Följer

Populära lag

Populära spelare

Populära ligor

Tottenham behöver Gareth Bale mer än de behöver £85m

Peter Hyllman 2013-07-31 20:00

Sky Sports källor rapporterar att Real Madrid har lagt ett världsrekordbud om £85m för Gareth Bale, och då inser vi ju att då måste det ju vara på just precis det viset.

Nåja, Real Madrids intresse för Gareth Bale är ju både tydligt och förståeligt, och av de röksignaler som kommer från Bales håll så är det ju lika tydligt att han är intresserad av att flytta till Real Madrid. Här kan man ju peka på bristen på citat och spanska tidningars agendor, men sanningen är så klart att om Bale ville stanna i Tottenham så hade en sådan här situation inte uppstått.

I början av sommaren bloggade jag om just Gareth Bale och dragkampen om honom mellan Tottenham och Real Madrid. Min slutsats då var denna: ”Jag anser att Tottenham bör göra allt som står i klubbens makt att behålla Gareth Bale, om än inte till en sådan utsträckning att klubben gör sig osams med spelaren själv över det.”

Annons

Frågan är då, nu när vi så att säga befinner oss i det skarpa läget att Real Madrid erbjuder Tottenham den fantastiska summan om £85m för Gareth Bale, om samma slutsats fortfarande håller.

:::

Ja, jag skulle mena att den gör det. £85m är naturligtvis en fantastiskt massa pengar, men Tottenham är en fotbollsklubb och inte ett företag, och fotbollsmatcher vinner man med det bästa laget på planen, inte med mycket pengar på bankkontot.

Man kan naturligtvis mena att Tottenham med dessa £85m kan värva flera nya spelare, varmed laget som helhet kanske till och med blir bättre. Det är förvisso sant att världen inte upphör genom att man säljer en spelare som Bale, men värva spelare på det viset kan Tottenham göra även utan att sälja Bale. Med Bale kvar i klubben blir det troligtvis lättare.

Den demoraliserande effekten av att sälja Gareth Bale ska heller inte viftas bort som obetydlig. Tottenham går då in i säsongen med frågan hängande över sig hur de ska klara sig utan Bale. Om de behåller Bale går de istället in i säsongen med den positiva känslan av att vara starkare än förut.

Annons

Att behålla Gareth Bale är viktigt också utifrån en annan aspekt. Om Tottenham vill etablera sig som en engelsk toppklubb så måste de komma från sin status som en säljande klubb, en klubb vars stora spelare vill lämna. Michael Carrick, Dimitar Berbatov, Luka Modric är samtliga spelare som lämnade Tottenham mot klubbens vilja.

:::

För mig ligger därför knäckfrågan i slutsatsens andra halva: ”…om än inte till en sådan utsträckning att klubben gör sig osams med spelaren själv över det.” Det vill säga, uttryckt annorlunda, exakt hur mycket Gareth Bale själv verkligen vill till Real Madrid.

Om han är fullständigt mållåst på det, och är beredd att ta till hårda åtgärder för att uppnå det, och det inte finns någon rimlig förutsättning att ha honom kvar som en konstruktiv kraft i omklädningsrummet, då kan kostnaden i sportsliga termer för Tottenham att ha honom kvar bli för hög.

Annons

Om det å andra sidan går att behålla Gareth Bale i klubben, och alltså förneka honom flytten till Real Madrid, och samtidigt känna sig trygg med att han förblir en konstruktiv snarare än destruktiv kraft i omklädningsrummet och på planen, då är alternativkostnaden helt och hållet ekonomisk.

Det var naturligtvis så det gick till med Luka Modric när han inför säsongen 2011-12 drev på för en flytt till Chelsea. Tottenham vägrade dock sälja, till en icke ringa grad av bitterhet för spelaren, men han var ändå en konstruktiv kraft för Tottenham under den därpå följande säsongen.

Man kan alltså i det fallet hävda att Luka Modric förvisso ville flytta till Chelsea, men att han inte verkligen ville det i tillräcklig utsträckning för att Tottenham skulle kunna sig tvingade att göra honom till viljes. Tottenham måste nu göra samma avvägning med Gareth Bale.

Annons

Professionella spelare är normalt sett ovilliga att ta till industriella kraftåtgärder som att strejka och vägra spela, eftersom det är dålig PR och ställer dem i dålig dager med klubbens supportrar. Det är helt enkelt riskfyllt. Tottenham har blandade erfarenheter. Luka Modric avstod, men Dimitar Berbatov tog å sin sida risken.

Gareth Bale satsar hårt på sin popularitet och sitt varumärke, vilket också är en nödvändighet för att Real Madrid ska kunna räkna hem en affär om runt £85m för Bale. Räkna alltså med att Bale vore ytterst ovillig att ta till några sådana åtgärder.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fulham 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-31 16:00

Arena: Craven Cottage (25,700)
Ligaposition: 12:a
AKA: The Cottagers, The Whites

Manager: Martin Jol. Jol en rätt rolig karaktär, ett typexempel på hur Fulham samlar på sig en mångfald av karaktärstyper, med Jol på ena änden och exempelvis Dimitar Berbatov på den andra. Jol känns som en kreativ och påhittig manager, vars många idéer dock inte alltid implementeras eftersom han inte riktigt orkar med att hålla koll på dem alla, eller spelarna för dem delen hinner med att ta dem alla till sig. Fulham känns därför ofta som något av en ofärdig produkt. Belbin Team Role: Plant.

:::

Spelare in: Maarten Stekelenburg, Sasha Riether, Fernando Amorebieta, Derek Boateng och Ange-Freddy Plumain.

Annons

Fulham har agerat intressant på transfermarknaden så här långt. Värvningen av Stekelenburg är imponerande, en målvakt av hög kvalitet. Permanenteringen av Riethers plats i laget är också bra då Riether höll hög klass förra säsongen. Boateng är en värvning som är osäker men kan visa sig bli lyckad samtidigt som Plumain definitivt är en ny typ av värvning för Fulham. Kanske ett tecken på att klubben med nya amerikanska ägare börjar omvärdera sin transferstrategi.

Spelare ut: Mark Schwarzer, Alex Smith, Dan Burn, Chris Baird, Simon Davies, Mahamadou Diarra, Thomas Donegan, Corey Gameiro, James Musa, Richard Peniket, Mladen Petric och Csaba Somogyi.

Fulham har genomgått något utav en rejäl utrensning under sommaren, vilket i och för sig till stor del beror på att klubben tagit in många spelare på lån. Men sex-sju spelare av a-lagskaliber som försvinner skakar man inte bara av sig, och även om Fulham har en okej bredd på sin spelartrupp så är det något de behöver fundera på hur de ska ersätta.

Annons

:::

Stjärnspelare: Dimitar Berbatov

Det hade kanske inte varit orimligt att tänka sig att Berbatov skulle vara lagom motiverad av att spela för en klubb som Fulham efter att tidigare ha spelat för Tottenham och Man Utd. Men han växte snabbt ut till en ledargestalt på planen för Fulham, spelaren som ger laget det där lilla extra.

Nyckelspelare: Brede Hangeland

En förutsättning för att Fulham ska fungera som lag är att det defensiva spelet fungerar. När Fulham tvingas slita så beror det nästan alltid på att försvaret inte håller måttet. Hangeland är lagets kapten, och den som har ansvaret för att organisera lagets försvarsspel. En väldigt viktig spelare för Fulham.

Lagspelare: Damien Duff

Det är svårt att tänka sig en mer klassisk och typiskt brittisk kantspringare än Duff. Kanske av just det skälet så är han också en i mina ögon klart underskattad spelare. Offensivt är Duff en stor tillgång för Fulham när han är i form, och gör laget livsfarligt i sina omställningar.

Annons

Framtidsspelare: Alexander Kacaniklic

Kacaniklic började visa framfötterna rejält under förra säsongen, även om han under en tid lånades ut till Burnley, och hittade ett väl fungerande samarbete med Berbatov. Kacaniklic är en av Fulhams största löften på lång tid, imponerade stort under sin tid i klubbens reservlag, och spås en stor framtid på Craven Cottage.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en defensiv mittfältare av hög klass!

Fulham har varit aktiva på transfermarknaden hittills under sommaren och har på så vis breddat spelartruppen hyfsat. Vad man däremot inte riktigt har gjort är att ha värvat en defensiv mittfältare av riktigt hög klass. Det vore en värvning som i mina ögon omedelbart skulle höja lagets kvalitet, och göra dem till mer av ett hot i Premier League.

Största utmaningen under säsongen: Hitta en utmaning!

Annons

Ett av de mest karaktäriserande dragen med Fulham är att det på sätt och vis är en klubb som befinner sig i ett ingenmansland. De är i någon mening tillräckligt bra för att utan större mödor kunna undvika nedflyttningsstriden, samtidigt som de inte heller är tillräckligt bra för att kunna utmana uppåt i tabellen. En brist på utmaningar leder till psykologisk entropi i spelartruppen, samtidigt som Jol inte är den mest entusiasmerande karaktären. Fulham var som bäst runt 2010 när de hade europeiskt cupspel som en utmaning. Fulham måste försöka hitta en motsvarande utmaning den här säsongen.

:::

Premier League. Det var ett tag där under förra säsongen när Fulham liksom innan de riktigt fattat vad som stod på faktiskt befann sig i farozonen för nedflyttning. Sedan skärpte de dock till sig. Förmår Fulham att ta några kliv uppåt i tabellen den här säsongen?

Annons

FA-cupen. Fulham har knappast något enastående facit i FA-cupen. Mycket beror naturligtvis på vilken lottning de får, men inför säsongen så måste det ändå vara en av Fulhams ambitioner att försöka ta sig så långt som möjligt i FA-cupen.

Ligacupen. Man kan tycka att Ligacupen skulle kunna vara en cup som passar Fulham tämligen väl. Särskilt som Fulham satsat målmedvetet på att utveckla sin akademi, och Ligacupen allmänt sett brukar ses som en utmärkt möjlighet att utveckla sina unga spelare.

:::

Målsättning 2013-14: Cup runs!

Jag tror inte Fulham kommer att röra sig ur ligans ingenmansland den här säsongen. De får akta sig för att inte bli indragna i någon nedflyttningsstrid men om Fulham den här säsongen ska försöka hitta utmaningar så är det i cupspelet de i så fall ska lyckas med det. Det måste också vara lagets rimliga målsättning den här säsongen, att göra seriösa försök att vinna både i FA-cupen och i Ligacupen. Bara möjligheten att få spela på Wembley skulle vara en sak som höjer motivationen i klubben och spelglädjen bland spelarna.

Annons

:::

Fulham som TV-serie: Mr Selfridge

Parallellerna är lite för många och uppenbara mellan Fulham och perioddramat om en amerikansk varuhusentreprenör i London för att inte dra dem till sin logiska konklusion. Fulhams tidigare ägare, Mohamed Al-Fayed, är naturligtvis en tidigare ägare till det klassiska varuhuset Harrods. Cirkeln sluts naturligtvis i och med att Fulham nu sålts av Al-Fayed, och köpts av nya amerikanska ägare.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Halvtidsvila i transferfönstret

Peter Hyllman 2013-07-31 06:00

Då har vi i alla fall kommit halvvägs. I och med att vi lämnar juli bakom oss så har hälften av transferfönstret passerat, och med blott några veckor kvar till säsongsstart i Premier League så kan vi förvänta oss att det ska börja hända saker igen efter någon dryg vecka av relativ stiltje på transfermarknaden.

Det finns naturligtvis några stora utestående puckar. Småkriget om Luis Suarez mellan Arsenal och Liverpool pågår. Frågan om var Wayne Rooney spelar nästa säsong är fortfarande uppe i luften. Real Madrid sägs lägga rekordbud på Gareth Bale. Både Arsenal och Man Utd ser ut att ha sparat på krafterna i sitt handlande till augusti.

Det kan ändå vara en inte helt förkastlig idé att göra någon form av summering så här halvvägs. Vilka är de stora vinnarna respektive förlorarna hittills under transferfönstret? Vilka kan luta sig tillbaka under augusti och roa sig åt spektaklet, och vilka bör å andra sidan få sina ändor ur vagnen och sätta lite fart under augusti?

Annons

:::

Berömlig (+++++)

Man City
Norwich

Man City har så här långt gjort ett lysande transferfönster, och reagerat klokt och bra på förra säsongens misslyckande. Fernandinho, Jesus Navas, Alvaro Negredo och Stevan Jovetic är samtliga riktiga kvalitetsvärvningar, och Man City kan ta det lugnt inför säsongsstarten.

Norwich måste också vara mycket nöjda med fönstret. Grant Holt har försvunnit, men det kändes som oundvikligt, han var halvvägs utanför dörren redan förra sommaren. Ricky van Wolfswinkel, Leroy Fer, Gary Hooper och Nathan Redmond är dock riktigt starka värvningar.

:::

Med beröm godkänd (++++)

Chelsea
Southampton
Sunderland

Chelsea har haft ett bra fönster och har breddat truppen med ett antal unga spelare av hög kvalitet. Fortfarande ser jag dock svagheter i Chelseas backlinje och jag menar att Chelsea som lag skulle vinna på att göra en profilvärvning också till den lagdelen.

Annons

Southampton måste vara mycket nöjda med värvningen av Victor Wanyama från Celtic, en spelare som många klubbar var ute efter för bara något år sedan. Också Dejan Lovren har potential att vara en bra värvning, särskilt i backlinjen där Southampton behöver förstärka.

Sunderland och Paolo Di Canio har fullständigt blitzat transfermarknaden i juli, som en del av Di Canios ombyggnation. I högen av namn finns några riktigt intressanta och kloka värvningar, såsom Jozy Altidore, Emanuele Giaccherini, Cabral och Modibo Diakité.

:::

Väl godkänd (+++)

Aston Villa
Everton
Fulham
Hull
Liverpool
Swansea
West Ham

Jores Okore och Aleksander Tonev är två spännande värvningar av Aston Villa, som i övrigt har satsat på bredd och ungdom i sitt värvande. Ett antal spelare har kommit in, men personligen saknar jag framför allt en rutinerad spelare till det centrala mittfältet.

Annons

Everton har varit lite mellanmjölk hittills under transferfönstret, till viss del går de kanske i väntans tider på om de får behålla Leighton Baines och Marouane Fellaini eller ej. Roberto Martinez har tagit med sig några spelare från Wigan, och både Arouna Koné och Antolin Alcaraz förstärker sina lagdelar.

Man ska inte klaga på Fulhams köp så här långt. Maarten Stekelenburg är en kvalitetsvärvning till målvaktsposten, Sasha Riether var lagets bästa ytterback förra säsongen, och Derek Boateng kan bli värdefull. Jag menar att laget behöver en defensiv mittfältare av hög klass.

Hull har gått på bredden i sitt värvningståg. Lånet av Danny Graham från Sunderland är lite av en kupp, samtidigt som Curtis Davies och Maynor Figueroa definitivt förstärker lagets backlinje. Själv är jag lite extra förtjust i värvningen av Steven Harper som målvakt.

Annons

Liverpool agerade snabbt och bestämt under transferfönstrets första veckor och fick in några spännande spelare med kvalitet. Inte minst framstår förnyelsen på målvaktsposten som intressant, men även Luis Alberto och Iago Aspas ska bli roliga att se. Just nu känns det som väntans tider på Luis Suarez.

Swansea har blandat och gett hittills under transferfönstret. Mycket ungt och oprövat så här långt, men både Wilfried Bony och Jonjo Shelvey känns som kloka värvningar och klara förstärkningar. Framför allt Bony tror jag kommer ge Swansea en ny dimension i sitt anfallsspel.

West Hams transferfönster så här långt har framför allt handlat om Andy Carroll, som de investerade storkovan i för att lösa från Liverpool. Men det tror jag är en riktigt bra värvning, en anfallare som verkligen passar helt rätt in i West Hams fotbollstänkande.

Annons

:::

Godkänd (++)

Cardiff
Crystal Palace
Stoke
Tottenham

Cardiff har haft varierad framgång hittills i sommar. De slog tidigt sitt klubbrekord genom värvningen av anfallaren Andreas Cornelius, men därefter har de gått bet på några av sina måltavlor. Har fyllt på med några mindre och kloka värvningar under veckan.

Crystal Palace har gjort några fynd hittills på transfermarknaden, där framför allt José Campaña och Kevin Phillipps sticker ut, men även unga löftet Dwight Gayle. Ian Holloway har framför allt tänkt offensivt, men i mina ögon är det i huvudsak backlinjen som Crystal Palace nu behöver förstärka.

Stoke är svårbedömda. Klubben har gjort några riktigt kloka värvningar i ytterbackarna Eric Pieters och Marc Muniesa, just på de positioner som Stoke verkligen behövde förstärka efter Pulis experiment att spela mittbackar över hela planen. Det känns ändå som om Stoke söker det stora utropstecknet.

Annons

Tottenham har gjort några riktigt häftiga värvningar i Paulinho och Nacer Chadli, som tillför både spets och bredd till truppen. Det som framför allt fortfarande saknas är att Tottenham måste värva en anfallare för att verkligen ta ett steg framåt i kvaliteten i sin spelartrupp.

:::

Underkänd (+)

Arsenal
Man Utd
Newcastle
West Brom

Underkänt är ett tufft betyg för Arsenal, som i ärlighetens namn inte har behov av att förstärka så mycket. En defensiv mittfältare och en anfallare av hög klass vore önskvärt om titelambitionen finns där. Men klubbens höga svansföring gör också att vi nu förväntar oss mer av Arsenal.

Detsamma kan vi säga om Man Utd som hittills har pratat runt men levererat tunt. Om vi lägger till Wilfried Zaha till Guillermo Varela så ser det i och för sig bättre ut, men det är på det centrala mittfältet som Man Utd måste förstärka, men som Man Utd hittills har misslyckats att förstärka.

Annons

Newcastle har förvisso handikappat sig själva hittills under transferfönstret genom att installera en ny och inte alldeles okontroversiell fotbollsdirektör i form av Joe Kinnear. Ingen action alls på transfermarknaden så här långt för Newcastle, som framför allt letar anfallare.

West Brom har inte haft någon rolig sommar så här långt. Goran Popov är i och för sig inget dåligt lån, men när det i övrigt bara handlar om att ha värvat en tveksamt motiverad Nicolas Anelka, samtidigt som förra säsongens succé Romelu Lukaku inte är kvar, så inser man att där finns mycket kvar att göra.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Aston Villa 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-30 16:00

Arena: Villa Park (42,788)
Ligaposition: 15:e
AKA: The Villa, The Villains

Manager: Paul Lambert. Lambert är en väldigt noggrann manager och han har i sina två senaste jobb, Norwich och Aston Villa, förlitat sig väldigt mycket på sin gedigna kunskap på spelarmarknaden från vilken han förtjänstfullt handplockat flera spelare, ofta yngre. Han har en idé om hur laget ska spela som han håller fast vid, och han kohandlar inte med spelare som inte ställer upp på hans idéer. Belbin Team Role: Finisher.

:::

Spelare in: Jores Okore, Leandro Bacuna, Aleksander Tonev, Antonio Luna, Nicklas Helenius, Liam Prynn och Jed Steer

Aston Villa har hittills varit mycket aktiva på transfermarknaden, även om inget av köpen riktigt antyder vare sig att klubben faktiskt börjat få kontroll på sina kostnader eller att de börjat räkna hem sina nya TV-intäkter. Däremot är det värvningar som mycket väl ligger i linje med Lamberts tänkande. Men bli inte förvånade om Aston Villa letar en mer profilstark värvning under augusti.

Annons

Spelare ut: Stiliyan Petrov, Courtney Cameron, Brett Holman, Eric Lichaj, Jean Makoun, Derrick Williams, Richard Dunne, Calum Barrett, Joshua Barton, Daniel Devine och Andrew Marshall

Att tappa Petrov är naturligtvis tungt, även om det på grund av dennes sjukdom också var helt och hållet väntat. I övrigt försvinner spelare som Holman, Lichaj och Makoun från klubben, och att de gör det så anonymt visar kanske på att deras bidrag till laget inte blev som förväntat. Aston Villas kupp den här sommaren har varit att till synes lyckas behålla Christian Benteke.

:::

Stjärnspelare: Christian Benteke

Det såg ett tag under sommaren ut som om Benteke skulle lämna klubben, med en inlämnad transfer request och flera klubbar som ryktades rycka i honom. Men Benteke stannade, även om en månad av fönstret återstår, och det var väldigt goda nyheter för Aston Villa.

Annons

Nyckelspelare: Gabriel Agbonlahor

Aston Villas spel förra säsongen började rulla igång först när Agbonlahor började hitta formen. Som tur var inträffade detta mot slutet av säsongen när det som bäst behövdes. Agbonlahor är en viktig kugge i Aston Villas spel som håller ihop mittfält och anfall.

Lagspelare: Ashley Westwood

Var inte ordinarie när förra säsongen inleddes, men i och med att äldre och mer rutinerade spelare svek i sina uppgifter så fick och tog Westwood chansen på Aston Villas centrala mittfält. Visade sig snabbt bli mycket betydelsefull för lagets prestation.

Framtidsspelare: Fabian Delph

Har börjat komma upp i åren, men kanske var det precis vad den en gång så lovande spelare från Leeds behöver. Imponerade under delar av förra säsongen.. Aston Villa är tunna på centralt mittfält och om Delph kan hitta sina fötter i Premier League så vore det en stor hjälp för lagets utveckling och styrka.

Annons

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en rutinerad karaktärsspelare!

Aston Villa var mycket unga redan förra
säsongen, och inför den här säsongen har de dessutom tappat Petrov och Dunne. Aston Villa behöver inte göra några stora ingrepp på transfermarknaden, men jag tror laget som helhet skulle vinna på få in en äldre och lite mer rutinerad spelartyp, inte nödvändigtvis en storspelare men väl en karaktärsspelare på planen.

Största utmaningen under säsongen: Hantera lagets ungdomlighet!

Aston Villa har en hel uppsjö av mycket talangfulla unga spelare, både som redan finns i a-laget men även på nivåerna strax därunder. Ungdomlighet är positivt men kan också ha sina risker i Premier League, som mer än många andra ligor sätter en premium på erfarenhet och rutin. Svårigheten ligger i att ge unga spelare rätt ramverk att utvecklas inom. För Aston Villa förutsätter det att fortsätta ge de unga spelarna förtroende, men samtidigt att lagets äldre spelare den här säsongen måste börja prestera mer än endast fläckvis.

Annons

:::

Premier League. Det var ingen rolig säsong i Premier League förra säsongen, när Aston Villa flirtade med nedflyttning och ett tag såg ut att ligga riktigt illa till för det. Det är oklart om Aston Villa egentligen kan ha så många andra förhoppningar än att slippa samma dramatik den här säsongen.

FA-cupen. Det finns ett par engelska storklubbar som i mina ögon har ett märkligt svagt cupfacit. Aston Villa är en av dessa klubbar, går uppseendeväckande sällan långt i det inhemska cupspelet. Jag tror inte den trenden bryts den här säsongen.

Ligacupen. Det brukar ibland talas om bra cuplag respektive bra ligalag. Aston Villa känns som raka motsatsen till ett bra cuplag. Lagets ungdomliga naivitet exponeras skoningslöst just i cupspel. Ligacupen är den cup där jag tror Aston Villa har störst möjlighet att gå långt, men det är inget att räkna med.

Annons

:::

Målsättning 2013-14: Undvik nedflyttningsstrid och en cup run!

Det var kniven på strupen i nedflyttningsstriden förra säsongen. Aston Villa ser ännu inte särskilt mycket starkare ut inför den här säsongen, även om klubben gjort några intressanta värvningar. Rent kvalitetsmässigt är laget dock ändå rätt starkt och lagets unga spelare är ett år äldre och mer erfarna. Sammantaget finns potentialen att i alla fall befinna sig på säker mark när ligan börjar ge sig in i vårspurten. En klubb som Aston Villa tycker jag ska jaga titlar och det är i cupspelet de i så fall måste göra det. Ligacupen är en möjlighet för Aston Villa den här säsongen, om de beslutar sig för att satsa på den.

:::

Aston Villa som TV-serie: Entourage

Aston Villa är till stor del ett skönt gäng unga killar som efter bästa förmåga försöker etablera sig i Premier League. Grabbarna i Entourage är å andra sidan ett skönt gäng unga killar som var och en och tillsammans försöker etablera sig i det häftiga livet i Hollywood. Många skulle också lite elakt vilja mena att likheterna mellan Premier League och Hollywood är flera än vad man kanske vill önska. Man blir dock glad av att se Aston  Villa spela fotboll, på samma sätt som man blir glad av att se på Entourage.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Audere est facere

Peter Hyllman 2013-07-30 06:00

Frågan ställdes mig på twitter igår vilka möjligheter Gareth Bale skulle ha att lyckas i Real Madrid. Med den transfersumma han i så fall skulle ha i ryggen, med sin trots allt ringa erfarenhet av Champions League-spel, och just ansluten till vad som förmodligen är världens största fotbollsklubb, så vore det ju så klart en flytt som är behäftad med viss risk.

Samtidigt vore det naturligtvis ett förskräckligt perspektiv att en spelare skulle avstå från en utmaning just på grund av en sådan här risk. Jag vet förvisso inte om det vore rätt beslut av Gareth Bale att lämna Tottenham för Real Madrid, men att våga sig på en utmaning, och för all del flytta utomlands, kan aldrig i sig vara en dålig idé. Tvärtom är det en idé som fler brittiska spelare skulle må bra av att pröva på.

På sätt och vis känns också den här invändningen mot Gareth Bales flytt till Real Madrid lite fånig. Om vi föreställer oss att det hade varit en helt annan spelare, eller om Gareth Bale inte råkat ha ett brittiskt pass, hade den här invändningen då alls tagits upp? Hade någon i det läget ifrågasatt spelarens vilja att flytta till Real Madrid och få möjligheten att spela Champions League med ett av Europas bästa lag?

Annons

Men, det är kanske inte det enda som är värt att prata om vad gäller Gareth Bale. Därför att en annan mycket god poäng gjordes nämligen också på twitter, nämligen i form av den här artikeln från 2009. Poängen är alltså värdet i att ge spelare tid, tålamod och förtroende. Det är summor i regionen av £80-90m som för tillfället tillskrivs Gareth Bale, för bara några år sedan pratades det alltså om att sälja floppen för typ £3-4m.

Något värt att tänka på oss som tänker och kommenterar runt fotboll och där vi ofta är rätt snabba med att avfärda också förhållandevis unga spelare som odugliga. Det väcker också frågan vilka spelare i Premier League för tillfället som är misstänkta floppar men som om några år mycket väl kan vara den tidens ”Gareth Bale”.

En intressant fråga är då naturligtvis vilka dessa spelare faktiskt skulle kunna vara. Liverpool har ju så klart två verbalt misshandlade spelare i form av Jordan Henderson och Stewart Downing, där kanske framför allt Henderson har en stor utvecklingspotential. Anderson och Danny Welbeck är en spelare i Man Utd som med goda skäl frustrerar en och annan supporter. Spelare kan också nämnas som Connor Wickham i Sunderland, Aaron Ramsey i Arsenal, Marc Albrighton i Aston Villa och så vidare.

Annons

Det är väl ungefär här som jag brukar landa i någon form av lista där jag nämner eller rankar fem spelare som är den här typen av spelare. Men det brukar ofta bara leda till att valet av enskilda spelare på den listan häcklas eller ifrågasätts. Därför väljer att prova den här lite mer öppna formen av diskussion istället, och låter med andra ord er göra jobbet.

:::

Transferkollen

Gary Hooper – Norwich, £5m. Neil Lennon, Celtics manager, menade att Hooper är klubbens bästa anfallare sedan Henrik Larsson. Det är så klart sådant som managers säger, men det är ändå en kanonvärvning av Norwich, som med Grant Holt såld behövde förstärka sitt anfall. Med beröm godkänd (++++)

Danny Graham – Hull, lån. Graham såg inte ut att ha någon större framtid i Sunderland, och visst kan det ha varit svårt för Sunderland att få honom såld, men att låna ut honom till Hull är kaxigt. Graham är en typ av spelare som skulle kunna hålla Hull kvar i Premier League, på Sunderlands bekostnad. Med beröm godkänd (++++)

Annons

Ange-Freddy Plumain – Fulham, fri. Fulham jobbar på för att bygga upp sin egen akademi. Poachningen av Plumain från Lens riskerar försätta Fulham i samma situation som Chelsea befann sig i med Gael Kakuta, det vill säga med ett transferembargo på halsen. Bra talang dock. Godkänd (++)

John Brayford – Cardiff, £1,5m. Rutinerad mittback från Derby, och Cardiff förstärker åtminstone bredden i sin backlinje. Rätt precis den typ av värvning jag för ett tag sedan efterlyste från Cardiff, det vill säga att de skulle tänka bredd och inte bara fokusera på profilvärvningar. Godkänd (++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Southampton 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-29 16:00

Arena: St Mary’s Stadium (32,689)
Ligaposition: 14:e
AKA: Saints

Manager: Mauricio Pochettino. Många såg egentligen inte skälet till att Southampton beslutade att mitt under förra säsongen sparka Nigel Adkins och tillsätta Pochettino. Kanske var det för att man hoppades att en ny manager, med ett annat sätt att tänka, skulle kunna se lagets styrkor och svagheter mer tydligt och på så vis kunna lyfta det ännu ett steg. Pochettino har inte förivrat sig, snarare tvärtom har han lugnt och metodiskt tagit ett steg i taget för att förstärka Southampton. Belbin Team Role: Monitor Evaluator.

:::

Spelare in: Victor Wanyama och Dejan Lovren

Southampton överraskade redan förra sommaren med ett par spektakulära värvningar med Southamptonmått mätt. Det gav utdelning och den här sommaren har man lyckats igen, främst med värvningen av den eftertraktade Wanyama. Köpet av Lovren ska heller inte underskattas då Southampton onekligen behövde förstärka mittförsvaret.

Annons

Spelare ut: Sam Hoskins, Ben Reeves, Richard Chaplow, Ryan Dickson, Dan Seaborne, Danny Butterfield, Tommy Forecast, Frazer Richardson och Alberto Seidi

Likt flertalet andra klubbar i botten och mittregionen av tabellen så har Southampton så här långt lyckats navigera sommaren utan att förlora någon av sina viktigare spelare. Det hjälper laget inför den kommande säsongen och ger dem något att bygga vidare på över lång sikt. Framför allt bör det glädja klubben att Luke Shaw nyss skrivit på ett nytt kontrakt.

:::

Stjärnspelare: Adam Lallana

Southampton är inte ett lag bestående av stjärnspelare i någon större utsträckning. Gaston Ramirez är tveklöst ett större namn, men stjärnan på St Marys är den mer hemvävde Lallana, som följt klubben hela vägen upp från League One till Premier League.

Nyckelspelare: Morgan Schneiderlin

Annons

Underskattad men otroligt nyttig defensiv mittfältare för Southampton under förra säsongen. Det var när hans uppgift på planen förtydligades som Southampton började sätta resultat och poäng på tavlan, och i slutänden det som låg bakom deras imponerande fjortondeplats.

Lagspelare: Rickie Lambert

Det hade fallit sig naturligt för många klubbar i Southamptons situation att försöka värva en mer namnkunnig anfallare. Inte minst är det kanske något som förväntas. Därför är det extra roligt att se när en spelare som Lambert fortsätter hålla platsen, och i slutänden är den engelsman i Premier League som gör flest mål förra säsongen.

Framtidsspelare: Luke Shaw

Southampton har en stolt tradition av att få fram unga spelare, vilket inte minst syns i deras lag för tillfället. Särskilt starka står de på ytterbackspositionerna där Shaw var den som imponerade allra mest förra säsongen. Spås bli en av ligans allra bästa ytterbackar inom några år.

Annons

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Hitta en målvakt!

Paulo Gazzaniga imponerade på mig förra säsongen i Southamptons mål, den unge argentinske målvakten såg jag annars som en framtidsvärvning. Kelvin Davis och Artur Boruc är förvisso goda målvakter, men också alltför ojämna för att inge trygghet. Det som förbryllade med Southampton under förra säsongen var att samtliga tre målvakter användes i nästan lika stor utsträckning, och kanske förklarar det till en del oredan i försvarsspelet. Southampton måste hitta en målvakt, antingen genom att bestämma den interna hierarkin eller genom att gå ut på marknaden.

Största utmaningen under säsongen: Att implementera Pochettinos idéer!

Det är en sak att anpassa sig under andra halvan av en säsong redan i rullning, kraven på anpassning är då heller inte alltid så tydliga då mycket bara handlar om att inte tappa momentum. Med en hel försäsong, och Pochettinos egen allt mer klart framträdande vilja, så börjar dock personalpsykologin i laget att förändras. Pochettino anställdes med motivet att han skulle kunna föra laget framåt. Hur han lyckas kommunicera och implementera sina idéer, och hur dessa idéer tas emot, under den här säsongen kommer att bestämma om detta lyckas eller ej.

Annons

:::

Premier League. Det är en svårförutsebar säsong vi har framför oss i Premier League. Southampton befann sig mitt i den vilda striden förra säsongen, och bör rimligtvis ha potential för att kunna titta uppåt i tabellen den här säsongen, men måste samtidigt hålla ett vaksamt öga nedåt. Marginalerna kommer vara små.

FA-cupen. Lottningen spelar av lätt insedda skäl stor roll för Southampton, som måste ha en  god portion av tur längs vägen för att ta sig ända till Wembley och finalspelet. Riskerar krocka med en intensiv vårsäsong för Southampton, som kan behöva koncentrera sig på andra uppgifter.

Ligacupen. Swanseas seger i hela turneringen förra säsongen borde rimligtvis kunna inspirera en klubb som Southampton. Det är en cup som Southampton onekligen har möjlighet att vinna, inte minst då flera av storklubbarna bör se lite mer ungdomligt på den. Och europeiskt cupspel vore onekligen en dröm på St Mary’s.

Annons

:::

Målsättning 2013-14: Övre halvan och Ligacupen!

Som sagt, det kommer bli en svår säsong i Premier League, där marginalerna är små mellan säker mark och nedflyttningens träskmarker. Southampton bör dock ha som stilla ambition att röra sig uppåt mot tabellens övre halva, även om det är en bro för långt att börja fundera över några av de europeiska cupplatserna. En sådan kan de emellertid sätta sitt sikte på i Ligacupen, en turnering som Southampton bör ha som ambition att försöka vinna. Hösten blir således viktig för Southampton.

:::

Southampton som TV-serie: Brothers & Sisters

En av de mer fascinerande aspekterna med Southampton är att klubben kombinerar ett så kallat modernt ägarskap med en närmast familjär klubbkänsla. Det är lite mysputtrigt över klubben kan man säga. Det är rätt exakt den känslan som Brothers & Sisters också förmedlar, där aspekter som familj och företag blandas samman och där man till sist kväljs lite över hur konflikter ständigt följer samma mönster av dialektik och familjeorienterad lojalitetsretorik. Medlemmarna i familjen Walker visar sig vad tiden går allt mindre som helgon, men det kan heller inte Southampton vara om de ska klara sig i Premier League.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal spelar ett högt spel med Luis Suarez

Peter Hyllman 2013-07-29 06:00

Luis Suarez fortsätter stå bakom den transfersaga under sommaren som producerar flest överraskningar, svängningar och plottwister. Det är för tillfället huvudsakligen Liverpool och Arsenal som stångas om den uruguayanske anfallaren genom bud, motbud och obud.

Många ser, med rätta, transfersagan om Luis Suarez mellan Liverpool och Arsenal som en styrkemätning för Liverpool. Skulle de tappa Suarez, och särskilt då om de tappar honom till just Arsenal, så visar det att Liverpool helt har förlorat sin attraktivitet som storklubb.

Liverpool har dragit fram det tunga artilleriet. Utöver att nämna summor väl över £50m som intressanta för Suarez, så hänvisar de öppet till det stöd som klubben gett Suarez under dennes tid i England. Bulvaner som John Aldridge drar sig inte för att använda betydligt hårdare ord än så.

Men, och det är här som en stor del av storyn går förlorad, vad som ofta förbises är att det hela på precis samma om än omvänt sätt är en styrkemätning för Arsenal. Om de skulle misslyckas med att värva Suarez, eller en spelare av motsvarande kaliber, trots att de öppet signalerat att de planerar göra så, så visar det att Arsenal i sin tur överskattat sin egen attraktivitet.

Annons

Det är med andra ord ett högt spel som Arsenal nu har gett sig in i. Liverpool har förvisso föga att vinna på den här transfersagan, de kan i bästa fall hoppas på någon form av remi. Arsenal emellertid har desto mer att förlora i termer av trovärdighet.

:::

Det är självklart orden från Ivan Gazidis, Arsenals VD, som har dragit in Arsenal i det här spelet. Det vill säga det självsäkra uttalandet om att Arsenal nu inte längre är finansiellt bakbundna, att de kan konkurrera med de största klubbarna om världens bästa spelare, och att där finns många tiotals miljoner pund att spendera på nya spelare.

Två huvudsakliga sätt att tolka och förstå dessa ord, och syftet med dem, har alltsedan dess förekommit i diskussionen. Det finns å ena sidan de som förstår dem helt och hållet bokstavligt, i huvudsak så klart idealister och de som sympatiserar med Arsenal, men också andra så klart.

Annons

Å andra sidan finns de som förstår dem enbart som stora ord ägnade åt att pumpa upp sig själva och som opium åt folket, cynikerna som drar åt det här hållet pekar så klart på att Gazidis har tagit sådana här ord i sin mun förut utan att de följts upp i handling.

:::

Där finns emellertid också ett tredje sätt att förstå orden, nämligen som ett internt maktspel i Arsenal där styrelsen tydligt vill signalera att de ger Arsene Wenger alla nödvändiga förutsättningar att agera kraftfullt på marknaden, och som ett sätt att utöva påtryckning på Wenger att faktiskt agera.

När kritiken mot Arsenal för klubbens kraftlösa ageranden under senare år varit som värst så har den i huvudsak varit riktad mot klubbens ägare och styrelse. Arsene Wenger själv, med ett långt förflutet i klubben, har inte varit immun mot kritik men ändå i mångt och mycket skyddad från det värsta av den.

Annons

Det är trots detta inte någon självklar fråga vad som egentligen legat bakom Arsenals kraftlösa agerande. Styrelsens finansiella snålhet eller Arsene Wengers ideologiska principfasthet. Eller möjligen både och i en form av symbiotisk samverkan.

En central beståndsdel i Wengers ideologiska principer har varit idén om en socialistisk lönemodell och om att inte betala inflaterade summor för fotbollsspelare. För bara något halvår sedan avfärdade Wenger helt idén om att någonsin betala någon spelare £200,000 i veckan.

Frågan för Arsenal i det här läget är alltså: Hur villig är Arsene Wenger egentligen att överge de ideologiska principer runt vilka han har format en hel fotbollsklubb?

:::

Arsenals misslyckande med att värva Gonzalo Higuaín kan tyda på att denna vilja inte är överdrivet stor. Allt vad vi tror oss veta om Arsene Wenger som person tyder också på att han är trogen sina principer. Om dessa tecken visar sig pålitliga så ska vi inte vara säkra på att Arsenal värvar någon ”toppvärvning” den här sommaren.

Annons

Kritiken mot Arsene Wenger att han aldrig spenderar pengar är felaktig och missvisande. Han har tvärtom spenderat en hel del de senaste åren. Men det har då uteslutande handlat om mellanstora summor för flera spelare, snarare än stora eller enorma summor för en spelare. Återigen, principer snarare än brist på pengar.

Vad Arsenals styrelse, med Ivan Gazidis som språkrör, kan vilja är att klarlägga detta förhållande, och tydligt klarlägga att det som styr Arsenals agerande på transfermarknaden är Arsene Wengers ideologiska principer snarare än egna lönsamhetsaspekter. Och på så vis friskriva sig själva från ansvar, som istället flyttas över på Wenger.

Arsene Wenger har alltså ett beslut att fatta. Han vet förmodligen att klubbens supportrar är på sätt och vis stolta över de principer som klubben lagt fast under det senaste decenniet, men han vet också att supportrarna helst av allt vill se framgångar på fotbollsplanen och vunna titlar.

Annons

:::

Det är alltså ett högt spel som Arsenal spelar för tillfället. Om de förlorar detta spel som de själva gett sig in i på transfermarknaden den här sommaren, och detta följs utav ännu en säsong utan vunna titlar, och utav ännu en fesljummen ligasäsong rent tabellmässigt, då är det onekligen dags att börja ifrågasätta Arsene Wenger på riktigt.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Chelsea 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-28 16:00

Arena: Stamford Bridge (41,837)
Ligaposition: 3:a
AKA: The Blues, The Pensioners

Manager: José Mourinho. Den specielle, eller den glade som han numer beskriver sig, är tillbaka. Och med Mourinho tillbaka som manager så hoppas alla inblandade att pusselbitarna nu återigen ska falla på plats för Chelsea. Mourinho är naturligtvis en utmärkt manager, en ledare som är enormt skicklig på att motivera sina spelare, visa förtroende för dem också i tuffa lägen, och som inte är rädd för att fatta också de något oortodoxa och oväntade besluten. Med Mourinho som manager kretsar väldigt mycket runt just Mourinho, på gott och på ont. Belbin Team Role: Coordinator.

:::

Spelare in: André Schürrle, Marco van Ginkel, Cristian Cuevas och Mark Schwarzer

Annons

Ungt och gammalt i en intressant blandning. Schürrle och van Ginkel är två spelare som kan få tid att utvecklas under Mourinho, som inte kommer vara rädd för att ge dem speltid om han bedömer dem redo för uppgiften. Chelsea rensade ut på målvaktssidan under sommaren, och Schwarzer är den idealiske andremålvakten.

Spelare ut: Jeffrey Bruma, Marko Marin, Oriol Romeu, Florent Malouda, Paulo Ferreira, Yossi Benayoun, Hilario, Ross Turnbull och en shitload av unga spelare på lån.

Mycket gammalt dödkött har rensats ut från Chelsea och fått ge plats åt ungt och ambitiöst. Såväl Romeu som Marin är utlånade, tillsammans med en legion av spelare från ungdomslaget, men i övrigt är det naturliga utrensningar som följer med att Mourinho försöker dra en linje mellan det gamla och den nya tid som ska komma under honom.

Annons

:::

Stjärnspelare: Eden Hazard

Något av golden boy i Chelsea för tillfället. Förra sommarens stora prestigevärvning som många spår en lysande framtid i klubben. Hans spel förra säsongen både bekräftade dessa förhoppningar samtidigt som det inte alltid motsvarade förväntningarna. Kommer bara att bli bättre.

Nyckelspelare: Juan Mata

Ingen spelare är viktigare i Chelsea i nuläget än Mata, som besitter en spelintelligens som lyfter Chelseas spel flera dimensioner. Det mesta och det bästa av Chelseas spel de två senaste säsongerna har kommit från Mata, och en nyckel till framgång för Mourinho blir att bestämma hur han använder honom.

Lagspelare: Frank Lampard

Det vore väl förvisso fel och missvisande att säga att Lampard skulle vara någon särskilt anonym spelare, men i skuggan av häftiga värvningar och nya spelare, som blixtrat till då och då, så har Lampard lunkat på med lika pålitliga prestationer som alltid.

Annons

Framtidsspelare: Romelu Lukaku

Chelsea har för tillfället många spelare som skulle kunna göra anspråk på epitetet framtidsspelare. Jag fokuserar ändå på Lukaku som har den råa potentialen att bli för Chelsea vad Drogba var för dem, och som en gång för alla kan ordna den anfallaranarki som rått i klubben under flera år.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Undvik lyxfällan!

Efter förra säsongen såg jag tre uppgifter för Chelsea. Integrera unga spelare, rensa och bredda i spelartruppen, samt lös anfallsfrågan. Med visst frågetecken för anfallet så kan man säga att Chelsea tagit tag i samtliga dessa frågor. Risken under sommarens sista månad är att Chelsea faller i lyxfällan, värvar spelare de inte nödvändigtvis behöver utan att först få bort spelare de inte anser sig behöva, och därigenom skapar en källa till oro och missnöje inom laget.

Annons

Största utmaningen under säsongen: Integrera de unga spelarna!

Under sommaren har Mourinho gett många indikationer på att lufta flera av klubbens väldigt lovande unga spelare. Vi får se om dessa indikationer blir kvar när säsongen beger sig in i skarpt läge. Det har varit ett återkommande problem under Chelseas moderna historia att de har talangfulla unga spelare, men att dessa aldrig integrerats med a-laget.

:::

Premier League. Chelsea kan knappast vara nöjda med de två senaste säsongernas ligaprestationer. Sjätteplatsen för några år sedan var naturligtvis förskräcklig, men även förra säsongen var det en missräkning att bara sluta trea, ute ur titelstriden tidigt under säsongen. Ambitionen med Mourinho kan bara vara att vinna.

Champions League. Oväntad succé följd av minst lika oväntat fiasko. Det är självklart inte acceptabelt för Chelsea att åka ur Champions League redan i gruppspelet, och med Mourinho som manager förväntas det av Chelsea, både från dem själva och från omvärlden, att de är mer stabila än så. Slutspel är ett minimikrav.

Annons

FA-cupen. Chelsea har ett stolt renommé i FA-cupen under senare år, och har vunnit cupen fyra av de sju senaste säsongerna. Det är otroligt imponerande och en produkt av att Chelsea utvecklats till ett mycket starkt cuplag, svåra att besegra. Räkna med detsamma den här säsongen.

Ligacupen. Mourinho har ofta talat varmt om Ligacupen, inte minst lyfter han fram att det var den första titeln han vann med Chelsea under sin första tid i klubben. Förhoppningsvis ser han lika varmt på Ligacupen nu, men också som ett sätt att lyfta fram klubbens yngre spelare.

:::

Målsättning 2013-14: Vinna på alla fronter!

Frågar man Mourinho vad hans målsättning med säsongen är så skulle han självklart svara att vinna allt. Det är måhända inte helt realistiskt, men det är ändå en ambition som är förståelig. Huvudambitionen måste trots allt vara ligasspelet där Chelsea strävar efter att återupprätta sin tidigare dominans, och det är svårt att inte se Chelsea som i alla fall så här på förhand som den stora favoriten. Chelseas stolthet fick sig en rejäl knäck förra säsongen när laget åkte ur Champions League, även om vinsten i Europa League reparerade en del, och laget lär vara missnöjt med allt annat än minst kvartsfinal den här gången. De båda inhemska cuperna tror jag att Chelsea tar som de kommer, det finns inget lag som kommer vilja lottas mot Chelsea i alla fall.

Annons

:::

Chelsea som TV-serie: Arrested Development

Det är något med Chelsea som får mig att tänka på serien. Kanske är det att Chelsea känns som att de så att säga stannade upp i sin utveckling när Roman Abramovich fick för sig att sparka José Mourinho, ett stort projekt som förvisso fick utdelning men aldrig riktigt sin maximala utdelning. Mourinho har nu återvänt till Chelsea, likt Michael Bluth tvingades återvända till sin familj och familjefirma efter att fadern i familjen svindlat sig in i fängelse. Eller så är det bara det att familjens pajas ibland får för sig att att vandra omkring i huset helt målad i blått.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Med Ken Bates ur bilden så tittar Leeds framåt och uppåt

Peter Hyllman 2013-07-28 06:00

Man kan utan att överdriva säga att det inom engelsk fotbollsjournalistik finns en djup aversion mot utländskt ägande av engelska fotbollsklubbar. Det är en aversion som grundar sig både i en opportunistisk vilja att utnyttja och odla supportrarnas känsla av alienering, och i en rent nationalistisk benägenhet att ifrågasätta allt som råkar vara icke-brittiskt, kanske särskilt om det råkar vara amerikanskt.

Kritiken är i flera fall berättigad. Men kritikens enögdhet gör den också blind för att några av de värsta ägarna inom engelsk fotboll faktiskt är och har varit brittiska. Den klassiska storklubben Leeds United meddelade för någon dag sedan att de till sist, efter nästan tio års samhörighet, gick helt och hållet skilda vägar men av dessa ägare, nämligen Ken Bates.

Ken Bates är mannen som alltsedan 2005 har behandlat klubben Leeds som sin egen personliga dörrmatta. Han har systematiskt realiserat Leeds tillgångar och därefter hållt klubben som finansiell gisslan under snart ett decennium, allt för att i slutänden kunna göra egen vinst på försäljningen av klubben. Under denna tid har Leeds sjunkit i seriesystemet, sålt av sina spelare för småpengar i sammanhanget, och förlorat all form av organisatorisk handlingskraft och självförtroende.

Annons

Innan sin tid i Leeds lyckades Ken Bates med bedriften att driva Chelsea till randen av konkurs. Chelsea räddades genom Roman Abramovichs köp av klubben. När nu det mellanösternbaserade konsortiet GFH Capital, som i december köpte Leeds för £52m strax innan jul, så får man kanske se det som en försenad julklapp till klubbens supportrar att de ett halvår senare bryter alla band till Bates, som även efter köpet satt kvar i klubbens styrelse.

Skiljelinjen i kritiken av ägarskapet av engelska fotbollsklubbar bör inte rimligtvis gå mellan engelskt och icke-engelskt ägande. För den distinktionen är inte nödvändigtvis meningsfull i dagens fotboll. Istället bör skiljelinjen gå mellan bra och dåligt ägarskap, oavsett nationalitet. Vad som ingår i ”bra” respektive ”dåligt” är upp till var och en att själva avgöra.

Annons

:::

Engelskt ägande eller inte, Leeds inleder den kommande säsongen i The Championship, som inleds redan nästa helg, med ett större självförtroende än på mycket länge. Förhoppningen är naturligtvis att Leeds ska kunna hitta tillbaka till Premier League.

Bakom detta självförtroende ligger i stor utsträckning Leeds agerande på transfermarknaden under sommaren. Dels köpet av den mycket lovande mittfältaren Luke Murphy från Crewe Alexandra för över £1m, den första gången sedan Ken Bates tog över klubben som Leeds spenderat en miljon eller mer på en spelare.

Dels Leeds hållning gällande spelarförsäljningar. När Premier League-klubbar under sommaren sniffat runt Elland Road gällande klubbens ytterst talangfulle högerback Sam Byram och antytt tämligen obetydliga bud för honom, så har Leeds avfärdat dessa bud som helt ointressanta. Förr om åren har Leeds talanger sålts för småsummor även till klubbar utan större ekonomiska muskler än Leeds.

Annons

Leeds har med andra ord visat att de inte längre är intresserade av att vara några slagpåsar, utan att de istället är en klubb med ambition igen.

:::

Denna ambition är, om man ska ta Leeds managing director David Haigh på orden, att inom två år spela i Premier League. Det vill säga, att senast från och med säsongen 2015-16 göra sin återkomst till den högsta divisionen inom engelsk fotboll. En ambition som naturligtvis inte utesluter att det kan ske redan den här säsongen.

Stora ord naturligtvis, och inte helt i linje med den något försiktiga devisen ”promise little, deliver much”. Leeds som klubb har därtill upplevt tillräckligt många falska gryningar för att ha hunnit bygga upp en icke försmädlig allergi mot den typen av bröstpumpande.

Uppdraget blir inte lättare av att The Championship är en notoriskt tuff division. Oddsen för att en klubb ska vinna The Championship är nästan lika höga som för att samma klubb ska åka ur The Championship, vilket får sägas vara tämligen unikt och en vittnesbörd om hur jämn och hård den ligan faktiskt är.

Annons

Men istället för att betrakta glaset som halvtomt så kan man välja att betrakta detta som ett glas fyllt till hälften. För om det är ovisst åt ena hållet så måste det vara lika ovisst åt det andra, och Leeds bör alltså rimligtvis ha lika god chans som något annat lag.

:::

Värvningen av Luke Murphy imponerar, och signalerar en vilja att öka lagets spetskvalitet på mittfältet. Därutöver har Matt Smith och Noel Hunt anlänt till klubben som fria transfers. Nyheten att anfallaren Ross McCormack stannar i Leeds väcker också glädje och optimism.

Offensivt står Leeds alltså starka för tillfället. Det är defensivt som Leeds rimligtvis behöver förstärka för att kunna räkna med att kunna uppvisa den kontinuitet som är nödvändig för att navigera en väldigt lång säsong i The Championship. Särskilt mittförsvaret är i behov av förstärkning.

Annons

Helt finansiellt obegränsade är dock inte Leeds, och en lång sekvens av olika managers har lett till att klubben sitter på ett antal spelarkontrakt som de nu har föga nytta av. Brian McDermott, Leeds manager, måste alltså sälja av spelare innan han kan köpa fler, vilket kan visa sig svårt om dessa spelare sitter på väl betalda kontrakt.

Hittills har detta heller inte hänt, och viss frustration har börjat uppstå både internt och bland Leeds supportrar. Brian McDermott är samtidigt en manager med en omfattande erfarenhet från The Championship, och han har en månad på sig att hitta en lösning.

Ända sedan Leeds under de mest nesliga former åkte ur Premier League 2004 så har denna klassiska storklubb hoppats på att en gång återvända. Först nu dock, snart nog ett decennium senare, finns det goda skäl att tro att denna förhoppning är på väg att inträffa.

Annons

Leeds är ju knappast min favoritklubb här i världen. Tvärtom så befinner sig Leeds på en lista över de tre klubbar som på något vis väcker supporterskapets reptilreflexer till liv inom mig. Rivaliteten är intensiv. Men just detta gör också att jag vill ha dem i Premier League. Det är en klassisk engelsk storklubb, en slumrande gigant. Stämningen på Elland Road kan bli bland det mest hysteriska som engelsk fotboll har att erbjuda.

Leeds har saknat Premier League. Men ärligt talat så har Premier League också saknat Leeds.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Newcastle United 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-27 16:00

Arena: St James’ Park (52,404)
Ligaposition: 16:e
AKA: The Magpies, The Toon

Manager: Alan Pardew. Pardews framtid i Newcastle är höljd i osäkerhet men för tillfället ser det i alla fall ut som om han blir kvar i klubben, i alla fall under inledningen av säsongen. Pardew har haft varierad framgång med Newcastle men har definitivt gjort laget mer taktiskt sammanhängande, och Pardew är skicklig på att granska varje aspekt in i minsta detalj. Frågan handlar mer om han dels klarar av att låta sina spelare arbeta mer självständigt på planen, dels om han accepterar att klubbledningen kringgärdar hans auktoritet som manager. Belbin Team Role: Finisher.

:::

Spelare in: Olivier Kemen

Annons

Newcastle tog in ett antal spelare under januarifönstret vilket kanske gör dem mer nöjda den här sommaren. Annars är tillsättningen av Joe Kinnear som director of football något som kan ha sinkat ned klubbens agerande på transfermarknaden. Alan Pardew säger sig vara intresserad av att hitta i alla fall en anfallare till.

Spelare ut: James Perch, Danny Simpson, Steve Harper, Shane Ferguson, JJ Hooper och Yven Moyo

Inga stora nyheter heller vad gäller spelare som lämnat klubben. I huvudsak handlar det om naturliga avsked i och med att Newcastle har värvat nya spelare till de aktuella positionerna. Ryktena har gått om att Yohan Cabaye och Papiss Demba Cissé ska kunna vara på väg bort från Newcastle, men ännu har inget materialiserats.

:::

Stjärnspelare: Hatem Ben-Arfa

Här glider jag lite på begreppen. Men jag menar att i Ben-Arfa så sitter Newcastle på en spelare med en alldeles särskild kvalitet, en spelare som kan göra det unika och det oförutsett kreativa. Ben-Arfa har ännu inte riktigt presterat detta i Newcastle, till stor del på grund av skada, men det är en väldig potential som finns där att förverkliga.

Annons

Nyckelspelare: Yohan Cabaye

Mest konsekvent betydelsefull för Newcastles spel är trots allt Cabaye, som knyter ihop de olika lagdelarna på ett förtjänstfullt sätt och är en av ligans mer skickliga spelfördelare. Cabaye är det nav genom vilket Newcastles spel måste gå för att laget ska fungera som det är tänkt.

Lagspelare: Steven Taylor

Den legion av talang som Newcastle importerat från framför allt den franska fotbollen har gjort att det mesta som pratas om när det gäller Newcastle är deras utländska spelare. Många förbiser dock värdet i en spelare som Taylor, som varit och är en oerhört stabil närvaro i Newcastles mittförsvar, och som Newcastle till skillnad från merparten av de importerade spelarna, kan bygga ett lag runt på lång sikt.

Framtidsspelare: Adam Campbell

Alan Pardew säger sig söka anfallare på transfermarknaden och han är förvisso ingen stor manager när det kommer till att ge unga spelare chansen. Men i sina led har Newcastle en 18-årig anfallare i Adam Campbell som visat goda tecken på att kunna utvecklas till något riktigt bra. Jag jämför honom inte med Alan Shearer, därför att det är jag övertygad om att många andra kommer att göra ändå.

Annons

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Förstärk anfallet!

Pardew har riktat in sig på att förstärka anfallet och det är en klok analys av Newcastles behov, Papiss Demba Cissé är för tillfället för ensam. De namn som har nämnts är Darren Bent och Loic Remy, två anfallare som båda söker ny klubbadress. Min lösning hade varit att värva in en anfallare, och komplettera denne med att försiktigt börja ge Adam Campbell matcher med a-laget.

Största utmaningen under säsongen: Att hantera intern konflikt!

Försäsongen har varit närmast farsartad i Newcastle där anställningen av Joe Kinnear som director of football har fått Derek Llambias, en av klubbens viktigare tjänstemän, att sluta samt riktat stora frågetecken mot Alan Pardews fortsatta managerskap. Många spekulerar i att Mike Ashley försöker provocera Pardew till att sluta självmant. Konflikt i klubben är givet i klubben, framgång på planen förutsätter att dessa konflikter stannar i styrelserummet.

Annons

:::

Premier League. De två senaste åren har varit något utav en berg- och dalbana för Newcastle i ligan. Först succé och därefter fiasko. Newcastle spelade i Europa League förra säsongen och det måste vara en rimlig målsättning för klubben att konkurrera om europeiskt cupspel den här säsongen.

FA-cupen. Newcastle är en av de här stora giganterna till klubbar som vunnit så förtvivlat få titlar inte bara i modern tid utan under hela sin existens. Det är samtidigt en klubb som rimligtvis borde kunna konkurrera om åtminstone cuptitlar med samma förutsättningar som alla andra klubbar. Räkna inte bort Newcastle i FA-cupen.

Ligacupen. Väldigt mycket beror på säsongsinledningen i helhet. Om Newcastle får en bra början på säsongen i ligan så tror jag att detta kommer att spilla över också på Ligacupen. En svag säsongsinledning skapar däremot oro. Newcastle har en bred spelartrupp, de klarar av belastningen.

Annons

:::

Målsättning 2013-14: Övre halvan och en cup run

Kontrasten mellan Newcastles två senaste säsonger är slående. Men om kontrasten slår åt ena hållet först, så kan den mycket väl slå lika hårt åt andra hållet därefter. Newcastle har ett stabilt och högkvalitativt spelarmaterial, och den här säsongen är de heller inte belastade med spel i Europa League, som slet hårt på dem förra säsongen. Mycket av Newcastles säsong beror på hur klubbens interna stridigheter reds ut eller hanteras. Konkurrensen är mördande på Premier Leagues övre halva, men Newcastle har definitivt kapacitet att befinna sig där, och även spelarmaterialet att samtidigt bege sig iväg på en framgångsrik cupsaga.

:::

Newcastle United som TV-serie: OZ

OZ är en tidig HBO-serie om livet inne i amerikanskt högsäkerhetsfängelse, och använder sina fångars personliga öden för att belysa vissa sociala och mänskliga teman. Oz, som fängelset heter, eller Emerald City, som den delen av fängelset kallas, är en smältdegel av människor med vitt skilda bakgrunder, precis som Newcastle har blivit. Och de interna stridigheter som ofta hotar att slita Oz itu hittar vi också i Newcastle, på samma sätt en stilstudie av den mänskliga samvarons svårigheter.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Kan Harry Redknapp föra QPR tillbaka till Premier League?

Peter Hyllman 2013-07-27 06:00

Ett av de mer roliga yttranden som pös ut ur den engelska sportpressen i samband med att Harry Redknapp tog över som manager för QPR i november var följande från Adrian Durham på Daily Mail som twittrade: ”I genuinely believe Harry will lead QPR to a higher finish than Spurs under AVB.”

Sådant där kan man ju alltid ha roligt åt i efterhand. Jag är inte precis själv oskyldig till förutsägelser som sett mer än lovligt korkade ut i eftertankens kranka blekhet. Men vad citatet ändå tydligt visar är hur favoriserad Redknapp är som manager i pressens ögon.

Till och med efter att QPR fallit samman som ett korthus under våren och blivit nedflyttade på det mest ömkliga av sätt så verkar den huvudsakliga vinkeln i media inte vara att fundera över Redknapps ansvar, utan snarare vad QPR behöver göra för att som klubb i The Championship lyckas behålla en manager som Redknapp.

Perspektivet borde kanske snarare vara att se Redknapp som i alla fall delvis ansvarig, för det gick inte bättre för QPR efter hans tillträde. Snarare tvärtom. En inte orimlig förväntan borde kanske istället vara att Redknapp har en moralisk skyldighet att stanna kvar och försöka ta QPR tillbaka till Premier League.

Annons

Men den större frågan är kanske om Harry Redknapp egentligen är rätt manager att lyckas med den uppgiften.

:::

Det finns skäl att på rent sportsliga meriter ifrågasätta hans lämplighet. När han som manager för Southampton flyttades ned 2005, och utan nya pengar med vilka han kunde förstärka laget, så misslyckades med samma uppgift och efter halva säsongen lämnade han klubben för deras värsta rivaler, Portsmouth.

Ett läge som påminner mycket om den nuvarande situationen med QPR. Fansen i Southampton har ännu inte förlåtit Harry Redknapp för hans svek den gången. QPR:s fans gör nog bäst i att fråga sig om de hellre har ett stort managernamn nu, eller ett stabilt managernamn på posten också om ett halvår.

Nu har inte Redknapp gjort något dåligt jobb så här långt under sommaren. Han har fått in Danny Simpson och Richard Dunne, två kloka nyförvärv som är bättre anpassade till QPR:s kostym än José Bosingwa och Christopher Samba, som båda lämnat klubben. Värvningen av Karl Henry har också gett Redknapp dennes maskin på mittfältet.

Annons

Samtidigt har viktiga spelare lämnat, eller är på god väg att lämna. Djibril Cissé, Jay Bothroyd och DJ Campbell har samtliga lämnat, och bara för någon dag sedan sade Jamie Mackie farväl till klubben. Räkna med att även spelare som Loic Remy, Julio Cesar, Esteban Granero och Stephane Mbia ser sig om efter nya klubbar.

:::

Om Harry Redknapp lyckas med att motivera de spelare som redan finns i laget att samla sina krafter för en säsong i The Championship så finns där hopp. Vi talar här om spelare som Junior Hoilett, Bobby Zamora, Ji-Sung Park och Shaun Wright-Phillips.

Kan han dessutom kontrollera problembarn som Adel Taarabt och Joey Barton så har QPR åtminstone på pappret ett lag utav hög kvalitet med The Championship-mått mätt.

Men vad talar för att Redknapp ska lyckas motivera dessa spelare när det är så oklart om han ens kommer att kunna motivera sig själv för uppgiften? Snarare ger han intryck av att vara resignerad inför uppgiften. Hans ilska när QPR misslyckades med att värva Wayne Bridge av alla människor var förbryllande.

Annons

Likaså nu när Norwich lyckades knipa Celtics anfallare Gary Hooper framför näsan på QPR och Redknapp. Intrycket är snarare att Redknapp redan innan säsongen har börjat samlar förklaringar på hög för att förklara antingen varför han lämnar klubben, eller varför laget misslyckades med att gå upp igen.

Harry Redknapp ser sig själv som en Premier League-manager. Han förstärks i den uppfattningen av att det gör valda delar av engelsk media också. Vad QPR behöver i en för dem tuff kommande säsong i The Championship är en manager som är hungrig på och motiverad för uppgiften. De behöver också en manager med kunskap om The Championship, som är en division med en helt annan karaktär än Premier League.

Det är ingen tillfällighet att det började gå utför för QPR när de gav Neil Warnock sparken, och inledde processen med att fasa ut alla dennes gamla spelare. QPR föll i den klassiska fällan att sluta tro på det som tog dem till Premier League.

Annons

Som utav en händelse så är Neil Warnock för tillfället arbetslös.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Norwich City 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-26 16:00

Arena: Carrow Road (27,250)
Ligaposition: 11:a
AKA: The Canaries, The Citizens

Manager: Chris Hughton. Hughton har tagit på sig en rad av otacksamma uppdrag inom den engelska fotbollen. Newcastle i The Championship, ett Birmingham i fritt fall och därefter Norwich efter Paul Lamberts framgångsrika tid i klubben. Han har klarat av samtliga uppdrag väldigt väl. Pålitlighet och trygghet är ord som karaktäriserar hans lag, som ytterst sällan faller under en miniminivå. Frågan är dock om Hughton har den innovativa förmågan att vid behov överge sin huvudsakliga matchplan. Belbin Team Role: Implementer.

:::

Spelare in: Ricky van Wolfswinkel, Leroy Fer, Martin Olsson, Nathan Redmond, Javier Garrido och Carlo Nash

Annons

Imponerande agerat av Norwich hittills under sommarfönstret. I Olsson och Garrido har de förstärkt på ytterbacksplatserna, som var i behov av förstärkning. Redmond är en av de främsta talangerna inom engelsk fotboll och i van Wolfswinkel och Fer så har de samtidigt knutit till sig två med Norwichmått räknat tunga namn inom den europeiska fotbollen.

Spelare ut: Grant Holt, James Vaughan, Tom Adeyemi, Olumide Durojaiye, George Francomb, Chris Martin, Korey Smith, Jed Steer, Marc Tierney, Elliott Ward, Declan Rudd, Lee Camp, Simeon Jackson och Ramil Sheriff

En rejäl utrensning av spelare hittills den här sommaren med andra ord. Tyngst att förlora är naturligtvis Holt, dessutom till The Championship-laget Wigan av alla klubbar. Holt har varit starkt bidragande till Norwichs sak de senaste säsongerna, och blir en tung pjäs att försöka ersätta.

Annons

:::

Stjärnspelare: Ricky van Wolfswinkel

Invärvad till klubben för en rekordsumma, och i och med att Holt har lämnat Norwich, så knyts väldigt många förväntningar till van Wolfswinkel, som vid 24 års ålder måste visa att han är mogen uppgiften. Att prestera i Norwich och i Premier League är en annan sak än att göra det i Sporting.

Nyckelspelare: Robert Snodgrass

Snodgrass har under de senaste åren varit helt och hållet fundamental för Norwichs offensiva och kreativa spel. Är inblandad i det mesta och det bästa som Norwich producerar framåt, och är dessutom en farlig spelare på fasta situationer. Kommer vara fortsatt viktig för laget.

Lagspelare: Anthony Pilkington

Pilkington som jag ser det är den här typiske spelaren som alldeles för många skulle hävda ”inte håller Premier League-klass” om de över huvud taget brydde sig om vilka som spelar i lagen på tabellens nedre halva. Ändå svarar Pilkington konsekvent för imponerande prestationer, och ger med sitt kantspel Norwich ett hot från fler håll på planen.

Annons

Framtidsspelare: Leroy Fer

23 år gammal så är ju Fer knappast purung, men heller inte lastgammal. Vad han däremot är är ytterst talangfull och med Norwich har han nu möjlighet att få fullt utlopp för denna talang. Om han lyckas med det så kan Fer inom några år växa ut till en av ligans bättre centrala mittfältare.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en anfallare!

Jag menade att Norwich hade tre uppgifter innan sommaren. Förstärk ytterbacksplatserna och hitta en central spelfördelare. Båda uppgifterna kan sägas vara genomförda. Dessutom menade jag att Norwich behövde hitta en partner till Holt, vilket så klart kan vara van Wolfswinkel. Men så passade ju Holt på att lämna. Nu sägs en deal med Celtics Gary Hooper vara så gott som klar, och det vore en alldeles utmärkt värvning.

Största utmaningen under säsongen: Att kunna hantera motgång!

Annons

Det ser ut att kunna bli en tuff säsong för Norwich, precis som varit fallet innan de två tidigare säsongerna. Under dessa båda säsonger har Norwich dock i huvudsak kunnat spela i medvind och har sällan behövt kämpa underifrån. Om detta skulle förändras den här säsongen, vilket mycket väl kan bli fallet, så har Chris Hughton en viktig uppgift framför sig att få sitt lag att prestera även när spelarna känner att de måste spela med kniven mot strupen.

:::

Premier League. Det har blivit nästan standard att gissa att Norwich kommer bli en av klubbarna som åker ur Premier League. Och det är ju både tråkigt och lite lathet med det. Ändå är känslan att det finns förhållandevis få klubbar som känns direkt svagare än Norwich, och målsättningen också den här säsongen måste huvudsakligen vara att hålla sig kvar.

Annons

FA-cupen. Norwich kan inte ha några större förhoppningar i FA-cupen, andra än de som nödvändigtvis borde finnas där efter att ha sett Wigan gå hela vägen och lyfta bucklan förra säsongen. För Norwich vore det däremot en stor grej bara att nå fram till Wembley.

Ligacupen. Det är väldigt sällan som de lag som kämpar i botten av Premier League lyckas särskilt bra i Ligacupen. Timingen är på sätt och vis fel för detta, i och med att de första omgångarna ligger så tidigt under säsongen. Jag skulle tro att detta gäller även Norwich den här säsongen.

:::

Målsättning 2013-14: Hålla sig kvar i Premier League

Tråkigt men förmodligen sant. Norwichs enda realistiska målsättning den här säsongen är återigen att hålla sig kvar i Premier League. I och med att ligan blir svårare och svårare när samtliga lag förstärker så blir den uppgiften också alltmer komplicerad. Norwich har överraskat positivt två säsonger i rad och är självklart kapabla att göra det en tredje gång, men jag är lite orolig för vad som händer om Norwich börjar drabbas av motgång, motståndarna börjar vittra blod, och hur laget egentligen reagerar då.

Annons

:::

Norwich City som TV-serie: 30 Rock

Likt själva serien så är Norwich ett tämligen småputtrigt lag fyllt av ett gäng lustiga och underhållande karaktärer. Precis som man ibland kan undra hur Liz, Tracy, Jack, Kenneth, Jenna, Pete med flera faktiskt lyckas få till sin TV-show så kan man ibland förvånas över hur Norwich ändå lyckas plocka de poäng de faktiskt behöver varje säsong.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre svaga kort i säsongens nedflyttningsstrid

Peter Hyllman 2013-07-26 06:00

Det är nya tider i Premier League. Det nya TV-avtalet har förändrat landskapet tämligen rejält, och gett samtliga klubbar helt nya förutsättningar och möjligheter att förstärka sina spelartrupper.

Bara så sent som i onsdags fick jag mig den smått absurda uppgiften förmedlad till mig att med det nya TV-avtalet så kommer den klubb som placerar sig sist i Premier League tjäna mer i TV-pengar än den klubb som faktiskt går och vinner hela Champions League!

Jag förmodar att då bara själva UEFA-kakan räknas in, men det är ju ändå rätt sjukt när man tänker efter.

Med detta följer så klart en mängd fördelar. En jämnare liga, ett inflöde av talang till Premier League, mer spänning och högre kvalitet.

Samtidigt är ju situationen också sådan att det förmodligen aldrig varit mera brydsamt att vara nykomling i Premier League än vad det kommer vara den här säsongen. Ambitionen måste så klart vara att hålla sig kvar i Premier League, men hoppet uppåt i kvalitet är inte att leka med.

Annons

Hull, Cardiff och Crystal Palace är nykomlingar i Premier League den här säsongen. Tre lag och tre nedflyttningsplatser. Spelets regler är enkla, för varje nykomling som lyckas hålla sig kvar i Premier League så måste en klubb redan där hamna under nedflyttningsstrecket.

Frågan är då, vilka tre klubbar befinner sig då just nu mest i farozonen för att drabbas av detta öde?

:::

(3) Stoke City (5%)

Stoke hade seriösa problem redan förra säsongen. Mycket av det berodde förvisso på att klubben kom mit till något utav vägs ände med den spelmodell som Tony Pulis företrädde.

Nu har Stoke bytt manager. Mark Hughes har tagit över. Hans inledning i klubben har varit lovande, med några kloka värvningar som antyder ett nytt tänk spelmässigt. Stoke är dessutom ett starkt lag i grunden, och en nytändning är troligtvis vad klubben som helhet behöver.

Annons

Men om Hughes misslyckas, så som han tidigare gjort inte minst i QPR, om han inte får fart på Stokes offensiva spel, samtidigt som defensiven knappast är hans specialitet, då kan Stoke befinna sig i en negativ spiral.

Jag tror inte risken är alls stor för Stoke, men den finns där, och bland de klubbar som redan finns i Premier League så hör de till dem som i alla fall på förhand befinner sig mest i riskzonen.

(2) Norwich (10%)

Det känns tungt att behöva nämna Norwich, som är något utav ”the go to guys” varenda sommar när det kommer till att spekulera om vilka klubbar som riskerar åka ur.

Defensivt är laget mer stabilt än tidigare, och med värvningar av Leroy Fer och Ricky van Wolfswinkel så har klubben förstärkt. Samtidigt har man också tappat Grant Holt, som varit viktig på många sätt för Norwich under deras två säsonger i Premier League.

Annons

Norwich har förstärkt, men det har också deras motståndare gjort. Det är också svårt att komma förbi känslan att Norwich trots allt är sårbara, och de känns lite mer lättviktiga än många andra klubbar. Även om de inte känns mer lättviktiga än de tre nykomlingarna.

Men Norwich bör ändå vara en av de klubbar som Hull, Cardiff och Crystal Palace siktar på att veva in.

(1) West Bromwich Albion (20%)

West Brom hade en så fantastisk höst förra säsongen att det är lätt att tappa bort dem i en sådan här diskussion. Samtidigt var andra halvan av deras säsong desto svagare.

Laget har därtill inte förstärkts i någon egentlig utsträckning. Att ersätta Peter Odemwingie, som väl knappast kan komma åter, och förra säsongens sensation Romelu Lukaku med en lynnig och inte överdrivet engagerad Nicolas Anelka känns som en tveksam väg att vandra.

Annons

Lägg till det att lagets defensiv har varit stundtals väldigt yvig, och jag tror att Steve Clarke har en svettig uppgift framför sig den här säsongen. Premier League blir allt tuffare, och det känns inte som om West Brom riktigt har hängt med i svängarna.

:::

Det går så klart att nämna också andra klubbar.

Fulham, har fått ny ägare men känns också som att laget i sig har stagnerat en hel del under Martin Jol. Aston Villa, har förvisso förlängt med Christian Benteke men var sårbara förra säsongen och kan vara det också denna.

I slutänden landar jag ändå på att de tre nykomlingarna också är de tre huvudsakliga kandidaterna till att åka ur. Det vill säga Hull, Cardiff och Crystal Palace.

Förutsägbart kan tyckas. Även om det alltid brukar vara någon eller några av nykomlingarna som så att säga överraskar. Men säsongen 2013-14 så ser jag utrymmet för överraskningar i Premier League som mindre än någonsin.

Annons

Och ingen av de tre nykomlingarna har direkt övertygat hittills under sommarsäsongen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Man Utd 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-25 16:00

Arena: Old Trafford (75,765)
Ligaposition: 1:a
AKA: The Red Devils

Manager: David Moyes. Moyes handplockades av Alex Ferguson, och det är kanske ingen tillfällighet, då de i mycket kan sägas vara samma andas barn. Det handlar först och främst om att vinna för Moyes, och han lägger inga fingrar emellan för att uppnå den ambitionen. Framgång uppnås genom att hela tiden ställa höga krav på sina lag, och spelare som inte presterar får räkna med att bli både kritiserade och ifrågasatta. Belbin Team Role: Shaper.

:::

Spelare in: Guillermo Varela och Wilfried Zaha

Sommarfönstret för Man Utd har så här långt mer varit lite utav i väntan på Godot, men sedan tidigare har klubben gjort klart med Varela och Zaha, två mycket lovande talanger på kanten, där Zaha är den mer offensivt lagde av dem båda.

Annons

Spelare ut: Paul Scholes, Sean McGinty, Reece James, Frederic Veseli, John Cofie, Reece Brown, Michele Fornasier, Luke Giverin, Luke Hendrie, Luke McCullough och Gyliano van Velzen.

Att tappa Scholes är på sitt sätt tungt men naturligtvis också väntat. Huruvida Man Utd släpper några fler spelare beror i stor utsträckning på vilka spelare de samtidigt planerar att ta in. Wayne Rooney är fortfarande en olöst fråga och den kommer att hänga över klubbens huvud under större delen av det återstående transferfönstret.

:::

Stjärnspelare: Robin van Persie

Kom till klubben för ett år sedan och tillförde omedelbart spetskvalitet till lagets anfall. Vann skytteligan redan under sin debutsäsong, och var mycket bidragande till att klubben återtog Premier League-titeln. Har gjort Wayne Rooneys status mer tveksam.

Annons

Nyckelspelare: Michael Carrick

Otroligt betydelsefull för lagets spel, och förra säsongen var förmodligen hans allra bästa i klubben. En väldigt positionssäker spelare som därmed bidrar med mycket defensivt, men samtidigt en av ligans absolut bästa och mest konstruktiva passningsspelare. Lagets motor på mittfältet, ibland för ensam.

Lagspelare: Rio Ferdinand

Det är egentligen smått ofattbart hur Ferdinands kvalitet kan ifrågasättas. Med Nemanja Vidic alltmer skadedrabbad är det Ferdinand som varit den sammanhållande länken i Man Utds mittförsvar, och som tagit på sig ledarrollen för en yngre generation försvarsspelare. Allt detta samtidigt som han själv är en nyckelspelare i lagets försvarsspel.

Framtidsspelare: Adnan Januzaj

Det finns många unga spelare i Man Utd som skulle kunna axla manteln av att vara lagets framtidsspelare. Hetast just nu är dock Januzaj som var en viktig spelare när Man Utd förra säsongen vann U21 Premier League, har imponerat stort under försäsongsträningen, uppvisar stor spelintelligens och dessutom spelar på en position där laget behöver spelare.

Annons

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Förstärk centralt mittfält!

Det centrala mittfältet har under flera år varit Man Utds stora huvudvärk, något som dock aldrig riktigt åtgärdats. David Moyes har dock adresserat problemet och klubbens huvudsakliga prioritet under sommaren måste vara att hitta i alla fall en tvåvägsmittfältare av hög klass.

Största utmaningen under säsongen: Vårda utveckling av unga spelare!

Det finns för tillfället en god samling av väldigt lovande unga spelare i klubben. Där finns Zaha, Januzaj, Nick Powell, Jesse Lingaard, Varela vid sidan av spelare som redan är etablerade i a-laget såsom Cleverley, Rafael och Fabio Da Silva, Danny Welbeck med flera. En av Moyes tidiga utmaningar kommer vara att efter bästa förmåga ta tillvara den generation av unga spelare som nu knackar på dörren från ungdoms- och reservlagen. Och kanske motstå frestelsen att börja köpa spelare.

Annons

:::

Premier League. Den huvudsakliga målsättningen för klubben, och det mått med vilket Moyes framför allt kommer att mätas. Ambitionen är naturligtvis att vinna ligan, men det kommer också bli svårare än på länge. Chelsea och Man City står starka, samtidigt som Man Utd genomgått en rejäl förnyelse på ledarposten.

Champions League. Man Utd visade förra säsongen att de fortfarande hävdar sig väl i Champions League, efter att med mycket små marginaler ha blivit utslagna av Real Madrid. Ambitionen under Moyes första säsong som manager bör vara att ta sig vidare från gruppspelet, och därefter gäller det att ta en match i taget.

FA-cupen. Det är ju ett sorgligt faktum att Man Utd, som är turneringens mest framgångsrika klubb, inte har lyckats vinna cupen på ett decennium, och endast under den perioden har två finalplatser att visa upp. Flera vinstchanser har slarvats bort, men förhoppningsvis är det slut med det nu.

Annons

Ligacupen. Det var i mitten av 1990-talet som Man Utd togs upp till debatt i det brittiska underhuset för att ”inte ha spelat med bästa laget” i Ligacupen, det vill säga ha valt att istället spela ett gäng lovande unga spelare. Den här säsongen hoppas och förväntar jag mig att samma sak inträffar. Nåja, kanske inte det där med debatten i underhuset, även om det förvisso hade funnits komedi också i det.

:::

Målsättning 2013-14: Vinna ligan, Champions League-slutspel och cup runs

Det är svårt att se Man Utd som favoriter till ligatiteln den här kommande säsongen, med Chelsea nyladdade och Man City revanschlystna, samtidigt som en generell kvalitetshöjning i hela Premier League gör fallgroparna längs vägen desto fler för ett Man Utd vars ledarstab inte längre har samma erfarenhet av en lång ligasäsong. Ambitionen är ändå att vinna, ingen annan. Något annat vore en förlust på förhand. I Champions League måste laget förlita sig främst på spelarnas erfarenhet, och ledarnas entusiasm för uppgiften. Slutspel är en rimlig målsättning, väl där kan det sluta hur och när som helst. Rimligtvis försöker Man Utd också vinna de båda inhemska cuperna som de deltar i. Allt detta ställer krav på framgångsrik spelarrotation från Moyes sida.

Annons

:::

Man Utd som TV-serie: Dallas

Förvisso är inte Glazers några oljeentreprenörer från Texas, men ett amerikanskt brödragäng som styr sitt företag under översyn av familjens stora patriark andas ändå rätt mycket Ewing Oil kan jag tycka. ”Who shot JR?” är en av TV-historiens största cliffhangers, och många menar att Glazers är ungefär lika populära som JR bland klubbens fans som i sång varslat Glazers om ett minst lika oblitt öde. Precis som Man Utd genomgått en reboot inför den här säsongen så har Dallas kommit också i en mer modern upplaga, där några av de gamla hjältarna fortfarande finns kvar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal och Liverpool i ett politiskt och psykologiskt maktspel

Peter Hyllman 2013-07-25 06:00

”What do you think they’re smoking over there at Emirates?” Den något lustiga lilla frågeställningen hävde Liverpools ägare John W Henry ur sig under gårdagen efter att det uppdagats att Arsenal lagt ännu ett bud på Liverpools trilske anfallare Luis Suarez. Den här gången ett bud om den nätta summan om £40,000,001.

Stor humor naturligtvis. Både från Henry och för övrigt från Arsenal som självklart lägger ett sådant på sätt och vis löjligt bud eftersom det då aktiverar en klausul i Suarez kontrakt med Liverpool som tvingar klubben att informera Suarez om att ett bud på honom har inkommit. Liverpool har alltså inte längre möjlighet att förneka kännedom om budet, vilket förvisso inte är detsamma som att de är tvingade att också acceptera budet.

Liverpool å sin sida avfärdar Arsenals initiativ och menar att Luis Suarez är värd mer än Fernando Torres, och på samma nivå som Edinson Cavani. Signalen är tydlig, under £50m är de inte intresserade av att gå. Samtidigt drar Liverpool igång charmoffensiven, med Brendan Rodgers som beskriver Suarez som en nyckelspelare, och Steven Gerrard som frankt ger uttryck för uppfattningen, genuin eller ej, att Suarez är den bäste han har spelat tillsammans med.

Annons

Och den enda egentliga slutsatsen vi kan dra utifrån detta är att värvningar innehåller väl så mycket politik som de gör ekonomi och andra, rent sportsliga överväganden.

:::

Vad Arsenal vill uppnå med att aktivera klausulen i Luis Suarez kontrakt är självklart att uppmuntra Suarez att själv ta ställning för att han vill inleda samtal med Arsenal. På samma sätt vill naturligtvis Liverpool, genom sin ovilja att ge vika, tvinga Suarez att själv forcera sådana samtal, varmed de i så fall slipper betala ut diverse bonusbelopp.

Detta är politik i det lilla. Det vill säga en del utav det politiska spelet i förhandlingen mellan framför allt spelaren, i det här fallet Luis Suarez, och klubben, i det här fallet huvudsakligen Liverpool. Det är också en intressant barometer för hur intresserad Luis Suarez själv egentligen är av en flytt till Arsenal från Liverpool.

Annons

Politiken i det större perspektivet handlar naturligtvis om ett pågående maktspel mellan Arsenal och Liverpool. Två klubbar som i någon mening befinner sig på en liknande nivå, där dock Arsenal har möjlighet att utnyttja sin Champions League-status till sin högst konkreta fördel.

Att Luis Suarez vore en strålande värvning rent sportsligt för Arsenal råder det ingen tvekan om. Hans förmåga att spela som ensam anfallare passar utmärkt in i Arsenal, och hans tekniska skicklighet gör att han blir till en naturlig del av Arsenals klubbkultur. Men också andra aspekter spelar in för Arsenal. Dels värvar de i så fall en av världens just nu mest upphöjda spelare. Dels skulle det utgöra en rejäl statusmarkering mot Liverpool.

Liverpool å sin sida jobbar med en målsättning att nå tillbaka till Champions League. Att sälja spelare till Chelsea och Man City må vara en sak. Att sälja spelare till Man Utd medför helt andra psykologiska hinder. Men att istället sälja sin bästa spelare till Arsenal vore onekligen en form utav kapitulation, och ett sätt att signalera underlägsenhet också i kampen om Champions League-platser. Det försvagar dem själva, samtidigt som det förstärker en direkt konkurrent.

Annons

Liverpool kan inte vara helt nöjda med att de befinner sig i den här situationen. Men det har de ju först och främst Luis Suarez att tacka för. Men kanske visar det sig att han menade allvar med sin ovilja att över huvud taget stanna kvar inom engelsk fotboll.

:::

Utvecklingen inom engelsk fotboll, åtminstone i toppen av tabellen, har i stor utsträckning följt hur en klubb på uppgång har värvat spelare från konkurrenter på nedgång eller i stillastående.

Arsenal värvade t ex Sol Campbell från Tottenham, Chelsea Ashley Cole från Arsenal, Man Utd har länge värvat spelare från Tottenham och nu senast Robin van Persie från Arsenal, Man City å sin sida har byggt ett halvt lag runt värvningar från Arsenal.

I samtliga dessa fall har spelarköpen signalerat en maktförskjutning från den säljande klubben till den köpande klubbens fördel. I slutänden är det självklart denna aspekt som ligger till grund för Liverpools och Arsenals intressen gällande i vilken klubb Luis Suarez spelar nästa säsong.

Annons

I det här spelet sitter dock Arsenal med fördel. De har möjlighet att göra en dubbel vinst på Liverpool, som i sin tur förmodligen bara har möjlighet att i bästa fall uppnå remi med Arsenal i just det här partiet.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Swansea City 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-24 16:00

Arena: Liberty Stadium (20,750)
Ligaposition: 9:a
AKA: The Swans, The Jacks

Manager: Michael Laudrup. Laudrup har haft stora framgångar med Swansea så här långt. Taktiskt är han mer offensivt orienterad än vad Brendan Rodgers var innan honom, ändå är det inte taktiken som varit Laudrups nyckel till framgång. Snarare har han på ett ytterst klokt sätt utnyttjat sin kunskap om och sina kontakter inom spansk fotboll och på så vis förstärkt Swansea och gett laget en i Premier League tämligen unik prägel. Belbin Team Role: Resource Investigator.

:::

Spelare in: Wilfried Bony. Jonjo Shelvey, Jordi Amat, Alejandro Pozuelo, Gregor Zabret, José Cañas, Alex Gogic, Jonathan de Guzman och Jernade Meade

Annons

Swansea har varit duktigt effektiva på transfermarknaden redan, efter att Laudrup rett ut sina tidiga meningsskiljaktigheter med klubbledningen om hur mycket pengar som skulle spenderas. Det förnyade lånet av De Guzman gör att en nyttig spelare stannar i klubben, och Bony och Shelvey förstärker laget rejält på anfallet och mittfältet.

Spelare ut: David Cornell, Mark Gower, Kyle Bartley, Gwion Edwards och Alan Tate

Swansea har hittills inte tappat någon spelare av större vikt under sommaren. Ett bra facit med tanke på den framgång laget trots allt har haft under den senaste säsongen och säsongen innan det. Det ser heller inte särskilt sannolikt ut att Swansea kommer att tappa någon av sina spelare, vilket gör att Swansea kan förbereda sig för den kommande säsongen utifrån en position av styrka.

Annons

:::

Stjärnspelare: Michu

Förra säsongens stora överraskning, låg länge i toppen av skytteligan och ansågs av många som säsongens allra bästa värvning. Avmattades något i ligaspelet, tillsammans med laget som helhet, men det råder ingen tvekan om att han stod för spetskvaliteten i Swanseas anfallsspel. Kompletteras den här säsongen av Wilfried Bony.

Nyckelspelare: Ashley Williams

Axlade manteln i Swanseas mittförsvar efter att Steven Caulker återvänt till Tottenham från sitt lån i Swansea. Williams insatser i Swanseas mittförsvar var beundransvärda och uppoffrande, och tillsammans med Chico ger han laget en stabil grund att stå på. Som lagkapten är han också en av Swanseas ledare på och utanför planen.

Lagspelare: Angel Rangel

En i mina ögon underskattad spelare som ofta utnyttjar sin position på högerbacken till att följa med och fylla på i Swanseas offensiva spel. Tekniskt begåvad och spelintelligent, gör sällan dessutom några grövre misstag i sitt defensiva spel.

Annons

Framtidsspelare: Ben Davies

Många var oroliga i början av förra säsongen när den ordinarie vänsterbacken Neil Taylor gick sönder. Men unge Davies tog över och gjorde under säsongen ett väldigt bra jobb på den platsen, så till den grad att det nu är osäkert om Taylor får platsen tillbaka. Om Davies ges de rätta möjligheterna till utveckling i Swansea så kan han växa ut till en av ligans bästa vänsterbackar.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Behåll Ashley Williams!

Swanseas viktigaste uppgift under sommaren är inte nödvändigtvis att köpa någon ny specifik spelartyp, utan att behålla en spelare de redan har. Williams är instrumentell för Swanseas försvarsspel, och om Swansea tappar honom så kommer det tvinga dem att tänka om helt och hållet defensivt. Klubbar som Arsenal och Liverpool har tidigare visat intresse för Williams, som själv heller inte varit helt avfärdande.

Annons

Största utmaningen under säsongen: Balansera Premier League och Europa League!

Två säsonger i rad har Swansea presterat över förväntan i Premier League och nu anses de nog vara etablerade där, med möjlighet att sikta uppåt. Newcastle märkte dock av förra säsongen hur svårt det kan vara att kombinera Premier League med Europa League, och hur detta ställer helt nya krav på både spelare och ledare i klubben, mentalt såväl som fysiskt. Swansea kommer ha en tuff uppgift framför sig, men står samtidigt rustade sett till spelarmaterialet.

:::

Premier League. Swansea har kommit hyfsat nära att slå i vad man kalla för Premier Leagues glastak, det vill säga den nivå över vilken det är svårt att ta sig på grund av de större klubbarnas resursöverlägsenhet. Köpet av Wilfried Bony tror jag dock möjliggör för Swansea att på allvar konkurrera om en Europa League-plats.

Annons

Europa League. Swansea spelar naturligtvis redan den här säsongen i Europa League, tack vare sin vinst i Ligacupen. Där möter laget med all sannolikhet Malmö FF i den näst sista kvalrundan innan gruppspelet. Läge för Swansea att under säsongen visa att deras fotboll håller också för europeisk cupfotboll. De har vinstchans.

FA-cupen. FA-cupen har blivit alltmer till en turnering som alla klubbar i någon mening kan vinna, och Wigans seger förra säsongen demonstrerar detta med all önskvärd tydlighet. Swansea, som själva vann Ligacupen, bör uppfatta sina möjligheter att återvända till Wembley som tämligen goda.

Ligacupen. I Ligacupen är Swansea regerande mästare, efter ett par imponerande skalper på vägen till Wembley där man gjorde processen mycket kort med Bradford. I och med att Swansea spelar i Europa League så går de in först i Ligacupens tredje omgång, vilket ökar deras chanser att gå långt.

Annons

:::

Målsättning 2013-14: Övre halvan och europeisk cup run

I och med att det är första säsongen där Swansea tvingas spela både engelsk och europeisk fotboll, så är det en rimlig målsättning för Swansea att först och främst försöka behålla sin position på tabellens övre halva, med en förhoppning om någon av Europa League-platserna. Säsongens andra stora målsättning bör vara att göra mesta möjliga av det europeiska cupspelet, och allra minst ta sig vidare till slutspelet i Europa League. Väl där så blir det rimligt att försöka ta en match i taget.

:::

Swansea City som TV-serie: Weeds

Att se Swansea spela fotboll ger många samma känsla av temporär tillfredsställelse som måttlig konsumtion av Nancy Botwins produkter mycket väl kan ge. Precis som Nancy regelbundet hamnar i situationer där det ser ut som om hon tagit sig vatten över huvudet så undrar man ibland hur det är möjligt för Swansea att klara sig så bra i Premier League som de gör. Möjligen för att Swansea och Michael Laudrup har lyckats med att handla framgångsrikt med en annan produkt, spanska fotbollsspelare.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Svag start på sommaren för David Moyes

Peter Hyllman 2013-07-24 06:00

Allting är inte som vanligt i Man Utd. Ett helt nytt managementteam prövar för tillfället sina fötters stadighet i en ny, och betydligt större, klubb. Samtidigt, vilket många kanske glömmer bort, så har Man Utd också gjort ett skifte på VD-posten, där David Gill lämnat till förmån för Ed Woodward. Mycket osäkerhet på en och samma gång, tillsammans med två helt nya personer, gör att kommunikationsproblem blir en tydlig risk.

Sommaren har också präglats av en och annan faux pas. Något annat är nog inte att räkna med, särskilt inte som varje rörelse granskas med en närmast unik intensitet. Det är få managers hela intervjuer som skrivs ut ord för ord i tidningarna i sin helhet, men detta var för någon dag sedan fallet för David Moyes. Pressen är hård. Det finns samtidigt ett par gemensamma drag i de potentiella misstag som har gjorts.

För enkelhetens skull kan man säga att David Moyes arbetar med två stora uppgifter den här sommaren. Dels att på bästa möjliga sätt för klubben lösa den situation som har uppstått med Wayne Rooney. Dels att på ett konstruktivt och trovärdigt sätt hitta sätt att förstärka spelartruppen, och så att säga sätta sitt bomärke på laget. I någon mening kan man säga att båda dessa uppgifter har komplicerats av en benägenhet att helt enkelt prata för mycket.

Annons

Relationen till Wayne Rooney blev inte bättre efter att David Moyes varit allt för öppenhjärtig med hur han såg på Rooneys plats i laget. Han måste räkna med att hans kommentarer rapporteras selektivt, och i sin tur används av agenter och andra i deras egna syften. Bättre att hålla tand för tunga och inte ge motparten ammunition att skjuta med. Detsamma gäller Man Utds intresse för Cesc Fabregas, där Moyes är märkligt öppen med hela affärens förlopp.

Att prata för mycket är många gånger ett tecken på osäkerhet. En person som är osäker på sin uppgift lurar sig själv att tro att om han pratar på så framstår det mer som om han har situationen under kontroll, när det i själva verket är precis tvärtom. Dessutom är det något som är lätt genomskådat. Intrycket är att David Moyes hittills under sommaren har snubblat på sina egna nerver.

Annons

:::

Två strikes hittills alltså för David Moyes. Situationen med Wayne Rooney hade kunnat vara löst nu, men framstår i nuläget som mer komplicerad än innan sommaren inleddes. Det officiella budgiveriet på först Thiago Alcantara och Cesc Fabregas ökar också förväntningarna, och tvingar Moyes att få in ett eller ett par större namn för att inte hans första sommarfönster i klubben ska ses som om inte misslyckat, så i alla fall en besvikelse.

Man kan fråga sig vad syftet egentligen är att göra så offentligt att Man Utd lägger bud på Cesc Fabregas.

En sak förtjänar att klarläggas. Man Utd lägger självfallet inte bud på en spelare, definitivt inte två bud, utan att veta att det från åtminstone en av de två andra parterna i dealen, klubben eller spelaren, finns åtminstone ett intresse. Så antingen Barcelona eller Cesc Fabregas, eller båda två, har lämnat en öppning, vilket betyder att affären också är en möjlighet.

Annons

Idén att Man Utd skulle buda på Fabregas för att på något vis sätta press på Arsenal, och därigenom försvåra för dem att värva Wayne Rooney, är långsökt, för att uttrycka det mycket milt. Man Utd behöver för det första inte ta till sådana medel för att förhindra en affär. Det finns för det andra större problem för Arsenal med att försöka värva Wayne Rooney, konkurrerande klubbar och deras egna lönepolicy inte minst bland dem.

Sanningen är snarare att Arsenal alls inte har något med att göra med ett eventuellt bud från Man Utd på Cesc Fabregas. Någon möjlighet att stoppa affären, om Barcelona vill sälja och Fabregas vill till Man Utd, har de hur som helst inte.

Det ligger betydligt närmare till hands att tro att Man Utds syfte med att offentliggöra sin budgivning på Cesc Fabregas består i att visa sig på styva linan på transfermarknaden. Ett försök att visa en kanske tvivlande omgivning att Man Utd är med i jakten på de stora spelarnamnen. Det hade Man Utd knappast känt något behov av att göra förut, men då fanns det å andra sidan inga skäl över huvud taget att betvivla Man Utds eller dess managers credentials.

Annons

Baksidan av det där myntet är naturligtvis att det medför förväntningar på att vissa namn faktiskt också kommer till klubben. Och med sådana förväntningar följer också en ökad risk för att spelare köps bara för att de ska köpas, inte för att de nödvändigtvis är det bästa alternativet för klubben.

Möjligen kan man tänka sig att Man Utd samtidigt försöker dra nytta av den oklara ledningssituation som för tillfället råder i Barcelona, i och med att Tito Vilanova, en av Fabregas främsta förespråkare, nu lämnat klubben. Det kan bidra till att Fabregas tvekar över sin roll i klubben, och att offentliggöra sitt bud kan Man Utd hoppas på att skynda på processen och tvinga fram ett beslut.

Det kan så klart vara en red herring. Det vill säga, Man Utd jagar någon annan spelare och pratar om bud på Cesc Fabregas för att dölja det. Men det känns samtidigt som overkill att göra just Barcelona och Fabregas till lockbetet. Dessutom onödigt, Man Utd behöver generellt sett inte ägna sig åt sådana tricks och påhitt.

Annons

:::

En sak är klar. David Moyes har på sätt och vis försatt sig i en situation under det här sommarfönstret där han har två strikes, och nu löper risken att göra en tredje strike. Och kan man sin baseball så förstår man att det inte är någon positiv analogi.

Hög svansföring leder till höga förväntningar. Och höga förväntningar gör det svårt att i slutänden göra någon nöjd, försåvitt man inte lyckas få maximal utdelning. Den typen av höga förväntningar riskerar också leda till att Moyes är blind för de unga spelare som han i stor utsträckning redan har framför näsan, och som nu imponerar på Man Utds sommarturné.

David Moyes har haft jobbet i tre veckor. Det är tre veckor kvar fram till säsongsstart. Hans kommande tre veckor måste skötas bättre än hans första tre veckor. Annars kommer han att ha gjort uppdraget svårare för sig än vad som var nödvändigt.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Crystal Palace 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-23 16:00

Arena: Selhurst Park (26,309)
Ligaposition: C-5:a
AKA: The Eagles

Manager: Ian Holloway. Holloway framstår ibland som en lustig figur i den engelska fotbollens strålkastarljus. Hans stora egenskaper består i att få sina spelare att trivas i laget och att ta sig an sina uppgifter med stort självförtroende. I detta mönster ingår att Holloway sällan uppvisar någon överdriven försiktighet i sina taktiska dispositioner. Belbin Team Role: Teamworker.

:::

Spelare in: Dwight Gayle, Stephen Dobbie, Jerome Thomas, José Campaña och Kevin Phillips

Klar offensiv tonvikt i Crystal Palaces värvningar så här långt. Det är inte så märkligt i sig, med lagets store målskytt Glenn Murray borta under stora delar av den kommande säsongen, och lagets stjärna Wilfried Zaha såld till Man Utd. I Gayle, Dobbie, Thomas, Campaña och Phillips har Holloway samlat in en intressant kombination av ungt och rutinerat.

Annons

Spelare ut: Wilfried Zaha, Alex Marrow, Jermaine Easter, Dale Banton, Aaron Akuruka, Kadell Daniel, Bayan Fenwick, Jack Holland och Andre Moritz

Att Zaha skulle lämna klubben stod klart redan i januari och det är också den spelare som Crystal Palace kommer få jobba hårdast med att på något sätt ersätta. I övrigt håller Holloway fast vid sin normala linje att ge förtroende till de spelare som givit laget framgång hittills, och har inte genomfört några utrensningar i spelartruppen.

:::

Stjärnspelare: Mile Jedinak

Om den här genomgången gjorts för ett år sedan hade Wilfried Zaha säkert haft den här rollen och Jedinak själv snarare setts som nyckelspelare. Jedinak är det bultande hjärtat på Crystal Palaces mittfält, där han kontrollerar spelet på planen med sitt defensiva spel och tydliga ledarskap. Tveklöst Palaces kanske viktigaste spelare under den kommande säsongen.

Annons

Nyckelspelare: Julian Speroni

Extremt rutinerad argentinsk målvakt som varit i klubben i snart tio år. En stabil närvaro i Crystal Palaces försvar vars förmåga att leda och kontrollera sin backlinje kommer att sättas på hårda prov under den kommande säsongen. Om Crystal Palace ska hålla sig kvar i Premier League så måste Speroni göra en mycket bra säsong.

Lagspelare: Kevin Phillips

Han blir knappast yngre, Phillips. Men hans arbetsmoral, laglojalitet och koncentration går inte att ifrågasätta, och hans insatser från bänken visade sig enormt viktiga för Crystal Palace i slutet av förra säsongen och de kommer visa sig viktiga också den här säsongen. Phillips vet precis vad som krävs av en anfallare i Premier League, en spelare av vilken andra i laget kan lära.

Framtidsspelare: Dwight Gayle

Holloway har värvat två unga spelare i sommar, Gayle och José Campaña. Båda två är väldigt lovande. Askungesagan är dock Gayle som för blott några år sedan spelade amatörfotboll. Som anfallare har han dock en spelstil som kan passa utmärkt in i Crystal Palace, och är en spelare som kan få sitt stora genombrott den här säsongen.

Annons

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en mittback!

Så här långt har Holloway värvat offensivt, som är hans vana trogen. Lagets stora frågetecken är dock defensiva, där det är oklart om framför allt mittbackarna håller tillräckligt hög kvalitet i Premier League. För mycket av det gamla bör inte slängas ut, men Crystal Palaces prioritet inför säsongsstart bör vara att hitta en etablerad och kompetent mittback.

Största utmaningen under säsongen: Hitta den egna kreativiteten!

Det är ofta en utmaning för nykomlingar i Premier League att få utlopp för sitt eget kreativa spel samtidigt som de ofta är satta under hård press från normalt sett skickligare motståndare. Det är samtidigt viktigt i och med att ett eget spel lättar på pressen. Kreativiteten i Crystal Palace kom tidigare från Wilfried Zaha och kanten. Tanken nu måste vara att den ska finnas centralt och axlas av unge José Campaña.

Annons

:::

Premier League. Räkna med en tuff säsong för Crystal Palace, som på förhand bör betraktas som en av huvudkandidaterna till nedflyttning. Ian Holloway har förvisso överraskat i Premier League tidigare, men oavsett så kommer Palace att få tampas i tabellens nedre regioner.

FA-cupen. Cupspelet medför inte några större förhoppningar för Crystal Palace, som minst sagt vore en sensationell vinnare. Ian Holloway är förvisso inte riktigt managertypen som inte ger det ett försök, men Crystal Palace måste nog krångla sig till minst kvartsfinal innan uppdraget börjar tas på fullt allvar.

Ligacupen. Mycket av Crystal Palaces energi och uppmärksamhet under den första halvan av säsongen kommer att ligga på ligaspelet. Det är också en skillnad att spela som underdog i ligaspelet och samtidigt troligtvis få spela som favoriter i Ligacupspelet. Inget av detta tror jag talar till lagets fördel.

Annons

:::

Målsättning 2013-14: Bibehållen Premier League-status

Bara en ambition är realistisk för Crystal Palace den här säsongen, och det är att med alla till buds stående medel försöka behålla sin Premier League-status, det vill säga sluta ovanför nedflyttningsstrecket. Det kommer bli svårare än någonsin tidigare, när mer eller mindre samtliga klubbar på tabellens nedre halva har rustat och står starkare än förr. Crystal Palace är ett långskott på att kunna uppnå sin målsättning den här säsongen.

:::

Crystal Palace som TV-serie: The Office

Ett lag fyllt av tämligen udda karaktärer, vars chef både har en tendens att vilja fokusera mer på att alla ska trivas och en förmåga att något för ofta säga väldigt udda saker. I den amerikanska versionen är Michael Scotts chef en betydligt mer sympatisk person än den brittiska David Brent, och kanske är det en mer rättvis parallell till Holloway.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tre förväntade genombrott i Premier League 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-23 06:00

Som fotbollsälskare är året uppdelat annorlunda än för många andra. Året följer säsongen och sommaren snarare än nyåret är tiden för såväl utvärdering som framåtblickande. Mycket tid läggs på att sammanfatta det som har varit, och någon gång mitt under sommaren börjar man på att fundera på det som komma skall.

Den här sommaren mer än någon annan sommar känns det som om det har tittats bakåt. Med så många managers som slutat på sina poster, bland dem naturligtvis Alex Ferguson, så är det kanske naturligt. Men så många nyheter innebär så klart också att osäkerheten inför säsongen som kommer är större än någon gång tidigare.

Det är helt klart dags att börja titta framåt. Det är mindre än tre veckor till det att säsongen sparkar igång i Premier League, mindre än fyra veckor fram till ligapremiären. Och det har fått mig att fundera över några saker som jag så att säga ser fram emot i Premier League under 2013-14.

Annons

:::

(3) Daniel Sturridge utvecklas till Englands bästa anfallare

Lat och odisciplinerad. Vanliga adjektiv som beskrivit Sturridge under dennes tid i först Man City och därefter Chelsea. Men inget av detta har han visat upp under sitt halvår i Liverpool och med Brendan Rodgers som manager. Något som borde leda till att fundera över vad som hade med spelaren att göra, och vad som mer hade med klubben att göra.

Sturridge har så här långt fått mängder av speltid i Liverpool. Något som hans mångsidighet underlättar, då han kan spela i de flesta av Liverpools offensiva positioner. Oavsett Liverpools övriga anfallsbesättning så kommer Sturridge vara helt central i Liverpool under den kommande säsongen, och vid sidan av Wayne Rooney har han all potential att växa fram som Englands och en av ligans allra bästa anfallare.

Annons

(2) Moussa Sissoko dominerar på Newcastles mittfält

Newcastle har precis avslutat en otroligt svag säsong, ett rejält antiklimax givet hur bra det gick säsongen innan det. Newcastle har dock skäl att känna gott hopp då de så här långt har lyckats behålla många av sina viktigaste spelare, till exempel Yohan Cabaye, Hatem Ben Arfa och Fabricio Coloccini. Den viktigaste spelaren av dem alla kan dock bli Sissoko.

Direkt efter att Sissoko värvats till Newcastle i januari så gjorde han några riktigt lovande prestationer, bland annat avgjorde han matchen mot Chelsea med två mål. Skador förstörde därefter delar av vårsäsongen, men det kan på sätt och vis vara till hans fördel den här säsongen, då motståndarna ännu inte läst in honom helt och hållet.

Sissoko har förmågan att dominera området mellan de båda straffområdena, och med spelare som Cabaye och Ben Arfa bredvid sig så kan han visa sig bli en otroligt värdefull och betydelsefull spelare för Newcastle.

Annons

(1) Ashley Westwood kliver fram för Aston Villa

Paul Lambert har värvat spelare av lite olika karaktär till Aston Villa. Till stor del har han värvat ungt, och med viss framgång. Från Crewe Alexandra värvade han Westwood, och det var få som trodde att han skulle få någon omedelbar plats i Aston Villas lag. Men när mer rutinerade spelare svek på Aston Villas mittfält så tog Westwood chansen omedelbart.

Han har också varit betydelsefull för Aston Villa. Han deltog i samtliga de tio ligamatcher som Aston Villa vann, och i de matcher som han inte deltog så lyckades inte laget vinna en enda. Inte minst imponerar hans bollsäkerhet och passningsspel där han står för en tämligen imponerande passningsstatistik om 91% korrekta passningar.

Aston Villa har hittat en guldklimp till spelare. Och jag gillar det karriärval han trots allt har gjort, där han får mängder med speltid i Aston Villa samtidigt som andra yngre engelska spelare jagar speltid i större klubbar. Westwood kommer vara en viktig spelare för Aston Villa under säsongen, och i min mening är det sådana här spelare som Roy Hodgson i större utsträckning bör ta hänsyn till i sina landslagsuttagningar, snarare än bänkvärmare i större klubbar.

Annons

:::

Transferkollen

Nacer Chadli – Tottenham, £7m. Talangfull ytter som också kan spela i anfallet värvad från holländska ligan. Kompletterar Tottenhams trupp väl och bör inte minst kunna ge Aaron Lennon ökad konkurrens. Ger Tottenham ökad valmöjlighet. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tottenham Hotspur 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-22 16:00

Arena: White Hart Lane (36,310)
Ligaposition: 5:a
AKA: Spurs, The Lilywhites

Manager: Andre Villas-Boas. Som manager utstrålar Villas-Boas både passion och kunskap. Är känd för sina detaljerade studier av motståndarna och sina minutiösa förberedelser, och har en förmåga att fortsätta lära sig över tid. Han arbetar normalt sett mycket med att få sitt lag att spela utifrån hans taktiska idéer, men har ännu inte visat upp någon större taktisk flexibilitet. Belbin Team Role: Specialist.

:::

Spelare in: Paulinho

Nacer Chadli är en spelare som inom kort kommer att tillhöra Tottenham, men I skrivande stund har Tottenham endast värvat Paulinho. Det är i och för sig inte så bara, givet att Paulinho är en typ av mittfältare som passar utmärkt in i Tottenhams typ av spel.

Annons

Spelare ut: Jack Barthram, Nathan Byrne, Grant Hall, Massimo Luongo, Alex Pritchard, David Bentley, John Bostock, William Gallas, Jack Munns och Jake Nicholson.

Många unga spelare lämnar klubben, antingen permanent eller på lån. Att David Bentley och William Gallas lämnar är knappast oväntat, och inte heller något som stör eller påverkar Tottenhams planer.

:::

Stjärnspelare: Gareth Bale

Inget snack här naturligtvis, Bale är Tottenhams klarast lysande stjärna och den spelare kring vilken lagets förhoppningar knyts allra närmast. Transferfönstret är ännu inte slut och det är ännu inte helt klart om Tottenham lyckas behålla Bale, även om signalerna för tillfället är att han stannar.

Nyckelspelare: Jan Vertonghen

En av Tottenhams mycket lyckade värvningar förra sommaren. Har visat sig oumbärlig i försvarsspelet, är mångsidig och kan spela såväl mittback som vänsterback. Sköter mycket av speluppbyggnaden mellan försvar och mittfält och är även värdefull som spelfördelare framåt i planen.

Annons

Lagspelare: Michael Dawson

Har tagit ett stort ansvar sedan Ledley King slutade i klubben och gör genomgående ett oerhört gediget jobb, oavsett bredvid vem han spelar. Får inte lika uppmärksamhet som andra spelare i laget eller I backlinjen, men bidrar med mycket.

Framtidsspelare: Cristian Ceballos

Tottenham har en uppsjö av väldigt talangfulla spelare, strax innanför eller utanför gränsen till a-laget. Jag fastnar ändå för Ceballos, vars naturliga position är anfallare men som kan utgå från någon av kanterna. Det är positioner på planen där Tottenham behöver bredda och Ceballos bör därför ha vissa möjligheter att slå sig in i laget.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en anfallare!

Den position på planen där Tottenham har varit svagast i flera säsonger, och om så inte hade varit fallet så hade de troligtvis inte missat Champions League förra säsongen. Tottenham behöver värva en anfallare av internationell klass, men har hittills misslyckats med både David Villa och Christian Benteke.

Annons

Största utmaningen under säsongen: Hitta nästa nivå!

Läget blir inte lättare för Tottenham som fortsätter sikta på att nå Champions League. Två säsonger i rad har laget varit smärtsamt nära. En säsong lyckades de faktiskt, bara för att på ett grymt sätt berövas Champions League-platsen ändå. Svårigheten för Tottenham består i att utvecklas ännu ett steg, motivera sig själva till ännu ett försök, samtidigt som motståndarna blir bättre och bättre för egen del.

:::

Premier League. Tottenham slutade femma, en poäng från fjärdeplatsen förra säsongen. I den änden av tabellen räknas dock bara de fyra första platserna, och det är rimligtvis Tottenhams mål också denna säsong. Det blir dock svårt, där alla fyra lagen ovanför har förstärkt eller kommer att förstärka.

Europa League. Tottenham gick till kvartsfinal i Europa League förra säsongen, och åkte ut på straffar. Glädjande var att Tottenham för första gången faktiskt såg ut att ta turneringen på allvar, och Villas-Boas attityd var att laget fick värdefull erfarenhet av att spela i den. Samma inställning den här säsongen och Tottenham är en av förhandsfavoriterna att vinna Europa League.

Annons

FA-cupen. Tottenham har en tradition av att göra bra ifrån sig i FA-cupen, men under senare år har laget som längst nått semifinal. Tottenham bör utan tvekan ha möjlighet att vinna turneringen, och det bör också vara den enda rimliga målsättningen.

Ligacupen. Tottenham besitter för tillfället en av engelsk fotbolls allra största och mest spännande uppsättning av unga talanger, som förra säsongen gick till final i U21 Premier League. Ett vettigt initiativ på lång sikt för Tottenham bör vara att lufta dessa spelare på allvar i Ligacupen, och se detta som nästa steg i deras utveckling och som ett sätt att på sikt bredda spelartruppen.

:::

Målsättning 2013-14: Champions League och cuptitel

Tottenham har jagat Champions League-spel i flera säonger och har varit otroligt nära varje gång. Den enda rimliga målsättningen för säsongen är fortsatt att nå Champions League. Det är samtidigt en målsättning som blir allt svårare att uppnå i och med att de mer resursstarka motståndarna i toppen av tabellen rustar än mer. Tottenham spelar samtidigt i Europa League och i FA-cupen, och bör gå in med målsättningen och ambitionen att vinna i alla fall en av dessa cuptitlar. Bara Champions League-spel 2014-15 kan dock göra säsongen helt lyckad för Tottenham.

Annons

:::

Tottenham som TV-serie: Friends

Sockersöt humorsensation från 1990-talet om ett kamratgäng i 20-30-årsåldern i New York. En ruggigt mysig serie som på något sätt motsvaras av den mysfaktor som präglat Tottenham under så lång tid. Serien fick mängder av följare men den uppfattades av kritikerkåren aldrig som lika genial och intelligent som sin tidsmässiga motsvarighet Seinfeld, precis som Tottenham tvingats vika åt sidan för större och mer rutinerade klubbar.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Att plocka russinen ur kakan

Peter Hyllman 2013-07-22 06:00

Alla har vi våra egna spelare närmast och kärast. Få kan som supportrar se det stora i det egna lagets spelare. Varför stjärnspelaren är bäst i världen egentligen om vi ser det på det ena eller andra viset. Varför den anonyma vattenbäraren egentligen är fullständigt oumbärlig för det egna lagets lidanden och strävanden.

Lika accepterande är vi kanske inte för andra lags spelare. Där tenderar vi kanske vara betydligt mer realistiska i vår allmänna bedömning, på gränsen till negativa. Ett inte alltför ovanligt mönster brukar vara att vad man tycker om klubben färgar vad man tycker om spelaren. Mer komplicerat än så är det sällan i supporterskapets underbara värld.

Ändå finns det ju vissa spelare också i motståndarlagen vars storhet till sist ändå blir omöjlig att förneka. Det kan ju till och med gå så långt att man kommer fram till att just den spelaren skulle man helst av allt vilja ha sett i sitt eget lag. Det är den idén den här bloggen utgår från, vilken spelare från en klubb skulle jag själv helst plocka över till mitt lag.

Annons

Jag väljer två spelare från varje klubb. En som är i klubben nu, samt en som spelat i klubben under Premier League-eran.

:::

Arsenal – Santi Cazorla / Dennis Bergkamp

Att välja en spelare ur dagens Arsenal är inte helt lätt. Cazorla är den som för mig sticker ut mest i termer av spetskvalitet, och kanske den ende som utan några större problem skulle ta en plats i alla andra lag. Dennis Bergkamp är ett betydligt lättare val. Arsenals absolut främste spelare under Premier League-eran, hjärnan och spelgeniet bakom Arsenals alla framgångar under Arsene Wengers tid som manager.

Chelsea – Juan Mata / Gianfranco Zola

Juan Matas betydelse för Chelsea går inte att kvantifiera. Det märks hur mycket bättre laget blir så fort han kommer in på planen, det blir en helt annan intensitet och en helt annan idé bakom lagets spel. En stark kandidat till ligans för tillfället bästa spelare. I en tid innan Roman Abramovich hade Gianfranco Zola en liknande betydelse för Chelsea. Ett kreativt spelgeni, egentligen var han ju nästan för bra för att spela i Premier League när han gjorde det.

Annons

Everton – Leighton Baines / Duncan Ferguson

Det finns ett par spelare i dagens Everton som skulle kunna väljas. Men det är svårt att bortse från Baines som förmodligen är ligans just nu allra bästa vänsterback, och på så vis mer unik som spelare än vad exempelvis Marouane Fellaini är. Under Premier League-eran är det kanske Ferguson som mest av alla förkroppsligat Evertons kompromisslösa inställning på fotbollsplanen. En spelare som gjord för motståndarna att hata.

Liverpool – Steven Gerrard / Robbie Fowler

På sätt och vis är det kanske missvisande att välja Gerrard nu, hans bästa dagar ligger trots allt bakåt i tiden. Och visst skulle Gerrard vara ett bra val både nu och då. Fortfarande är han dock det tickande hjärtat på Liverpools mittfält och är en spelare som kan styra matcher på egen hand. Från Liverpool genom åren väljer jag istället Fowler, som jag nog måste se som den kanske bäste renodlade anfallare som spelat i Premier League.

Annons

Man City – Yaya Touré / Joey Barton

Det finns många riktigt bra spelare i dagens Man City som man skulle kunna välja mellan. Jag fastnar ändå för Touré, vars dynamiska mittfältsspel mer än något annat har varit avgörande för de titlar som Man City har vunnit sedan de blivit etablerade som en engelsk toppklubb. Man City från förr hade inte riktigt den kvaliteten på spelarna, och även om Shaun Goater var något av en favorit så landar jag ändå på Barton, vars underskattade skicklighet alltför ofta hamnat i skuggan av hans personlighet.

Man Utd – Robin van Persie / Eric Cantona

Det som kännetecknat Man Utd under många år har varit lagmaskineriet, bestående av väldigt kompetenta spelare där ingen särskild spelare ändå sticker ut. Det gör det svårare att välja. Det får ändå bli van Persie, vars individuella kvalitet förmodligen gör honom till ligans bäste anfallare. Bakåt i tiden blir det Cantona, som var den inspirerande gnistan till ett helt imperium och den ikoniska förebilden för en hel generation unga spelare.

Annons

Newcastle – Hatem Ben Arfa / Alan Shearer

Att välja någon från dagens Newcastle är inte lätt, det finns många spelare som befinner sig på ungefär samma nivå. Mitt val blir ändå Ben Arfa, vars kreativa spel har potential att ge Newcastle en ny dimension. Tyvärr har hans speltid varit begränsad på grund av skador. Det är betydligt lättare om vi tittar bakåt, där Alan Shearer är en klubbikon och som gjorde mål i massor för Newcastle, och som gjorde mål på alla tänkbara sätt och vis.

Tottenham – Gareth Bale / Teddy Sheringham

Att välja ut en spelare ur dagens Tottenham är lätt. Gareth Bale är lagets stora nyckelspelare och otroligt betydelsefull för sitt lag. Det finns rimligtvis heller ingen klubb i världen som Bale inte skulle förbättra med sitt snabba och dominerande spelsätt. Bakåt i tiden finns det några kandidater att välja mellan, exempelvis David Ginola, Ledley King och Jürgen Klinsmann. Sheringham blir dock mitt val, en pålitlig målskytt för Tottenham under många år, mångsidig och förvånansvärt spelintelligent.

Annons

:::

Självklart finns det också spelare från andra klubbar. Matthew Le Tissier från Southampton är en självklar kandidat. Vem kan samtidigt glömma spelare som Paolo Di Canio i West Ham, Mark Viduka med flera i Leeds, Paul McGrath i Aston Villa och så vidare.

På samma vis går det så klart alltid att diskutera vilken spelare man egentligen ska välja från en given klubb. Men det är ju å andra sidan som det är minst lika meningsfullt att ni diskuterar som att jag gör det på egen hand.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

West Ham 2013-14

Peter Hyllman 2013-07-21 16:00

Arena: Boleyn Ground (35,016)
Ligaposition: 10:a
AKA: The Hammers

Manager: Sam Allardyce. Välkomnades inte med öppna armar av klubbens fans och accepteras så här långt enbart baserat på lagets resultat. Rent taktiskt representerar Allardyce en maskinell fotbollssyn. Använder sig mycket av teknik, statistik och vetenskapliga metoder för att styra och kontrollera sina spelare som får arbeta med begränsat förtroende. Utgår från egna idéer om precision snarare än att uppmuntra spelare eller supportrar. Belbin Team Role: Finisher.

:::

Spelare in: Andy Carroll, Danny Whitehead, Adrián, Razvan Rat

I stort sett hela transferbudgeten så här långt under sommaren har gått åt till att köpa Carroll. I övrigt har Allardyce jobbat effektivt och plockat upp en lovande målvakt och en erfaren vänsterback gratis. Det återstår att se vad mer Allardyce planerar.

Annons

Spelare ut: Robert Hall, Jake Larkins, Carlton Cole, Gary O’Neil, Jack Powell, Jami Rafati, Eoin Wearen

Än så länge har West Ham inte tappat någon av lagets viktigaste spelare. I Cole försvinner dock en trotjänare i klubben. I övrigt är det mestadels yngre spelare som lämnar klubben. Vid sidan av dem lämnar också mittfältaren O’Neil som trots allt spelade ett antal matcher för klubben förra säsongen.

:::

Stjärnspelare: Andy Carroll

Om en klubb som West Ham bränner iväg £16m på en spelare så förväntar man sig mycket av honom. Carroll presterade bra för West Ham förra säsongen. Laget har en spelstil som passar honom alldeles utmärkt, och Carroll ger West Ham precis den tyngd och brutalitet längst fram som laget behöver.

Nyckelspelare: Mohamed Diame

Utan tvekan lagets viktigaste spelare. De resultat West Ham mäktat med när Diamé spelar kontrasterar starkt mot lagets motståndskraft utan honom. En spelare som dominerar sitt mittfält och som inte minst visat sig kompetent att göra det också mot Premier Leagues allra bästa motstånd.

Annons

Lagspelare: Mark Noble

Blöder lila och blått och har växt fram till en av West Hams kreativa krafter på det centrala mittfältet. Uppskattad inom West Ham-lägret men tämligen anonym utanför, med undantag för hans sällsynt oengelska förmåga att göra mål på straff.

Framtidsspelare: Jordan Spence

Att ge unga spelare chansen är inte Allardyces stora styrka. Det vore dock slöseri att inte ge Spence chansen att pröva sina vingar. Spence är mångsidig och kan spela både högerback och mittback, och han gjorde ett par lovande inhopp under förra säsongen.

:::

Viktigaste uppgift i sommar: Värva en högerytter!

Matt Jarvis dominerar på vänsterkanten. Men i och med att West Ham saknar en naturlig motsvarighet på högerkanten så blir spelet stundtals något endimensionellt. Så här långt har inte Allardyce haft någon framgång på spelarmarknaden. En högerytter bör emellertid stå högst upp på agendan innan transferfönstret stänger.

Annons

Största utmaningen under säsongen: Håll fansen nöjda!

Supportrarna har varit skeptiska till Allardyce från början. Så här långt har dock resultaten talat till hans fördel. Att först ta sig upp från The Championship och därefter sluta tia i Premier League öppnar inte upp för mycket kritik, även om fotbollen i sig inte är uppskattad. Problemet med framgång är att supportrar väntar sig mer av samma vara. Detta kan dock bli svårt att leverera och om resultaten inte blir bättre så kommer kritiken mot spelet bli mer högljudd. Det finns alltså ett frö till oro inom klubben som kommer bli allt svårare att hantera för West Ham.

:::

Premier League. West Ham slutade tia förra säsongen. Allardyce har förstärkt laget nominellt men inte i sådan utsträckning att de realistiskt kan titta uppåt i tabellen. Andra klubbar har förstärkt i större utsträckning. West Hams ambition måste vara att undvika nedflyttningsstriden.

Annons

FA-cupen. Som alltid beror mycket på lottningen. West Hams facit i FA-cupen de senaste fem säsongerna är rätt blekt. Tre gånger har de åkt ut direkt i tredje omgången, och som längst nått kvartsfinalen en gång. Wigan visade vägen förra säsongen, och West Ham borde kunna försöka upprepa deras bedrift.

Ligacupen. Allardyce är tyvärr en manager som i hög utsträckning cyniskt prioriterar ligaspelet på bekostnad av cupspelet. Ligacupen framför allt brukar behandlas mycket styvmoderligt. Tyvärr har jag svårt att se att det är något som förändras den här säsongen.

:::

Målsättning 2013-14: Cup Run och Relegation Safety

Slutar man tia säsongen innan så bör målsättningen vara att titta uppåt och kanske sikta på en europeisk cupplats. Det tror inte jag är realistiskt för West Ham den här säsongen. Målsättningen i ligan måste vara att undvika vad som kan bli den tätaste nedflyttningsstriden på länge, och garantera fortsatt spel i Premier League inför flytten till den nya arenan. Europa League kan West Ham satsa på ändå, genom att försöka vinna en av de inhemska cuperna, något man har både laget och taktiken för. Det är också viktigt för att få supportrarna att känna att det finns en ambition i laget.

Annons

:::

West Ham som TV-serie: Life On Mars

I ett moderniserat Premier League, där andra klubbar tagit allt större influenser av den kontinentala fotbollen, så känns det lite som att resa tillbaka i tiden att följa West Ham. Sam Allardyce påminner både fysiskt och psykiskt om Gene Hunt, en levande relik från en svunnen tid. De metoder som används är svåra att acceptera i vår tid, och de väcker ofta upprörda känslor, men det går heller inte att förneka att de ofta är förvånansvärt effektiva.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Arsenal behöver en ny Dennis Bergkamp

Peter Hyllman 2013-07-21 06:00

Historien upprepar sig aldrig. Människor däremot, upprepar sig hela tiden och detsamma kan man troligtvis säga om fotbollsklubbar. Och i ett väldigt viktigt hänseende kan man säga att Arsenal för tillfället upprepar sig, eller att de i alla fall är i konkret behov av att upprepa sig.

Arsenal värvade Dennis Bergkamp 1995. Det skulle visa sig vara en av de allra viktigaste värvningarna som Arsenal någonsin gjort. Arsenal betalade tre gånger sitt tidigare transferrekord för Bergkamp, och strax därefter värvade Arsenal även David Platt för dubbla det gamla rekordet.

Genom att två gånger på kort tid knäcka sitt gamla transferrekord så lyckades Arsenal förändra bilden av klubben, kanske även självbilden, från en rostig och inte särskilt ambitiös klubb till en av världens största klubbar. David Dein var arkitekten bakom vad som skulle visa sig vara en framgångsrik strategi.

Arsenal befinner sig nu, i mitten av 2010-talet, i en situation som i mångt och mycket påminner om motsvarande situation i mitten av 1990-talet. Nu som då så efterlyses samma strategi för att markera Arsenals ambition som storklubb, nämligen att värva en eller ett par storspelare för stora pengar.

Annons

Mycket av den interna kritiken mot Arsenals klubbledning under senare år har bestått i klubbens ovilja eller misslyckande att genomföra en sådan strategi.

:::

De signaler som Arsenal har skickat ut den här sommaren har varit att de nu är redo, finansiellt och operativt, att fullfölja en sådan strategi. Hittills har det dock begränsats till prat och inget konkret har ännu materialiserats utöver rykten och hintar om bud och förhandlingar.

Vad som gör situationen tvetydig är att Arsenals klubbledning självfallet är medvetna om kritiken. Det går alltså inte att vara helt säker på att allt prat om att värva allt från Gonzalo Higuain, Wayne Rooney, Luis Suarez, Juan Mata, Fernando Torres och så vidare är något annat än PR-insatser för att kontrollera opinionen.

Just det faktum att så många olika spelare, vissa dessutom uppenbart orealistiska av ett skäl eller ett annat, nämns av Arsenal och dess företrädare stärker intrycket av att det i huvudsak rör sig om mediaoperationer. Signaler om att Arsenal faktiskt kan buda på sådana spelare, snarare än genuina försök att faktiskt värva någon av dem.

Annons

Ivan Gazidis, Arsenals VD, har varit tydlig med den här sommaren har Arsenal ekonomin att konkurrera om dessa spelare. Problemet är bara att det har han sagt flera år i rad nu. Det säger sig självt att han omöjligtvis kan ha varit helt och hållet öppen och ärlig både då och nu.

:::

Det är viktigt för Arsenal att värva spelare av allra högsta kvalitet. Då tänker jag i huvudsak på en anfallare, men också en defensiv mittfältare av hög klass. Att de gör det är ingen omöjlighet, det har aldrig varit någon omöjlighet, men det förutsätter att det pratas mindre och ageras mer.

Arsenal befinner sig i ett vägskäl. Om laget ska kunna konkurrera om ligatiteln över en hel säsong så måste det börja rustas. Arsenal måste alltså använda sig av den här sommaren på ett klokt sätt och dra fördel av den styrkepositiion som klubben fortfarande har genom sitt spel i Champions League.

Annons

Om de inte gör det, så har vi ännu en säsong framför oss där Arsenal kommer att få slita för att behålla sin Champions League-status. Det som står stilla blir oundvikligen omsprunget, det är en av den moderna fotbollens allra mest tydliga naturlagar.

Arsenal måste upprepa David Deins strategi från 1995. Det var en offensiv strategi som gick ut på att friskt vågat är hälften vunnet. Den lade grunden för Arsene Wengers era och den storhetstid som Arsenal fick uppleva mellan 1998 och 2004, som kulminerade i The Invincibles, vars tioårsjubileum som utav en händelse infaller den här säsongen.

Arsenal har snarare varit försiktiga alldeles för länge. Så försiktiga att de förvisso blivit något av modellen för den ”förnuftigt skötta fotbollsklubben”, även om det heller inte finns något förnuftigt med överdriven försiktighet. Den stora frågan är emellertid om Arsenal har varit försiktiga så länge, att de förlorat sitt mod.

Annons

Arsenal behöver en ny Dennis Bergkamp.

:::

Transferkollen

Jernade Meade – Swansea, fri. Swansea värvar en lovande spelare på vänsterkanten från Arsenals ungdomslag. Meade kan spela både vänsterback och vänsterytter och bör ha större möjligheter att utvecklas i Swansea än i Arsenal. Godkänd (++)

:::

Framåt kvällen börjar i form av dagligen återkommande extrabloggar som går igenom klubb för klubb inför den kommande säsongen. Allt i slumpvis ordning, och en genomgång som alltså beräknas nå sin slutpunkt precis innan säsongen drar igång med Community Shield.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Anfall är inte bästa försvar för Crystal Palace

Peter Hyllman 2013-07-20 06:00

Många saker förblir desamma i Premier League. En sådan sak är de allmänna spekulationerna om hur det kommer att gå för ligans tre nykomlingar under den kommande säsongen. Normalt sett är det alltid minst en av dem som tippas sluta överlägset sist och vara mer eller mindre nedflyttade i praktiken redan vid jul.

Den klubb som nog ligger närmast till hands för detta den här säsongen är Crystal Palace. Föga överraskande kanske i och med att de kvalificerade sig först genom kvalspel, samtidigt som Cardiff både känns tillräckligt starka och har pengarna för att kunna hävda sig i Premier League. Hull känns samtidigt tillräckligt cyniska i sin taktik för att kunna klamra sig kvar.

Situationen är i och för sig inte ny för Ian Holloway, Crystal Palaces manager. Han befann sig i precis samma situation för tre år sedan när Blackpool mycket överraskande vann kvalet i The Championship och därefter ansågs vara helt chanslösa i Premier League den kommande säsongen. Blackpool åkte i och för sig ur till sist, men det var med minsta möjliga marginal.

Annons

Ett av de stora frågetecknen kring Crystal Palace i nuläget är lagets offensiv. Den stora målskytten Glenn Murray är skadad och kommer att vara borta minst halva säsongen, och knappast särskilt matchtränad under den andra halvan. Lagets stora kreativa kraft Wilfried Zaha har också lämnat klubben och gått till Man Utd.

:::

Man kan något förenklat säga att Ian Holloway genomgående har uppvisat tre tydliga kännetecken i sitt managerskap.

Han utgår för det första rent taktiskt från ett stabilt och tryggt mittfältsspel. I Blackpool utgick han från en mittfältstrio bestående av Charlie Adam, David Vaughan och Gary Taylor-Fletcher. I Crystal Palace har han lyckats överraskande väl med att återskapa en liknande trio bestående av Mile Jedinak, Kagisho Dikgacoi och Jonathan Williams.

Med detta mittfältslås som garanti så har Ian Holloway för vana att ge sin anfallstrio tämligen fria instruktioner. Med Murray skadad och Zaha såld så måste Holloway hitta andra alternativ till lagets offensiv. Holloway har redan värvat Jerome Thomas från West Brom, och den lovande Dwight Gayle från Peterborough, men spelare som Joel Campbell, Sylvain Ebanks-Blake och Peter Odemwingie ryktas samtliga vara på gång till Crystal Palace.

Annons

Ett annat av Ian Holloways kännetecken är för det andra att sätta sin tilltro till spelarna redan i laget, och till yngre spelare. Med Blackpool byggde Holloway vidare på spelare som Charlie Adam, David Vaughan och DJ Campbell. Matt Phillips och Craig Cathcart var unga spelare som förstärkte laget. Precis som Blackpool så utgår Crystal Palace från en kärna av yngre spelare, såsom Matt Phillips, Joel Ward, Stuart O’Keefe, Jonathan Parr och Yala Bolasie.

Holloways värvningar hittills under sommaren går också i det tecknet. Att värva Dwight Gayle som anfallare är ett modigt beslut givet spelarens ringa erfarenhet på högre nivå. Den nyss formaliserade värvningen av José Campaña från Sevilla, kapten i det spanska U20-landslaget, är en visionär värvning, med potential att ge Crystal Palace en ny dimension i sitt mittfältsspel.

Annons

För det tredje har Ian Holloway alltid varit erkänd som duktig på att motivera sina spelare. Det är ingen tillfällighet att de lag han leder så ofta tenderar att prestera som bäst när det gäller som mest, exempelvis i playoff-finaler på Wembley. Ett bestående minne av Blackpool från säsongen 2010-11 i Premier League var den glädje och det självförtroende med vilket laget genomförde säsongen.

:::

Ian Holloway har länge föredragit att värva offensiva spelare. Och med redan gjorda värvningar i form av Dwight Gayle, Jerome Thomas, José Campaña och Stephen Dobbie så är det ett mönster som återkommer också den här sommaren.

Men det är backlinjen i Crystal Palace som först och främst behöver förstärkas för att laget ska öka sina chanser i Premier League. Mittbackarna Damien Delaney och Danny Gabbidon var stundtals mycket stabila i The Championship, men i Premier League ställs de mot motståndare och utmaningar av en helt annan kaliber, och det är tveksamt om de håller.

Annons

Det kan vara riskabelt att som nykomling helt och hållet överge sin ryggrad, som visade sig med QPR. En stark backlinje är dock en nödvändighet. Bolton, Wigan, Blackburn och QPR är några klubbar som åkt ur Premier League just för att deras försvar varit för svaga. Swansea och Norwich har lyckats etablera sig i Premier League, till stor del på grund av investeringar i försvaret. Steve Caulker och Chico Flores har varit värdefulla för Swansea, och Michael Turner och Sebastien Bassong har höjt Norwich.

Högst upp på agendan för Crystal Palace och Ian Holloway måste vara att under juli värva en stabil och erfaren mittback.

Ian Holloway har länge varit en väldigt populär och uppskattad manager. Men för att han också ska börja anses som en riktigt bra manager inom engelsk fotboll så måste han med Crystal Palace lyckas med det som han trots allt misslyckades med i Blackpool, nämligen hålla dem kvar i Premier League.

Annons

:::

Transferkollen

José Campaña – Crystal Palace, £2m. Väldigt spännande värvning av Crystal Palace, ännu ett bevis på hur Premier League proppas än mer fullt av kvalitet underifrån. Campaña har potential att ge en ny dimension till Crystal Palaces offensiva mittfält. Med beröm godkänd (++++)

Alvaro Negredo – Man City, £21m. En värvning jag gillar skarpt. Negredo har presterat regelbundet i La Liga. Den perfekte karaktärsspelaren med vilken man kan komplettera lagets anfallsstjärnor, en utmärkt rollspelare med bibehållen hög kvalitet. Med beröm godkänd (++++)

Stevan Jovetic – Man City, okänt. Man City kan knappast hitta en bättre ersättare till Carlos Tevez. En spelare som kvalitetsmässigt befinner sig på allra minst samma nivå, men som i termer av disciplin och motivation med all säkerhet har mer att bidra med till laget. En spelare med vilken man vinner titlar. Berömlig (+++++)

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Cardiff måste så innan de kan skörda på spelarmarknaden

Peter Hyllman 2013-07-19 06:00

Det är mitten av juli, så det är för tidigt att börja dra några alltför förhastade slutsatser. Men facit så här långt, om vi ser till Premier Leagues tre nykomlingar, är att Cardiff har spenderat mer på transfermarknaden än både Crystal Palace och Hull, men samtidigt hittills bara värvat en enda spelare jämfört med Crystal Palaces tre spelare och Hulls sex tillskott.

Det brukar sägas att en av de största fördelarna med automatisk uppflyttning är att klubben har extra tid på sig att agera på spelarmarknaden. Om det faktiskt är någon meningsfull fördel vet jag inte, men vi kan i alla fall lugnt säga att det i så fall inte är någon fördel som Cardiff valt att utnyttja.

I den bästa av världar, som Candide hade uttryckt det, så hade Malky Mackay, Cardiffs manager, haft tillgång till samtliga sina nya spelare under det veckolånga försäsongsläger som laget ägnar sig åt i Schweiz. Men så är inte fallet, och därmed tvingas Mackay under den månad som återstår innan säsongsstart att odla sin trädgård under viss tidspress.

Annons

Situationen hade förmodligen sett bättre ut för Cardiff om de inte hade misslyckats med två stora profilvärvningar. Victor Wanyama valde Southampton före Cardiff, och Tom Ince valde av skäl som vi ännu inte riktigt förstår att nobba Cardiff och stanna kvar i Blackpool. Möjligen i vetskapen eller i alla fall förhoppningen om intresse från en ännu större klubb.

:::

Cardiff har satsat högt så här långt. Att satsa högt medför däremot också en högre risk för misslyckande.

Hull och Crystal Palace har valt en mer anonym strategi. De har för relativt lite pengar tagit in ett antal nya spelare, och har använt sitt nätverk och sina kunskaper från The Championship för att förstärka sina respektive lag inför säsongen i Premier League.

De har med andra ord valt tämligen små steg framåt, vilket så här långt har rönt dem större framgång än Cardiff.

Annons

Det är lite anmärkningsvärt eftersom en sak som Malky Mackay bidrog med när han kom till Cardiff för två år sedan var att hålla klubbens transferarbete lite mer under radarn än vad som tidigare varit fallet. Något som bäddade för viss framgång.

Men att värva en anfallare för ett nytt klubbrekord som första åtgärd är så klart raka motsatsen till att hålla en låg profil. Dels höjer det fansens förväntningar, vilka så klart inte blev mindre av att namn som Victor Wanyama, Javier Saviola och Dirk Kuyt nämndes i samband med klubben.

Dels gör det så klart övriga klubbar medvetna om att Cardiff har pengar och är villiga att betala dyrt för spelare, vilket köpet av Andreas Cornelius och buden på Wanyama och Tom Ince visar, vilket kan försvåra och komplicera förhandlingarna.

:::

Kanske är det ett utslag av att Cardiff spelar i Premier League nu och att klubbens framträdande malaysiska ägare är måna om att genom sina värvningar hålla en hög profil likaväl som att stärka laget. Lätt hänt när ägarnas motiv för att äga klubben är i huvudsak varumärkesrelaterade.

Annons

Icke desto mindre vore det troligtvis en klok idé för Cardiff att under månaden som återstår till säsongsstart genomföra de ”små värvningarna” först, det vill säga fylla på underifrån. Låt Malky Mackay och hans team göra det som de kan göra bäst, och förstärk lagets grund. Avvakta med de mer profilstarka buden till dess att detta är gjort, eller arbeta i alla fall med två parallella spår.

Det är lätt för en nykomling i Premier League att inledningsvis så att säga gapa över för mycket. Att i någon mening göra det för svårt för sig själva. Det kan alltså finnas ett värde för Cardiff i att följa det spår som Hull och Crystal Palace nu har arbetat upp.

Om inte annat så för att både Steve Bruce och Ian Holloway har erfarenhet av Premier League. Något som Cardiff och Malky Mackay helt och hållet saknar.

Annons

:::

Och på tal om mycket snack och lite hockey på transfermarknaden. Dags för både Arsenal och Man Utd att släppa sargen och komma in i matchen.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Papiss Demba Cissé visar på spelarnas och klubbarnas sociala ansvar

Peter Hyllman 2013-07-18 06:00

Har företag något som helst samhällsansvar utöver att försöka maximera sin vinst? Detta är en fråga om vilken det har tvistats mycket och länge inom såväl företagsekonomi som nationalekonomi. Puritaner menar att företagens vinststrävan är positiv för samhällets utveckling och att allt som distraherar detta är skadligt. Andra pekar på vinstmaximerandets avigsidor och förespråkar ett bredare socialt ansvar.

Papiss Demba Cissé, Newcastles anfallare, har nu lyckats väcka något av en motsvarande diskussion inom fotbollen. Detta genom att av religiösa skäl vägra att spela i en lagtröja med kortlånebolaget Wongas logga på. Ocker är inte accepterat inom islam, förvisso inte inom kristendomen heller, och Wonga är ett typiskt företag vars hela affärsidé är att profitera på de ekonomiskt utsatta eller svagsinta.

Det offentliggjordes för något år sedan att Newcastle skrivit på ett avtal med Wongas som skulle börja gälla från och med den här säsongen. Klubben fick mycket kritik för det valet av samarbetspartner, många av de om ingår i Wongas målgrupp bor ju i den trakt där Newcastle hör hemma, men som så många gånger förr visar det sig att få saker kan framstå lika övertygande som pengar.

Annons

Men har då inte engelska fotbollsklubbar ett socialt ansvar som är bredare än att försöka maximera sina intäkter? Förvisso drivs fotbollsklubbar i mångt och mycket som företag, men i slutänden är det ju ändå inte företag det handlar om. En fotbollsklubb fyller inte samma sociala uppgift som ett företag och deras sociala ansvar blir därmed mer naturligt. Men, om klubbarna själva är ovilliga att ta det ansvaret, så faller det på dess intressenter att förmå dem.

:::

En sådant intressentgrupp är naturligtvis supportrarna. Men härifrån kommer i praktiken väldigt små påtryckningar i dessa avseenden. Förvisso kan kritiken bland supportrarna vara stark mot en klubbs val av sponsor, men från kritik till att faktiskt vidta åtgärder som kan tvinga klubben att tänka om är det ett långt steg, och det är ett steg som supportrar av naturliga skäl inte vill ta.

Annons

Teoretiskt ligger det naturligtvis en stor kollektiv styrka i supportrarnas mängd, men mängden är på samma gång också en svaghet. Problemet med att vara många är att utbytbarheten av varje enskild individ därmed ökar. Det kan vara några i mängden som bojkottar klubbens matcher, eller en liknande åtgärd, men det är aldrig tillräckligt många, och finns alltid andra supportrar som är mer än villiga att ta deras platser.

:::

Papiss Demba Cissé utgör ett exempel på en annan intressentgrupp, det vill säga spelarna, och hans vägran att spela i en Newcastletröja med Wonga på sätter fingret på spelarnas ansvar och inflytande.

Spelarna är så klart betydligt färre och mycket mindre utbytbara. De kan ha en rejäl förhandlingsstyrka om de så ville, men tyvärr är alltför få spelare medvetna om eller ens intresserade av att ta detta ansvar.

Annons

Jag var initialt kluven till Papiss Demba Cissés vägran att spela. Min känsla var att han är anställd av Newcastle, har skrivit på ett kontrakt, får en hiskeligt hög lön om man jämför med det stora flertalet andra samhällssektorer, och således bara har att uppfylla sitt kontraktsliga ansvar gentemot Newcastle.

Men ju mer jag tänkte på frågan desto mer började jag landa i en annan slutsats. Cissé kan absolut hävda religiösa skäl för att vägra spela i Newcastles tröja med Wonga på. Om det går att vägra värnplikt av det skälet så vore det ju märkligt annars. Dessutom, är det inte så att Cissé här faktiskt väljer att ta just ett sådant socialt ansvar som vi gnäller på de allra flesta spelare att de aldrig tar?

Det hade varit en sak om Cissé skrivit på kontraktet med Newcastle i vetskapen om vilka som var klubbens sponsorer. Men om, som i det här fallet, spelaren skriver på för klubben och klubben därefter byter sponsor, är det inte då rimligt för spelaren att kunna hävda att kontraktets grundläggande förutsättningar faktiskt har förändrats?

Annons

Jag vet inte hur konflikten mellan Newcastle och Cissé kommer att sluta. Av lätt insedda skäl kommer inte Newcastle kunna byta sponsor, utan att behöva betala ut sig ur samarbetet mycket dyrt. Kanske viker Cissé ned sig i slutänden, eller så spelar han inte mer för Newcastle. Det får tiden utvisa.

Men jag tycker det är bra att Cissé faktiskt tar ställning, och genom att ta ställning tar han också sitt sociala ansvar för att motarbeta ett av den moderna ekonomins mer smutsiga sidor. Han lyfter därmed fram att spelarna faktiskt inte bara har ett ansvar i dessa frågor, utan också ett klart och tydligt inflytande som de kan välja att utnyttja eller ej.

Det kan också vara något som på längre sikt leder till att engelska klubbar i betydligt större utsträckning tvingas att fundera på med vilka de egentligen väljer att samarbeta, och att låta ekonomiska överväganden kompletteras av sociala och moraliska aspekter.

Annons

:::

Transferkollen

Steve Harper – Hull, fri. Hänglås och dragkedja. Hull har förvisso några målvakter i truppen redan, men i Newcastles gamla trotjänare Harper så har de hittat en målvakt med mängder av Premier League-rutin. Vilket kan vara guld värt under en lång säsong, inte minst för en nykomling. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Engelska spelare får inte vara rädda för att flytta utomlands

Peter Hyllman 2013-07-17 06:00

Det har diskuterats flitigt under de senaste åren. Och den senaste veckan, med The Guardians och Optas nyfunna statistik, så har problemen för det engelska landslaget med att så relativt få engelska spelare får chansen i Premier League debatterats ingående. Nu senast är det Michael Owen som beskrivit bristen på unga engelsmän som ett problem för engelsk landslagsfotboll.

Den senaste diskussionen har huvudsakligen betraktat problemet som ett klubbproblem. Det vill säga, man ser det som klubbarnas ansvar att de inte satsar tillräckligt mycket på engelska fotbollsspelare. Detta i sådan utsträckning att den retoriska frågan som ställdes var om engelsk klubbar skulle tvingas att spela en viss andel engelska spelare.

Men är inte det här med bristen på speltid för engelska spelare inte så mycket ett klubbproblem som det är ett kulturproblem inom engelsk fotboll? Kärnan i detta problem är troligtvis att brittiska spelare i så liten utsträckning ens överväger att söka sig utomlands för att spela professionell fotboll. Därmed så är det de själva som grovt begränsar antalet för dem tillgängliga klubbar.

Annons

Att de bästa brittiska spelarna i hög utsträckning stannar kvar i Premier League är inte så anmärkningsvärt. Det är en strålande liga, lönerna är höga och det är deras hemvist. Mer märkligt är att spelarna på nivåerna därunder inte i större utsträckning tittar utåt, på samma sätt som deras motsvarigheter i andra länder gör.

Det skulle finnas ett stort värde för engelsk fotboll att i större utsträckning uppmuntra fler spelare att flytta utomlands. Bara utbildningsvärdet för den enskilde spelaren vore enormt, men också repatrieringen av dessa spelare till engelsk fotboll skulle öka den kollektiva kompetensen. Spelarna kan välja mellan flera klubbar i flera ligor, och landslaget kan välja mellan fler spelare.

Så länge en lovande brittisk spelare nöjer sig med att spela i till exempel The Championship istället för att pröva sina vingar i förslagsvis Ligue 1 eller Eredivisie så kommer engelsk fotboll få det svårt att maximera sin fulla potential. Engelsk fotboll har vunnit mångfalt på utländska spelare och managers som kommit till England, men skulle vinna ännu mer om inhemska spelare och managers också begav sig utomlands.

Annons

Sett i ett större perspektiv är det kanske alltså viktigare och mer effektivt att engelska och brittiska spelare internationaliseras, än att man börjar införa regleringar för att så att säga nationalisera de engelska klubbarna.

Några brittiska spelare har trots allt prövat lyckan utomlands, och några har dessutom lyckats väldigt väl. Mest vanligt var det kanske i samband med att de engelska klubbarna var utestängda från europeiskt cupspel som en konsekvens av Heyselkatastrofen. Nedan rangordnar jag de fem brittiska spelare som jag menar har varit mest framgångsrika utomlands.

:::

(5) David Beckham – Real Madrid, 2003-2007 & LA Galaxy, 2007-2012

Många menar, förmodligen helt korrekt, att David Beckhams allra främsta tid ägde rum i Man Utd. Därmed underskattas ofta hans prestationer sedan han lämnade klubben och engelsk klubbfotboll. Beckham värvades som en galactico men hade otur att komma till Real Madrid just precis när detta skrytprojekt övergått från storslagen vision till storhetsvansinne. Trots uteblivna titlar så var Beckham en spelare som alltid respekterades för sin arbetsinsats, och hans bidrag när Real Madrid till sist under hans sista säsong i klubben vann La Liga var på flera sätt avgörande. Många betraktar hans flytt till USA och LA Galaxy som i huvudsak kommersiellt, men faktum kvarstår att han också sportsligt hjälpte laget till två MLS-titlar.

Annons

(4) Steve McManaman – Real Madrid, 1999-2003

McManaman var en av Liverpools absoluta frontfigurer under 1990-talet, en av symbolerna för klubbens hopp om en snar återkomst till toppen. När han kände att hans tid i klubben hade gått i stå så fattade han ett lika ovanligt som modigt beslut, att flytta till Spanien och Real Madrid. McManaman kommer kanske aldrig kommas ihåg som någon av den klubbens största spelare, men med två La Liga-titlar och två vinster i Champions League så är han rent meritmässigt den mest meriterade engelska exporten av dem alla. Hans bidrag till Real Madrids vinst i Champions League-finalen 2000 var också stort, han utsågs till matchens spelare, och gjorde mål, när Real Madrid besegrade Valencia med 3-0.

(3) Gary Lineker – Barcelona, 1986-1989

Lineker hade gjort ett antal bra säsonger för först Leicester och därefter Everton innan han gjorde succé i VM-slutspelet 1986 där han vann skytteligan med sex gjorda mål. Han värvades direkt efter VM till Barcelona och lyckades omedelbart anpassa sig till spelet i den spanska ligan. Laget vann inga titlar under hans debutsäsong i klubben, men för egen del lyckades han leverera 21 mål, och inte minst ett helt matchavgörande hattrick när Barcelona besegrade Real Madrid i El Clasico. Någon ligatitel skulle det aldrig bli för Lineker i La Liga, men han var en viktig spelare för Barcelona när de 1988 vann spanska cupen och ett år därefter också Cupvinnarcupen.

Annons

(2) John Charles – Juventus, 1957-1962

Charles målfacit i Leeds, hans första klubb, var magiskt med 150 mål på mindre än 300 matcher. När Juventus värvade honom 1957 så flög också transferrekordet för en brittisk spelare all världens väg. Han hade höga förväntningar på sig i ett Juventus som inte hade vunnit Serie A på länge, och han gjorde ingen besviken. Redan i sin debut svarade han för ett avgörande mål och under sin debutsäsong vann han skytteligan med 28 mål samtidigt som Juventus återtog ligatiteln. Under de fem år som Charles tillbringade i Juventus skulle han sammanlagt vinna tre ligatitlar och två italienska cuptitlar. Och med 93 mål på 150 matcher för Juventus så var Il Gigante Buono en otroligt viktig spelare för Turinklubben.

(1)    Chris Waddle – Olympique de Marseille, 1989-1992

Annons

Det brukar sägas att fransmän gillar en särskild form av arrogans, och kanske är det därför som Waddle är så omåttligt populär i Marseille. Men det går heller inte att bortse från hans fotbollsmässiga prestationer. Han hade en tuff start men i och med att han en bit in på sin debutsäsong i klubben avgjorde det intensiva rivalmötet med PSG så var fansen på hans sida och då visade sig Waddle från sin allra bästa sida. Det var en god belöning för honom i och med att han fattade ett modigt beslut att en kort tid innan ett VM-slutspel lämna engelsk fotboll för att få möjligheten att spela europeisk cupfotboll. Det belönades alltså med tre raka ligatitlar, och han var en förlorad straffläggning mot Röda Stjärnan ifrån att även vinna en Europacuptitel, ett år efter tårarna i Turin.

:::

Vad som är tråkigt och kanske också lite symptomatiskt för själva problemet är att dessa spelare, tillsammans med flera andra brittiska spelare som provat på spel utomlands, erhåller väldigt liten status och prestige inom engelsk fotboll för sina bedrifter. I bästa fall kan man säga att de betraktas som rolig kuriosa snarare än något mer substantiellt.

Annons

Hela maskineriet kring David Beckham garanterar att han aldrig kommer att värderas enbart för sin fotbollsförmåga. Men få om någon betraktar Steve McManamans två Champions League-titlar som lika värdefulla, för honom personligen, som om han vunnit dem med en engelsk klubb. Gary Lineker koms främst ihåg för sina prestationer i England och landslaget.

Om Chris Waddle hade vunnit tre raka ligatitlar i Premier League, eller gamla Division One, så hade han varit en av engelsk fotbolls legendariska gestalter. Nu gjorde han det i Frankrike, och knappt någon höjer ett ögonbryn. Han är absolut en respekterad före detta spelare, men någon legendstatus lyckades han aldrig uppnå.

Prestige och status är viktigt för alla spelare, det driver dem mer än något annat. Svårigheten för brittiska spelare att uppnå prestige och status genom spel i utlandet, från alla delar utav det engelska fotbollsetablissemanget, gör dem tvivelsutan mindre benägna att söka sig utomlands. Här har FA en viktig uppgift att jobba med om de på lång sikt vill förstärka engelsk fotboll.

Annons

:::

Transferkollen

Emanuele Giaccherini – Sunderland, £6,5m. Paolo Di Canio håller på att göra om mer eller mindre hela Sunderlands offensiv. Giaccherini är ett väldigt bra köp av Sunderland, italienaren har landslagsmeriter och två raka ligatitlar med Juventus. Han kan spela på kanten och centralt. En typ av spelare som Sunderland inte ens tänkte på förut. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fem femplussare för Man Utds centrala mittfält

Peter Hyllman 2013-07-16 06:00

Det pratades under flera veckor om den unge supertalangen Thiago Alcantara och hans möjliga flytt till Man Utd. Det var helt säkert långt gånget men när väl Bayern München bestämde sig för att ge sig in i jakten så var det loppet kört, alldeles för många faktorer talade i det avseendet till Bayerns fördel.

Nu rapporterar istället flertalet trovärdiga källor att Man Utd, som en följd av att ha misslyckats med Alcantara, har lagt ett bud om cirka £26m på den gamle bekantingen Cesc Fabregas. Om Thiago Alcantara hade varit en utmärkt värvning för Man Utd så är naturligtvis Cesc Fabregas det också, av precis samma skäl.

Problemet för Man Utd har varit detsamma under flera år. Sedan Paul Scholes började komma till åren så har Man Utd inte haft den där centrale mittfältaren som kan dominera spelet mellan de båda straffområdena, fördela bollen effektivt på djupet och samtidigt följa med aktivt i offensiven.

Annons

Michael Carrick är lysande i positionsspelet men saknar, av just det skälet, de offensiva löpningarna. En spelare som Shinji Kagawa å andra sidan är istället alldeles för offensivt inriktad för att kunna fylla den rollen. Experimentet med Wayne Rooney i den positionen har haft varierad framgång, Rooney själv har dessutom gjort klart att det inte är en roll han föredrar.

Det är svårt att sia om vad som skett bakom kulisserna, men att Man Utd och Alex Ferguson inte gav Paul Pogba mer kontinuerlig speltid framstår som ett misstag, i alla fall om vi ser enbart till spelarens prestationer och lagets taktiska behov. Han hade varit en perfekt spelare i just den rollen.

Paul Pogba är det ytterst osannolikt att Man Utd kommer visa något nytt intresse för; ”fool me once shame on you, fool me twice and shame on me”. Och Thiago Alcantara är det nu uteslutet att Man Utd ska värva. Men av de spelare som teoretiskt ändå är tillgängliga, vilka framstår då som de bästa som Man Utd skulle kunna göra?

Annons

Min toppfemlista, bestående av idel femplusvärvningar, ser ut på följande vis:

:::

(1) Luka Modric

För mig den ideala värvningen till Man Utd. Har vana vid att spela utifrån en djupt liggande position, även i Premier League från sin tid i Tottenham. Teknisk, strålande passningsspel, offensivt farlig och ett mycket bra skott. Tillika otippat bra i positions- och brytningsspelet. Att lösa honom från Real Madrid blir dock en allt annan än lätt uppgift. Real Madrids nye manager Carlo Ancelotti är också en beundrare av Modric.

(2) Cesc Fabregas

Självfallet en lysande värvning. Fabregas har huvudsakligen haft mer offensiva uppgifter i Barcelona, men han visade i Arsenal att han utan problem kan axla en mer central mittfältsroll. Mycket god erfarenhet av Premier League, tekniskt väldigt bra och en mästare i passningsspelet. Dessutom redan samkörd med Robin van Persie. Möjligen inte lika stark som Modric i skyttet, men å andra sidan högre spets i vissa andra avseenden.

Annons

(3) Kevin Strootman

En värvning det har pratats mycket om under senare år men inte minst den här sommaren. Han har vid flera tillfällen jämförts med Roy Keane, och frågan är om det är därför som Man Utd är intresserade av honom eller om det beror på att Man Utd är intresserade av honom. Han beskrivs dock som en ledargestalt på mittfältet, tuff i tacklings- och positionsspelet och med ett mäktigt driv framåt i planen. Han är fortfarande ung så han passar i det avseendet utmärkt in i Man Utds profil.

(4) Marouane Fellaini

Det är naturligtvis inte det minsta överraskande att det pratas om den här värvningen. Fellaini har förvisso excellerat i en mer offensiv mittfältsposition på senare tid, men det är som mer central mittfältare han normalt sett har spelat och som han kanske först och främst ser sig själv. Möjligen något ovårdad i sitt spel, men han är stabil i sitt positionsspel och överraskande konstruktiv i sitt passningsspel. Han skulle bidra med en härlig intensitet till Man Utds spel. En spelare som är lätt att ”hata” som motståndare, vilket naturligtvis inte är helt fel det heller.

Annons

(5) Jack Wilshere

Om man skulle söka efter en ung, dynamisk och mångsidig central mittfältare, dessutom med engelskt eller i alla fall brittiskt ursprung, så är det svårt att hitta särskilt mycket bättre än Wilshere. Naturligtvis vore det en kanonvärvning för Man Utd. Nu inbillar jag mig ju inte att det här skulle vara någon lätt värvning att genomföra för Man Utd. Tvärtom. Men de Arsenalfans som tvivelsutan vill tro att det aldrig kan hända kanske också bör fråga sig, givet styrelsens tidigare prioriteringar, om det verkligen vore helt otänkbart för styrelsen givet ett väldigt bra bud, och även påminna sig om att det har de trott förr.

:::

Det där är alltså min kortlista för en värvning som Man Utd bör försöka göra i sommar. Kortlistan här innehåller bara så kallade femplusvärvningar. Det behöver inte betyda att spelare som inte är med på den här listan inte skulle kunna vara femplus. Frågan är då bara vem det i så fall skulle vara.

Annons

:::

I söndags publicerades som ni troligtvis såg en gästblogg om Liverpool och deras kommande säsong. Tack till Julius Ramberg för bloggen med den härligt självironiska rubriken. Om andra av er vill skriva motsvarande gästbloggar för någon annan klubb så uppmanar jag er att skicka ett mail.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tolv fördömda män

Peter Hyllman 2013-07-15 06:00

Jag tycker egentligen den engelska originaltiteln är bättre. ”The Dirty Dozen”, det vill säga tolv män som på ett eller annat sätt är kriminella, som spelar fult eller som på något annat sätt visar fingret åt allmän samhällsmoral. Det är en klassisk krigsmatinéfilm från 1960-talet där en amerikansk major ska samla ihop tolv män till ett ”omöjligt uppdrag” under andra världskriget.

Filmen samlar ihop det hårdaste och tuffaste som fanns inom filmvärlden under 1960-talet. Vi talar Lee Marvin, Ernest Borgnine, Charles Bronson, Donald Sutherland och Telly Savalas med flera. I och med att det är Hollywood så räknar man så klart med att det ska visa sig att de tolv männen egentligen har hjärtan av guld, men det ska visa sig inte helt och hållet stämma.

Tankehoppet är inte så väldigt långt. Det vill säga om vi istället för en amerikansk major väljer att placera en engelsk manager i huvudrollen, och uppdrar åt denne att välja ut tolv fördömda spelare i ett och samma lag, hur skulle i så fall ett sådant lag se ut? Det vill säga spelare som begått brott av ett eller annat slag eller på annat vis betett sig i strid med allmän moral.

Annons

Och för enkelhetens skull låter vi väl den tolfte mannen vara just managern ifråga.

:::

David De Gea. Jag är lite sugen på Bruce Grobbelaar som målvakt, men såvitt jag vet så anklagades han bara för att ha spelat på egna matcher, det var aldrig något som bevisades. Då tvingas jag leta småfisk och då fastnar jag först för De Gea som 2011 haffades på en Tesco-butik för att ha snattat en donut likt den värste Gomer Pyle.

Micah Richards. På högerbacken placerar vi Richards som vid upprepade tillfällen har åkt fast för fortkörning och felaktiga parkeringar, men som struntat i att betala böterna för sina förseelser. Nu har han fått körkortet indraget och tvingas lifta till jobbet. Kanske är det läge att Man City höjer stackarens lön.

Jonathan Woodgate. Woodgate var en av sin generations mest lovande mittbackar men kanske började det gå snett för honom redan 2000. Han ställdes då inför rätta tillsammans med Lee Bowyer för att grovt ha misshandlat en utländsk student. Bowyer friades men Woodgate fälldes och dömdes till 100 timmars samhällstjänst och av FA till avstängning från allt landslagsspel.

Annons

John Terry. På den andra mittbacksplatsen tar vi in allas vår kapten, ledare och legend som varit inblandad i en uppsjö av oklarheter och tveksamheter. Att profitera på sin kaptensroll i det engelska landslaget är en sak. En rejäl avstängning för rasistiska tillmälen mot Anton Ferdinand är betydligt grövre, och att ha en affär med en lagkompis fru är inte heller särskilt begåvat.

Ashley Cole. Vår vänsterback vinner förmodligen inga sympatipoäng. Kroniskt otrogen mot sin stackars fru Cheryl under deras fyra år långa äktenskap. Åkte fast för att ha kört ungefär 160 kilometer i timmen i ett bostadsområde där det var tillåtet att åka i 80 kilometer i timmen. Han valde då det särskilt i England synnerligen olämpliga försvaret att han försökte fly från paparazzis. Kronan på verket är hans improviserade PEK-övningar meddelst luftgevär på intet ont anande praktikanter.

Annons

Joey Barton. Ingen tvekan här, det första namnet i elvan. En riktig mångsysslare som gjort nästan allt som går att tänka. Fortkörning, misshandel, rattfylleri, upprepade kränkningar av diverse tjänstemän och så vidare och så vidare. Frågan är dock om inte hans mer sentida filosoferande över twitter i sig utgör det största brottet mot mänskligheten, eller i alla fall mot god smak.

Lee Cattermole. Här är det mycket frestande att istället ta ut Steven Gerrard som tydligen går igång på att knocka DJ:s som inte spelar Phil Collins. Men i fråga om mer eller mindre omotiverade bråk och slagsmål på pubar och nattklubbar så petar Cattermole honom. Så till den milda grad att PubWatch har tagit honom under herrens tukt och förmaning.

Jermaine Pennant. Vår högeryttermittfältare har under lång tid visat upp ett kroniskt problem med alkohol och andra droger. Han har suttit i fängelse för rattfylleri och han har blivit arresterad för det otaliga gånger. Pennant har dessutom tagit sina problem med sig in på fotbollsplanen, där det har uppdagats att han vid ett flertal tillfällen spelat samtidigt som han har varit drogpåverkad.

Annons

Ryan Giggs. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna. Mycket av det som upprör med Giggs är den helyllebild som så länge målats upp av honom. Kanske känner man sig lite sviken. Att bedra sin fru är förvisso en sak, men att bedra sin fru med sin brors fru är att gå mycket långt över gränsen för det allmänt anständiga. Sådant går icke an.

Luis Suarez. Jag funderade en släng på Andy Carroll som trots allt slagit käken ur led på lagkamraten Steven Taylor, men jag fastnar trots allt för Suarez som har avancerat upp till ohotad tätposition i mitt alldeles egna wanker race. Att bita en motståndare är obegripligt nog i sig, när det sker mer än en gång så börjar man undra hur allt är fatt. Rasistiska tillmälen till motståndare och det sätt han valt att hantera hela den situtationen är i sig själv tillräckligt.

Annons

Marlon King. Lagets mest uppenbara motsvarighet till Telly Savalas. Galen kort och gott. Han har totalt tillbringat 18 månader i fängelse. Förbrytelserna är otaliga. Han har skallat lagkamraten Dean Windass. Han har stulit en bil. Han har åkt fast för fortkörning, rattfylleri och för att ha slagit en kvinna i ansiktet med knytnäven.

:::

Manager: George Graham. Harry Redknapp med sina skattetvister med mera var med ända fram till slutintervjun, men valet föll till sist på Graham som tvingades avgå från Arsenal i vanära efter att det uppdagats att han tagit emot olovliga betalningar i samband med spelarköp.

:::

Transferkollen

Leroy Fer – Norwich, £4,5m. Norwich fortsätter satsa och de satsar offensivt och ambitiöst. Fer är en oerhört driven och kapabel central mittfältare som kan styra spelet från djupt ned i planen. Just precis en typ av spelare som Norwich behöver, och om Fer visar prov på nödvändig disciplin så kan han bli en av ligans stora spelare. Med beröm godkänd (++++)

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Gästblogg: "I år är det Liverpools år"

Peter Hyllman 2013-07-14 06:00

Av: Julius Ramberg

Återigen är det i år som Liverpool kommer att ta steget in till topp fyra, nå CL och återigen befästa sin position som ett av Englands absoluta topplag. Förra säsongen var jag övertygad om att laget hade det som krävdes, men bevisligen hade jag fel och Arsenal lyckades som vanligt ta sig till topp fyra samtidigt som Tottenham presterade mer än vad jag förväntade mig (Eller Bale blommade ut till en superklasspelare, vilket jag inte var beredd på).

Även Everton spelade bra och hamnade som bekant över Liverpool som underpresterade något brutalt under hösten. Under våren spelade man upp sig ordentligt och med Januarivärvningarna Coutinho och Sturridge lyckades man hitta rätt offensivt. Suarez avlastades och fick ett friare ansvar över hela planen, vilket passar honom bättre än att ligga som en spets (Sturridge tog den rollen).  Carragher återvände från bänken och stabiliserade defensiven samtidigt som Lucas kom in i laget allt bättre med tiden. Toppat med Reinas gryende form var det uppenbart att laget stod slagkraftigt både framåt och bakåt, vilket inte syntes under hösten.

Annons

Den defensiva aspekten

Inledningsvis vill jag peka på att delar av Liverpools defensiva problem hade med Steve Clarke att göra. Att förlora honom betydde mycket för Liverpools defensiv, då man kunde se att organisationen förlorades trots att spelarmaterialet var detsamma. Alla storlag behöver kvalificerade hjälptränare/assisterande för att få nya synvinklar på hur defensiven ska organiseras, men också för att få in en vettig struktur till de bakre leden och skapa ett samspel i hela lagets defensiva jobb.

Sedan är det en självklarhet att lagets taktiska förändringar satte avtryck, då försvaret skulle ligga högre och pressen skulle bli både aggressivare och sättas in tidigare. Spelarmaterialet i Liverpool är förvisso ganska lämpat för filosofin, men till en början brukar förändring innebära förvirring. Under våren sjönk defensiven några metrar och pressen sattes in lite senare på plan, med fortfarande med samma aggressivitet. Det gav positiva resultat och jag är övertygad om att man måste vara vaksam med hur högt man ligger i Premier League, då många lag även är skickliga på att spela förbi en hög press med ett längre, mer direkt spel.

Annons

Att Carragher slutar är negativt på flera sätt, men jag vill inte dra alltför stora växlar av det ändå. Jag underskattar inte Carras betydelse, absolut inte, men jag tror att Agger kommer blomma ut i år och bli den mittback man länge trott att han skulle bli. Detta då han redan visat sin stora lojalitet till Liverpool (killen tatuerade t.o.m in YNWA på knogarna!), vilket kommer hjälpa honom att få med sig laget och visa några av de ledaregenskaper som Carra visade där bak. Sedan verkar det som att han blivit av med de skadebekymmer som tidigare förföljt honom, mycket tack vare Glen Driscoll som jobbar med att spelarna ska få rätt typ av konditionsträning med allt vad det innebär. Detta har även Gerrard dragit stor nytta av och Liverpools få skador denna säsong har mycket att göra med Driscolls & Co vars arbete visat sig vara exemplariskt.

Annons

Om Agger får in en ny mittback som håller högsta klass samtidigt som Enrique och Johnson håller kanterna så har LFC en backlinje som håller väldigt hög klass. Detta toppat med en ny målvakt (Mignolet) som troligtvis tar Reinas plats och man står med en högkvalitativ defensiv armada som dock kan behöva lite tid att spela ihop sig på. Om Mignolet är värvad som back-up till Reina kan jag garantera att Jose måste hålla en hög form för att hålla Mignolet utanför startelvan. Med andra ord, en unik konkurrenssituation som bådar gott, även om jag personligen inte ser meningen med att ha två så duktiga målvakter i laget. Reina lämnar troligen denna eller nästa säsong, beroende på Mignolets prestationer.

Längre fram i plan har Lucas ett viktigt arbete då han förväntas vara tillbaka i gammal god form, vilket kommer behövas då han är den enda mittfältaren i laget som besitter de defensiva kvaliteér som krävs i en balansroll. Att laget släpper till betydligt färre chanser med honom på plan är ett bevis på hans förmåga att läsa av och bryta/täcka av motståndarnas anfallsförsök. Oavsett om det blir 4-2-3-1 eller 4-3-3 så är Lucas gjuten i den defensiva rollen.

Annons

En annan som är gjuten är kaptenen, Gerrard, som kommer att ligga lägre i plan och hjälpa Lucas i det defensiva arbetet mer än vad man sett honom göra tidigare. Detta då han inte riktigt besitter samma fysik och genomslagskraft som förr, men också för att hans defensiva kvaliteér slipats med åldern och hans passningspel och förmåga att öppna spelet behövs i speluppbyggnaden. Man kan säga att Gerrard tar Alonsos gamla roll i speluppbyggnaden, men inte i det defensiva positionsspelet. Oavsett om den tredje mittfältaren hamnar bredvid Gerrard i 4-3-3 eller framför i 4-2-3-1 så är dennes fokus att hjälpa till i den offensiva pressen, tillsammans med ”yttrar” och forward.

Offensivt finns spelare som Suarez, Aspas, Alberto, Henderson, Allen, Coutinho, Sturridge, Sterling (?), Borini samt Downing (?). De allra flesta är aggressiva av sig och jobbar bra för laget, fast det viktigaste är inte att de jobbar bra för laget utan att de tillsammans jobbar bra för laget. Notera att jag med offensiva spelare menar de som ligger högre upp än Lucas/Gerrard, även om möjligen Allen och Hendo kan avlasta dem och ligga lägre i plan.

Annons

Att laget pressar bra tillsammans, att Gerrard utvecklar sina defensiva egenskaper och hittar samspelet med Lucas samt att målvakten presterar bra och ger defensiven trygget, det är tre av de viktigaste delarna för en fungerande defensiv. Den viktigaste tror jag dock är att Agger lyckas slå igenom som ledare defensivt, för där många tror att Toure är värvad som ersättare för Carra tror jag att Agger är den som tar över ledarrollen. Toures rutin kommer vara viktig vid sidan om, samtidigt som han ger laget bredd. Agger behöver ta sista klivet, inte minst då den förmodade nya mittbacken behöver trygghet för att komma in snabbt och bra i laget.

Notera att jag inte kommenterade de individuella misstagen som gjordes, då jag är övertygad om att de försvinner med återfunnen stabilitet. Skrtels vara eller icke vara lämnar jag över till framtiden, men bredden finns redan i defensiven. Det är, på pappret, bara en grym mittback som saknas.

Annons

Den gryende offensiven

Förra säsongen påbörjades arbetet med att jobba in en ny filosofi i laget, som baseras på att hålla bollen inom laget och där spelet utan boll är avgörande för att bollen ska kunna flyta runt inom laget, utan att motståndaren ska få röra den. Under hösten gick det sådär, visst gick bollen runt fint men det är inte särskilt svårt att passa runt bollen i backlinjen och lite upp på mittfältet. Motståndarna la sig lågt, väntade ut och skrattade åt de tafatta försök som gjordes för att hitta in offensivt. Det var bara Suarez som faktiskt lyckades uträtta någonting offensivt, då han verkligen visade hela England vilken fin målskytt han kan vara.

Men under våren fick Gerrard lägga sig lite lägre och fick även ”tillåtelse” att spela de längre bollarna, Coutinho kom in och agerade spelfördelare på ett fantastiskt sätt, Sturridge gav laget den spets de behöver och Suarez blev avlastad offensivt, vilket innebar att han kunde röra sig mer fritt på plan och skapa en större rörlighet i hela Liverpools offensiv (kolla bara på hans positionsbyten med Coutinho, eller hur han väntar in Enrique/Johnson på kanterna vilket ger laget ett farligare kantspel). Djupledsspelet blev avsevärt bättre när bollen fick transporteras snabbare och även possessionsspelet utvecklades då man kunde hålla i bollen även högre upp i plan. Att Sturridge ”frigjorde” Suarez var en starkt bidragande orsak till den nya offensiv, men också Gerrard som fick lägga sig något lägre ner och agera passningsnav, där han även kunde hitta ut på kanterna med precisa bollar som gav laget några sekunders andrum.

Annons

Mitt i allt gjorde Henderson det genombrott jag förväntade mig av honom, vilket gav laget mer dynamik och genomslagskraft på mittfältet. Det som Gerrard var så bra på förut, sina djupledslöpningar från mittfältet, genomfördes många gånger av Jordan som genomförde detta med bravur. Detta gav också Coutinho någon halvsekund extra med bollen, en tid som kan vara skillnad mellan en Xavi-assist och en Carra-tjong. Denna typ av djupledslöpningar från mittfältet är något jag är övertygad om att Rodgers kommer vilja utveckla till nästa säsong, framförallt då han redan uttalat sig om att han vill få in fler mål från mittfältet. Att man jagade Mkhitaryan (72 timmar, herrejösses…) är ett tecken på att han vill få upp mittfältet en dimension, men också utveckla den länk mellan mittfält och anfall som jag anser att Suarez och Coutinho skapar så fint.

Annons

Om man spelar 4-2-3-1 eller 4-3-3 varierar troligtvis mycket på motstånd, men jag utgår från att förstaelvan kommer vara en 4-2-3-1 (Även om Rodgers uttalat sig om en vilja att spela 4-3-3). Egentligen är det inte särskilt viktigt då man offensivt låter spelare röra sig fritt, men med en 2-3-1 så får man en mer naturlig tia. I den offensiva trion bakom forwarden lär framförallt Suarez, Coutinho, Aspas, Alberto, Henderson samt möjligen ett nyförvärv spela, där jag tror och hoppas att Coutinho spikar rollen som spelfördelare. Längst fram behövs Sturridge, inte minst för sin målfarlighet och går saker rätt till kan han gott ligga på 20+ när säsongen är slut, eller åtminstone i närheten. Borini ser jag mest som en inhoppare/avlastare till Sturridge, men jag kan mycket väl ha fel och vi kanske ser en ny Inzaghi slå igenom nästa år.

Annons

Att Suarez stannar är viktigt, otroligt viktigt. Rent sportsligt eftersom han är extraordinär och Liverpool kan inte ersätta honom på rak arm, då få spelare är så offensivt kompletta samtidigt som de jobbar så hårt för laget. Skulle han lämna kräver det nästan att det köpande laget erbjuder en högkvalitativ spelare i anbudet (Higuain, Shaqiri, Lavezzi), vilket om spelaren vill komma skulle vara lite plåster på såren. Sportsligt skulle dock förstaelvan tappa i spets, även om man skulle kunna hitta en starkare bredd. Mer än så vill jag inte gå in på ämnet, då jag personligen tror att han blir kvar och hjälper laget tillbaka till toppen. Lämnar han så tar  vi det sen.

Om man kollar rent taktiskt så behöver offensiven bli mer distinkt och varierande, där man framförallt hittar fram genom kanterna oftare. Många spelare besitter fart och teknik som i mina ögon utnyttjas alltför mycket centralt, där de ska driva in för instick/skott. Jag skulle vilja se ett snabbare kantspel där man på hederligt vis slår in en hård boll och fyller på med folk, och där även någon mittfältare kommer på första eller andravågen och ökar trycket mot motståndarna. Man måste inte ha långa och stora spelare i boxen för att spela inlägg, kommer man med fart och ställer till oreda i motståndarförsvaret kan ett hårdare inspel på mindre spelare vara minst lika farligt. Dessutom gör det laget mer oberäkneligt.

Annons

Sedan behöver man spela med en mer dynamisk, löpvillig mittfältare/ytter som skapar ytor med löpningar och hårt arbete och som fyller på bra i boxen. Mkhitaryan var den typen av spelare och det var väldigt synd att man inte fick honom, men personligen grämer jag mig mer över att Kuyt släpptes så lätt. Henderson kan mycket väl vara den spelaren och han bevisade under våren att han kan ta en kantposition utan att se så vilseledd ut som han gjorde under Dalglish, vilket är bra då jag vill se Coutinho i en mer central roll. Det är inte många i Liverpool som besitter den löpvillighet och arbetskapacitet som Henderson besitter och den spelartypen ska inte underskattas.

Avslutande ord

Jag tror att nästa säsong kommer att bli en av de mest svårtippade genom Premier Leagues historia, anledningarna är så många och de flesta välkända så jag inte riktigt ser en mening med att ta upp dem. Men jag kan säga såhär, jag tror att ett Manchesterlag vinner ligan samtidigt som det andra floppar och kommer femma (55 % på att United vinner). Jag tror att något av de tre stora Londonlagen kommer sexa, de andra två kommer tvåa respektive trea. Och Liverpool slutar trea. Hur jag tror kan jag inte bestämma mig för, då Arsenal inte börjar värva än men får de in en högkvalitativ Dm och en vass offensiv kille så har de mycket vunnet. Tottenham behöver i mina ögon bara en ny forward och möjligen en breddkille till Bale/Lennon. Värvningen av Paulinho var galet bra, och även om jag ser dem som största favoriter till sjätteplatsen vill jag gå så långt som att säga att de lika gärna kan vinna hela ligan.

Annons

Liverpools tre viktigaste spelare nästa säsong kommer vara Agger, Gerrard och Suarez. Håller de en toppnivå under stora delar av säsongen kommer hela laget att spela bra under stora delar av säsongen, vilket kan leda riktigt långt. Framförallt Agger har en viktig roll att spela, då en trolig ny mittback och en ny målvakt kommer att innebära viss osäkerhet i defensiven, under den tiden måste dansken vara den trygga punkt han inte riktigt bevisat att han är ännu. Det ihop med Gerrards nya roll i speluppbyggnaden och Suarez friare offensiva roll kommer bädda för en ny säsong med Liverpool, förhoppningsvis trevligare än de senaste.

Bara den nya mittbacken håller högsta klass, samt att vi får sålt eller utlånat ett gäng spelare så vi inte står med en för stor trupp. Vill Rodgers ha en ny kille offensivt får han gärna köpa det också, men bara om en mittback ansluter först. Alderweireld ligger troligen nära till hands, men jag skulle själv bli salig om Shawcross eller Rami anslöt.

Annons
Peter Hyllman

Ska engelska klubbar tvingas spela engelska spelare?

Peter Hyllman 2013-07-13 06:00

The Guardian håller för tillfället igång en debattartikel på temat om det är rätt eller fel att tvinga klubbarna i Premier League att lyfta fram och spela engelska spelare. I skrivande stund, och jag skulle tro att det är andelar som på ett ungefär kommer att hålla i sig, så anser två tredjedelar av alla svarande att det är ett bra förslag.

Bakgrunden till diskussionen är statistik som The Guardian har tagit fram tillsammans med Opta som visar att andelen engelska spelare i Premier League är betydligt lägre än i de fyra övriga stora europeiska ligorna. En tendens som ökar något, men inte särskilt mycket, om man väljer att bara titta på de fyra toppklubbarna i varje liga.

Att frågan diskuteras beror naturligtvis på det engelska landslagets undermåliga prestationer.

The Guardian gör också en poäng av att alla engelska spelare i Premier League inte heller får särskilt mycket speltid. Men ser vi på deras egen statistik så märker vi att Premier League är ungefär lika bra som eller bättre än de andra ligorna i detta avseende. Ser vi till de fyra toppklubbarna så är Premier League best in class. Engelska spelare spelar i genomsnitt flest matcher per säsong.

Annons

Det är ändå en motiverad fråga som The Guardian ställer: Bör klubbarna i Premier League tvingas att spela engelska spelare, eller åtminstone tvingas inkludera dem i sina spelartrupper?

:::

Det finns ett ”osynliga handen”-argument som ungefär skulle kunna formuleras som att om bara de unga engelska spelarna är bra nog, så kommer de också få spela. Det är ett frestande argument men samtidigt något godtroget. Bland andra Gary Neville, som säger sig ha ansett detta förut, belyser att klubbarnas jakt på snabb framgång i dagens fotboll gör dem ovilliga att ge unga spelare den tid och plats de behöver för att utvecklas.

Att där finns en incitamentsstruktur inom engelsk fotboll, möjliggjord av kapitalstarka klubbar med tillgång till relativt billig ”arbetskraft” från andra länder, som försvårar för unga engelska spelare är tämligen tydligt. I genomsnitt finns 10 engelska spelare i en Premier League-trupp, vilket betyder att 60% av spelarna i ligan är utländska. En siffra som ökar om vi betänker att flera av de engelska spelarna är yngre än 21 år och alltså inte behöver räknas med i de formella spelartrupperna.

Annons

Frågan är emellertid om lösningen verkligen är att börja tvinga klubbarna i Premier League att börja spela engelska spelare. Det vill säga, för att kalla det vid dess rätta namn, att börja kvotera engelska spelare. Jag är inte principiellt emot kvotering i alla lägen, den kan ha sina poänger, men man bör vara säker på att det är en lösning på rätt problem.

Statistiken fokuserar på engelska spelare. Naturligtvis eftersom skälet till statistiken är det engelska landslaget. Men slutsatserna skuldbelägger felaktigt de engelska klubbarna i och med att de inte tar hänsyn till hur den brittiska fotbollen rent faktiskt är organiserad, där irländska, nordirländska, skotska och walesiska spelare är helt integrerade med engelska spelarna i klubbarnas akademier. Det hjälper förvisso inte det engelska landslaget, men räkna in dessa spelare och statistiken ser helt plötsligt betydligt bättre ut för Premier League.

Annons

Varför ska Premier League få tillgodoräkna sig flera länder kanske man då undrar? Jag menar att man lika gärna kan vända på det. Nationsgränser är tämligen arbiträra, särskilt inom ett gammalt politiskt imperium, och de förändras över tid. Föreställ er att Sverige istället tävlat som Svealand, Götaland och Norrland. Att Spanien istället varit uppdelade i Katalonien, Baskien och Andalucien. USA hade knappast varit en idrottslig stormakt på samma sätt om de tävlat 50 delstater var för sig. Nastrovje Sovjetunionen.

Man kan naturligtvis och med goda skäl tycka att brittisk fotboll får skylla sig själva för att de valt att splittra sig, men att den är splittrad internt är relevant för att förstå problematiken.

:::

Bakom problemet ligger också andra organisatoriska aspekter. Ett skäl att länder som Spanien, Frankrike och Tyskland ligger långt fram är att unga spelare där kan samlas på nationell nivå, antingen i nationella centra som i till exempel Frankrike eller som i Spanien i de största klubbarna. De bästa spelarna samlas på ett eller ett fåtal ställen, något som skapar kvalitet, konkurrens och en så kallad kritisk massa.

Annons

Detta har inte varit möjligt inom engelsk fotboll på länge. Det görs ofta jämförelser med 1990-talet och den relativa mängd engelska spelare som då fanns att tillgå. Många lyfter fram Man Utds 1992-generation som något ur en svunnen tid. Men saken är den att den generationen var bara möjlig för att det då var tillåtet för engelska klubbar att rekrytera unga spelare över hela landet, precis som är tillåtet i till exempel Spanien och Tyskland. Den möjligheten har inte funnits i England under de senaste 15 åren.

Detta har nu förändrats i och med införandet av Elite Player Performance Plan för något år sedan. Reformen innebär att Englands främsta klubbakademier ges rättigheten att rekrytera spelare över hela landet igen. Den effekten kommer inte att utgöra hela skillnaden, men ändå en betydande del därav. Så innan alltför drakoniska tvångsinsatser sätts in mot engelska klubbar så kan det vara värt att vänta ut effekterna av redan gjorda reformer.

Annons

:::

Vad som också skulle vara en god idé är om den engelska landslagsledningen självt slutade stirra sig så väldigt blinda på de engelska toppklubbarna. Visst, där finns med några undantag de absolut bästa spelarna, men det kan kanske också vara en idé att som kriterium för att bli uttagen till landslaget även högre värdera faktisk speltid och betydelse för det egna laget.

En intuitiv sanning: En ”sämre” spelare som spelar framgångsrikt regelbundet i ett något mindre lag är troligtvis en mer effektiv spelare än den ”bättre” spelaren som får begränsat med speltid i en av toppklubbarna.

Kanske vore det för Roy Hodgson och det engelska landslaget bättre att istället för att exempelvis ta ut Danny Welbeck, som spelar sporadiskt i Man Utd och inte precis öser in mål under säsongen, ta ut Rickie Lambert som är i högform och spottar in mål för Southampton som gör en bra säsong. Det ska inte ses som någon kritik mot Danny Welbeck i sig, utan mer en kritik mot ett tänkande som är i huvudsak toppklubbsorienterat.

Annons

Med andra ord, argumentet att det finns så få spelare i Premier League att välja på för en engelsk förbundskapten, är tämligen uppbundet till detta perspektiv att spelarna måste komma från vissa klubbar. Skulle man vidga sitt perspektiv så skulle man förmodligen också se fler spelare som inte bara är tillgängliga utan också håller måttet.

Att sätta faktiskt speltid som ett kriterium om inte hugget i sten så i alla fall som en vägledning, skulle kanske också ha den fördelen att fler unga engelska spelare skulle tänka sig lite mer för i sina klubbval, och inte gå till någon av de engelska toppklubbarna utan en rimlig förväntan om mycket speltid. Detta i sig skulle också Premier League som helhet vinna på, då toppklubbarna inte ges riktigt samma möjlighet att samla spelare på hög. I alla fall inte engelska spelare.

Annons

Det skulle tvinga även klubbarna att tänka till lite mer.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Fin framtid för Fulham tack vare den engelska marknadsmodellen

Peter Hyllman 2013-07-12 06:00

Jag får ibland frågan vad jag anser om den så kallade 51%-regeln och kanske närmare bestämt hur jag tror att engelsk fotboll hade sett ut om den hade haft någon kraft där. Det är ju naturligtvis en enorm fråga, men troligtvis med ett rätt enkelt svar. Om samma föreningstradition hade funnits i England som finns i exempelvis Tyskland och Sverige, så hade rimligtvis fotbollen idag sett mer eller mindre ut som fotbollen i dessa båda länder.

Det kvalitativa avståndet mellan tysk och svensk fotboll är inte direkt någon tillfällighet. Det är en ägarmodell som, likt alla ägarmodeller, har såväl styrkor som svagheter. En relativ styrka är att den får supportrar att känna sig delaktiga. En relativ svaghet är att den inte attraherar investeringar på riktigt samma sätt, i alla fall inte mer än till som mest ett fåtal klubbar. Den som investerar kapital vill kunna kontrollera sin investering, och det är något som också tillåts inom engelsk fotboll.

Det finns en allmän tendens att häckla engelsk fotboll för dess ägarmodell nu för tiden. Och visst finns det aspekter av engelsk fotbolls ägande som både går och bör kritiseras. Men man ska också komma ihåg att utan samma ägarmodell så hade vi inom engelsk fotboll heller aldrig kunnat få se en person som Mohamed Al-Fayed lyfta en hel fotbollsklubb ur anonymitet hela vägen upp till Premier League och europeiska cupfinaler.

Annons

Mohamed Al-Fayed köpte Fulham för 16 år sedan. Fulham spelade då i nuvarande League One men Al-Fayed satte upp målsättningen att inom fem år skulle klubben spela i Premier League. Det tog fyra år. Fulham har spelat i Premier League alltsedan dess, och med sina 13 raka säsonger i högsta ligan så är Fulham en av de mer långvariga klubbarna där. Under 2009-10 hade Fulham sin mest framgångsrika säsong hittills, när man besegrade klubbar som Juventus, Basel, Hamburg och Shakhtar Donetsk på väg mot finalen i Europa League.

Engelsk fotboll kritiseras ofta för avsaknad av själ och identitet. Sanningen är dock att den här typen av Åshöjdensagor är betydligt vanligare inom engelsk fotboll just på grund av att den engelska ägarmodellen möjliggör den här typen av resor för klubbar som Fulham.

:::

Mohamed Al-Fayed köpte Fulham sommaren 1997 för £6m. Genom åren har han lånat klubben totalt cirka £185m kronor, ett lån som han förvisso nu i januari omvandlade till eget kapital, varmed Fulham i praktiken är en helt skuldfri klubb. Han har samtidigt inlett en upprustning av Fulhams arena Craven Cottage som efter ombyggnad kommer att kunna ta in rätt precis 30,000 åskådare.

Annons

Så här i efterhand framstår ju det hela som rätt klart, även om det är lätt att störa sig på att man inte tänkte på det i förhand. För samtliga dessa åtgärder kan ju betraktas som ett ”städjobb”, ett sätt att göra Fulham mer attraktivt för en potentiell köpare. Mohamed Al-Fayed skulle alltså förbereda sig på att sälja klubben, vilket det faktum att han är 84 år gammal och är på väg att trappa ned också skulle kunna tala för.

Händelsevis kommer nu rapporter om att Shahid Kahn, en pakistansk miljardär, som även äger NFL-laget Jacksonville Jaguars, är på väg att köpa Fulham för en summa motsvarande ungefär £200m. Fulham skulle i så fall bli den sjätte klubben i Premier League som tas över av amerikanska sportkapitalister.

:::

Kanon säger jag. Usch och fy säger troligtvis många andra. För även om jag tror de flesta betraktar en person som Mohamed Al-Fayed som något i grund och botten positivt, åtminstone accepterat, inom engelsk fotboll så betvivlar jag att samma känslor gäller för amerikanska kapitalister.

Annons

Men för mig är det i huvudsak en garanti för att Fulham kommer att kunna bli mer professionell som fotbollsklubb, och därigenom höja kvaliteten både som klubb och som fotbollslag. I det avseendet kan alltså Fulham genom köpet bli en bättre och starkare klubb. För även om Mohamed Al-Fayed har varit genuint bra för Fulham så har han inte ökat värdet på klubben i sig. Den tänkta köpesumman om £200m motsvarar tämligen exakt Al-Fayeds grundinvestering (£6m) samt hans totala kapitalbidrag mellan 1997 och 2013 (£185m).

En ökad professionalisering av Fulham betyder att klubben kommer att drivas utifrån mer företagsekonomiska principer. Det ställer större krav på kvalitet och kompetens, och mer strukturerade arbetsmetoder. Allmänt sett är det här en del utav en allmän kvalitetshöjning inom engelsk fotboll, där nu även klubbarna strax under de allra största blir allt starkare både finansiellt och organisatoriskt.

Annons

Följden är att kvaliteten inom engelsk fotboll höjs underifrån. Konkurrensen blir på så vis hårdare och Premier League som produkt således mer värdefull, en utveckling som vore mycket svår att uppnå utan just den ägarmodell som är specifik för engelsk fotboll.

:::

Transferkollen

Wilfried Bony – Swansea, £12m. Mycket spännande värvning av Swansea, en anfallare med genuin kvalitet, en målspruta med kapacitet att utgöra ett perfekt komplement till Michu i Swanseas anfallslinje. Nära nog precis den spelartyp Swansea behöver. Berömlig (+++++)

Victor Wanyama – Southampton, £12m. Southampton fortsätter att överraska positivt på transfermarknaden och nyper alltså en spelare som gjorde sig ett namn med Celtic i förra säsongens Champions League. En kvalitetsspelare, men också på en position där Southampton trots allt redan har viss kvalitet. Med beröm godkänd (++++)

Annons

Olivier Kemen – Newcastle, okänt. Renodlad talangvärvning av Newcastle, Kemen har under några år varit en lovande spelare inom fransk fotboll. Om det var vad Newcastles supportrar förväntade sig när Joe Kinnear sa att han skulle ha en värvning klar innan han gick på semester till helgen är bäst att förbli osagt. Godkänd (++)

Martin Olsson – Norwich, £2,5m. En klart intressant värvning av Norwich. Olsson är kapabel att spela både vänsterback och vänsterytter, två positioner som Norwich mår bra av att förstärka. Olsson har kapacitet och erfarenhet av Premier League. Väl godkänd (+++)

Carlo Nash – Norwich, fri. Med både John Ruddy och Mark Bunn kvar i truppen (så vitt jag vet) så känns det lite märkligt att värva in en 39-åring som tredjemålvakt. Om backup behövs vore det kanske klokare att befordra från ungdomslagen. Underkänd (+)

Annons

Jozy Altidore – Sunderland, £6,5m. Sunderland har hittills fokuserat på bredd och talang i sina värvningar, men med Altidore har de till sist hittat spets. Sunderland behöver förstärka sin anfallsbesättning och Altidore har presterat beundransvärt i AZ Alkmaar. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Tomma tunnor skramlar mycket under silly season

Peter Hyllman 2013-07-11 06:00

Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor supporter av silly season. Mängden rykten som cirkulerar, det ena ofta mer befängt än det andra, vore illa nog. Den fullständiga brist på realism, sunt förnuft och gammal hederlig källkritik med vilka dessa rykten återrapporteras gör illa värre.

Det som smärtar mest är att behöva bevittna den studie i självförnedring som silly season utgör på en hel yrkeskår. Professionella journalister tvingas sätta ihop artiklar, eller formulera rubriker, som de rimligtvis enligt all form av tanke om god tro innerst inne måste veta är antingen direkt felaktiga eller på annat vis otroliga.

Kanske är det bristen på konsekvens som gör mest ont i själen. När en tidning ena dagen smäller upp gigantiska rubriker om att en spelare är otroligt nära att skriva på för en klubb, och samma tidning bara dagen därefter smäller upp lika stora rubriker om att samma spelare är otroligt nära att skriva på för en helt annan klubb. På nätet för övrigt ofta med den första artikeln kvar att läsa.

Annons

Lite undrar man så klart hur samtalen går till på redaktionsledningnen. Det hade varit en intressant psykologisk studie hur de rättfärdigar detta för sig själva.

En annan sak som är väldigt lätt att störa sig på är hur silly season ger upphov till allehanda former av klichéer och löjliga begrepp. Man kan så klart tycka att ord bara är ord, men problemet, eller möjligheten om man så vill, med ord är att de formar verkligheten så som vi ser den. Några av dessa löjliga begrepp tänkte jag raljera om här och nu.

:::

“Nära att värva…”

Förmodligen den mest frekvent använda formuleringen i tabloidtidningarnas silly season-bevakning. Låt gå för att det någon gång då och då faktiskt kan stämma att en klubb är nära att värva en spelare, men sisådär nio gånger av tio är så alls inte fallet.

Annons

Det sköna i kråksången är så klart att det är både otydligt och inkonsekvent vad “nära” i det här fallet betyder. När man granskar vad som mer konkret ligger bakom beskrivningen av det hela som nära så finner man dock ofta att det sällan behöver ha kommit så värst mycket längre än att någon befattningsbehavare i klubben, i bästa fall, kanske någon gång tänkt tanken att det ju vore smutt att värva just den spelaren, men utan att faktiskt ha gjort något konkret åt det.

Inga förhandlingar, inga samtal, inga formella bud och ingen diskussion om avtalsvillkor. Med andra ord, inget konkret alls har över huvud taget hänt.

“Enligt spelarens agent…”

Som sagt, något av det mest upprörande med silly season är hur det uppmuntrar, psykologiskt nästan tvingar, människor att spela dumma.

Annons

I normala fall betraktar såväl media som supportrar agenter som tämligen lömska kreatur. Någon större trovärdighet tillmäter man dem i alla fall inte. Men så fort det blir silly season så återrapporterar media tämligen okritiskt allt som agenter planterar i deras väg och supportrar twittrar och tjattrar om sådant som agenter säger eller om sådant som andra säger att agenter säger.

Agenter ljuger. Eller, för att ställa det hela i lite bättre dager, agenter hittar på en alternativ verklighet i sina klienters, det vill säga spelarnas, intressen. Med andra ord, för att förbättra spelarens förhandlingsposition, och indirekt sina egna intäkter, så drar sig inte agenter för att hävda att än den ena och än den andra klubben är intresserad av aktuell spelare.

Det är inget att bråka om, det ligger i sakens natur. Det är bara lite onödigt att så många gör sig själva till redskap för lögnen.

Annons

“Klubbens krigskassa…”

Tusan vet vad det heter på svenska egentligen, men pratet om en klubbs “war chest” dras ofta fram under silly season (“Arsenal has a transfer war chest of more than £70m this summer…”), vilket avslöjar en fundamental brist på insikt i basic företagsekonomi.

Tanken är alltså att klubbens styrelse tämligen bokstavligen kommer med stor säck pengar till sin manager och/eller fotbollsdirektör och säger: Här, gå och handla! Exakt varifrån denna stora säck pengar kommer är oklart, troligtvis är det någon som slängt ett getöga på klubbens kassareserv i årsredovisningen och tagit det därifrån.

Men det är ju inte riktigt så det går till. Det finns inte specifika kronor och ören som är direkt avsatta till att handla spelare för. Naturligtvis finns där en budget. Men varje spelarköp analyseras enskilt utifrån det värde som klubben förväntas få för pengarna. Om en riktigt bra värvning är aktuell så kommer klubben att genomföra den oavsett om där finns en “krigskassa” eller ej. Att köpa och sälja spelare är inte något extraordinärt, utan ligger inom ramen för klubbens löpande verksamhet.

Annons

Det är snarare tvärtom. Att mer eller mindre öppet meddela att nu finns där en stor säck pengar vi kan handla för uppmuntrar bara till ett ineffektivt användande av pengarna. I värsta fall till ett närmast kommunalt tänkande om att spendera pengar för spenderandets skull så att man inte får mindre pengar i budgeten nästa år. Vetskapen hos motparten om en sådan stor säck pengar försämrar också det egna förhandlingsläget.

Jag kan tänka mig att bilden av en klubbs krigskassa har fått särskilt fäste på grund av Football Manager.

:::

Transferkollen

Gerard Deulofeu – Everton, lån. Mycket spännande värvning, men tyvärr för Everton bara ett lån. Borde kunna komplettera Evertons anfallsbesättning bra, men jag gissar att speltiden trots allt blir begränsad. Godkänd (++)

Jerome Thomas – Crystal Palace, fri. Okej värvning som sådan, ett försök att ersätta den flyktade Wilfried Zaha kan tänkas. Det är en god ambition, men Thomas har inte alls den mångsidighet och flair som Zaha besitter, och kommer inte kunna ge Crystal Palace samma offensiva spetskompetens. Godkänd (++)

Annons

Joel Robles – Everton, okänt. Nu är jag kanske lite elak, men det börjar bli befogat när Roberto Martinez ger sig på att importera halva Wigan till Goodison Park. Köpet av Robles känns tämligen överflödigt för en klubb som redan har Tim Howard som ordinarie målvakt och en alls inte oäven Jan Mucha som backup. Underkänd (+)

:::

Be Champions!!

 

Peter Hyllman

Konstruktiv förändring i Sunderland

Peter Hyllman 2013-07-10 06:00

Sunderland har under ett flertal säsonger varit något utav ett fenomen. En anrik klubb med alla materiella förutsättningar att konkurrera på Premier Leagues övre halva; pengar, arena, supporterbas. Men gång efter gång har Sunderlands kapacitet resulterat i intet, hopp förvandlats till förtvivlan och laget misslyckats med att uppnå säsongens ambitioner.

Förra säsongen var ett gott exempel på detta. Hoppen var höga i Sunderland för exakt ett år sedan. Martin O’Neill var manager och med honom såg mer eller mindre alla en ljus framtid. Det misslyckande som föranledde O’Neills fall var spektakulärt, Sunderland var en hårsmån från nedflyttning och O’Neill själv fick sparken med kort tid kvar av säsongen.

Det något ironiska med Sunderlands tabellmässiga kräftgång är att den ackompanjerats av återkommande beröm för Sunderlands stabilitet, kontinuitet och förmodade långsiktighet. Ägaren Ellis Short har sällan kritiserats för att agera förhastat.

Men om en klubb inte presterar som man skäligen kan förvänta sig, så är kanske inte ”kontinuitet” ett eftersträvansvärt ideal. Istället är kanske i ett sådant läge förändring en mer värdefull ambition. Det vill säga, beslut som i någon mening bryter det tråkiga mönster av hopp och förtvivlan som alltför länge kännetecknat Sunderland.

Annons

:::

Möjligen är det med detta i åtanke vi bör betrakta Sunderlands tillsättning av Paolo Di Canio som ny manager. Italienaren är känd för sin benägenhet till sturm und drang. Om Sunderlands klubbledning ville iscensätta förändring så lär de få det, möjligen i en utsträckning de inte själva riktigt hade tänkt sig till att börja med.

Det visar i alla fall att Sunderland i någon mening har accepterat det nödvändiga med förändring. Och kanske är inte innehållet i förändringen det viktiga, utan bara att det faktiskt blir någon förändring alls.

Paolo Di Canio satte den huvudsakliga dagordningen för Sunderland bara några få minuter efter det att Sunderland spelat klart sin sista match för säsongen mot Tottenham. Han levererade ett närmast apoplektiskt utbrott på presskonferensen efter matchen där han kritiserade en attityd utav bristande professionalism i spelartruppen, och hela klubbkulturen som ofokuserad och slapphänt.

Annons

Han utlovade förändring.

:::

Det är ju inget nytt, det brukar alla nya chefer göra. I fotbollsklubbar, i företag och i alla organisationer. Ytterst få, om över huvud taget någon, tar på sig en ledarroll och engagerar sina medmänniskor och medarbetare med löften om att kommer att fortsätta att vara som det alltid har varit.

Men Paolo Di Canio har verkligen levererat. Hans eldfängda tal om spelartruppen har resulterat i att Matt Kilgallon och Titus Bramble har lämnat klubben. Och man kan räkna med att spelare som Phil Bardsley, Lee Cattermole, Danny Graham och kanske till och med Stephane Sessegnon är på väg ut även de.

Hans regim innefattar också hårdare träning. Sunderlands spelare har såhär i början av försäsongen tvingats uthärda dubbla träningspass. Fördelen är inte bara att spelarna faktiskt blir fysiskt bättre förberedda, det är också ett effektivt sätt att sortera ut de spelare som inte har den rätta viljan att genomgå sådan träning.

Annons

:::

Men den stora förändringen i Sunderland så här långt är strukturell. Sunderlands transferstrategi hittills har varit att låta managern för stunden bestämma vilka spelare som ska köpas och säljas, vilket resulterat i några rätt märkliga karuseller de senaste åren.

Under sommaren, och helt säkert i samråd med Paolo Di Canio, så har Ellis Short och Sunderland för första gången  i klubbens historia anställt en director of football, Roberto De Fanti, och därefter också en chefsscout i form av Valentino Angeloni.

Resultatet har blivit ett mer systematiskt och sammanhängande tänkande om vilka klubbens målsättningar är, men även om de metoder Sunderland ska använda sig för att uppnå dem. Det gör även Sunderland mindre beroende av en enskild manager. Klubben bygger upp ett strukturkapital.

Mer konkret visar det sig också i Sunderlands värvningar så här långt. Modibo Diakité, Valentin Roberge, Cabral, David Moberg Karlsson, Vito Mannone och Duncan Whatmore. Ett fokus på unga och utvecklingsbar spelare, och med ett mer kontinentalt perspektiv än vad Sunderland tidigare visat upp, föga förvånande med viss tonvikt på Italien.

Annons

Vi kan räkna med att fler spelare kommer in. Sunderland är nära att värva anfallaren Jozy Altidore, Benjamin Mendy och Juventus mittfältare Emanuele Giaccherini. Överlag ser vi en rejäl omvandling av Sunderlands spelartrupp, men den här gången med viss balans mellan kort och lång sikt, mellan ungt och gammalt.

:::

Om allt detta kommer att fungera vet vi ännu inte. Två saker känns dock rätt säkra. För det första att det för första gången på länge känns spännande på riktigt med Sunderland. För det andra att Sunderland nu i alla fall har möjlighet att hoppas utan att omedelbart därefter behöva förtvivla.

Nu ska inte Sunderlands möjligheter under Paolo Di Canios första säsong överdrivas. Men någon nedflyttningsstrid ska det inte behöva bli fråga om, i så fall kommer hans brända jorden-taktik som manager att med viss rätta ifrågasättas och kritiseras. Sunderlands ambition under 2013-14 bör vara att sikta på tabellens övre halva.

Annons

Och om man nu vill jämföra med de lokala rivalerna, och kanske även en av de huvudsakliga konkurrenterna i ligan. Så känns ju Sunderlands organisatoriska utveckling under sommaren betydligt mer konstruktiv än Newcastles val av Joe Kinnear som ny director of football.

:::

Transferkollen

Antolin Alcaraz – Everton, fri. Om Everton tidigare var halvkänt som lilla Man Utd så börjar de väl snart bli kända som lilla Wigan. Lite elakt så där. Alcaraz är förvisso en bra back och som fri transfer är det helt klart värt det, samtidigt är Evertons backlinje ramstark till att börja med. Väl godkänd (+++)

Mark Schwarzer – Chelsea, fri. Om man nu har tillgång till en av världens bästa målvakter i klubben, behöver en bra backup som dock inte är så pass bra eller hungrig att han blir sur av att inte få spela, så skulle jag säga att 40-årige Schwarzer troligen är en så pass bra värvning man alls kan göra. Väl godkänd (+++)

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Vilken klubb är det som hugger på Christian Benteke?

Peter Hyllman 2013-07-09 06:00

Nyheten slog ned som en bomb igår kväll, Aston Villas Christian Benteke har lämnat in en transfer request och vägrar att följa med klubben på dess träningsläger i Tyskland i dagarna.

Det är ett hårt slag för Aston Villa. Christian Benteke var en av lagets bästa och mest viktiga spelare under den gångna säsongen. Sett till den andel mål han gjorde på de målchanser han fick, så var han effektivare än såväl Robin van Persie och Luis Suarez som Gareth Bale.

Christian Benteke har befunnit sig i Aston Villa i exakt en säsong. Redan efter ett år ställer han alltså ett sådant här ultimatum till den klubb som trots allt gav honom chansen i Premier League. Man kan tycka att det är något som är djupt tragiskt med detta.

Kanske kan man förstå honom om man väljer att se det helt och hållet rationellt, utifrån spelarens perspektiv. Christian Benteke har haft en strålande debutsäsong i Premier League, och han står just nu högt i kurs. Han kan omöjligtvis veta om den andra säsongen blir lika bra och om de erbjudanden som nu finns kommer att vara kvar om ett år.

Annons

Så på sätt och vis kan man kanske inte klandra Christian Benteke för att vilja ta chansen när den trots allt finns där. Att smida medans järnet är varmt. Men det känns naturligtvis fel. Just att lämna in en transfer request dessutom, det ställer inte Aston Villa i någon stark position.

Det känns cyniskt och det känns kallhamrat. Det går bara att hoppas att det i alla fall gjordes ett försök från Christian Bentekes sida att först kommunicera med Aston Villas klubbledning, och att beskedet därifrån villkorslöst var att vägra att diskutera en försäljning.

:::

Mycket kan så klart sägas om Christian Bentekes agerande. En sak får dock ses som tämligen säker, han lämnar inte in en transfer request och gör något så otroligt konfliktorienterat som vägrar att följa med på lagets träningsläger om han inte har ett rejält hugg från en annan klubb.

Annons

Det kan naturligtvis inte röra sig om vilka klubbar som helst. Det ryktas för tillfället mycket om Chelsea, men för bara någon månad sedan så ryktades det intensivt om en flytt till Arsenal för Benteke. Av de engelska toppklubbarna så är det förmodligen också dessa som är de huvudsakligen aktuella.

I mina ögon är det en märklig värvning för Chelsea, de har redan Romelu Lukaku i truppen, därtill naturligtvis också Fernando Torres och Demba Ba. I alla fall två av dessa spelare har liknande kvaliteter och egenskaper som just Christian Benteke.

Värvningen känns mer naturlig för Arsenal, som onekligen är på jakt efter en frontfigur i anfallet. Om vi ska tolka röksignalerna så verkar det också som om värvningen av Gonzalo Higuaín möjligen inte är riktigt lika hemma som många, inklusive jag själv, trodde. Det återstår dock att se.

Annons

En bra värvning må Christian Benteke för all del vara. Ändå måste man fråga sig hur Chelseas fans skulle känna för att gå från att hoppas på Radamel Falcao, via Edinson Cavani, till att landa på Benteke. Arsenalfans skulle tvingas till en liknande resa från Gonzalo Higuaín till Benteke.

I båda fallen måste det kännas som något utav ett nedköp. Åtminstone till en början.

:::

Det finns i och för sig andra jokrar i kortleken. Både Tottenham och Liverpool skulle vara utmärkta destinationer för den unge belgaren. Liverpool skulle inte må illa av att ha en mer kraftfull måltavla centralt i anfallet.  Ett utmärkt komplement till spelare som Daniel Sturridge och Iago Aspas.

Christian Benteke uppfyller å andra sidan de flesta rimliga krav som Tottenham kan ställa på sina anfallare. I och med att det igår också blev klart att David Villa, som ryktats vara ett av Tottenhams huvudsakliga mål, går till Atlético Madrid, så är det alls inte omöjligt att Tottenham valt att omedelbart approchera nästa alternativ på listan.

Annons

Bli alltså inte förvånade om det visar sig att timingen på dessa båda nyheter alls inte var någon tillfällighet.

:::

Transferkollen

Arouna Koné – Everton, £6m. Lätt klassiskt exempel på hur en ny managers gamla spelare följer med honom till den nya klubben. Martinez vet vad han får med Koné, och givet Evertons dokumenterade anfallsproblem så är det också en klok satsning. Koné var bra i Wigan förra säsongen. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Sex spelare som bör övervägas att säljas

Peter Hyllman 2013-07-08 06:00

Johann Cruyff är å ena sidan en legend och klubbikon i Barcelona. Å andra sidan misstänker jag att han också lite grann kan uppfattas som den där rätt jobbiga föredettingen som inte kan hejda sig från att säga vad han tycker om än det ena och än det andra, en Kataloniens alldeles egen Abe Simpson.

Nu senast var det Barcelonas egen guldklimp Leo Messi som hamnade i ett inte alltför förutsett hårkors. Många skulle ju se en spelare som Messi som helt given att vilja behålla i det egna laget. Men icke så Cruyff. I och med Barcelonas köp av Neymar så menade nu holländaren att Barcelona kanske borde överväga att sälja Messi.

Det finns två sätt att se på sådana där uttalanden, ett elakt och ett snällare. Det elaka sättet att se på det är att Cruyff bara pratar gagga, möjligen för att han är lite förtjust i att höra sig själv prata. Det snällare sättet är att Cruyff helt enkelt orkar och vågar tänka de där tankarna som de allra flesta andra betraktar som så otänkbara att de inte alls tänker dem.

Annons

Med det vill jag inte säga att Johann Cruyff skulle ha rätt i att Barcelona bör överväga att sälja Leo Messi. Men det kan också ibland vara sunt att omvärdera sina heliga kor, och våga ifrågasätta det som vi normalt sett tar helt och hållet för givet.

Lite i den andan började jag därför fundera på de engelska toppklubbarna och vilka spelare de faktiskt borde överväga att sälja. Här råder ju en balansgång mellan att det vare sig handlar om att sälja den ”minst värdefulle spelaren”, eller för den delen heller nödvändigtvis den som man betraktar som den mest värdefulle spelaren.

:::

Arsenal har närmast haft för vana under de senaste åren att sälja just sådana spelare som rimligtvis borde befinna sig utanför boxen att sälja. Det för så klart med sig att det inte finns så många sådana spelare kvar nu. Mitt beslut skulle trots detta falla på Tomas Rosicky. Skador har hindrat Rosickys framfart i klubben men de två senaste säsongerna har han visat sitt stora värde för laget vid ett flertal tillfällen. Samtidigt, med spelare som Santi Cazorla, Theo Walcott, Aaron Ramsey, Alex Oxlade-Chamberlain med flera i klubben så kan det vara läge för Arsenal att realisera Rosickys värde.

Annons

Chelsea har ett antal spelare som skulle kunna vara aktuella att sälja vidare, inte minst i anfallet. Men jag vänder mig istället till mittfältet. Ramires har gjort viss succé i klubben de senaste säsongerna som en väldigt effektiv tvåvägsspelare på mittfältet, hans värde står för tillfället högt. Samtidigt har Chelsea köpt Marco van Ginkel nyligen, och har redan tillgång till spelare som Oriol Romeu och Nathaniel Chalobah. Det vore inte en helt avlägsen tankegång att sälja Ramires och återinvestera pengarna i spelartruppen.

Liverpool har ett par spelare som vore fullständigt uppenbara som tänkbara att sälja trots uppenbar kvalitet, närmare bestämt Luis Suarez och Pepe Reina. Jag väljer dock att rikta in mig på Jordan Henderson. Liverpool köpte honom dyrt samtidigt som han hade det rätt svårt i början att hävda sig på Anfield, men under förra säsongen så började han visa en hel del av sin kapacitet för laget, och borde därmed ha återupprättat en stor del av sitt värde. Samtidigt, med spelare som Lucas, Steven Gerrard och Philippe Coutinho redan i truppen, och Luis Alberto på ingång så kan man känna viss tvekan om vilket utrymme Henderson kan förvänta sig i Brendan Rodgers planer.

Annons

Man City har redan sålt Carlos Tevez och sägs ha kommunicerat till Gareth Barry att han kan söka en ny klubbadress om han vill. Det komplicerar läget en aning. Med spelare som Fernandinho och Jesus Navas redan inköpta så skulle jag i så fall mena att det komplicerar läget för Samir Nasri, som för övrigt hade en tämligen miserabel säsong senast. Mycket av detta kan naturligtvis ha haft att göra med Roberto Mancini, och Nasri kan mycket väl blomma ut igen under Manuel Pellegrini, men det kan samtidigt vara klok business av Man City att kapitalisera när Nasris namn fortfarande står relativt högt i kurs.

Man Utd skulle förstås kunna tänka sig att sälja Wayne Rooney, men det vore kanske lite för uppenbart just för tillfället. Mina tankar rör sig istället i en mer defensiv riktning, närmare bestämt Patrice Evra. Evra hade en alldeles lysande säsong nu senast, men hade några svagare säsonger dessförinnan. Det kan med andra ord vara en idé för Man Utd att smida medan järnet trots allt är varmt igen och spelaren samtidigt har ett par år kvar på en karriär på högsta nivå. Det finns andra spelare i truppen tillgängliga, samtidigt som Man Utds intresse av Leighton Baines antyder att det redan finns tankar om att uppgradera.

Annons

Tottenham har ägnat stora delar av sommaren så här långt åt att försöka hålla Gareth Bale kvar i klubben, och så länge spelaren själv inte har gett någon klar indikation på vad han faktiskt vill så får de räkna med att fortsätta denna cirkus. Jag tror förvisso att Tottenham vinner mest på att ha Bale kvar i laget, så mitt förslag här blir istället Aaron Lennon. Det kan förvisso ses som ett rätt märkligt val, för Lennon har på flera sätt varit som yin tal Bales yang för Tottenham, men jag upplever samtidigt att Lennon representerar mer av ett vindsnabbt kantlöparideal än vad som kanske ingår i Andre Villas-Boas spelidé. Samtidigt skulle en spelare som Lennon ha många intresserade köpare.

:::

Det är så klart lätt att missförstå sådana här resonemang. Meningen här är inte att dessa spelare inte är bra eller värdefulla för sina respektive lag, snarare tvärtom skulle jag säga. Tanken är endast att det kan finnas truppekonomiska skäl för klubbarna att överväga en försäljning av dem.

Annons

Metapoängen, om nu där finns någon, skulle kunna vara att klubbar rimligtvis betraktar spelare mer som tillgångar i företagsekonomisk bemärkelse, samtidigt som supportrar har för vana att ha ett mer känslomässigt sätt att se på saken.

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Signal och substans när Arsenal söker en ny anfallare

Peter Hyllman 2013-07-07 06:00

Det är ingen hemlighet att Arsenal är på jakt efter en anfallare av väldigt hög kaliber. Följaktligen är det heller ingen tillfällighet att Arsenal kopplas samman med ett flertal sådana anfallare. Stundtals under den här sommaren har emellertid det hela antagit löjliga proportioner.

Detta särskilt som ryktena närmast intensifierats ju mer tydligt det har blivit att Gonzalo Higuain är Arsenals huvudalternativ. Samtidigt ska man dock komma ihåg att den affären är ännu inte i hamn, även om det ger alla intryck av att vara riktigt nära. De rykten som cirkulerat gäller bland andra Gonzalo Higuain, Wayne Rooney, Luis Suarez och Fernando Torres.

Det är en intressant fråga hur rykten egentligen startas. Många skyller ju fullt ut på media, men det är inte i medias karaktär att hitta på saker ur tomma intet. Ett klokt sätt att gå tillväga är att fråga sig vem som tjänar på att ett rykte sprids, och i det här fallet kan det både vara så att aktuella spelare tjänar på det och att klubben som sådan tjänar på det.

Annons

Arsenal jobbar inte på det viset, menar då några. Samtidigt, om exempelvis en spelare i Barcelona hade uttalat sig om en Arsenalspelare så som Jack Wilshere nyss uttalade sig om Wayne Rooney, så hade dessa några förmodligen tuggat fradga i rent vansinne. Vi vet som supportrar i själva verket mycket lite om vilka taktiker som en klubbledning väljer att använda.

:::

En värvning kan ses och värderas på olika sätt.

Det har blivit allt vanligare att tala om en värvnings signalvärde. Det är ett perspektiv som betraktar värvningen som symbolisk, en typ av värvning som talar om ambition och vilja, som kan gjuta mod i såväl spelartrupp som supportergrupper. Oftast handlar det här om att värva stora spelare och stora namn.

Man ska inte underskatta den här aspekten. Det kan ibland låta som psykologisk mumbojumbo men den kan mycket väl ha en konkret betydelse. Det brukar ibland sägas att det viktigaste för att vinna är att tro att man kan vinna, och i det avseendet är signalvärdet viktigt. Hur viktigt kan bero på en klubbs situation, och i en situation som Arsenals är det kanske extra viktigt.

Annons

Det är samtidigt också möjligt att ta det hela till överdrift. Ibland pratas det om värvningar som om signalvärdet i sig vore gott nog. Men en klubb skjuter sig på sikt i foten om värvningen inte samtidigt tar hänsyn till substansvärde, det vill säga hur bra spelaren faktiskt är och hur väl han passar in i laget och dess taktik.

Om en klubb som Arsenal vill göra en riktig kanonvärvning så försöker man alltså hitta en spelare som rankar högt i såväl signalvärde som substansvärde. Då är frågan hur de fyra spelare som jag tar upp här i bloggen, och som är de kanske främsta bland jämlikar som hittills under sommaren ryktats vara på gång till Arsenal, placerar sig i detta avseende.

:::

Gonzalo Higuain är värvningen som i nuläget framstår som allra mest sannolik, mycket talar för att den blir av vilken dag som helst. Higuain har haft en lyckad tid i Real Madrid och är enligt alla vettiga sätt att mäta en anfallare av etablerad internationell världsklass, möjligen någon nivå alldeles under den värsta superkategorin. Signalvärdet är alltså mycket högt. Det är samtidigt en spelartyp som passar alldeles utmärkt in i Arsenals taktik, och det är en spelare som Arsenal onekligen behöver. Substansvärdet är alltså också det mycket högt.

Annons

Wayne Rooney har nämnts i olika sammanhang, av såväl Arsene Wenger som Jack Wilshere för övrigt. Även andra Arsenalanslutna har nämnt Rooney som ett namn. Någon närmare presentation är knappast nödvändig. Det går inte att diskutera signalvärdet som är enormt. Inte bara den kaliber spelaren faktiskt håller utan att faktiskt värva en spelare från en av de engelska storklubbarna, som sommaren innan värvade Robin van Persie från dem. Och Wayne Rooney som spelare skulle vara utmärkt skickad som ensam anfallare i Arsenals spelmodell. Ett väldigt högt substansvärde således.

Luis Suarez är ett udda namn i det här sammanhanget. Det som kan tala för en flytt till Arsenal är naturligtvis att Suarez söker Champions League-fotboll, och det kan Arsenal men inte Liverpool erbjuda. Suarez är naturligtvis en gudabenådad spelare och som just nu är hett villebråd för andra storklubbar som Real Madrid. Signalvärdet är således mycket högt, och att plocka honom från Liverpool skadar naturligtvis inte. Möjligen för Suarez med sig ett alltför belastande personligt bagage för att vara riktigt intressant, och kanske gör han sig heller inte perfekt i rollen som den ensamme anfallaren.

Annons

Fernando Torres har ju haft en något udda tid i Chelsea. Mycket beror på hur José Mourinho ser på sin anfallarsituation, men att Torres kanske letar efter nya jaktmarker kan knappast ses som uteslutet. Att plocka Chelseas rekordvärvning från dem ger i sig ett högt signalvärde, det går samtidigt att ifrågasätta huruvida Arsenal faktiskt är betjänta av att ta sig an en anfallare som rimligtvis har ett tämligen bräckligt självförtroende. Arsenal som lag behöver troligtvis det rakt motsatta. Substansvärdet är dock högt när det gäller Torres, det är en anfallartyp som jag menar är just exakt den som Arsenal behöver.

:::

Av detta går att utläsa att jag betraktar Higuain och Rooney som de bättre värvningarna framför Suarez och Torres. Det är i sig inga dåliga värvningar, men jag anser att de faller på sina personliga egenskaper. Arsenal behöver inte den cirkus som skulle följa med Luis Suarez, och Arsenal har inte tid och råd att ödsla energi på att rehabilitera Torres självförtroende.

Annons

Higuain och Rooney placerar sig båda väldigt högt i såväl signalvärde som substansvärde. Dock placerar jag Rooney något högre i båda kategorierna. Det vore alltså i mina ögon en något bättre värvning. Jag tror dessutom att Rooneys fysiska approach och mentala brutalitet skulle komplettera Arsenal på ett sätt som Higuain troligtvis inte gör. Men resonemanget grundas naturligtvis mycket på en Rooney som är motiverad och i full form.

Wayne Rooney skulle även ställa helt nya krav på Arsenals lönepolitik. Jag tror förvisso Arsenal absolut är villiga att höja sitt lönetak, men jag tror inte de är villiga att höja det så mycket att de skulle kunna passa in Rooney i den ekvationen. Av det skälet betraktar jag det inte som en särskilt sannolik värvning.

Gonzalo Higuain vore emellertid en kanonvärvning. Den har även den fördelen jämtemot ett försök att värva Wayne Rooney att den faktiskt också är högst sannolik att ros i land. Klubben har under en tid nu befunnit sig i förhandlingar med spelaren och dennes agenter, och vad passar bättre i sådana förhandlingar än att råka få det känt att andra spelare också är aktuella?

Annons

Alla tricks är bra utom de dåliga.

:::

Transferkollen

Paulinho – Tottenham, £17m. En av Brasiliens profiler i just avslutade Confederations Cup. En mycket dynamisk mittfältare och en naturlig del i ett av Villas-Boas omkomponerat mittfält där Scott Parker och Tom Huddlestone troligtvis anses överflödiga. Berömlig (+++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Lördagsgodis i form av rekorderliga observationer

Peter Hyllman 2013-07-06 06:00

Sommaren rullar på och likaså silly season. Några stora spelaraffärer har redan klarats av och då befinner vi oss bara i början av juli. Ett flertal ytterligare stora affärer är att räkna med, särskilt när såväl ligasäsongen som transferfönstrets stängande börjar närma sig.

Det har ju pratats rätt länge om hur den globala ekonomin befinner sig i ett svagt läge och att detta kommer att påverka klubbarnas vilja att spendera pengar på spelarköp. Vi ser dock inte särskilt mycket av detta i praktiken, klubbar spenderar pengar i samma eller till och med större utsträckning än förut.

Helt enkelt därför att fotboll egentligen inte är en så väldigt konjunkturberoende industri. Alla vi kommer att följa fotbollen oavsett om ekonomin är bra eller dålig.

Vi kommer också tillbaka till det nya TV-avtalet i Premier League som möjliggör för de engelska klubbarna att spendera mer än tidigare. Som en följd av detta har vi nu på kort tid sett West Ham, Cardiff och Norwich slå klubbrekord i transfersummor, och Tottenham är på mycket god väg att också göra det med köpet av Paulinho.

Annons

Daily Mail har gjort en rätt rolig sammanställning av samtliga klubbars transferrekord under Premier League-eran, och från den sammanställningen kan man hitta några rätt intressanta observationer, i varierande grad av humor respektive insiktsfullhet:

:::

Arsenal anklagas ju väldigt ofta för att ha minskat sina ambitioner, att inte på lång tid ha värvat spelare riktigt så som de en gång gjorde. Det visar sig dock att Arsenal faktiskt har slagit sitt klubbrekord tre gånger under de senaste fem åren. Så det går kanske inte att kritisera dem för att ha sänkt sina egna nivåer, däremot för att inte ha följt med upp i nivå med sina konkurrenter i tillräcklig utsträckning.

Liverpool gillar att lägga sina pengar på anfallare. Fem av sex klubbrekord under Premier League-eran har gjorts på anfallare. Ett mönster framträder i och med att tre av dessa fem spelare utgörs av i tur och ordning Stan Collymore, Emile Heskey och Andy Carroll. Man kan väl lugnt säga att Liverpool har haft en tendens genom åren att dyrt värva engelska anfallare, men också att denna tendens inte har varit helt lyckosam.

Annons

Man City visar genom sin sammanställning på lite roliga kontraster. För två år sedan satte Man City sitt senaste klubbrekord genom att värva Sergio Agüero för £38m. Mindre än tio år tidigare hade Man City satt nytt rekord genom att värva Jon Macken från Preston för £5m. Det rekordet utgör 13% av dagens rekord. Motsvarande andel för övriga engelska toppklubbar idag är i genomsnitt cirka 50%, och då ingår så klart Chelsea i denna siffra. Roberto Mancini påstår sig inte förstå varför han fick sparken (självklart förstår han det!), och lyfter fram bedriften att ha tagit klubbens första ligatitel på 44 år. En bedrift vars fantastiskhet kanske ges ett visst ljus av de här siffrorna.

Man Utd å andra sidan har under det senaste decenniet bara slagit ett enda klubbrekord, med köpet av Dimitar Berbatov. Det är också intressant att konstatera att klubben i princip inte har höjt sig i detta avseende sedan 2002 och köpet av Rio Ferdinand. Detta visar kanske på två saker. Dels att Man Utd vid den tiden var ganska ensamma om att kunna spendera dessa summor. Dels att Glazers övertagande av klubben har hindrat Man Utd från att ge sig av i någon särskild värvarkarusell där mer per automatik är bättre.

Annons

Chelsea är den klubb som slagit överlägset flest klubbrekord av Englands toppklubbar, med 13 rekord har de nästan dubbelt så många än övriga klubbar. Bara Sunderland och West Ham kommer i närheten. Fram till och med 2006 så hade Chelsea under Premier League-eran slagit nästan ett nytt klubbrekord per säsong. Därefter kom ett längre uppehåll innan 2011, när köpet av Fernando Torres för £50m garanterade att det nog kommer dröja länge än innan Chelsea slår nästa klubbrekord.

:::

Det klagas ju då och då på att Arsenal inte vill värva dyrt. Då tycker jag trots allt det är lite roligt eller lite ironiskt, vadhelst ni väljer, att av dessa fem klubbar så är det troligtvis bara Arsenal som kommer att slå något klubbrekord den här sommaren.

Vi kan också sluta oss till att den rekordjakt som främst kommer att förekomma den här sommaren sker underifrån, det vill säga inte i toppen av tabellen. Det är alltså klubbarna på platserna 7-20 som huvudsakligen kommer att stå för rekorden. Inom ekonomin kallas detta för ”catch-up effect”. Ett tecken så gott som något på hur Premier League faktiskt blir jämnare.

Annons

:::

Transferkollen

Nicolas Anelka – West Brom, fri. Jag har nästan tappat räkningen på vilken engelsk klubb i ordningen detta är för Anelka. Det är naturligtvis en bra spelare, men man kan fråga sig hur motivationen är för att verkligen prestera i en klubb som West Brom. Godkänd (++)

Marco van Ginkel – Chelsea, £9m. Chelsea hoppas förmodligen ha hittat en möjlig ersättare till Frank Lampard, och då var det kanske extra klokt att förlänga dennes kontrakt med ett år. José Mourinho verkar tro mycket på van Ginkel som kommer att prövas hårt i Chelseas maskinrum. Med beröm godkänd (++++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Bring Me The Head Of Luis Suarez

Peter Hyllman 2013-07-05 06:00

Sam Peckinpahs kultaction från 1974, ”Bring Me The Head of Alfredo Garcia”, är ett testamente till den tragedi som alltför ofta blir följden av girighet och stolthet, hämndlystnad och habegär. En film om de demoner som hemsöker människan, gjord av en regissör mer hemsökt av dessa demoner än de flesta andra människor. Men också om det mod som människor kan uppvisa även i de mest hopplösa av situationer.

Det är en mörk film. Och kanske var den alltför brutal och brutalt realistisk för att gå väl hem hos kritikerna. Den avfärdades som meningslöst skräp utav en närmast enig kritikerkår även om Peckinpah själv ansåg att det var den film han gjort som bäst speglade honom själv och hans intentioner. Med tiden kom filmen att omvärderas och anses nu ha åtminstone ett kultvärde.

Kan Luis Suarez hoppas på en liknande omvärdering? Jag undrar eftersom den kontroversielle uruguayanen är på god väg att göra sig själv till en av de mest universellt illa omtyckta spelarna inom engelsk fotboll. En gudabenådad talang naturligtvis, men en personlighet som troligtvis bara en mor kan älska. Och om vi i fotbollssammanhang ska se Liverpool som spelarens mor så är nog även den kärleken på väg att falna.

Annons

:::

Luis Suarez spelar ett tämligen högt spel för tillfället. Han har satt det mesta på kortet att få lämna Liverpool till förmån för en annan europeisk storklubb. Han har, uppriktigt eller för att maskera sina egentliga motiv, valt att skylla på engelsk media och omtanke om sin familj som skäl för hans vilja att flytta, i syfte att ändå hålla sig väl med klubbens supportrar.

Gamblingen består naturligtvis i att det bygger på att en storklubb faktiskt bestämmer sig för att köpa honom, vilket förutsätter att de är villiga att betala den summa som Liverpool onekligen kommer att begära. Barcelona och Bayern är med all sannolikhet inte aktuella, de har redan spenderat stora pengar den här sommaren.

Real Madrid är det alternativ som hittills lyfts fram som mest sannolikt. Men det beror också på hur klubben prioriterar. Om exempelvis Real Madrid går in för att köpa Zlatan Ibrahimovic, i kölvattnet av PSG:s intresse för Edinson Cavani, så kan det visa sig att Real Madrids utrymme för att också finansiera ett köp av Luis Suarez går om intet.

Annons

Om vi tänker oss att Luis Suarez egentliga motiv att vilja lämna Liverpool är för att få spela Champions League, så återstår då egentligen inte så väldigt många alternativ. Det är ytterst tveksamt om några av de italienska storklubbarna har råd att köpa loss honom. Visst finns pengarna inom den ryska fotbollen, men det steget tror jag inte Suarez själv är villig att ta.

Återstår gör då de engelska Champions League-klubbarna. Man Utd är naturligtvis inte på kartan av ett antal olika skäl. Men alla de tre andra klubbarna, Man City, Chelsea och Arsenal, skulle samtliga vara möjliga och har också ryktats vara intresserade, nu senast särskilt Arsenal och Chelsea.

:::

Det går så klart att fråga sig om det finns något som helst allvar i de här ryktena. Det vet vi så klart inte, men i och med att Luis Suarez med sitt agerande hittills under sommaren har målat in sig i ett hörn, så kan han mycket väl känna sig tvingad att överväga alla alternativ.

Annons

Liverpool, både klubben som sådan och dess supportrar, har länge stått vid Luis Suarez sida, i en utsträckning skulle jag vilja säga som varit till tydlig nackdel för dem själva. Genom sina uttalanden och sitt agerande så har detta till stor del förändrats. Det enda som förmodligen kan göra situationen värre vore om han går till en annan engelsk klubb.

I så fall skulle naturligtvis Luis Suarez hela fasad rämna. Hur skulle han då kunna hålla fast vid att det är för familjens skull han vill lämna Liverpool, och för den enligt honom själv orättvisa behandling han fått utstå i England? I så fall finns bara ett skäl, han lämnar för Champions League-fotboll, men valde att ljuga om det, samtidigt som han gör Liverpool en otjänst genom att förstärka klubbens konkurrenter.

Det vore naturligtvis ett svek.

Annons

:::

Det ironiska i Sam Peckinpahs berättelse är att det ursprungliga motivet, det vill säga hämnd, för att hämta hem Alfredo Garcias huvud är förbrukat. Alfredo Garcia är redan död. Ändå ihärdar berättelsens karaktärer i en alltmer absurd våldsspiral, i och med att önskan om hämnd ynglar av sig i andra mer personliga motiv som girighet och stolthet.

Det finns en ironi också i Luis Suarez berättelse. Nämligen att det riskerar visa sig att det bara är engelska klubbar som kan lösa ut honom ur den situation han försatt sig i med hänvisning till hur illa England har behandlat honom. Om det skulle få honom att möjligen omvärdera den roll han själv har spelat i det narrativ som bildats runt honom återstår i så fall att se.

En sådan flytt skulle naturligtvis också medföra andra frågetecken. Som exempelvis hur de supportrar till den klubb som Luis Suarez flyttar till, som innan i hög utsträckning alldeles säkert har gjort sig både onda och lustiga över Suarez beteende, då kommer att ta emot honom. Avvaktande eller med öppna armar och hej vilt rationaliserandes om att ”pojken nog egentligen bara är lite missförstådd”?

Annons

:::

Transferkollen

Nathan Redmond – Norwich, okänt. Bra värning av Norwich. Redmond är en av de mer lovande unga engelska talangerna, med en god relation till Chris Hughton, och Norwich känns som en klubb på rätt nivå för Redmond att få speltid och bästa möjliga utveckling. Väl godkänd (+++)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Norwichs imponerande facit på transfermarknaden

Peter Hyllman 2013-07-04 06:00

Chris Hughton är en udda fågel i Premier League. Han åstadkommer generellt sett bra saker med de klubbar han har ansvaret för. Men eftersom han är brittisk, och inte har något stort namn, så är det många som betraktar honom som något utav en budgetlösning, kanske till och med en nödlösning. Han är kort och gott inte särskilt högt värderad.

Sommaren är ett test så gott som något på en managers kvalitet. Det är här planerna läggs, det är här styrkor och svagheter måste inventeras, och det är här som knappa resurser, i de allra flesta fall, måste användas på ett så begåvat sätt som möjligt för att ge laget dess bästa möjliga chans under den säsong som sedan följer.

När det kommer till att hitta transferfönstrets olika matadorer så är det vanligtvis i storklubbarna man först och främst söker, möjligen i någon av de för tillfället populära klubbarna i skiktet därunder. Inte många skulle i ett sådant sammanhang fundera närmare på en tämligen anonym manager som Chris Hughton.

Annons

Men i det tysta så har Hughton på kort tid visat sig vara en synnerligen slug aktör på transfermarknaden. Flera av de värvningar han gjort under det senaste året har varit bland de bästa i Premier League.

:::

Låt oss titta lite närmare på hans facit, från och med förra sommaren och framåt, det vill säga under den tid han befunnit sig i Norwich.

Värvningarna av mittbacksparet Michael Turner och Sebastien Bassong var inte enbart kloka sett till vad som var lagets svaghet. De var särskilt imponerade med tanke på att de här spelarna till synes hade stagnerat en aning i sin utveckling men har lyckats återfinna en hög kapacitet i Norwich. Bassong valdes till årets spelare i klubben och var en mycket viktig anlednng till lagets framgång i ligaspelet den gångna säsongen.

Chris Hughton lyckades också använda sin insikt i The Championship-fotbollens mysterier på ett klokt sätt. Värvningen av Robert Snodgrass från Leeds var bland säsongens mest lyckade alla kategorier. Med sex mål och nio assists var han otroligt värdefull i Norwichs offensiv, i vilken han stod för en betydande andel av mål- och passningsproduktion.

Annons

Till dessa tre kommer Alex Tettey som gjorde succé på Norwichs mittfält under stora delar av säsongen och gav laget kraft på en viktig position. Med en snävt tilltagen budget var det här en imponerande samling spelare att inte bara identifiera utan också lyckas köpa.

:::

Den förmågan, att spendera pengar väl och klokt, kan mycket väl ha övertygat Norwichs klubbstyrelse om att ge Chris Hughton lite större handlingsutrymme rent finansiellt, och på så vis försöka åtgärda ett område som varit ett problem för Norwich, effektiviteten framåt.

Med en transfersumma om £9m så var inte Ricky van Wolfswinkel billig, men om han också i Premier League lyckas prestera mål i den mängd som han hittills har lyckats med, så har Norwich kommit en bra bit på vägen att adressera problemet med ineffektivt målskytte.

Annons

En annan värvning det pratas om, som också ger ett tydligt uttryck för ambition, är Nathan Redmond, den unga talangen i Birmingham, där Chris Hughton tidigare var manager. Redmond är en av de mer talangfulla unga engelska spelarna, och en bra värvning av Norwich.

:::

Chris Hughton är inte något managernamn som väcker någon särskild beundran i de flesta kretsar. Men få andra managers förra sommaren skulle kunna skryta med att ha värvat tre spelare som var och en skulle kunna komma väldigt högt upp på en lista över årets bästa värvningar.

Det är en prestation som förtjänar respekt. Och om Chris Hughton kan komma bara i närheten av att upprepa prestationen den här sommaren så kommer Norwich vara ett betydligt bättre lag än förut. Norwich som klubb kommer också stå väldigt väl rustad inför framtiden.

Annons

Betydligt mer pengar att spendera än tidigare tack vare ett rejält förbättrat TV-avtal. Och, kanske minst lika värdefullt, en manager som ser till att använda dessa pengar på ett effektivt sätt.

:::

Transferkollen

Marc Muniesa – Stoke, fri. Tala om en resa mellan skilda världar, från Barcelona till Stoke. Nu är det förvisso Mark Hughes version av Stoke vi talar om, och det verkar som om Hughes inriktar sig på ytterbackspositionerna. Väl godkänd (+++)

Jonjo Shelvey – Swansea, £6m. Ett något oväntat köp av Swansea. Men Shelvey har visat stor potential och kompetens, inte minst i de engelska ungdomslandslagen, och det ska bli intressant att se om han kan förverkliga denna potential i Swansea. Väl godkänd (+++)

Vito Mannone – Sunderland, £2m. Simon Mignolet lämnar klubben och Paolo Di Canio väljer att ersätta honom med Mannone. Det är en intressant värvning, Mannone har stundtals imponerat i Arsenal, utan att någonsin kunna hitta någon särskild jämnhet. Det här är ett eldprov. Godkänd (++)

Annons

Dwight Gayle – Crystal Palace, £6m. På ett år har Gayle gått från att spela amatörfotboll till att nu förväntas kunna leverera på Premier League-nivå. Ian Holloway går all-in på den målfarlige anfallaren och lägger en riktigt dyr peng på honom. Hög risk, men genialisk om den går hem. Godkänd (++)

Allan McGregor – Hull, £1,8m. För en tämligen billig penning plockar Steve Bruce hem en erfaren och rutinerad målvakt med landslagserfarenhet såväl som spel i turkiska Besiktas. Kan visa sig bli en mycket värdefull värvning i slutänden. Väl godkänd (+++)

Alejandro Pozuelo – Swansea, £425k. Ännu en spanjor i Swansea, den här gången från Real Betis. Man kan inte anklaga Michael Laudrup för att inte göra det bästa och mesta av sin särskilda La Liga-kunskap. Men snart börjar det kanske bli lite för mycket av det goda. Godkänd (++)

Annons

Gregor Zabret – Swansea, okänt. Ung målvakt som i bästa fall har med klubbens framtid att göra. Men alldeles för osäker framtid för att kunna värdera värvningen särskilt högt. Okänd (+)

Alex Gogic – Swansea, fri. Även detta en ung spelare, 19 år gammal mittfältare från Olympiakos. Samma princip här, kommer inte få någon speltid i Swansea den här säsongen, och mycket vatten ska rinna under bron innan han kommer att få det. Okänd (+)

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Både plus och minus efter tio år med Roman Abramovich

Peter Hyllman 2013-07-03 06:00

Det är sommar och det är 2013. För precis tio år sedan, under sommaren 2003, blev det klart att Roman Abramovich köpte Chelsea, och med det beslutet skulle inte bara Chelsea utan också engelsk fotboll förändras.

Det finns många olika åsikter om Roman Abramovich och hans beslut att köpa Chelsea. Chelseas supportrar ansåg och anser naturligtvis att det var en fantastisk utveckling, även om de kanske är negativa till enskilda aspekter utav Abramovichs ägarskap, som exempelvis vissa beslut att sparka och tillsätta managers.

Andra är mer negativa. Den vanligaste kritiken brukar gälla den finansiella dopning som Chelsea under Roman Abramovich stod för. Det var här den debatten och det begreppet först tog sin form. Nära besläktad med denna kritik är uppfattningen om Chelsea som ett så kallat köpelag, ett lag byggt på pengar.

Annons

Mellan dessa ytterlighetsuppfattningar finns den syn på Roman Abramovich och Chelsea som kan se det onda med det goda, likaväl som det goda i det onda. En syn som kan medge att med Abramovich följde såväl fördelar som nackdelar. Min fundering är vilka dessa i sådana fall är.

:::

En tydlig vinst med Roman Abramovichs köp av Chelsea är att det i ett svep ökade konkurrensen i toppen av den engelska ligafotbollen. Dittills var Premier League en kamp mellan Arsenal och Man Utd, som hållit ligan i ett strypgrepp under närmare åtta år. Med Chelsea utökades inte bara duon till en trio, utan därmed banades också vägen för andra klubbar att följa dem i spåren.

Premier League som helhet vann också på att alltfler talanger och spelare av hög kvalitet lockades till ligan. Detta i direkt avseende då Chelsea själva importerade många bra spelare, men även indirekt då andra klubbar tvingades att investera mer för att ha en möjlighet att kunna konkurrera med dem. En form utav fotbollens kapprustning.

Annons

En ökad konkurrens och kvalitet ledde till att de engelska toppklubbarna blev allt starkare. Det i sin tur skapade en unik situation där engelska klubbar blev väldigt starka också i det europeiska cupspelet och var den dominerande kraften under en period av mellan tre till fem år. Utan Roman Abramovichs köp av Chelsea är det alls inte säkert att Big Four blivit av.

Just denna utveckling har även resulterat i att marknadsvärdet på Premier League har ökat dramatiskt, produkten har blivit mer värdefull. Det kan ju låta som nonsens för den fotbollsintresserade, men det äger sin betydelse. Det nya TV-avtal som Premier League nu förhandlat fram, och som leder till betydligt högre intäkter för samtliga klubbar, är en direkt följd av detta.

:::

De som vill hitta nackdelar brukar kunna börja med ekonomi. Den konstgjorda klubbekonomi som Roman Abramovich skapade i Chelsea lyckades att på ett orealistiskt sätt driva upp såväl transfersummor som spelarlöner. Klubbar längre ned i ligan och seriesystemet har tvingats till allt högre kostnader och ett större ekonomiskt risktagande bara för att hålla sig kvar på samma nivå som förut.

Annons

Det går också att hitta negativa effekter på den lokala och inhemska talangutvecklingen. För att kunna hantera Chelseas köpstrategi med Abramovich som ägare så har många klubbar känt sig manade att tillämpa samma metod, och sträva efter den snabba lösningen snarare än den mer långsiktiga. Spelreglerna för framgång har förändrats. Det är en utveckling som inte minst varit negativ för det engelska landslaget.

Den tredje nackdelen utgörs inte av något sakförhållande, utan är utav en mer ideologisk karaktär. ”Mot den moderna fotbollen” är ett slagord nu för tiden, och den utveckling som framför allt kritiseras i och med detta är just en sådan utveckling mot utländskt kapitaldrivet ägande vars förtrupp utgjordes av ingen mindre än just Roman Abramovich.

:::

I det mindre perspektivet kan vi så klart fråga oss vad Roman Abramovich faktiskt har betytt för Chelsea. Det råder ingen tvekan om att Chelsea med Abramovich har blivit en engelsk storklubb, vilket de inte var dessförinnan även om det var en klubb med viss framgång även då. Vad som dock ofta glöms bort är att Roman Abramovich samtidigt räddade Chelsea tämligen bokstavligt från den skuldbesatta undergången. Så i just det avseendet är det ju fullt möjligt att betrakta Roman Abramovich som inget mindre än en räddande ängel.

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Ökad köpstyrka i Premier League

Peter Hyllman 2013-07-02 06:00

Vi befinner oss i början av juli, transferfönstret har precis öppnat, men redan är drygt 40 spelare redan köpta av klubbar i Premier League. Till ett totalbelopp om £170m. Mycket talar för att vi har en hektisk sommar framför oss, dels med flera klubbar som har nya managers, dels med nykomlingar och nyss uppflyttade klubbar som siktar på att etablera sig i Premier League.

Några av de värvningar som redan har gjorts får mig dock att höja lite på ögonbrynen. Southampton har valt att lägga hela £8,5m på Dejan Lovren till exempel. Det är en bra värvning, men det är också stora pengar på en enda spelare för Southampton. Norwich har betalat £9m för Ricky van Wolfswinkel och West Ham lägger £16m på Andy Carroll.

Mest uppseendeväckande är kanske nykomlingarna Cardiff, som redan har spenderat £8m på den förvisso talangfulle men också oprövade danske anfallaren Andreas Cornelius. Dessutom talas det om ytterligare investeringar i den klassen, och till och med att de på fullt allvar konkurrerar med en klubb som Man City om Oscar Cardozos namnteckning.

Annons

Förhållandevis små klubbar, med Premier League-mått mätt, väljer alltså att spendera tämligen stora summor på spelare, större än vad som tidigare normalt har varit fallet. Att toppklubbarna spenderar stort kan vi förvänta oss, det är något vi hunnit vänja oss vid. Men vad vi alltså ser är tendenser till ökade investeringar också underifrån, något som i så fall kan ha stor betydelse för Premier League som helhet.

Bakom detta ligger naturligtvis det omförhandlade TV-avtalet i Premier League som innebär rejäla intäktsökningar för klubbarna. Med rejält ökade framtida intäkter, samtidigt med höjda fallskärmsutbetalningar, så förändras den ekonomiska kalkylen för dessa klubbar som därmed blir mer benägna att spendera högre summor. Det blir dessutom ekonomiskt viktigare att med alla till buds stående medel hålla sig kvar i Premier League.

Annons

:::

Vinnarna på detta är naturligtvis Premier League. Sakta men säkert kommer ett ökat kapital att leda till en ökad kvalitet. Särskilt tillsammans med den genomförda akademireformen som möjliggör för de flesta Premier League-klubbar att rekrytera unga talanger nationellt.

Klubbar som Swansea, Southampton, West Ham, Norwich, Fulham med flera får helt nya möjligheter att rusta och förstärka sina klubbar. Det är just detta vi nu ser början av. Till och med Hull vågar sig på att vara tämligen aktiva på transfermarknaden, även om de inte går ut på särskilt djupt vatten.

Förlorarna, i någon mening, är klubbarna under Premier League, det vill säga klubbarna i The Football League. De förlorar på flera sätt. Dels ökar naturligtvis den resursmässiga klyftan mellan divisionerna, de större blir relativt sett ännu större. Dels leder de förstärkta fallskärmsutbetalningarna till att de klubbar som åker ur Premier League också har en allt större fördel i kampen om att ta sig upp igen.

Annons

Resurserna tricklar heller inte nedåt i någon större omfattning. Av de £170m som alltså redan har spenderats den här sommaren så har £130m av dem hamnat i utlandet. Och i och med att de engelska storklubbarna kan börja rekrytera akademispelare nationellt så kommer det finnas ännu mindre skäl för Premier League-klubbar att betala för spelare längre ned i systemet.

Jag tror det är en utveckling som är positiv sett till helheten som är engelsk fotboll. Men man bör samtidigt vara medveten om att även om helheten blir bättre, så drabbar det ändå olika delar av helheten.

:::

Transferkollen

Yaya Sanogo – Arsenal, fri. Jag betvivlar inte att Sanogo är en riktigt talangfull anfallare, men vi har sett den här typen av värvningar förut och det är inte vad doktorn beordrade. Och om det skulle visa sig vara den enda anfallare Arsenal värvar i sommar så förutser jag kravaller och hungerstrejker runt Emirates. Godkänd (++)

Annons

:::

Be Champions!!

Peter Hyllman

Senaste tweets

Arkiv

ANNONS
ANNONS