Höga förväntningar kan vara ett klurigt fenomen. Många gånger kan det vara betydligt lättare att prestera på sin högsta nivå när där inte finns förväntningar om att göra det att leva upp till. På samma sätt kan förväntningar från omvärlden och på sig själv göra att prestationen inte blir fullständig.
Sam Allardyce pekade lite på det här fenomenet inför West Hams match mot Newcastle i helgen. Han menade att Newcastles fans var tämligen snabba att visa sitt missnöje med laget när det inte gick som förväntat, och att detta kunde vara till lagets nackdel. Allardyce, som före detta manager i Newcastle, talar naturligtvis till viss del i egen sak.
Det är naturligtvis inget unikt. Många menar att David Moyes och Man Utd kommer få det svårt att motsvara de förväntningar som finns på klubben sedan Alex Ferguson var manager. Man kan trovärdigt påstå att Arsenal lider rätt hårt av de förväntningar som Arsene Wenger byggde upp i klubben mellan 1998 och 2004. Och så vidare.
Längre ned i det engelska seriesystemet hittar vi Luton, som under många år befunnit sig i The Football Conference trots att det alltid förväntats att de ska återvända till The Football League. Höga förväntningar från många fans har lett till en allt högre manageromsättning, vilket har drabbat lagets prestationer.
:::
Har den här typen av förväntningar ökat och blivit mer svårhanterliga över tiden?
Mycket talar för det. Om vi talar i allmänhet så har samhället till stor del förändrats till det mer individualistiska. Även inom fotbollen har en konsumerism vuxit fram som gör att varje enskild supporter är mer benägen att ställa krav på ”valuta för pengarna”. Något man kan mena är att fundamentalt missförstå sin roll som supporter.
Medieklimatet är också betydligt hårdare än förr. Kommersiella media är långt mycket mer konkurrensutsatta och mer benägna att hänge sig åt affektiva resonemang och effektsökeri i sina drev. Genom sociala medier så förstärks och överdrivs opinionen exponentiellt jämfört med förut, och den kritiska granskningen åsidosätts i brist av såväl tid som plats.
Även ägarsituationen har förändrats. Med ägare som antingen köper upp klubbar av affärsmässiga skäl, eller som köper upp klubbar och pumpar in mångmiljonbelopp på spelarköp och klubbutveckling, så har också kraven på omedelbar framgång ökat från styrelserummets håll. Klubbar tillåts i allt mindre utsträckning växa och utvecklas organiskt och över tid.
:::
Och på tal om höga förväntningar som inte infrias. Gårdagskvällens match mellan Man Utd och Chelsea förtjänar ju egentligen inte att över huvud taget nämnas, så infernaliskt ointressant visade den sig vara.
Ett lag hade inget som helst intresse av att anfalla. Det andra laget visade ingen som helst förmåga att anfalla. Det måste naturligtvis vara upp till var och en att själva bedöma vilken som är den värsta förseelsen. Moraliskt kan man kanske tycka det första. Fotbollsmässigt måste jag dock säga det andra.
Chelsea gjorde vad de kom till Old Trafford för att göra. Det måste man respektera, även om det just i det här fallet kanske kan vara något svårt att beundra. Man Utd å andra sidan kan knappast känna efter den här matchen att de fick ut av den vad de ville.
Om förväntningarna var höga på de tre tänkta titelkandidaterna den här säsongen så har de onekligen kollektivt och spektakulärt misslyckats med att infria dem den här omgången.
:::
Be Champions!!