Michael Laudrup måste känna att han har ett rätt bra utgångsläge. Han har gjort succé med Swansea under sin första säsong i klubben, etablerat laget på Premier Leagues övre halva och därtill vunnit en stor titel med klubben. Hans facit på transfermarknaden är så här långt beundransvärt.
Swansea själva å sin sida måste känna sig rätt nöjda med beslutet att anställa Michael Laudrup. Detta trots att de är fullt medvetna om att det förmodligen inte är någon lösning som räcker längre än några år. Dock lär de ha blivit rätt nöjda i och med att Laudrup under säsongen förlängde sitt kontrakt med klubben.
Allt måste ha känts lite som frid och fröjd. Lugna puckar. Därefter försöker jag föreställa mig de miner av chock, förvåning och mild panik när Michael Laudrup enligt utsago ska ha informerat Swanseas styrelse att han ansåg att klubben behövde spendera närmare £200m på cirka fyra världsklasspelare i sommar för att säkra framtiden i Premier League.
Pengar som Swansea naturligtvis inte har. Swanseas styrelse hade tankar om att spendera ungefär £20m i sommar, det vill säga runt ett tionde av vad Laudrup nu begär. Föga förvånande så sägs det nu att relationen mellan Laudrup och Swanseas ordförande Huw Jenkins har blivit lite ansträngd. Inte onormalt när två personer ser olika på klubbens tidsperspektiv.
Men hur kommer det sig egentligen att det blir på det här viset? Det finns så klart lite olika möjligheter för hur man ska förstå det här.
:::
Ett sätt att förstå det på är bokstavligt. Det vill säga, Michael Laudrup menar precis vad han säger och inget annat, han vill verkligen att Swansea ska spendera £200m i sommar. Det utgår från att han faktiskt ser detta som en realistisk möjlighet, något som i sin tur bygger på en avsevärt mindre realistisk syn på det här med ekonomi.
Ett annat sätt att förstå det på är politiskt. Med det menas att Michael Laudrup säger vad han säger i syfte att sätta politisk press på Swanseas styrelse. Det kan syfta till två saker. Dels att tvinga dem till att spendera betydligt mer än vad de har för avsikt att göra, genom att implicit hota med möjligheten att han annars lämnar klubben. Dels kan ställandet av ett omöjligt krav vara ett sätt att förbereda en exit ur klubben, om Laudrup själv exempelvis fått nys om att större uppdrag skulle vara tillgängliga för honom.
Ett tredje sätt vi kan förstå det på är ideologiskt. Det skiljer sig från det politiska perspektivet i det att uttalandet inte syfter till att sätta press på någon, utan på att lyfta fram en vision om klubben och laget några år in i framtiden. Kort sagt, ett försök att skapa kollektivt engagemang runt en mycket ambitiös framtidsvision.
:::
Inte mycket talar dock för det tredje alternativet. När Michael Laudrups egna representanter gör gällande att han är besviken på styrelsens agerande så är det inte längre fråga om konstruktiva visioner. Inte heller är det rimligt att anta att Laudrup är så finansiellt naiv att vi bör förstå honom bokstavligt i det här avseendet.
Alltså måste vi kanske ändå betrakta det som politiskt. Den fråga som i så fall återstår är huruvida Michael Laudrup i första hand planerar en exit, eller om han genom maktspel försöker tvinga Swanseas styrelse att spendera mer än vad de inledningsvis ansett sig ha möjlighet att göra.
Om vi utgår från att det är det senare, trots allt har vi inga som helst konkreta indicier på att Michael Laudrup skulle vara aktuell för någon större klubb såsom exempelvis Real Madrid, så står i så fall striden mellan två olika filosofier om hur en fotbollsklubb ska skötas såväl operativt som finansiellt.
Swanseas styrelse vill agera och spendera långsiktigt, framför allt inte spendera mer än vad klubben årligt tjänar in. Michael Laudrup föreslår istället att klubben ska spendera baserat på förväntningar om framtida intäkter. Han vill slå mynt av klubbens Premier League-status, höjda TV-avtal och så vidare, och spendera nu för pengar som kommer att komma in senare.
Det luriga är att det går att förstå Laudrup. Swansea ska nästa säsong spela i Europa League, vid sidan av den inhemska fotbollen. Vilka problem det kan medföra illustrerades den här säsongen med Newcastle, en parallell som borde oroa Swansea, som därtill har en i ursprungsläget betydligt tunnare trupp än Newcastle.
Swansea behöver kort och gott värva spelare. De måste försöka bredda sin spelartrupp.
Risken med Michael Laudrups föreslagna väg är dock att det osvikligen innebär att man lånar på sin framtid. Och har en klubb väl dragit på sig kostnader så är det svårt att snabbt bli av med dem, snarare har de en tendens att vilja öka. Det är alltså en väg som i många fall tidigare har lett till förluster, skuldsättning och i vissa fall stora ekonomiska problem.
Swansea står inför ett vägskäl i sommar.
:::
Be Champions!!