”Den här gången är det personligt!” Det var en otroligt korkad tagline till Hajen 4, mycket möjligt filmhistoriens sämsta uppföljare. Som om en stor vithaj på något sätt skulle välja ut sina offer, eller kors och tvärs över världshaven lyckas lukta till sig specifika människor.
Varför det var personligt framgick heller aldrig. Var den fjärde hajen på något vis släkt med de tre första? Eller menade filmen att det var samma haj i alla fyra filmerna, som återupplivades likt en Jason Voorhees med något högre tolerans för vatten?
Personligt blir det ju egentligen rätt sällan även inom fotbollen, åtminstone mellan klubbar eller mellan managers. Visst, man vill så klart vinna matcherna och för det ändamålet anses de allra flesta medel tillåtna, men det sker ändå inom någon form av professionella ramar.
Ändå har det på sätt och vis blivit något personligt över kvällens stormatch i Premier League mellan Man Utd och Chelsea. Mycket av detta beror till synes på José Mourinhos kanonad till ordsvada inför matchen, i vilken han tar sig före att kommentera och kritisera precis allt mellan himmel och jord.
:::
Man Utd är gammalmodiga som inte vill sälja Wayne Rooney till Chelsea, menar Mourinho. Det är nog ingen tillfällighet att han väljer adjektivet gammalmodig samma sommar som en holländsk virrpanna beskrivit David Moyes som en från Jurassic Park förrymd dinosaurie.
Just David Moyes har varit måltavlan för de allra flesta av José Mourinhos kommentarer. Det började med nedsättande kommentarer om Moyes rutin från Champions League-spel. Och alldeles nyligen hävdade han öppet att Wayne Rooneys påstådda vilja att lämna Old Trafford var David Moyes fel.
Det verkar som om José Mourinho har föresatt sig att med alla till buds stående medel undergräva David Moyes managerskap i Man Utd. Det kan vara så att han anar en svag punkt i en fruktad konkurrents pansar. Det kan vara så att han bara försöker vinna en fotbollsmatch.
Men det känns som att där ligger något mer bakom. Att det annars är någon form av psykologisk overkill.
José Mourinho har förnekat att det någonsin var aktuellt att han skulle eller ens ville bli Man Utds manager efter Alex Ferguson. Ändå blir han verkligt eller spelat upprörd över idén att Man Utds fans skulle vara lite purkna på honom, varför han nu alls skulle bry sig.
Kanske är det så att något av det mest sanningsenliga som Mourinho sagt den här sommaren är att managers ljuger. För klubbens intressen och för sina egna intressen.
:::
Om José Mourinho verkligen ville bli, och i så fall hur mycket han ville det, Man Utds manager kommer vi förmodligen aldrig få veta. Om detta kan vi bara ha våra mer eller mindre egodrivna aningar och idéer.
En sak är dock rätt säker. José Mourinho har ett stort ego, vilket är ett skäl till hans framgångar. Oavsett sanning eller osanning om hans intresse för Man Utd-jobbet, så lär han inte alls uppskatta ens föreställningen att David Moyes på något underförstått sätt skulle ha varit mer kvalificerad, kompetent eller i övrigt önskvärd än han själv.
David Moyes besitter naturligtvis inte José Mourinhos karisma. Inte heller har han ännu lyckats uppnå den auktoritet som Alex Ferguson besatt, med vilken han kunde balansera Mourinhos utfall och framtvinga från denne någon form av självcensur.
Moyes har alltså valt att till största delen bemöta José Mourinho med tystnad. Han hoppas helt säkert kunna leverera sin replik på fotbollsplanen ikväll, med tre poäng som istället talar väldigt högt. Underhållningen inför matchen står dock José Mourinho för. Och den kan vi onekligen inte klaga på.
:::
Be Champions!!