Landslagsuppehållet är över för den här gången. Och som vanligt så är det aldrig frid och fröjd för England, som möjligen kan vara poängmässigt nöjda med sina båda matcher mot Moldavien och Ukraina, men där det spelmässigt har gnällts tämligen högljutt i media.
Någon särskild frid och fröjd är det heller inte för David Moyes och Man Utd där det nu är tillbaka till den bistra verkligheten som gäller. Man Utd har gått mållösa från två matcher i rad, tagit endast en poäng på båda dessa matcher, och den övermåttans positiva säsongsstarten mot Swansea är nu förpassat till historiens skräphög.
Nu efter augustis förspel drar alltså säsongen igång på fullt allvar. Ligan rullar igång för full maskin, Ligacupen har lottats och är i full gång, och inom kort så startar också Champions Leagues gruppspel för de fyra kvalificerade engelska klubbarna. Och inför detta skede av säsongen så framstår det som klart och tydligt att David Moyes och Man Utd har tre stora frågor att brottas med.
:::
Hur ska Man Utd formera sitt mittfält?
I och med värvningen av Marouane Fellaini från Everton så har David Moyes gjort vad Man Utd har behövt göra i flera år, det vill säga förstärka det centrala mittfältet. Med värvningen följer dock också ett antal frågetecken.
Frågan är hur David Moyes exempelvis ser på Tom Cleverleys roll i laget. Han har tidigare fått ett större defensivt ansvar än vad som kanske varit lämpligt, och detta har begränsat honom i det som annars är hans paradgren, det vill säga offensiven.
Ambitionen måste rimligtvis vara att med Fellaini i större utsträckning frigöra Cleverley som ett offensivt alternativ. Fellaini kan så klart också han användas som ett mer offensivt alternativ på centralt mittfält. Likaväl kan Wayne Rooney användas i positionen bakom Robin van Persie.
Hittills har dessa alternativ dock förpassat Shinji Kagawa i passningsskugga, och med Fellaini i laget blir utrymmet inte större. Hur Man Utd mest och bäst drar nytta av Kagawas skicklighet är en tankenöt som Moyes måste knäcka.
Hur ska Man Utd lyckas bevara vinnarmentaliteten?
Harvard Business School har i dagarna publicerat resultatet från den fallstudie de gjort på Alex Ferguson. I den lyfts just den här karaktären att aldrig vika ned sig, inte en enda gång. Att alltid kämpa till sista skriket. Genom åren har detta varit ett av Man Utds mest framträdande kännetecken. Europacupfinaler har vunnits på det viset.
Det är tidigt att säga något bestämt om just detta, men något har man saknat denna egenskap i Man Utds två matcher innan landslagsuppehållet. Både mot Chelsea hemma och borta mot Liverpool, där poäng i båda fallen var gott och väl inom räckhåll, så saknades den där riktiga gnistan som vi sett tidigare under åren.
Beror det på spelarna eller på managern eller på både och i någon form av samspel? Det är svårt att säga. Det är naturligtvis också lätt att måla historien i rosenröda färger. Det fanns naturligtvis matcher också med Alex Ferguson som manager där det kändes som att den så kallade gnistan saknades.
Men vi tenderar naturligtvis att särskilt komma ihåg de där fantastiska upphämtningarna och vändningarna.
Dock är det viktigt att David Moyes faktiskt aktivt tänker på dels sitt eget agerande vid sidlinjen under match, dels vilka signaler han sänder till både spelare och fans med de byten han gör mot slutet av matcherna. Alla älskar en person som försöker.
Hur ska David Moyes hantera klubbens lovande talanger?
Det är ett sällsamt tidens fenomen att under samma period som Everton har haft och har prisats för sin framgångsrika och produktiva akademi, en av Englands absolut bästa, så har David Moyes delvis välförtjänt kritiserats för att inte göra mesta möjliga av denna.
Det är sant att Everton under David Moyes tid i klubben har producerat några av de främsta unga juvelerna inom engelsk fotboll, bland dem Wayne Rooney och Jack Rodwell. Sant är dock också att Moyes själv snarare valt att sälja dem vidare än att integrera dem i sitt eget lag.
Så kan han inte gå tillväga i Man Utd. Dels finns det en kultur och tradition i klubben med att satsa på sina egna unga talanger. Dels kommer det aldrig gå att rationalisera att sälja iväg spelare i Man Utd som trots allt var möjligt att göra i Everton.
Samtidigt finns det ett antal väldigt lovande talanger i Man Utd, som fick mycket speltid under sommaren men som fått betydligt mer begränsat med speltid under säsongsinledningen. Jag talar då naturligtvis först och främst om en spelare som Adnan Januzaj.
Matt Busby hade sina Busby Babes. Alex Ferguson hade sina Fergie’s Fledglings. Klubbens båda ikoniska managers byggde alltså sin respektive framgång på varsin generation väldigt lovande unga spelare. Det ligger i klubbens DNA och är något som Moyes måste vårda och respektera. Han måste hitta sina Moyes Boys.
Det kan samtidigt vara bland det svåraste att göra. På den allra högsta nivå i ett klimat där alla kommer att ifrågasätta honom. Det är inte många managers som i den situationen skulle klara av att våga stå emot den enkla och trygga lösningen, att spela de rutinerade och erfarna spelarna.
Så hur modig är egentligen David Moyes?
:::
Be Champions!!