Jag tycker egentligen den engelska originaltiteln är bättre. ”The Dirty Dozen”, det vill säga tolv män som på ett eller annat sätt är kriminella, som spelar fult eller som på något annat sätt visar fingret åt allmän samhällsmoral. Det är en klassisk krigsmatinéfilm från 1960-talet där en amerikansk major ska samla ihop tolv män till ett ”omöjligt uppdrag” under andra världskriget.
Filmen samlar ihop det hårdaste och tuffaste som fanns inom filmvärlden under 1960-talet. Vi talar Lee Marvin, Ernest Borgnine, Charles Bronson, Donald Sutherland och Telly Savalas med flera. I och med att det är Hollywood så räknar man så klart med att det ska visa sig att de tolv männen egentligen har hjärtan av guld, men det ska visa sig inte helt och hållet stämma.
Tankehoppet är inte så väldigt långt. Det vill säga om vi istället för en amerikansk major väljer att placera en engelsk manager i huvudrollen, och uppdrar åt denne att välja ut tolv fördömda spelare i ett och samma lag, hur skulle i så fall ett sådant lag se ut? Det vill säga spelare som begått brott av ett eller annat slag eller på annat vis betett sig i strid med allmän moral.
Och för enkelhetens skull låter vi väl den tolfte mannen vara just managern ifråga.
:::
David De Gea. Jag är lite sugen på Bruce Grobbelaar som målvakt, men såvitt jag vet så anklagades han bara för att ha spelat på egna matcher, det var aldrig något som bevisades. Då tvingas jag leta småfisk och då fastnar jag först för De Gea som 2011 haffades på en Tesco-butik för att ha snattat en donut likt den värste Gomer Pyle.
Micah Richards. På högerbacken placerar vi Richards som vid upprepade tillfällen har åkt fast för fortkörning och felaktiga parkeringar, men som struntat i att betala böterna för sina förseelser. Nu har han fått körkortet indraget och tvingas lifta till jobbet. Kanske är det läge att Man City höjer stackarens lön.
Jonathan Woodgate. Woodgate var en av sin generations mest lovande mittbackar men kanske började det gå snett för honom redan 2000. Han ställdes då inför rätta tillsammans med Lee Bowyer för att grovt ha misshandlat en utländsk student. Bowyer friades men Woodgate fälldes och dömdes till 100 timmars samhällstjänst och av FA till avstängning från allt landslagsspel.
John Terry. På den andra mittbacksplatsen tar vi in allas vår kapten, ledare och legend som varit inblandad i en uppsjö av oklarheter och tveksamheter. Att profitera på sin kaptensroll i det engelska landslaget är en sak. En rejäl avstängning för rasistiska tillmälen mot Anton Ferdinand är betydligt grövre, och att ha en affär med en lagkompis fru är inte heller särskilt begåvat.
Ashley Cole. Vår vänsterback vinner förmodligen inga sympatipoäng. Kroniskt otrogen mot sin stackars fru Cheryl under deras fyra år långa äktenskap. Åkte fast för att ha kört ungefär 160 kilometer i timmen i ett bostadsområde där det var tillåtet att åka i 80 kilometer i timmen. Han valde då det särskilt i England synnerligen olämpliga försvaret att han försökte fly från paparazzis. Kronan på verket är hans improviserade PEK-övningar meddelst luftgevär på intet ont anande praktikanter.
Joey Barton. Ingen tvekan här, det första namnet i elvan. En riktig mångsysslare som gjort nästan allt som går att tänka. Fortkörning, misshandel, rattfylleri, upprepade kränkningar av diverse tjänstemän och så vidare och så vidare. Frågan är dock om inte hans mer sentida filosoferande över twitter i sig utgör det största brottet mot mänskligheten, eller i alla fall mot god smak.
Lee Cattermole. Här är det mycket frestande att istället ta ut Steven Gerrard som tydligen går igång på att knocka DJ:s som inte spelar Phil Collins. Men i fråga om mer eller mindre omotiverade bråk och slagsmål på pubar och nattklubbar så petar Cattermole honom. Så till den milda grad att PubWatch har tagit honom under herrens tukt och förmaning.
Jermaine Pennant. Vår högeryttermittfältare har under lång tid visat upp ett kroniskt problem med alkohol och andra droger. Han har suttit i fängelse för rattfylleri och han har blivit arresterad för det otaliga gånger. Pennant har dessutom tagit sina problem med sig in på fotbollsplanen, där det har uppdagats att han vid ett flertal tillfällen spelat samtidigt som han har varit drogpåverkad.
Ryan Giggs. I de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna. Mycket av det som upprör med Giggs är den helyllebild som så länge målats upp av honom. Kanske känner man sig lite sviken. Att bedra sin fru är förvisso en sak, men att bedra sin fru med sin brors fru är att gå mycket långt över gränsen för det allmänt anständiga. Sådant går icke an.
Luis Suarez. Jag funderade en släng på Andy Carroll som trots allt slagit käken ur led på lagkamraten Steven Taylor, men jag fastnar trots allt för Suarez som har avancerat upp till ohotad tätposition i mitt alldeles egna wanker race. Att bita en motståndare är obegripligt nog i sig, när det sker mer än en gång så börjar man undra hur allt är fatt. Rasistiska tillmälen till motståndare och det sätt han valt att hantera hela den situtationen är i sig själv tillräckligt.
Marlon King. Lagets mest uppenbara motsvarighet till Telly Savalas. Galen kort och gott. Han har totalt tillbringat 18 månader i fängelse. Förbrytelserna är otaliga. Han har skallat lagkamraten Dean Windass. Han har stulit en bil. Han har åkt fast för fortkörning, rattfylleri och för att ha slagit en kvinna i ansiktet med knytnäven.
:::
Manager: George Graham. Harry Redknapp med sina skattetvister med mera var med ända fram till slutintervjun, men valet föll till sist på Graham som tvingades avgå från Arsenal i vanära efter att det uppdagats att han tagit emot olovliga betalningar i samband med spelarköp.
:::
Transferkollen
Leroy Fer – Norwich, £4,5m. Norwich fortsätter satsa och de satsar offensivt och ambitiöst. Fer är en oerhört driven och kapabel central mittfältare som kan styra spelet från djupt ned i planen. Just precis en typ av spelare som Norwich behöver, och om Fer visar prov på nödvändig disciplin så kan han bli en av ligans stora spelare. Med beröm godkänd (++++)
:::
Be Champions!!