Sheffield United har några tunga år bakom sig. Efter att ha åkt ur Premier League 2007, till viss del som en följd av den kontrovers som Carlos Tevez orsakade i West Ham, så gjorde klubben några tappra men misslyckade försök att återvända. Istället åkte de 2011 ur The Championship och ned i League One för första gången på 23 år.
Sheffield United har under två år ta sig tillbaka till The Championship, men har båda gångerna fallit på målsnöret. 2012 förlorade de playoff-finalen mot Huddersfield, efter att i slutet av säsongen ha tappat den automatiska uppflyttningsplatsen till lokalrivalerna Sheffield Wednesday. Och 2013 förlorade de i playoffsemifinalen mot blivande vinnarna Yeovil.
Den här säsongen har knappast börjat särskilt mycket bättre för Sheffield United. Efter fem spelade omgångar har laget plockat hem blott fyra poäng, vilket gör att nästan tio poäng redan skiljer dem från uppflyttningsstrecket. En känsla av desperation börjar infinna sig i stålstaden.
Men mitt i all misströstan så vädras plötsligt morgonluft. Den moderna fotbollskapitalismens närmaste motsvarighet till lyckohjul har nämligen snurrat till Sheffield Uniteds favör. Prins Abdullah bin Mosaad bin Abdulaziz Al Saud har nämligen köpt 50% av klubben med löftet att ”invest substantial new capital” i syfte att ta Sheffield United tillbaka till Premier League.
:::
Men är detta en realistisk målsättning?
Det är inte frågan om att betvivla prinsens resurser, utan snarare utgår funderingen från att det trots allt bara finns 20 platser i Premier League, och antalet klubbar med resurser och den uttalade ambitionen att befinna sig där blir bara högre med åren. Sheffield United är ju knappast den första klubben med dessa ambitioner, ej heller den sista.
Det är naturligtvis inte omöjligt att Premier League bestämmer sig för att expandera, och exempelvis omfatta 24 klubbar. Samtidigt lär en sådan reform stöta på hård patrull från de största klubbarna, då det skulle intensifiera ett redan tufft spelschema, särskilt för de som samtidigt ska spela i Champions League eller Europa League.
Läget har ju också blivit alltmer komplicerat för klubbar som Sheffield United, som är tänkta att slå underifrån med ambitioner att ta sig upp i Premier League. För å ena sidan så är de själva numer underställda nya regler om lönetak och kostnadskontroller. Och å andra sidan så befäster Premier League-klubbarna sina positioner med exponentiellt ökade TV-avtal och fallskärmar till relegerade klubbar.
Likt kön utanför den populära nattklubben. Man vet redan på förhand att alla inte kan komma in, men alltfler sällar sig ändå till kön, och bara att befinna sig i kön blir till någon form av statusgrej.
:::
Frågan är om inte just detta fenomen håller på att driva fram en för fotbollen tämligen unik utveckling i England. Nämligen att det bildas någon form av andra Premier League-division under själva Premier League.
1992 beslutade sig ju ett antal klubbar för att bryta sig ur The Football League och bilda det som blev Premier League. De kunde därmed förhandla sina egna TV-rättigheter och tydligare marknadsföra ett mer enhetligt ligakoncept. En möjlighet är att The Championship går i samma riktning.
De ekonomiska incitamenten finns redan där. Ett växande antal klubbar som direkt eller indirekt via fallskärmar drar nytta av Premier Leagues TV-avtal för det första. Allt fler klubbar som är ägda och finansierade av arabiska, asiatiska eller amerikanska investerare för det andra. Var och en stor och stark nog för högstadivisionen i alla andra länder, men inte i England.
Dessa har ett självklart intresse av att skydda sin investering även utifall den händelse att de inte lyckas uppnå det allt mindre sannolika målet att ta sig till Premier League.
Rent marknadsmässigt finns också förutsättningarna för en sådan utveckling. The Championship är sett både till publik och inte minst TV-tittare redan en av de mest följda ligorna inom den europeiska och globala fotbollen. De klubbar och varumärken som ingår i ligan är redan förhållandevis kända.
På sätt och vis finns redan nomenklaturen för en sådan utveckling. Att den högsta divisionen i The Football League kallas för The Championship och nästa kallas för League One känns ju nästan tillrättalagt, som om någon i tidens begynnelse liksom föreställde sig en dylik situation.
Rent begreppsmässigt är ju det heller inte så väldigt speciellt. Till och med i Sverige pratar vi ju om Allsvenskan och Superettan, därefter tar Division 1 och så vidare vid. Liknande upplägg finns i andra sporter. Det unika vore snarare att ett lands andradivision bryter sig ut och bildar en självständig organisatorisk och ekonomisk enhet.
:::
Bra eller dåligt för engelsk fotboll? Jag är förvisso utvecklingsoptimist i grunden så jag ser möjligheterna med en sådan utveckling.
För det första skulle det troligtvis stärka klubbarnas ställning nedanför Premier League, i och med att Premier League skulle få en till motpart som är bättre samordnad och mer enhetlig än vad som för närvarande är fallet. Premier Leagues makt och särställning skulle således balanseras.
För det andra så skulle det förbättra de ekonomiska förutsättningarna för fler klubbar längre ned i det engelska seriesystemet, vilket är bra i sig. Det vore inte heller längre lika livsavgörande att ta sig upp i Premier League, den ekonomiska skillnaden skulle minska. Därmed minskar incitamenten för ett onödigt ekonomiskt risktagande inom engelsk fotboll. Istället sätts en högre premium på långsiktighet.
För det tredje vore det ju en rätt häftig grej. Ett sätt att tydligare profilera fler klubbar inom engelsk fotboll, och ett sätt att så att säga skapa en helt ny liga i kommersiell mening. Mot denna modernism står dock inte obetydande krafter av värdekonservatism.
Om några år, 25 år efter att Premier League visade vägen så kan det vara dags för The Championship att välja samma väg. Att bryta sig ur The Football League och bilda en egen liga. Premier League 2 som några valt att kalla idén. Inte så fantasifullt kanske.
:::
Be Champions!!