José Mourinho har alltid haft en förmåga att inte så mycket anpassa sig till sin omgivning som snarare anpassa omgivningen till sig själv, göra den till hans egen hemmaplan. Han har lyckats med det såväl i England som i Italien. Men i Spanien och i Real Madrid misslyckades han helt uppenbart med just detta, och hade därför svårt att där finna något fotfäste.
Det kan diskuteras huruvida han var framgångsrik eller ej. Han bröt förvisso Barcelonas inhemska dominans genom att vinna La Liga. Lägg därtill ett par cuptitlar. Men han vann inte Champions League, vilket var klubbens och hans egen stora målsättning. Och han för första gången i sin karriär oförmögen att kontrollera sin spelartrupp.
Mourinhos återkomst till Premier League var därför väntad. Samtidigt är det ett väsentligt annorlunda Premier League som han återvänder till. Konkurrensen är betydligt högre. Man City utmanar och omintetgör Chelseas position som den mest köpstarka klubben. Klubbar som Tottenham och Everton rustar alltmer och blir allt starkare. Arsenal och Man Utd förblir, och Liverpool nafsar de övriga i hälarna.
Det är frestande att tro, eller möjligen hoppas, att José Mourinhos återkomst till Chelsea innebär en återgång till hur det var. Utmaningen för Mourinho och för Chelsea är dock snarare att hitta nya svar på delvis nya frågor. Några av dessa frågor är av tämligen existentiell karaktär för Chelsea.
:::
Estetik eller funktionalism?
José Mourinho var ytterst framgångsrik i Chelsea. Det var emellertid framgång som i huvudsak grundades på taktisk disciplin utan att uppfylla ägarens hopp om underhållande fotboll och ”identitet”.
Det var ur denna motsättning som konflikten mellan Mourinho och Roman Abramovich växte fram som föranledde Mourinho att lämna klubben.
Med spelare som Juan Mata, Eden Hazard och Oscar i laget så har José Mourinho onekligen spelarmaterialet att spela en underhållande fotboll, och han har visat inte minst i Real Madrid att han kan anfallsfotboll också. Om detta går att översätta i Premier League återstår att se.
Mourinhos huvudsakliga uppgift måste ändå vara att återge Chelsea en taktisk balans. Kraven på estetik och underhållning har underminerat Chelsea mentalt och taktiskt. Det är samtidigt ideal som Mourinho inte kan avvika från i alltför hög utsträckning.
Behålla eller sälja?
José Mourinho är en manager som, likt de flesta stora managers, söker efter en särskild typ av spelare och personligheter till sina lag. Man kan alltså räkna med att han kommer genomföra en rejäl inventering av sin spelartrupp under sommaren.
Mourinho har alltid lyckats få fram det bästa ur kraftfulla anfallare såsom Didier Drogba, Samuel Eto’o och Zlatan Ibrahimovic, på samma sätt som dessa har lyckats få ut det bästa ur Mourinhos lagbyggen. Fernando Torres och Demba Ba kan förvisso spela som ensamma anfallare, men ingen av dem är riktigt Mourinhos typ av anfallare.
Det är däremot Romelu Lukaku. Den unge belgaren har gjort succé under sitt lån till West Brom och anställningen av José Mourinho kan mycket väl vara Lukakus lucky break.
John Obi Mikel är en ryktenas man. Framför allt är det Galatasaray som uttrycker intresse. Mikel har också visat endast växelvis kvalitet under sin tid i Chelsea, så det är inte osannolikt att Mourinho ser sig om efter alternativ. Att Frank Lampards karriär börjar närma sig slutet talar dock för att Mikel blir kvar i i klubben.
Ungt eller gammalt?
En viktig fråga för José Mourinho gäller också balansen mellan ungt och gammalt. Under först Andre Villas-Boas och därefter Rafa Benitez började de äldre spelarna i laget att stegvis fasas ut. En föryngring inleddes.
Mourinho måste akta sig väldigt noga för föreställningen att han är de ”äldre spelarnas man”, att de tack vare en långvarig relation med honom har någon form av företräde. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att ta tillvara de äldre spelarnas värde och kompetens.
Frank Lampard skrev nyss på ett nytt ettårskontrakt och levererar fortfarande på väldigt hög nivå. Samtidigt är det alltmer osannolikt att Lampard kan bidra med närmare 50 matcher per säsong, utan hans speltid måste börja hushållas med.
John Terry besitter inte längre samma fysiska egenskaper. Som ledargestalt är han dock fortfarande framträdande och Mourinhos benägenhet att spela med en djupt liggande backlinje kan passa Terry bättre. Som backup och inspiration kan han fortfarande vara värdefull.
Mycket beror dels på hur Terry själv accepterar en sådan roll och dels på vad Mourinho ser för användning av David Luiz, en något yvig mittbackstyp för honom kan tyckas.
José Mourinho siktar rimligtvis på att skapa en ny storhetstid i Chelsea. John Terry, Frank Lampard och Ashley Cole är spelare som var med om att forma klubbens första storhetstid. För övergången till en andra storhetstid så måste deras roll dock bli mer stöttande snarare än bärande.
Krav eller förväntningar?
José Mourinho valde ett tämligen ödmjukt förhållningssätt, i alla fall med hans mått mätt, under sina första dagar i Chelsea. Det märktes att han var tillfreds med att vara tillbaka i engelsk fotboll.
Förväntningarna på honom och på Chelsea är emellertid höga. Han försökte balansera dessa förväntningar genom att lite lustigt mena att några titlar kunde det bli fråga om först under hans andra säsong i klubben.
Det är klokt. Alla vet ändå vad som är målsättningen, och på längre sikt självklart också kraven, men med ett sådant uttalande köper han både sig själv och laget tid och andrum.
José Mourinho är oftast synonymt med framgång. Samtidigt är det här första gången som han faktiskt återvänder till en klubb för att upprepa sin bedrift. Vi vet ännu inte hur Mourinho hanterar de speciella krav och förväntningar som detta medför.
:::
Be Champions!!