Luis Suarez fortsätter stå bakom den transfersaga under sommaren som producerar flest överraskningar, svängningar och plottwister. Det är för tillfället huvudsakligen Liverpool och Arsenal som stångas om den uruguayanske anfallaren genom bud, motbud och obud.
Många ser, med rätta, transfersagan om Luis Suarez mellan Liverpool och Arsenal som en styrkemätning för Liverpool. Skulle de tappa Suarez, och särskilt då om de tappar honom till just Arsenal, så visar det att Liverpool helt har förlorat sin attraktivitet som storklubb.
Liverpool har dragit fram det tunga artilleriet. Utöver att nämna summor väl över £50m som intressanta för Suarez, så hänvisar de öppet till det stöd som klubben gett Suarez under dennes tid i England. Bulvaner som John Aldridge drar sig inte för att använda betydligt hårdare ord än så.
Men, och det är här som en stor del av storyn går förlorad, vad som ofta förbises är att det hela på precis samma om än omvänt sätt är en styrkemätning för Arsenal. Om de skulle misslyckas med att värva Suarez, eller en spelare av motsvarande kaliber, trots att de öppet signalerat att de planerar göra så, så visar det att Arsenal i sin tur överskattat sin egen attraktivitet.
Det är med andra ord ett högt spel som Arsenal nu har gett sig in i. Liverpool har förvisso föga att vinna på den här transfersagan, de kan i bästa fall hoppas på någon form av remi. Arsenal emellertid har desto mer att förlora i termer av trovärdighet.
:::
Det är självklart orden från Ivan Gazidis, Arsenals VD, som har dragit in Arsenal i det här spelet. Det vill säga det självsäkra uttalandet om att Arsenal nu inte längre är finansiellt bakbundna, att de kan konkurrera med de största klubbarna om världens bästa spelare, och att där finns många tiotals miljoner pund att spendera på nya spelare.
Två huvudsakliga sätt att tolka och förstå dessa ord, och syftet med dem, har alltsedan dess förekommit i diskussionen. Det finns å ena sidan de som förstår dem helt och hållet bokstavligt, i huvudsak så klart idealister och de som sympatiserar med Arsenal, men också andra så klart.
Å andra sidan finns de som förstår dem enbart som stora ord ägnade åt att pumpa upp sig själva och som opium åt folket, cynikerna som drar åt det här hållet pekar så klart på att Gazidis har tagit sådana här ord i sin mun förut utan att de följts upp i handling.
:::
Där finns emellertid också ett tredje sätt att förstå orden, nämligen som ett internt maktspel i Arsenal där styrelsen tydligt vill signalera att de ger Arsene Wenger alla nödvändiga förutsättningar att agera kraftfullt på marknaden, och som ett sätt att utöva påtryckning på Wenger att faktiskt agera.
När kritiken mot Arsenal för klubbens kraftlösa ageranden under senare år varit som värst så har den i huvudsak varit riktad mot klubbens ägare och styrelse. Arsene Wenger själv, med ett långt förflutet i klubben, har inte varit immun mot kritik men ändå i mångt och mycket skyddad från det värsta av den.
Det är trots detta inte någon självklar fråga vad som egentligen legat bakom Arsenals kraftlösa agerande. Styrelsens finansiella snålhet eller Arsene Wengers ideologiska principfasthet. Eller möjligen både och i en form av symbiotisk samverkan.
En central beståndsdel i Wengers ideologiska principer har varit idén om en socialistisk lönemodell och om att inte betala inflaterade summor för fotbollsspelare. För bara något halvår sedan avfärdade Wenger helt idén om att någonsin betala någon spelare £200,000 i veckan.
Frågan för Arsenal i det här läget är alltså: Hur villig är Arsene Wenger egentligen att överge de ideologiska principer runt vilka han har format en hel fotbollsklubb?
:::
Arsenals misslyckande med att värva Gonzalo Higuaín kan tyda på att denna vilja inte är överdrivet stor. Allt vad vi tror oss veta om Arsene Wenger som person tyder också på att han är trogen sina principer. Om dessa tecken visar sig pålitliga så ska vi inte vara säkra på att Arsenal värvar någon ”toppvärvning” den här sommaren.
Kritiken mot Arsene Wenger att han aldrig spenderar pengar är felaktig och missvisande. Han har tvärtom spenderat en hel del de senaste åren. Men det har då uteslutande handlat om mellanstora summor för flera spelare, snarare än stora eller enorma summor för en spelare. Återigen, principer snarare än brist på pengar.
Vad Arsenals styrelse, med Ivan Gazidis som språkrör, kan vilja är att klarlägga detta förhållande, och tydligt klarlägga att det som styr Arsenals agerande på transfermarknaden är Arsene Wengers ideologiska principer snarare än egna lönsamhetsaspekter. Och på så vis friskriva sig själva från ansvar, som istället flyttas över på Wenger.
Arsene Wenger har alltså ett beslut att fatta. Han vet förmodligen att klubbens supportrar är på sätt och vis stolta över de principer som klubben lagt fast under det senaste decenniet, men han vet också att supportrarna helst av allt vill se framgångar på fotbollsplanen och vunna titlar.
:::
Det är alltså ett högt spel som Arsenal spelar för tillfället. Om de förlorar detta spel som de själva gett sig in i på transfermarknaden den här sommaren, och detta följs utav ännu en säsong utan vunna titlar, och utav ännu en fesljummen ligasäsong rent tabellmässigt, då är det onekligen dags att börja ifrågasätta Arsene Wenger på riktigt.
:::
Be Champions!!