Det kan ju vara lite kinkigt att skriva en blogg om Arsenals värvning av Mesut Özil, med tanke på hur jag för några dagar sedan sågade den värvningen vid fotknölarna. Om det nu egentligen var vad jag gjorde genom att ha med den på en lista över Premier Leagues allra bästa värvningar den här sommaren. Att ifrågasätta de kriterier som låg till grund för min rankning är så klart fullt möjligt, men så listiga lyckades inte många vara.
Men det finns mycket med värvningen av Mesut Özil som är intressant, och den aktualiserar flera aspekter som faller väl inom ramen för det fotbollsekonomiska tema jag hade tänkt ägna den här veckan åt. Dessutom har ämnet efterfrågats, och passar dessutom rätt väl in som case study för en idé jag själv hade, så alltså blir det en blogg som till ytan handlar om Arsenals värvning av Özil, men som under ytan pekar på en mer generell motsättning.
Det vill säga själva synen på det här med spelarvärvningar inom fotboll. Många ojar sig ju över de enorma summor det är fråga om. Och det är klart, när Real Madrid värvar Gareth Bale för £86m samtidigt som den spanska ekonomin är i fritt fall och barn och familjer lever på svältgränsen, då kan det så klart sticka rätt rejält i ögonen. Men där finns också en mer fotbollsintern diskussion som handlar om hur det har gått inflation i spelarpriser, till och med att det skulle vara omoraliskt att betala en viss typ av summa för en fotbollsspelare.
Att mycket av det moraliserandet har kommit just från Arsenal är så klart en sentida ironi som vi gör bäst att lämna därhän. Istället gäller det frågan huruvida man bör betrakta en spelarvärvning som en kostnad eller som en investering.
:::
Arsenal kan kritiseras för att under alltför lång tid ha betraktat värvningar strikt i termer utav en kostnad. Och visst är det på sitt sätt en kostnad. Värvar man en spelare för £25m och skriver ett femårskontrakt med spelaren så drar klubben på sig en årskostnad om £5m, icke inräknat den lön som en spelare av den kalibern betingar.
Det andra sättet att betrakta en värvning som en investering. En klubb beslutar att lägga en summa pengar på att förvärva en tillgång (spelaren) som man förväntar sig kommer att utveckla och förstärka laget och klubben. Som med andra ord kommer inte bara betala tillbaka sig utan tillföra ett mervärde. Detta kan avse ett ekonomiskt värde, genom ökade intäkter genom prispengar, TV-intäkter eller merchandise, eller ett mer sportsligt värde i form av fler titlar och högre ligaplacering.
Det där känns ju i grunden tämligen intuitivt. Värvar man en spelare så förväntar man sig att vinna något på värvningen. Men ser man på en värvning som en kostnad så är man så att säga blind för dess intäktssida. Det är inte något ovanligt fenomen i moderna organisationer. Ekonomichefer styr med järnhand med sina excelark, där garanterade kostnader är betydligt mer påtagliga och lätt hemräknade än osäkra förväntade framtida ”intäkter”, materiella eller immateriella.
Arsenal har under ett flertal år haft ett kostnadsperspektiv på värvningar, vilket har begränsat dem. Det är ett skäl till att de fått svårare att hävda sig i ligan och ett skäl att laget faktiskt inte har presterat så bra som klubbens resurser faktiskt skapar förutsättning för. För samtidigt har konkurrerande klubbar likt Man Utd, Chelsea, Man City, Tottenham och så vidare valt att ett investeringsperspektiv på värvningar.
Det kan tyckas som en luddig distinktion, men i grund och botten handlar det om själva attityden till spelarvärvningar. Det vill säga, om man har ett offensivt eller ett defensivt tänkande i just den frågan.
:::
Det är uppenbart att jag något ifrågasätter Arsenals värvning av Mesut Özil eftersom det är att förstärka den lagdel som allra minst är i behov av förstärkning, samtidigt som svagare lagdelar inte förstärktes. Man kan också ifrågasätta värvningens tidpunkt och att Arsenal betalar en så stor summa pengar för en spelare som Real Madrid uppenbart vill sälja.
Men det är också så att det kan vara en otroligt viktig värvning för Arsenal, eftersom den kan vara en indikation och ett prejudikat för att Arsenal nu har övergett sitt kostnadsperspektiv på spelarvärvningar, och mer anammat det investeringsperspektiv som klubbens konkurrenter har tillämpat under flertalet år.
Vilka är då de intäkter med vilka Arsenal i så fall förväntar sig att räkna hem den investeringen?
Det är för det första en värvning som lugnar folket. Oroliga supportrar går från att överväga uppror till översvallande glädje. Klubben möts av en mediabild som pratar om storvärvningar snarare än ytterligare skriverier om snålhet och handlingsförlamning. Pessimism vänds till optimism.
För det andra gör det Arsenal mer attraktivt som arbetsgivare. De spelare som redan finns i klubben blir övertygade om att klubbens ambitioner matchar deras egna och blir mer benägna att stanna kvar. Bra spelare utanför klubben är mer benägna att gå till en klubb som visar den typ av ambition och finansiella förmåga som Arsenal signalerar genom att värva Mesut Özil, eller egentligen vilken som helst spelare för £42m.
Det finns naturligtvis också ekonomiska överväganden. Arsenal är en av de största klubbarna i världen, med en enorm supporterbas. Emirates säljer de genomgående ut ändå, men en värvning av Mesut Özil kan nog till stor del räknas hem genom en ökning i försäljningen av merchandise, exempelvis Öziltröjor.
Så nog finns det goda skäl för Arsenal att verkligen betrakta Mesut Özil inte bara som en kostnad utan som en investering. Huruvida sedan Özil själv rent sportsligt kommer att i en meningsfull utsträckning bidra till att Arsenals titelchanser i Premier League och i Champions League ökar återstår att se. Som sagt, Arsenal har inte fallit ifrån i Premier League och i Champions League på grund av ett svagt offensivt mittfält. Det har tvärtom alltid varit bland de allra bästa i konkurrensen.
:::
Det kan också finnas en annan vinst för Arsenal med att ha värvat Mesut Özil för £42m. En psykologisk sådan. Någon form av mental spärr eller barriär kan ha passerats. Det är alltid lättare att upprepa ett beslut än att fatta det för första gången. Man kan alltså förmoda att Mesut Özil var den första värvningen av sitt slag, men troligtvis inte den sista.
:::
Be Champions!!