvisa. Samtidigt har sex mittfältare i laget fått slita oerhört hårt den här säsongen, sett till det stora antalet matcher, och Chelsea behöver hitta olika sätt att avlasta dessa spelare genom att utöka spelartruppen. Oriol Romeu återvänder efter att ha varit borta länge på grund av skada.
(3) Integrera klubbens unga spelare. Det börjar bli allt viktigare för Chelsea att aktivt börja lotsa in spelare från klubbens ungdoms- och reservlag. Både för att därigenom bredda spelartruppen enligt ovan och för att det om inte annat är viktigt att signalera för spelarna i Chelseas akademi att det faktiskt är en möjlig väg att vandra. Där finns kvalitet. Spelare som Nathaniel Chalobah, Romelu Lukaku, Jeffrey Bruma, Josh McEachran, Lucas Piazon, Kevin De Bruyne med flera är bra nog att i alla fall prövas och användas som truppspelare.
:::
!
Cesar Azpilicueta. En riktigt gedigen säsong av den i Chelseatröjan relativt färske Azpilicueta. Eller Dave som man för enkelhetens skull kan kalla honom. Hans framfart på högerbacken har gjort Chelsea farligare offensivt från den kanten, samtidigt som det möjliggör för Chelsea att använda Branislav Ivanovic mer centralt.
?
John Terry. Det har varit en märklig säsong för Terry. På sätt och vis har han befunnit sig i en truppmässigt liknande situation som Frank Lampard, men det är Lampard som dragit till sig all uppmärksamhet. Det har varit uppenbart att David Luiz och Gary Cahill har varit det föredragna mittbacksparet, uppbackade av Ivanovic, och det har varit uppenbart att Terry inte gillat situationen. Vad får han för roll under en eventuellt återvändande José Mourinho?
:::
2012-13 som film: Quo Vadis (1951)
Mervyn LeRoys episka sandaldrama är sprunget ur en tid när filmerna gjordes större än livet. Följer vad vi med historiens dom vet är början på slutet av det romerska riket i samband med kristendomens framväxt, ett Rom styrt av en galen despot som på löpande band offrar undersåtar på arenan. Likt Rom går nu Chelsea i väntan på frälsarens återkomst och filmtitelns fråga känns väldigt tillämpbar på Chelsea – vart går du?
:::
Spelarbetyg:
Petr Cech – (++++)
Branislav Ivanovic – (+++)
Ashley Cole – (++)
David Luiz – (++++)
Gary Cahill – (+++)
John Terry – (++)
Cesar Azpilicueta – (++++)
Ryan Bertrand – (++)
Ramires – (+++)
Frank Lampard – (++++)
Oscar – (+++)
John Obi Mikel – (+++)
Juan Mata – (+++++)
Eden Hazard – (++++)
Fernando Torres – (++)
Demba Ba – (+++)
Victor Moses – (+++)
Snitt: 3,18
:::
Be Champions!!