Det har diskuterats flitigt under de senaste åren. Och den senaste veckan, med The Guardians och Optas nyfunna statistik, så har problemen för det engelska landslaget med att så relativt få engelska spelare får chansen i Premier League debatterats ingående. Nu senast är det Michael Owen som beskrivit bristen på unga engelsmän som ett problem för engelsk landslagsfotboll.
Den senaste diskussionen har huvudsakligen betraktat problemet som ett klubbproblem. Det vill säga, man ser det som klubbarnas ansvar att de inte satsar tillräckligt mycket på engelska fotbollsspelare. Detta i sådan utsträckning att den retoriska frågan som ställdes var om engelsk klubbar skulle tvingas att spela en viss andel engelska spelare.
Men är inte det här med bristen på speltid för engelska spelare inte så mycket ett klubbproblem som det är ett kulturproblem inom engelsk fotboll? Kärnan i detta problem är troligtvis att brittiska spelare i så liten utsträckning ens överväger att söka sig utomlands för att spela professionell fotboll. Därmed så är det de själva som grovt begränsar antalet för dem tillgängliga klubbar.
Att de bästa brittiska spelarna i hög utsträckning stannar kvar i Premier League är inte så anmärkningsvärt. Det är en strålande liga, lönerna är höga och det är deras hemvist. Mer märkligt är att spelarna på nivåerna därunder inte i större utsträckning tittar utåt, på samma sätt som deras motsvarigheter i andra länder gör.
Det skulle finnas ett stort värde för engelsk fotboll att i större utsträckning uppmuntra fler spelare att flytta utomlands. Bara utbildningsvärdet för den enskilde spelaren vore enormt, men också repatrieringen av dessa spelare till engelsk fotboll skulle öka den kollektiva kompetensen. Spelarna kan välja mellan flera klubbar i flera ligor, och landslaget kan välja mellan fler spelare.
Så länge en lovande brittisk spelare nöjer sig med att spela i till exempel The Championship istället för att pröva sina vingar i förslagsvis Ligue 1 eller Eredivisie så kommer engelsk fotboll få det svårt att maximera sin fulla potential. Engelsk fotboll har vunnit mångfalt på utländska spelare och managers som kommit till England, men skulle vinna ännu mer om inhemska spelare och managers också begav sig utomlands.
Sett i ett större perspektiv är det kanske alltså viktigare och mer effektivt att engelska och brittiska spelare internationaliseras, än att man börjar införa regleringar för att så att säga nationalisera de engelska klubbarna.
Några brittiska spelare har trots allt prövat lyckan utomlands, och några har dessutom lyckats väldigt väl. Mest vanligt var det kanske i samband med att de engelska klubbarna var utestängda från europeiskt cupspel som en konsekvens av Heyselkatastrofen. Nedan rangordnar jag de fem brittiska spelare som jag menar har varit mest framgångsrika utomlands.
:::
(5) David Beckham – Real Madrid, 2003-2007 & LA Galaxy, 2007-2012
Många menar, förmodligen helt korrekt, att David Beckhams allra främsta tid ägde rum i Man Utd. Därmed underskattas ofta hans prestationer sedan han lämnade klubben och engelsk klubbfotboll. Beckham värvades som en galactico men hade otur att komma till Real Madrid just precis när detta skrytprojekt övergått från storslagen vision till storhetsvansinne. Trots uteblivna titlar så var Beckham en spelare som alltid respekterades för sin arbetsinsats, och hans bidrag när Real Madrid till sist under hans sista säsong i klubben vann La Liga var på flera sätt avgörande. Många betraktar hans flytt till USA och LA Galaxy som i huvudsak kommersiellt, men faktum kvarstår att han också sportsligt hjälpte laget till två MLS-titlar.
(4) Steve McManaman – Real Madrid, 1999-2003
McManaman var en av Liverpools absoluta frontfigurer under 1990-talet, en av symbolerna för klubbens hopp om en snar återkomst till toppen. När han kände att hans tid i klubben hade gått i stå så fattade han ett lika ovanligt som modigt beslut, att flytta till Spanien och Real Madrid. McManaman kommer kanske aldrig kommas ihåg som någon av den klubbens största spelare, men med två La Liga-titlar och två vinster i Champions League så är han rent meritmässigt den mest meriterade engelska exporten av dem alla. Hans bidrag till Real Madrids vinst i Champions League-finalen 2000 var också stort, han utsågs till matchens spelare, och gjorde mål, när Real Madrid besegrade Valencia med 3-0.
(3) Gary Lineker – Barcelona, 1986-1989
Lineker hade gjort ett antal bra säsonger för först Leicester och därefter Everton innan han gjorde succé i VM-slutspelet 1986 där han vann skytteligan med sex gjorda mål. Han värvades direkt efter VM till Barcelona och lyckades omedelbart anpassa sig till spelet i den spanska ligan. Laget vann inga titlar under hans debutsäsong i klubben, men för egen del lyckades han leverera 21 mål, och inte minst ett helt matchavgörande hattrick när Barcelona besegrade Real Madrid i El Clasico. Någon ligatitel skulle det aldrig bli för Lineker i La Liga, men han var en viktig spelare för Barcelona när de 1988 vann spanska cupen och ett år därefter också Cupvinnarcupen.
(2) John Charles – Juventus, 1957-1962
Charles målfacit i Leeds, hans första klubb, var magiskt med 150 mål på mindre än 300 matcher. När Juventus värvade honom 1957 så flög också transferrekordet för en brittisk spelare all världens väg. Han hade höga förväntningar på sig i ett Juventus som inte hade vunnit Serie A på länge, och han gjorde ingen besviken. Redan i sin debut svarade han för ett avgörande mål och under sin debutsäsong vann han skytteligan med 28 mål samtidigt som Juventus återtog ligatiteln. Under de fem år som Charles tillbringade i Juventus skulle han sammanlagt vinna tre ligatitlar och två italienska cuptitlar. Och med 93 mål på 150 matcher för Juventus så var Il Gigante Buono en otroligt viktig spelare för Turinklubben.
(1) Chris Waddle – Olympique de Marseille, 1989-1992
Det brukar sägas att fransmän gillar en särskild form av arrogans, och kanske är det därför som Waddle är så omåttligt populär i Marseille. Men det går heller inte att bortse från hans fotbollsmässiga prestationer. Han hade en tuff start men i och med att han en bit in på sin debutsäsong i klubben avgjorde det intensiva rivalmötet med PSG så var fansen på hans sida och då visade sig Waddle från sin allra bästa sida. Det var en god belöning för honom i och med att han fattade ett modigt beslut att en kort tid innan ett VM-slutspel lämna engelsk fotboll för att få möjligheten att spela europeisk cupfotboll. Det belönades alltså med tre raka ligatitlar, och han var en förlorad straffläggning mot Röda Stjärnan ifrån att även vinna en Europacuptitel, ett år efter tårarna i Turin.
:::
Vad som är tråkigt och kanske också lite symptomatiskt för själva problemet är att dessa spelare, tillsammans med flera andra brittiska spelare som provat på spel utomlands, erhåller väldigt liten status och prestige inom engelsk fotboll för sina bedrifter. I bästa fall kan man säga att de betraktas som rolig kuriosa snarare än något mer substantiellt.
Hela maskineriet kring David Beckham garanterar att han aldrig kommer att värderas enbart för sin fotbollsförmåga. Men få om någon betraktar Steve McManamans två Champions League-titlar som lika värdefulla, för honom personligen, som om han vunnit dem med en engelsk klubb. Gary Lineker koms främst ihåg för sina prestationer i England och landslaget.
Om Chris Waddle hade vunnit tre raka ligatitlar i Premier League, eller gamla Division One, så hade han varit en av engelsk fotbolls legendariska gestalter. Nu gjorde han det i Frankrike, och knappt någon höjer ett ögonbryn. Han är absolut en respekterad före detta spelare, men någon legendstatus lyckades han aldrig uppnå.
Prestige och status är viktigt för alla spelare, det driver dem mer än något annat. Svårigheten för brittiska spelare att uppnå prestige och status genom spel i utlandet, från alla delar utav det engelska fotbollsetablissemanget, gör dem tvivelsutan mindre benägna att söka sig utomlands. Här har FA en viktig uppgift att jobba med om de på lång sikt vill förstärka engelsk fotboll.
:::
Transferkollen
Emanuele Giaccherini – Sunderland, £6,5m. Paolo Di Canio håller på att göra om mer eller mindre hela Sunderlands offensiv. Giaccherini är ett väldigt bra köp av Sunderland, italienaren har landslagsmeriter och två raka ligatitlar med Juventus. Han kan spela på kanten och centralt. En typ av spelare som Sunderland inte ens tänkte på förut. Med beröm godkänd (++++)
:::
Be Champions!!