Han kom som ett yrväder för en sommar sedan. Inte med ett höganäskrus i en svångrem runt halsen, men väl med ett gott rykte och en brinnande ambition om framgång. Andre Villas-Boas sågs som något utav ett kap för Tottenham, en typ av manager som tydligt visar att klubben måste tas på allvar.
Vill man vara elak, och det kan jag i det här sammanhanget tänka mig att Harry Redknapp skulle vilja, så kan man säga att det gick sämre för Tottenham med Villas-Boas än vad det gjorde med Redknapp. De slutade femma jämfört med fyra. Mot det kan man invända både att Tottenham tappade viktiga spelare som Luka Modric och Rafael van der Vaart och att en skillnad var att lagen ovanför dem presterade betydligt bättre den här säsongen än förra.
Det var en ödmjuk Andre Villas-Boas som tog över Tottenham. Han hade nyligen fått sparken från Chelsea, och han sade sig ha lärt av de misstag som ledde till hans avsked. Ett sådant misstag var att alldeles för snabbt försöka trycka på Chelsea en 4-3-3-baserad spelmodell som de helt enkelt inte var kapabla att genomföra på ett bra sätt.
Farhågan var att han skulle göra detsamma i Tottenham. Delvis såg det också ut så i början av säsongen, med svaga resultat mot Newcastle, West Brom och Norwich som följd. Mot Reading i matchen därpå svängde det däremot, vilket var en konsekvens av att Villas-Boas istället valde att ställa upp med en mer balanserad 4-2-3-1-uppställning.
:::
En hel del talar däremot nu för att Andre Villas-Boas har iscensatt en långsam men påtaglig reform av Tottenham mot den spelmodell som han prövade i Chelsea, och som han tillämpade med stor framgång innan dess i Porto. Mycket av detta har att göra med vilka spelare som Tottenham sägs vara intresserade av under sommaren.
Att Tottenham jagar en etablerad anfallare och målskytt är i sig inte särskilt talande. Det gör nog de flesta klubbar. Men de spelare som framför allt nämns, Roberto Soldado, David Villa, Mario Gomez och Leandro Damiao exempelvis, är typiska nior vars främsta uppgift är att fungera som sniper. I Porto var det Radamel Falcao som vid tillfället hade den rollen.
Den högra dimensionen i Villas-Boas anfallstaktik bestod i en spelare som kunde utmana och bryta in i planen. I Porto hade Hulk den uppgiften. Det har den här säsongen alltmer sett ut som om Villas-Boas ser Gareth Bale i den rollen. Bale är betydligt mer kapabel för en sådan uppgift än vad Aaron Lennon är, men det förutsätter så klart att Bale blir kvar i klubben. Annars måste ett alternativ finnas.
Den vänstra dimensionen å andra sidan syftade i Villas-Boas Portomodell till att hålla lagets bredd över planen och utmana mer självständigt. Bale är självklart ytterst kapabel i den rollen, men den här säsongen, mycket tack vare att Bale använts mer centralt, så är det framför allt Gylfi Sigurdsson som med tveksam framgång fått den uppgiften. Tottenhams rapporterade intresse för Atletico Mineiros Bernard, tekniskt begåvad såväl som högerfotad, antyder att det här är ett område som Villas-Boas syftar till att utveckla.
Centralt på mittfältet hittar vi ett liknande mönster. Värvningen av Paulinho är intressant eftersom det är en tvåvägsmittfältare av just det slag som Villas-Boas baserade mycket av lagets spel på i Porto. Paulinho kan sköta defensiva uppgifter samtidigt som han både kan skapa och följa med i anfall. Paulinho i tandem med Sandro påminner mycket om kombinationen av Freddy Guarín och Fernando Belluschi i Porto. Moussa Dembele kombinerar dessa båda på ett bra sätt.
Det ryktas samtidigt om att ett flertal spelare ska vara på väg bort från Tottenham. Bland dem Tom Huddlestone och Scott Parker. Rollerna för Gylfi Sigurdsson, Jermain Defoe och Emmanuel Adebayor är också oklara. Att överväga sådana omfattande förändringar antyder en vilja att reformera och implementera nya idéer i laget.
:::
Det här kan vara ett bra tillfälle att göra det. Tottenhams första säsong med Andre Villas-Boas var på sätt och vis framgångsrik i meningen att klubben gjorde en poängmässigt bra säsong och tabellmässigt väl på par med vad som är att förvänta. Samtidigt blev det heller inte succé vilket betyder att någon form av förändringsbenägenhet bör finnas i klubben.
Att försöka implementera en ny spelmodell medför så klart risk. Klarar laget av att genomföra denna modell? Men för att nå framgång är det ibland, om inte alltid, nödvändigt att våga ta risker. Att bara spela säkert betyder alldeles för ofta att man förblir i full kontroll över en alltmer tilltagande mediokritet.
Det finns två tunga strategiska skäl som talar för att Andre Villas-Boas ska genomföra en Portoinfluerad förändring av Tottenham mer mot hans klassiska 4-3-3-modell.
Dels måste tanken vara att en manager ska förbättra och förädla den spelartrupp han har till sitt förfogande. Idén är att hitta en fit mellan manager och spelartrupp som leder till bästa möjliga resultat. Det kan bara ske om managern faktiskt tillämpar sina idéer och visioner på klubben. Om inte så tillför han inte längre något unikt värde.
Dels är det en fråga om resurser. Tottenham har inte samma finansiella kraft som någon av de fyra klubbarna ovanför dem i tabellen, även Liverpool rör sig i en helt annan ekonomisk zon. En konsekvent och konkurrenskraftig taktisk filosofi är med andra ord förmodligen Tottenhams bästa chans att hävda sig i ett dylikt resursmässigt underläge.
Det ska i alla fall bli intressant att följa Tottenhams och Andre Villas-Boas ageranden i sommar och se i vilken utsträckning spelarköp, och försäljningar, stämmer överens med 4-3-3-modellen som han utvecklade i Porto.
:::
Tänket i den här bloggen grundade jag till stor del på den här artikeln, som tar upp samma ämne i mer detalj, och framför allt utgick jag därifrån i beskrivningen av Andre Villas-Boas taktik i Porto.
https://www.vavel.com/en/football/premier-league/tottenham-hotspur/245099-the-boas-ification-of-tottenham-hotspur.html
:::
Be Champions!!