När Man Utds svenska supporterklubb ikväll i Gamla Stan arrangerar en träff för supportrar där de får möjlighet att ställa frågor till de gamla spelarna Jesper Blomqvist och Lee Martin, så kan man tänka sig att en och annan fråga skulle kunna handla om Wayne Rooney, samtidigt som dessa frågor mycket väl kan vara lite känsliga för Blomqvist och Martin att svara på.
Wayne Rooney spelar alltså inte mot AIK i Stockholm ikväll. Den nyheten följer på beskedet att Man Utd förkastat ännu ett bud på spelaren från Chelsea, och det tolkas naturligtvis som att Rooney är vred. Så kan förvisso vara fallet, även om det i sammanhanget är lätt att också glömma bort att Rooney för bara några dagar sedan faktiskt spelade mot Real Betis.
Man Utd vill uppenbarligen inte sälja Rooney, åtminstone vill de absolut inte sälja honom till Chelsea. Och ska Chelsea ändå lyckas övertyga Man Utd om att trots detta sälja honom, så måste nog deras bud marschera en bra bit upp från de nivåer där de nu ligger. Rent kontraktsmässigt sitter så klart Man Utd i en sits att de absolut inte är tvingade att överväga en affär.
Det försätter i så fall Wayne Rooney i en position som i det mesta påminner om Gareth Bales situation i Tottenham. Frågan är alltså i vilken utsträckning Rooney verkligen vill lämna Man Utd. Denna vilja måste innehålla en formell transferbegäran men måste också sträcka sig längre än så. Det måste vara helt uppenbart att relationen mellan klubb och spelare är bortom all räddning.
:::
På samma sätt måste naturligtvis Man Utd som klubb komma fram till i vilken utsträckning de verkligen vill behålla Rooney, eller åtminstone förhindra honom från att flytta till Chelsea. Denna vilja kan rimligen tänka sig bestå av två avgörande komponenter:
Ovilja att förstärka konkurrenter
Chansen är rätt god att om någon utländsk klubb, exempelvis Real Madrid eller PSG, hade lagt bud på Wayne Rooney så hade Man Utd varit mer benägna att överväga en affär. Men att förstärka en av de värsta konkurrenterna på hemmaplan är långt mindre tolerabelt.
Om Chelsea skulle värva Rooney så ger det dem en anfallsbesättning av högsta kvalitet och bredd. Med fyra anfallare i form av Rooney, Demba Ba, Fernando Torres och Romelu Lukaku så kommer Chelsea rent offensivt inte ha många dagar under en säsong när anfallsspelet går i baklås. Alternativen är många.
Det är naturligtvis inte Man Utd intresserade av att bidra till. Allra helst inte som det i så fall sker helt och hållet på deras bekostnad.
Ovilja att försvaga sig själva
Det finns så klart en naiv föreställning bland vissa Man Utd-supportrar att Wayne Rooney ändå inte har så mycket att komma med. Det betraktar jag emellertid som en form av hybris till följd av Robin van Persies succé i klubben, och ett exempel i mängden på hur egna spelare helt plötsligt blir dåliga över en dag när de av något skäl anses ha ”svikit” den egna klubben.
Vad denna föreställning glömmer bort är att Rooney också förra säsongen, när han ansågs vara i dåligt slag, var en av de främsta producenterna både av mål, målgivande passningar och skapade målchanser. Den bortser i min mening också från betydelsen av Rooneys psykologi på planen, som är en vinnande psykologi.
Alldeles oavsett att många menar att Robin van Persies ankomst till klubben har lett till Rooneys känsla av att vara åsidosatt, så är det också så att Rooneys och van Persies samarbete förra säsongen visade tendenser till högsta klass, och det är ett samspel som skulle försvinna tillsammans med Rooney.
Det borde också vara något oroande när man betänker att Man Utds anfall utan Wayne Rooney helt plötsligt inte ser lika imponerande ut. Där finns förvisso van Persie, men bakom honom endast Javier Hernandez och Danny Welbeck. Det skulle kunna leda till att Man Utd skulle känna sig stressade att i augusti försöka värva också en anfallare till klubben.
:::
Det är inte omöjligt att det i slutänden blir Chelsea och Wayne Rooney. Men man får nog konstatera att Rooney inte gjort det lätt för sig, genom att markant begränsa sin egen marknad. Han sägs inte vara intresserad av att flytta utomlands, och han är tämligen ovillig att gå ned i lön. Kvar finns då bara de alternativ som maximerar Man Utds ovilja.
:::
Telegraph med en intressant sammanställning över sommarens tre stora transfersagor.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/competitions/premier-league/10222522/Luis-Suarez-Gareth-Bale-Wayne-Rooney-how-biggest-transfer-battles-have-turned-toxic.html
:::
Transferkollen
Loic Remy – Newcastle, lån. Jag gillar inte när storklubbar lånar spelare, det är kortsiktigt och det är inte något som vinnarklubbar gör. Menar jag. Men Newcastle behöver i och för sig anfallare, och Remy fyller onekligen det ändamålet dokumenterat väl. Väl godkänd (+++)
:::
Be Champions!!