Det kommer att applåderas på Anfield idag. Det kommer att applåderas för Bill Shankly, Liverpools legendariske manager och fadersgestalt, vars tänkta födelsedag imorgon markerar att det har gått 100 år sedan han en gång först såg dagens ljus.
Det kommer vara en tid för hågkomst för Liverpools fans. Säkert kommer också en hel del bland de tillresta Man Utd-fansen att applådera som ett tecken på respekt, likaväl som en hel del kommer att försöka störa ritualen med sånger och buanden. Vilket också är en del av ritualen. Det är inget att bry sig om, det hör till.
Fiendskapen mellan Liverpool och Man Utd är äkta. Man försöker ibland göra den mer rumsren, eller marginalisera den, genom att prata om de båda klubbarnas respekt för varandra. Men hatet och fiendskapen finns där och är helt och hållet genuint äkta, helt oberoende av tabellplacering och tillfällig status.
Men den andra sidan av myntet är att hatet och fiendskapen finns där eftersom motståndaren genom årtionden har gjort sig ”förtjänt” av förakt. Vi hatar, alltså finns du. Det förändrar alls ingenting om producenter på Sky kallar söndagen för super eller matchen för säsongsdefinierande. Dessa mammons kolportörer har bara att ägna sig åt paketeringen.
:::
Men Bill Shanklys förestående 100-årsminnesdag visar ändå tydligt och önskvärt på de båda klubbarnas gemensamma historia och ömsesidiga utveckling. I någon mening kan man säga att Bill Shankly är gestalten som knyter de båda klubbarna samman.
Engelsk fotboll har alltsedan andra världskrigets slut dominerats av en av dessa båda giganter inom engelsk fotboll. Aldrig samtidigt, alltid direkt följande på varandra. Först Man Utd under 1950- och 1960-talen med Matt Busby och hans Babes, och det som därefter följde. Sedan Liverpool under 1970- och 1980-talen, Bill Shanklys fotbollssocialistiska konstruktion som Bob Paisley och Kenny Dalglish förfinade. Sedan återkom Man Utd under 1990- och 2000-talen med Alex Ferguson.
Likt solen och månen har den ena klubbens uppgång sammanfallit med den andra klubbens nedgång. Detta mer än något annat har odlat bitterheten mellan klubbarna, där motståndarens framgång så tydligt påminner om den egna klubbens elände. Men där finns även vinnarens frustration, likt tungviktsboxaren som vunnit mästarbältet men utan att slå ut den förre mästaren.
Ändå bör där finnas en påtaglig och gemensam stolthet. Liverpool och Man Utd är ensamma bland engelska klubbar i modern tid att så påtagligt dominera decennier av den engelska fotbollen. Visst har där funnits tillfälliga konkurrenter. Nottingham Forest och Everton för Liverpool. Blackburn, Arsenal och Chelsea för Man Utd. Dessa har dock aldrig lyckats bryta ned vare sig Liverpool eller Man Utd, utan snarare tvingat dem att höja sig.
:::
Nedgången, när den till sist och oundvikligen har kommit, har i Man Utds och Liverpools fall alltid kommit inifrån.
Bill Shankly var när han 1959 tog över som manager för Liverpool en den nya tidens manager. Han var i grund och botten maktfullkomlig i enlighet med den nya tidens managerideal. Ett av Shanklys många berömda citat är att en klubbdirektörs enda uppgift är att skriva på spelarcheckarna. Underförstått är det managerns uppgift allena att driva fotbollsklubben.
Detta var alls inget självklart i en klubb som Liverpool, men fem långa år i Division Two gjorde klubben mer benägen att ge ett långt större mandat till en manager än vad de tidigare varit villiga att göra.
När Matt Busby 14 år tidigare, direkt efter krigsslutet, sonderades för ett jobb som coach i Liverpool så var klubben däremot helt obenägna att ge honom en dylik kontroll. Det var vid tiden helt okänt inom engelsk fotboll. Busby ansåg dock att han hade en bättre förståelse för fotboll än styrelsen, och han valde istället att ta över som manager för Man Utd.
Därifrån tar historien vid. Men de framgångar som Matt Busby skördade med Man Utd, och bilden av den store klubbpatriarken som växte fram, var tvivelsutan en förebild för Liverpool. Utan Matt Busby i Man Utd så är också Bill Shankly i Liverpool mindre sannolik. Utan Liverpools exempellösa framgångar som därpå följde så finns inte heller samma förebild och drivkraft för Man Utd under Alex Fergusons era.
Men i det historiens vägskäl vid vilket vi nu befinner oss så är den större frågan nu snarast vilken riktning eller vändning som engelsk fotbolls främsta rivalitet nu tar.
:::
Kan en match verkligen vara säsongsdefinierande när vi blott befinner oss i den tredje omgången av ligan?
Arsenal och Tottenham möts på Emirates under kvällen och det är naturligtvis ett stort och tungt derby i sig. Men kommer utgången av matchen verkligen ha någon fundamental och påtaglig betydelse för utgången av ligan? Nej skulle jag säga, det är för tidigt för det. Men det är mammons kolportörers på Sky jobb att få oss att tro det.
Ändå är det ju en väldigt intressant värdemätare mellan två lag som har två helt vitt skilda somrar bakom sig. Arsenal är ånyo på väg att drunkna i sin egen frustration och Arsene Wenger talar hycklande med några dagar kvar av transferfönstret om att han minsann inte tänker panikköpa spelare, som om någon sådan panik var något annat än självframkallad.
Tottenham å andra sidan sprängde strax innan helgen £100m-barriären i och med att de gjorde klart med Christian Eriksen. Netto har de hittills spenderat £85m vilket möjliggör två tämligen intressanta scenarios, nämligen 1) att de säljer Gareth Bale och i princip går noll det här transferfönstret, eller 2) att de räknar hem £35m i ökade TV-intäkter, behåller Gareth Bale och investerar £50m netto i sin spelartrupp under sommaren.
Det mest sannolika är naturligtvis det första scenariot, men enbart egentligen för att jag tror Gareth Bale själv vill till Real Madrid. Men det andra scenariot är ju alltså utifrån ett rent klubbperspektiv alls inte orimligt. £50m är vad Chelsea betalade för Fernando Torres. För samma nettosumma skulle Tottenham alltså få Roberto Soldado, Christian Eriksen, Vlad Chiriches, Nacer Chadli, Paulinho, Etienne Capoué och Erik Lamela.
En jämförelse som om inte annat bevisar den gamla sanningen att man gör bättre affärer när man tvingas hushålla med sina pengar. Men, i kontrast med Arsenal, så visar den också att för att göra bra affärer så måste man också våga spendera pengar.
:::
Transferkollen
Christian Eriksen – Tottenham, £11m. Ett riktigt bra köp av Tottenham som fortsätter att förstärka och uppgradera sin spelartrupp kvalitetsmässigt. Priset är också riktigt överkomligt, vilket gör värvningen nästan till ett fynd. Med beröm godkänd (++++)
:::
Dagens matcher: Liverpool vs Man Utd (14:30), West Brom vs Swansea (14:30), samt Arsenal vs Tottenham (17:00).
Vad kul det måste vara att springa ut på The Hawthorns i eftermiddag och veta att i princip ingen utanför de närmast sörjande bryr sig ett skit om vad som händer i deras match. Alla ögon kommer istället vara riktade mot Anfield och Emirates. Men både West Brom och Swansea behöver så att säga komma in i säsongen och matchen betyder alltså mycket för båda lagen.
:::
Be Champions!!