Det här skulle ju vara en ren formalitet. Ett hinder på vägen som ett sommarförstärkt Arsenal skulle svepa åt sidan på sin väg till Champions League, möjligheten som de kämpade in i det bistra kaklet för under den förra säsongen.
Det var ju nu det skulle ha värvats. Allt detta prat om att klubben var flush med cash i format av laviner. Istället har de skitit i allt det där och gått på gamla rutiner. Ingen anfallare av världsklass. Ingen förstärkning av backlinjen. Och, som vi märkte tydligt i lördags, ingen defensiv mittfältare av hög standard.
Istället blev det skador, och som en följd en märkligt utarmad spelartrupp. Med dessa förutsättningar måste alltså Arsenal nu klara av ett Fenerbahce, först på bortaplan och därefter i returen på hemmaplan. Lägg till det en situation där negativismen återigen ges utlopp inom de egna leden.
Därmed är det inte ett sommarförstärkt Arsenal som möter Fenerbahce, utan ett Arsenal som står svagare i slutet av sommaren än i början. Fenerbahce går heller inte in till matchen mot en upplevt överlägsen motståndare, utan vittrar kanske snarare blod från en sargad fiende.
Och turkiska lag på hemmaplan som har vinden i ryggen kan vara formidabla motståndare, framburna av en fanatisk hemmapublik.
:::
Hur hamnade vi ännu en gång i den här situationen? Det vill säga, hur kommer det sig att det återigen är Arsenal som befinner sig i den här situationen, exakt densamma i vilken de har befunnit sig åtminstone de två-tre senaste åren?
Jag har talat mig törstig om vad jag tror det beror på. En kombination av ekonomiska motiv från Arsenals ägare och styrelse och mer ideologiskt betonade motiv från Arsene Wenger. Det är en förklaring som långt ifrån alla gillar. Vissa tror på religioner, det vill säga klubben, och andra på personer, Wenger.
Själv tror jag på ren fakta och vissa visioner. Och en grundläggande faktisk förutsättning är att det är pengar som är nyckeln till det mesta, bästa komforten, fetaste lotten, för alla vill nå toppen. En klubb måste vara beredd att spendera pengar för att slå sig in i toppen av Premier League och Champions League.
Men är Arsenal berett att göra detta. Alltså inte bara prata om att göra det, utan verkligen göra det? Det verkar inte så. Arsene Wenger verkar utkämpa ett hopplöst enmanskrig på flera fronter mot vad han upplever som alldeles för höga transfersummor, samtidigt som övriga klubbar som vill ha en förstaklassbiljett gör rätt och kör fett.
Arsene Wenger har sina idéer. Han har sina principer. Och det är inte för inte som han kallas för professorn. Professorer tycker om att föreläsa. Han ger gärna lektioner och förklarar funktioner för personer som missat poängen och dissat hela svängen.
:::
Men. Här kommer vi till vad som är relevant för kvällens bortamatch mot Fenerbahce.
Arsenal befinner sig i motvind, de är satta under press. Men få andra klubbar är lika bra som Arsenal på att faktiskt också prestera när de är satta under sådan press. Just när det verkligen som mest gäller, kniven på strupen. Bokstavligen i någon form av fotbollsfilosofisk mening.
De kan vara helt uträknade. Sämsta tänkbara förutsättningar. Då kan de ändå gå in och leverera kanske inte alla gånger strålande fotboll, men i alla fall ett för dem bra resultat. Det är inte många klubbar i England eller i Europa, om alls någon, som kan säga samma sak i samma utsträckning.
Arsene Wenger är förvisso envis. Och denna envishet kan med goda skäl anses drabba Arsenal på transfermarknaden. Men det finns också fördelar med denna envishet, och de manifesteras på fotbollsplanen. Det gör att det efter kvällens match mot Fenerbahce finns gott hopp om vinden ännu en gång har vänt för Arsenal.
:::
Skön början på säsongen för Aston Villa. Först Arsenal på bortaplan och därefter Chelsea på bortaplan. Allt inom det härliga loppet av fyra dagar. Kan de överraska igen?
:::
Be Champions!!