Allting är inte som vanligt i Man Utd. Ett helt nytt managementteam prövar för tillfället sina fötters stadighet i en ny, och betydligt större, klubb. Samtidigt, vilket många kanske glömmer bort, så har Man Utd också gjort ett skifte på VD-posten, där David Gill lämnat till förmån för Ed Woodward. Mycket osäkerhet på en och samma gång, tillsammans med två helt nya personer, gör att kommunikationsproblem blir en tydlig risk.
Sommaren har också präglats av en och annan faux pas. Något annat är nog inte att räkna med, särskilt inte som varje rörelse granskas med en närmast unik intensitet. Det är få managers hela intervjuer som skrivs ut ord för ord i tidningarna i sin helhet, men detta var för någon dag sedan fallet för David Moyes. Pressen är hård. Det finns samtidigt ett par gemensamma drag i de potentiella misstag som har gjorts.
För enkelhetens skull kan man säga att David Moyes arbetar med två stora uppgifter den här sommaren. Dels att på bästa möjliga sätt för klubben lösa den situation som har uppstått med Wayne Rooney. Dels att på ett konstruktivt och trovärdigt sätt hitta sätt att förstärka spelartruppen, och så att säga sätta sitt bomärke på laget. I någon mening kan man säga att båda dessa uppgifter har komplicerats av en benägenhet att helt enkelt prata för mycket.
Relationen till Wayne Rooney blev inte bättre efter att David Moyes varit allt för öppenhjärtig med hur han såg på Rooneys plats i laget. Han måste räkna med att hans kommentarer rapporteras selektivt, och i sin tur används av agenter och andra i deras egna syften. Bättre att hålla tand för tunga och inte ge motparten ammunition att skjuta med. Detsamma gäller Man Utds intresse för Cesc Fabregas, där Moyes är märkligt öppen med hela affärens förlopp.
Att prata för mycket är många gånger ett tecken på osäkerhet. En person som är osäker på sin uppgift lurar sig själv att tro att om han pratar på så framstår det mer som om han har situationen under kontroll, när det i själva verket är precis tvärtom. Dessutom är det något som är lätt genomskådat. Intrycket är att David Moyes hittills under sommaren har snubblat på sina egna nerver.
:::
Två strikes hittills alltså för David Moyes. Situationen med Wayne Rooney hade kunnat vara löst nu, men framstår i nuläget som mer komplicerad än innan sommaren inleddes. Det officiella budgiveriet på först Thiago Alcantara och Cesc Fabregas ökar också förväntningarna, och tvingar Moyes att få in ett eller ett par större namn för att inte hans första sommarfönster i klubben ska ses som om inte misslyckat, så i alla fall en besvikelse.
Man kan fråga sig vad syftet egentligen är att göra så offentligt att Man Utd lägger bud på Cesc Fabregas.
En sak förtjänar att klarläggas. Man Utd lägger självfallet inte bud på en spelare, definitivt inte två bud, utan att veta att det från åtminstone en av de två andra parterna i dealen, klubben eller spelaren, finns åtminstone ett intresse. Så antingen Barcelona eller Cesc Fabregas, eller båda två, har lämnat en öppning, vilket betyder att affären också är en möjlighet.
Idén att Man Utd skulle buda på Fabregas för att på något vis sätta press på Arsenal, och därigenom försvåra för dem att värva Wayne Rooney, är långsökt, för att uttrycka det mycket milt. Man Utd behöver för det första inte ta till sådana medel för att förhindra en affär. Det finns för det andra större problem för Arsenal med att försöka värva Wayne Rooney, konkurrerande klubbar och deras egna lönepolicy inte minst bland dem.
Sanningen är snarare att Arsenal alls inte har något med att göra med ett eventuellt bud från Man Utd på Cesc Fabregas. Någon möjlighet att stoppa affären, om Barcelona vill sälja och Fabregas vill till Man Utd, har de hur som helst inte.
Det ligger betydligt närmare till hands att tro att Man Utds syfte med att offentliggöra sin budgivning på Cesc Fabregas består i att visa sig på styva linan på transfermarknaden. Ett försök att visa en kanske tvivlande omgivning att Man Utd är med i jakten på de stora spelarnamnen. Det hade Man Utd knappast känt något behov av att göra förut, men då fanns det å andra sidan inga skäl över huvud taget att betvivla Man Utds eller dess managers credentials.
Baksidan av det där myntet är naturligtvis att det medför förväntningar på att vissa namn faktiskt också kommer till klubben. Och med sådana förväntningar följer också en ökad risk för att spelare köps bara för att de ska köpas, inte för att de nödvändigtvis är det bästa alternativet för klubben.
Möjligen kan man tänka sig att Man Utd samtidigt försöker dra nytta av den oklara ledningssituation som för tillfället råder i Barcelona, i och med att Tito Vilanova, en av Fabregas främsta förespråkare, nu lämnat klubben. Det kan bidra till att Fabregas tvekar över sin roll i klubben, och att offentliggöra sitt bud kan Man Utd hoppas på att skynda på processen och tvinga fram ett beslut.
Det kan så klart vara en red herring. Det vill säga, Man Utd jagar någon annan spelare och pratar om bud på Cesc Fabregas för att dölja det. Men det känns samtidigt som overkill att göra just Barcelona och Fabregas till lockbetet. Dessutom onödigt, Man Utd behöver generellt sett inte ägna sig åt sådana tricks och påhitt.
:::
En sak är klar. David Moyes har på sätt och vis försatt sig i en situation under det här sommarfönstret där han har två strikes, och nu löper risken att göra en tredje strike. Och kan man sin baseball så förstår man att det inte är någon positiv analogi.
Hög svansföring leder till höga förväntningar. Och höga förväntningar gör det svårt att i slutänden göra någon nöjd, försåvitt man inte lyckas få maximal utdelning. Den typen av höga förväntningar riskerar också leda till att Moyes är blind för de unga spelare som han i stor utsträckning redan har framför näsan, och som nu imponerar på Man Utds sommarturné.
David Moyes har haft jobbet i tre veckor. Det är tre veckor kvar fram till säsongsstart. Hans kommande tre veckor måste skötas bättre än hans första tre veckor. Annars kommer han att ha gjort uppdraget svårare för sig än vad som var nödvändigt.
:::
Be Champions!!