Till viss del kan vi alltså säga att det handlar om två om inte konkurrerande så i alla fall väsensskilda ägarmodeller som vi kan kalla för kapitalistmodellen respektive supportermodellen.
Det är inte två jämbördiga modeller. Kapitalistmodellen är i England den överlägset mest vanliga ägarmodellen. Samtidigt börjar supportermodellen bli allt vanligare. Det beräknas att 5% av alla klubbar i The Football League nu experimenterar med någon form av supporterägande. För tio år sedan var detta obefintligt. I Premier League finns nu Swansea, en klubb som till 20% ägs av sina supportrar.
Förespråkarna för supporterägande har blivit mer organiserade. På klubbnivå har olika intressegrupper bildats, såsom Spirit of Shankly i Liverpool, Blue Union i Everton och MUST i Man Utd. På övergripande nivå har idén om supporterägande och supporterinflytande drivits hårt av organisationen Supporters Direct.
Dave Boyle var ordförande i Supporters Direct under mer eller mindre ett årtionde. För några månader sedan publicerade han en text i vilken han summerade tio saker han lärt sig om fans och fotboll under sina tio år som organisationens främsta företrädare. Det är intressanta lärdomar, som också är intressanta att kommentera lite närmare.
:::
”Football is addicted to secrecy”
Boyle menar här att fotbollen som sådan är hemlighetsfull till sin natur. Han utgår från antagandet att om vi kände till det vi inte tillåts känna till så skulle det som är dåligt med fotbollen omedelbart upphöra.
Det blir lite onyanserat. Dels upplever jag att Boyle bortser från att det finns en hel del information som fotbollen faktiskt är öppen med, som de till och med enligt lag är tvingade att vara öppna med. Dels blir han medvetet otydlig med vilka det är som egentligen är hemlighetsfulla. Han får det att framstå som ägarna när det kanske snarare är ägare och agenter som har ett större intresse av hemlighetsmakeri.
Mer störande är dock antagandet om negativ bevisföring. Det påstås att det finns information som visar på korruption och missbruk som dock hemlighålls, något som naturligtvis är infernaliskt svårt att motbevisa. Särskilt om någon sådan information helt enkelt inte finns.
”It’s not about having fans running the clubs, but the people running them being accountable”
Här gör Boyle en viktig distinktion. Nämligen att det viktiga inte är ägarskapet i sig utan att de som äger klubben hålls ansvariga för sina handlingar och beslut såsom ägare för klubben.
Det där kan man så klart hålla med om. Men inför vem menar Boyle egentligen att ägarna och ledningen ska hållas ansvariga? Det förtydligar han inte. Man kan ana att han menar att de ska hållas ansvariga inför supportrarna, men blir det då inte i realiteten ändå en fråga om just ägarskap?!
En misstanke som växer här är att Boyle med denna lärdom bara vill desarmera invändningen att det hela bara är en fråga om makt och kontroll. Genom att försöka få det att framstå som en sidofråga.
”Nobody understands the importance of ownership better than owners”
Den poäng Boyle försökte göra i sin andra punkt ovan skjuter han själv omedelbart i sank redan i sin tredje punkt här. Han återberättar en anekdot om några supportrar som gav sina synpunkter till en klubbs ordförande bara för att i korta ordalag bli ombedda att dra åt helvete då de inte ägde klubben.
Det blir lite surrealistiskt när Boyle så tydligt predikar vikten av ägarskap efter att precis ha förklarat det irrelevant. Men här tar han skägget ur munnen, naturligtvis är ägandet helt centralt. Det är genom ägande som makt och kontroll kan utövas.
Det bästa supportrar annars kan hoppas på är inflytande.
”People running football think we’re stupid”
Här gör Boyle ett passionerat och intelligent case för vad som ligger bakom motståndet mot supporterägande och inflytande. Han kritiserar helt rätteligen etablissemanget för att de av egocentrerade skäl kollektivt dumförklarar supportrarna, och drar paralleller till införandet av rösträtten.
Boyle har nog helt rätt i att det finns en schablonartad och i stora drag onödig bild av supportrar som rätt enfaldiga. Problemet är att Boyles motsatta bild är precis lika kollektivt onyanserad den. Sanningen är rimligtvis den att supportrar är precis som människor i stort, det vill säga av alla dess slag, några är otroligt begåvade, andra är inte så väldigt begåvade.
Parallellen med rösträtten leder också tankarna fel. I det ena fallet handlar det om införandet och bevarandet av en medborgerlig rättighet. I supporterfallet existerar ingen sådan medborgerlig rättighet. Tvärtom har vi här den principiella gordiska knuten för hela frågan om supporterstyrning:
Varför ska supportrar tilldelas beslutsmakt i existerande klubbar när de inte har gjort någon motsvarande kapitalinsats?
”Owners aren’t always saviours”
Här dekonstruerar Boyle effektivt uppfattningen att ägare som pumpar in pengar i klubbar på något sätt skulle vara frälsare. Han visar att de ofta har egna privata motiv för att göra just detta. Med andra ord, de tjänar själva på det.
Vad man möjligen kan fråga sig är vad det spelar för roll om ägarna själva tjänar på något så länge det är positivt för klubben. Vore deras ägarskap mer legitimt om de gjorde förlust på det? Återigen handlar det om att misstänkliggöra motiv och skapa en motsättning där det inte nödvändigtvis finns någon.
”The game is fundamentally riven by conflict”
Boyle gör här en något tendentiös och löskokt poäng om konflikt och intriger inom fotbollen. Exakt vad detta har att göra med sakfrågan framgår inte riktigt, men tio punkter låter väl förmodligen bättre än nio.
Vad man kan säga är att det är oklart vad för alternativ världsbild Boyle erbjuder. Om han tror att organiserat supporterstyre leder till mindre konflikter och gnabb så har han fundamentalt andra erfarenheter av föreningsliv än vad jag har att erbjuda.
”The biggest divide in the game is between the people who earn a living from it and those who pay for that living”
Boyle målar här upp alla direkt eller indirekt avlönade intressegrupper inom fotbollen som gemensamt sammanslutna mot supportrarnas intressen. Delvis är det väl en form av ”siege mentality”. Delvis handlar det nog också om att betona det unika i det egna perspektivet.
Själv är jag otroligt skeptisk till verklighetsbeskrivningen att alla ”inom” fotbollen skulle se på supportrarna som ”fienden”. Det känns grovt förenklat för att inte säga orättvist. Det är möjligt att vissa klubbrepresentanter ser på vissa företrädare för organiserade supportergrupper som fiender.
Vilket så klart kan ha i alla fall lite med att göra att de i sin tur också betraktas som just fiender. Hönan eller ägget.
”You could keep warm through the winter by burning reports into football”
Här ondgör sig Boyle over fotbollens trögrörlighet och oförmåga till förändring. Mycket papper och lite action är kontentan.
Ja. Det beror på att fotbollen i stort är organiserade utifrån federativa och demokratiska principer där det ska röstas om saker, där minoriteter ska skyddas och där mängder av motstridiga intressen tvingas att kompromissa. Allt detta tar tid och löper risk att bli urvattnat.
Att klubbar i sammanhanget fungerar tämligen effektivt beror på att de inte är demokratier utan snarare hierarkier. Boyle visar oanandes på den mycket vanliga motsättningen mellan demokrati och effektivitet.
”Things aren’t getting better”
Boyle pekar här på hur de stora klubbarna snarare stärker sin ställning över tid och att ledande företrädare inom FA tenderar att avsättas så fort de blir en fara för status quo.
Precis som Boyle driver sina och sin organisations intressen så driver naturligtvis klubbägarna sina intressen. Det gäller stora klubbar likaväl som mindre klubbar. Lite grann framstår det ju som om Boyle blir upprörd på en anka för att denna kvackar.
Poängen enligt mig är följande. Om det fanns en tillräcklig uppslutning bland alla supportrar för de idéer som Boyle och Supporters Direct framför, så skulle detta tjäna som en uppenbar motvikt till klubbarnas makt. Frågan är då om någon sådan genuin uppslutning verkligen finns.
Jag tvivlar, jag är tämligen övertygad om att vad supportrar i huvudsak bryr sig om är att deras egen klubb mår bra och går bra, vare sig mer eller mindre.
”Fans have to unite”
Boyle adresserar just denna poäng i sin tionde och sista punkt. Han betonar vikten av att supportrarna organiserar sig till en stark opinionsbildande röst inom engelsk fotboll, något som hittills saknas. Kort sagt uppmanar han till ett supporterfack.
Och det är väl till sist här som jag ändå anser att Boyle kommer i mål. Vad jag ser som ett rimligt mål för supporterrörelsen är inte att ta över makten i redan existerande klubbar, det är att skjuta vid sidan av målet.
Snarare är det just detta: Att organisera supporterrösten. Att bli en viktig och samlad röst som tar tillvara supporterintresset på en mer övergripande nivå, i frågor som gäller alla klubbar på alla nivåer.
Det vill säga, en supportermotsvarighet, eller motpart om man så vill, till FA, Premier League och The Football League.
:::
“They asked me to write about 10 things I’d learnt about fans and football in my time at Supporters Direct; some of them I kind of knew already, and my experience confirmed the suspicion, so it’s more 10 things I know for sure about football and fans.”
Saxat ur Boyles egen inledning till sin text. Boyle är part i målet och jag tycker inledningen visar detta rätt tydligt. Det handlar inte om sådant han lärt sig, utan om värderingar och åsikter han haft hela tiden. Texten som sådan är ideologisk och preskriptiv, inte resonerande som dess pitch vill få det att framstå som.
Jag är själv av naturen skeptisk till supporterägande, det har jag framhävt rätt många gånger. Jag är det huvudsakligen av rent praktiska skäl, jag ser det som ett mindre effektivt sätt att driva en fotbollsklubb. Åtminstone en stor fotbollsklubb på den nivå vi trots allt pratar om här. Besluten blir för många, de blir för stora och de blir för komplicerade.
Att jag är kritisk till flertalet av Dave Boyles punkter är alltså inte särskilt märkligt det heller. Min kritik grundar sig framför allt i den för mig snedvridna verklighetsbeskrivningen; han jämför en nidbild av kapitalistmodellen med en romantiserad idealbild av supportermodellen. Det blir helt enkelt inte intellektuellt hederligt och det förstärker bilden av det hela som föga mer än en power grab.
Att kritisera något som redan finns är oftast väldigt enkelt. Att presentera ett detaljerat alternativ är oftast desto svårare. Ibland är det heller inte önskvärt då det ger meningsmotståndarna möjlighet att i sin tur utsätta förslaget för såväl saklig som osaklig kritik. Därmed framträder också det egna förslagets svagheter desto tydligare.
Ändå är det detta som måste göras. Precisera exakt hur ett supporterägande eller ökat supporterinflytande i redan existerande klubbar skulle se ut och fungera, så att det därmed finns något konkret att ta ställning till. Först då blir det i alla fall möjligt för förändring att komma till stånd. Och först då går det att säga vad det här med ökat supporterinflytande egentligen betyder, bortom de stora orden.
:::
Be Champions!!