Fyra typer av managers i Premier League

Det pratas ofta om hur managers ”är”. Ofta jämför vi dem kanske med någon form av idealbild vi bär omkring på i våra huvuden av den tidstypiske managern, ”the gaffer”. Kanske tilldelar vi dem olika epitet efter deras olika karaktärsdrag och våra egna perspektiv. Professorn om Arsene Wenger, Goa gubben om Harry Redknapp, Mobbaren om Alex Ferguson och så vidare.

Men går det att ta sig bortom dessa karikatyrer och faktiskt skapa några mer genomtänkta profiler av olika managers i Premier League? Om vi exempelvis tar fasta på det här med att managers på samma gång måste hantera människor och uppgifter så kan vi ju vända oss till ledarskapsforskningen och hitta ett väldigt vanligt hjälpmedel för att åstadkomma just detta. Nämligen Blakes och Moutons ledarskapsmatris.

Nu är ju inte det här någon fantastisk eller helt uttömmande modell, men det är ändå en utgångspunkt som passar rätt bra för det här syftet och i det här sammanhanget. Matrisen bygger alltså på två dimensioner av ledarskap, fokus på människor respektive fokus på uppgiften, längs vilka en manager, i det här fallet, kan ha antingen högt eller lågt fokus.

Grundantagandet i modellen är alltså att det är önskvärt men väldigt svårt att vara fokusera på båda dessa dimensioner samtidigt. En manager tenderar att fokusera på antingen det ena eller det andra. Utifrån detta kan man så klart tänka sig att riktigt stora managers förmår fokusera högt på båda, men att detta också i många fall i praktiken leder till mellanmjölk i båda dessa avseenden.

Min personliga kartläggning skulle hur som helst se ut så här:

:::

:::

Nu ska det ju så klart sägas att Blakes och Moutons matris är tänkt som ett koordinatsystem där en manager längs varje dimension värderas på en skala mellan ett och nio. Nu tycker kanske inte jag att den här modellens största förtjänst är dess matematiska precision, snarare tycker jag nog att man bör se positionerna i den här modellen som mer ungefärliga och dessutom något som kan förändras över tid.

Från matrisen kan vi utläsa fyra, eller möjligen fem, olika generella typer av managerstilar:

Chefen

I det nedre vänstra hörnet befinner sig de managers som fokuserar lite på både människor och uppgift. De har något av en låt gå-stil i sitt chefskap och lägger ned ett minimum av energi för att göra ett tillräckligt bra jobb men inte mer. Är rimligtvis inte särskilt vanligt förekommande när vi väl kommer upp på Premier League-nivå.

Om någon den här säsongen har befunnit sig i den här kvadranten så menar jag att det är Harry Redknapp. Han inledde lovande men det kändes som att när resultaten började gå QPR emot så tappade han tämligen snabbt intresset både för uppgiften som sådan och för människorna i klubben.

Humanisten

I det övre vänstra hörnet finner vi de med ett väldigt högt fokus på människorna runtomkring sig men med ett lågt fokus på uppgiften. Det viktiga för en manager här är att hålla människorna glada och nöjda, vilket riskerar gå ut över resultaten.

Nidbilden av detta är kanske Roy Hodgson, och möjligen är detta något som är symptomatiskt för den engelska förbundskaptensposten. Laguttagning sker inte nödvändigtvis enbart utifrån meriter eller en idé om vad som är bäst för laget, utan baserat på att hålla sig väl med centrala personer i form av såväl spelare som klubbrepresentanter.

Jag menar att även Roberto Martinez till viss del faller inom detta fack. Killen är ju uppriktigt snäll skulle jag tro, men hittills har han gett i alla fall mig ett intryck av att värdera att vara omtyckt högre än att vara framgångsrik. Vi får se om detta förändras i Everton, där han onekligen i alla fall har satt ribban högt. Om nu detta var genuint eller för att det var vad folk då ville höra.

Despoten

I det nedre högra hörnet finns de så kallade robotarna. De managers med ett högt och nästan ensidigt uppgiftsfokus utan att bekymra sig så värst mycket för den mjuka och mänskliga sidan. Ett i huvudsak tekniskt perspektiv på managerjobbet framträder här.

Kanske är Roberto Mancini det mest uppenbara exemplet från den här och tidigare säsonger. Naturligtvis väldigt uppgiftsorienterad men med ett till synes ointresserat och stundtals nästan föraktfullt förhållningssätt till vad som motiverar och driver hans spelare.

Mer parodiskt blir det kanske med Paolo Di Canio som enligt ryktena är det närmaste vi inom managerjobbet idag faktiskt kommer sådana här tidsstudier som gjordes i början av 1900-talet, där chefer sprang omkring med tidtagarur och klockade allt som hände i en fabrik eller ett kontor.

Man kan också ana att Rafa Benitez befinner sig i den här kvadranten. Det har ju krypit fram några historier från hans tid i Liverpool där exempelvis Steven Gerrard betonade Benitez oförmåga att direkt översvalla sina spelare med goda omdömen.

Ledaren

Längst upp till höger finns då de stora ledarna, de managers som lyckas kombinera ett högt fokus på såväl människa som uppgift. Det vill säga de som förstått och lyckats bemästra att resultaten är centrala men att spelarnas och anställdas motivation att nå dessa resultat är nödvändiga.

Det finns många skäl att mena att troligtvis ingen manager har varit så enastående resultatorienterad som Alex Ferguson. Samtidigt hyllas också hans förmåga till man-management, det vill säga förmåga att motivera och inspirera sina spelare. För mig är Arsene Wenger något av en spegelbild av Ferguson, även om jag där snarare skulle välja att inleda med just det mänskliga.

Frank Lampard har berättat om hur José Mourinho en gång följde med honom in i duschen för att förklara hur bra och betydelsefull han var. Det kan ju låta lite ekivokt men illustrerar att även Mourinho arbetar otroligt mycket med att motivera sina spelare och skapa lojaliteter inom laget. Han har lyckats med detta överallt utom i Real Madrid, och kanske var det just därför som han misslyckades (på sätt och vis) i Real Madrid.

Andre Villas-Boas ser jag som en inte helt färdig klon på José Mourinho. Han har samma fanatiska fokus på uppgiften och förbereder sig minutiöst. Han jobbar även han mycket med att motivera sina spelare, exempelvis märker vi hur mycket jobb han lägger ned med Gareth Bale. Än har han dock inte riktigt nått upp till samma extrema nivå som Mourinho.

David Moyes betraktar jag som ett work in progress. Berättelser från Everton gör gällande att han förvisso kan vara hård med sina spelare men att han också lyckas skapa såväl förtroende som lojalitet med dem. Det går heller inte att betvivla Evertons vinnarinstinkt och fokus på uppgiften under Moyes managerskap där.

:::

Jaha, ja men Brendan Rodgers då? Han representerar i så fall, enligt mig det vill säga, det man eventuellt kan se som en femte managerstil eller som ett mishmash av de övriga fyra, nämligen någon form av mittfåra med ett genomsnittligt fokus på såväl människa som uppgift.

Det här kan man så klart se som en fördel. Det vill säga att han är helt okej i båda avseendena och att det är bättre än att vara alltför ensidig. Man kan så klart också se mer negativt på det. Det vill säga att det blir lite mellanmjölk av det där man är någorlunda bra på det mesta men inte särskilt bra på något. Not the stuff of champions.

Jag väljer att se på det som att Rodgers helt enkelt har sådant som han kan utveckla, och att han har alla förutsättningar att också göra det med tiden. Det visar också på den potential som finns i hans managerskap i Liverpool.

:::

Om detta kan ni så klart ha en massa synpunkter. Det är ju knappast någon objektiv eller matematiskt precis sammanställning som gjorts här. Någon som har följt spansk fotboll lite mer intimt under de senaste åren skulle ju också kunna bidra med sin syn på var och hur Man Citys nye manager Manuel Pellegrini placerar sig inom det här ramverket.

:::

Thank God it’s Friday!!