The Guardian håller för tillfället igång en debattartikel på temat om det är rätt eller fel att tvinga klubbarna i Premier League att lyfta fram och spela engelska spelare. I skrivande stund, och jag skulle tro att det är andelar som på ett ungefär kommer att hålla i sig, så anser två tredjedelar av alla svarande att det är ett bra förslag.
Bakgrunden till diskussionen är statistik som The Guardian har tagit fram tillsammans med Opta som visar att andelen engelska spelare i Premier League är betydligt lägre än i de fyra övriga stora europeiska ligorna. En tendens som ökar något, men inte särskilt mycket, om man väljer att bara titta på de fyra toppklubbarna i varje liga.
Att frågan diskuteras beror naturligtvis på det engelska landslagets undermåliga prestationer.
The Guardian gör också en poäng av att alla engelska spelare i Premier League inte heller får särskilt mycket speltid. Men ser vi på deras egen statistik så märker vi att Premier League är ungefär lika bra som eller bättre än de andra ligorna i detta avseende. Ser vi till de fyra toppklubbarna så är Premier League best in class. Engelska spelare spelar i genomsnitt flest matcher per säsong.
Det är ändå en motiverad fråga som The Guardian ställer: Bör klubbarna i Premier League tvingas att spela engelska spelare, eller åtminstone tvingas inkludera dem i sina spelartrupper?
:::
Det finns ett ”osynliga handen”-argument som ungefär skulle kunna formuleras som att om bara de unga engelska spelarna är bra nog, så kommer de också få spela. Det är ett frestande argument men samtidigt något godtroget. Bland andra Gary Neville, som säger sig ha ansett detta förut, belyser att klubbarnas jakt på snabb framgång i dagens fotboll gör dem ovilliga att ge unga spelare den tid och plats de behöver för att utvecklas.
Att där finns en incitamentsstruktur inom engelsk fotboll, möjliggjord av kapitalstarka klubbar med tillgång till relativt billig ”arbetskraft” från andra länder, som försvårar för unga engelska spelare är tämligen tydligt. I genomsnitt finns 10 engelska spelare i en Premier League-trupp, vilket betyder att 60% av spelarna i ligan är utländska. En siffra som ökar om vi betänker att flera av de engelska spelarna är yngre än 21 år och alltså inte behöver räknas med i de formella spelartrupperna.
Frågan är emellertid om lösningen verkligen är att börja tvinga klubbarna i Premier League att börja spela engelska spelare. Det vill säga, för att kalla det vid dess rätta namn, att börja kvotera engelska spelare. Jag är inte principiellt emot kvotering i alla lägen, den kan ha sina poänger, men man bör vara säker på att det är en lösning på rätt problem.
Statistiken fokuserar på engelska spelare. Naturligtvis eftersom skälet till statistiken är det engelska landslaget. Men slutsatserna skuldbelägger felaktigt de engelska klubbarna i och med att de inte tar hänsyn till hur den brittiska fotbollen rent faktiskt är organiserad, där irländska, nordirländska, skotska och walesiska spelare är helt integrerade med engelska spelarna i klubbarnas akademier. Det hjälper förvisso inte det engelska landslaget, men räkna in dessa spelare och statistiken ser helt plötsligt betydligt bättre ut för Premier League.
Varför ska Premier League få tillgodoräkna sig flera länder kanske man då undrar? Jag menar att man lika gärna kan vända på det. Nationsgränser är tämligen arbiträra, särskilt inom ett gammalt politiskt imperium, och de förändras över tid. Föreställ er att Sverige istället tävlat som Svealand, Götaland och Norrland. Att Spanien istället varit uppdelade i Katalonien, Baskien och Andalucien. USA hade knappast varit en idrottslig stormakt på samma sätt om de tävlat 50 delstater var för sig. Nastrovje Sovjetunionen.
Man kan naturligtvis och med goda skäl tycka att brittisk fotboll får skylla sig själva för att de valt att splittra sig, men att den är splittrad internt är relevant för att förstå problematiken.
:::
Bakom problemet ligger också andra organisatoriska aspekter. Ett skäl att länder som Spanien, Frankrike och Tyskland ligger långt fram är att unga spelare där kan samlas på nationell nivå, antingen i nationella centra som i till exempel Frankrike eller som i Spanien i de största klubbarna. De bästa spelarna samlas på ett eller ett fåtal ställen, något som skapar kvalitet, konkurrens och en så kallad kritisk massa.
Detta har inte varit möjligt inom engelsk fotboll på länge. Det görs ofta jämförelser med 1990-talet och den relativa mängd engelska spelare som då fanns att tillgå. Många lyfter fram Man Utds 1992-generation som något ur en svunnen tid. Men saken är den att den generationen var bara möjlig för att det då var tillåtet för engelska klubbar att rekrytera unga spelare över hela landet, precis som är tillåtet i till exempel Spanien och Tyskland. Den möjligheten har inte funnits i England under de senaste 15 åren.
Detta har nu förändrats i och med införandet av Elite Player Performance Plan för något år sedan. Reformen innebär att Englands främsta klubbakademier ges rättigheten att rekrytera spelare över hela landet igen. Den effekten kommer inte att utgöra hela skillnaden, men ändå en betydande del därav. Så innan alltför drakoniska tvångsinsatser sätts in mot engelska klubbar så kan det vara värt att vänta ut effekterna av redan gjorda reformer.
:::
Vad som också skulle vara en god idé är om den engelska landslagsledningen självt slutade stirra sig så väldigt blinda på de engelska toppklubbarna. Visst, där finns med några undantag de absolut bästa spelarna, men det kan kanske också vara en idé att som kriterium för att bli uttagen till landslaget även högre värdera faktisk speltid och betydelse för det egna laget.
En intuitiv sanning: En ”sämre” spelare som spelar framgångsrikt regelbundet i ett något mindre lag är troligtvis en mer effektiv spelare än den ”bättre” spelaren som får begränsat med speltid i en av toppklubbarna.
Kanske vore det för Roy Hodgson och det engelska landslaget bättre att istället för att exempelvis ta ut Danny Welbeck, som spelar sporadiskt i Man Utd och inte precis öser in mål under säsongen, ta ut Rickie Lambert som är i högform och spottar in mål för Southampton som gör en bra säsong. Det ska inte ses som någon kritik mot Danny Welbeck i sig, utan mer en kritik mot ett tänkande som är i huvudsak toppklubbsorienterat.
Med andra ord, argumentet att det finns så få spelare i Premier League att välja på för en engelsk förbundskapten, är tämligen uppbundet till detta perspektiv att spelarna måste komma från vissa klubbar. Skulle man vidga sitt perspektiv så skulle man förmodligen också se fler spelare som inte bara är tillgängliga utan också håller måttet.
Att sätta faktiskt speltid som ett kriterium om inte hugget i sten så i alla fall som en vägledning, skulle kanske också ha den fördelen att fler unga engelska spelare skulle tänka sig lite mer för i sina klubbval, och inte gå till någon av de engelska toppklubbarna utan en rimlig förväntan om mycket speltid. Detta i sig skulle också Premier League som helhet vinna på, då toppklubbarna inte ges riktigt samma möjlighet att samla spelare på hög. I alla fall inte engelska spelare.
Det skulle tvinga även klubbarna att tänka till lite mer.
:::
Be Champions!!