Det är ingen hemlighet att jag inte är någon stor supporter av silly season. Mängden rykten som cirkulerar, det ena ofta mer befängt än det andra, vore illa nog. Den fullständiga brist på realism, sunt förnuft och gammal hederlig källkritik med vilka dessa rykten återrapporteras gör illa värre.
Det som smärtar mest är att behöva bevittna den studie i självförnedring som silly season utgör på en hel yrkeskår. Professionella journalister tvingas sätta ihop artiklar, eller formulera rubriker, som de rimligtvis enligt all form av tanke om god tro innerst inne måste veta är antingen direkt felaktiga eller på annat vis otroliga.
Kanske är det bristen på konsekvens som gör mest ont i själen. När en tidning ena dagen smäller upp gigantiska rubriker om att en spelare är otroligt nära att skriva på för en klubb, och samma tidning bara dagen därefter smäller upp lika stora rubriker om att samma spelare är otroligt nära att skriva på för en helt annan klubb. På nätet för övrigt ofta med den första artikeln kvar att läsa.
Lite undrar man så klart hur samtalen går till på redaktionsledningnen. Det hade varit en intressant psykologisk studie hur de rättfärdigar detta för sig själva.
En annan sak som är väldigt lätt att störa sig på är hur silly season ger upphov till allehanda former av klichéer och löjliga begrepp. Man kan så klart tycka att ord bara är ord, men problemet, eller möjligheten om man så vill, med ord är att de formar verkligheten så som vi ser den. Några av dessa löjliga begrepp tänkte jag raljera om här och nu.
:::
“Nära att värva…”
Förmodligen den mest frekvent använda formuleringen i tabloidtidningarnas silly season-bevakning. Låt gå för att det någon gång då och då faktiskt kan stämma att en klubb är nära att värva en spelare, men sisådär nio gånger av tio är så alls inte fallet.
Det sköna i kråksången är så klart att det är både otydligt och inkonsekvent vad “nära” i det här fallet betyder. När man granskar vad som mer konkret ligger bakom beskrivningen av det hela som nära så finner man dock ofta att det sällan behöver ha kommit så värst mycket längre än att någon befattningsbehavare i klubben, i bästa fall, kanske någon gång tänkt tanken att det ju vore smutt att värva just den spelaren, men utan att faktiskt ha gjort något konkret åt det.
Inga förhandlingar, inga samtal, inga formella bud och ingen diskussion om avtalsvillkor. Med andra ord, inget konkret alls har över huvud taget hänt.
“Enligt spelarens agent…”
Som sagt, något av det mest upprörande med silly season är hur det uppmuntrar, psykologiskt nästan tvingar, människor att spela dumma.
I normala fall betraktar såväl media som supportrar agenter som tämligen lömska kreatur. Någon större trovärdighet tillmäter man dem i alla fall inte. Men så fort det blir silly season så återrapporterar media tämligen okritiskt allt som agenter planterar i deras väg och supportrar twittrar och tjattrar om sådant som agenter säger eller om sådant som andra säger att agenter säger.
Agenter ljuger. Eller, för att ställa det hela i lite bättre dager, agenter hittar på en alternativ verklighet i sina klienters, det vill säga spelarnas, intressen. Med andra ord, för att förbättra spelarens förhandlingsposition, och indirekt sina egna intäkter, så drar sig inte agenter för att hävda att än den ena och än den andra klubben är intresserad av aktuell spelare.
Det är inget att bråka om, det ligger i sakens natur. Det är bara lite onödigt att så många gör sig själva till redskap för lögnen.
“Klubbens krigskassa…”
Tusan vet vad det heter på svenska egentligen, men pratet om en klubbs “war chest” dras ofta fram under silly season (“Arsenal has a transfer war chest of more than £70m this summer…”), vilket avslöjar en fundamental brist på insikt i basic företagsekonomi.
Tanken är alltså att klubbens styrelse tämligen bokstavligen kommer med stor säck pengar till sin manager och/eller fotbollsdirektör och säger: Här, gå och handla! Exakt varifrån denna stora säck pengar kommer är oklart, troligtvis är det någon som slängt ett getöga på klubbens kassareserv i årsredovisningen och tagit det därifrån.
Men det är ju inte riktigt så det går till. Det finns inte specifika kronor och ören som är direkt avsatta till att handla spelare för. Naturligtvis finns där en budget. Men varje spelarköp analyseras enskilt utifrån det värde som klubben förväntas få för pengarna. Om en riktigt bra värvning är aktuell så kommer klubben att genomföra den oavsett om där finns en “krigskassa” eller ej. Att köpa och sälja spelare är inte något extraordinärt, utan ligger inom ramen för klubbens löpande verksamhet.
Det är snarare tvärtom. Att mer eller mindre öppet meddela att nu finns där en stor säck pengar vi kan handla för uppmuntrar bara till ett ineffektivt användande av pengarna. I värsta fall till ett närmast kommunalt tänkande om att spendera pengar för spenderandets skull så att man inte får mindre pengar i budgeten nästa år. Vetskapen hos motparten om en sådan stor säck pengar försämrar också det egna förhandlingsläget.
Jag kan tänka mig att bilden av en klubbs krigskassa har fått särskilt fäste på grund av Football Manager.
:::
Transferkollen
Gerard Deulofeu – Everton, lån. Mycket spännande värvning, men tyvärr för Everton bara ett lån. Borde kunna komplettera Evertons anfallsbesättning bra, men jag gissar att speltiden trots allt blir begränsad. Godkänd (++)
Jerome Thomas – Crystal Palace, fri. Okej värvning som sådan, ett försök att ersätta den flyktade Wilfried Zaha kan tänkas. Det är en god ambition, men Thomas har inte alls den mångsidighet och flair som Zaha besitter, och kommer inte kunna ge Crystal Palace samma offensiva spetskompetens. Godkänd (++)
Joel Robles – Everton, okänt. Nu är jag kanske lite elak, men det börjar bli befogat när Roberto Martinez ger sig på att importera halva Wigan till Goodison Park. Köpet av Robles känns tämligen överflödigt för en klubb som redan har Tim Howard som ordinarie målvakt och en alls inte oäven Jan Mucha som backup. Underkänd (+)
:::
Be Champions!!