Det är mitten av juli, så det är för tidigt att börja dra några alltför förhastade slutsatser. Men facit så här långt, om vi ser till Premier Leagues tre nykomlingar, är att Cardiff har spenderat mer på transfermarknaden än både Crystal Palace och Hull, men samtidigt hittills bara värvat en enda spelare jämfört med Crystal Palaces tre spelare och Hulls sex tillskott.
Det brukar sägas att en av de största fördelarna med automatisk uppflyttning är att klubben har extra tid på sig att agera på spelarmarknaden. Om det faktiskt är någon meningsfull fördel vet jag inte, men vi kan i alla fall lugnt säga att det i så fall inte är någon fördel som Cardiff valt att utnyttja.
I den bästa av världar, som Candide hade uttryckt det, så hade Malky Mackay, Cardiffs manager, haft tillgång till samtliga sina nya spelare under det veckolånga försäsongsläger som laget ägnar sig åt i Schweiz. Men så är inte fallet, och därmed tvingas Mackay under den månad som återstår innan säsongsstart att odla sin trädgård under viss tidspress.
Situationen hade förmodligen sett bättre ut för Cardiff om de inte hade misslyckats med två stora profilvärvningar. Victor Wanyama valde Southampton före Cardiff, och Tom Ince valde av skäl som vi ännu inte riktigt förstår att nobba Cardiff och stanna kvar i Blackpool. Möjligen i vetskapen eller i alla fall förhoppningen om intresse från en ännu större klubb.
:::
Cardiff har satsat högt så här långt. Att satsa högt medför däremot också en högre risk för misslyckande.
Hull och Crystal Palace har valt en mer anonym strategi. De har för relativt lite pengar tagit in ett antal nya spelare, och har använt sitt nätverk och sina kunskaper från The Championship för att förstärka sina respektive lag inför säsongen i Premier League.
De har med andra ord valt tämligen små steg framåt, vilket så här långt har rönt dem större framgång än Cardiff.
Det är lite anmärkningsvärt eftersom en sak som Malky Mackay bidrog med när han kom till Cardiff för två år sedan var att hålla klubbens transferarbete lite mer under radarn än vad som tidigare varit fallet. Något som bäddade för viss framgång.
Men att värva en anfallare för ett nytt klubbrekord som första åtgärd är så klart raka motsatsen till att hålla en låg profil. Dels höjer det fansens förväntningar, vilka så klart inte blev mindre av att namn som Victor Wanyama, Javier Saviola och Dirk Kuyt nämndes i samband med klubben.
Dels gör det så klart övriga klubbar medvetna om att Cardiff har pengar och är villiga att betala dyrt för spelare, vilket köpet av Andreas Cornelius och buden på Wanyama och Tom Ince visar, vilket kan försvåra och komplicera förhandlingarna.
:::
Kanske är det ett utslag av att Cardiff spelar i Premier League nu och att klubbens framträdande malaysiska ägare är måna om att genom sina värvningar hålla en hög profil likaväl som att stärka laget. Lätt hänt när ägarnas motiv för att äga klubben är i huvudsak varumärkesrelaterade.
Icke desto mindre vore det troligtvis en klok idé för Cardiff att under månaden som återstår till säsongsstart genomföra de ”små värvningarna” först, det vill säga fylla på underifrån. Låt Malky Mackay och hans team göra det som de kan göra bäst, och förstärk lagets grund. Avvakta med de mer profilstarka buden till dess att detta är gjort, eller arbeta i alla fall med två parallella spår.
Det är lätt för en nykomling i Premier League att inledningsvis så att säga gapa över för mycket. Att i någon mening göra det för svårt för sig själva. Det kan alltså finnas ett värde för Cardiff i att följa det spår som Hull och Crystal Palace nu har arbetat upp.
Om inte annat så för att både Steve Bruce och Ian Holloway har erfarenhet av Premier League. Något som Cardiff och Malky Mackay helt och hållet saknar.
:::
Och på tal om mycket snack och lite hockey på transfermarknaden. Dags för både Arsenal och Man Utd att släppa sargen och komma in i matchen.
:::
Be Champions!!