En kortlek har tre jokrar. Som liten förstod jag aldrig riktigt vitsen med dem. Dels förstod jag inte namnet, det föll mig liksom aldrig riktigt in att göra kopplingen till ”joke”, eller skämtare. Dels förstod jag aldrig vad man hade de korten till, de användes ju ändå aldrig till något, annat än möjligen som ersättning för borttappade kort.
Därefter har jag i och för sig snappat upp vissa användningsområden för dem. Min första insikt kom när jag på vinst och förlust, bokstavligt talat, vevade på någon pokermaskin på en Finlandsfärja. Jag kommer inte ihåg handen exakt men jag fick upp fyra kort jag ville ha och så en joker. Jag hann säkert svära till någon gång innan mynten helt plötsligt och till min stora förvåning började rassla ut ur maskinen.
En joker är alltså en form av frikort. I vissa former av Texas Holdem slänger man in jokrarna som en extra krydda i spelet. Det är alltså ett kort som motsvarar precis vilket kort man än vill ha. När man använder den i poker så är det alltså ett sätt att införa mer av ett slumpmoment, att göra det oväntade till en del av spelet.
Och så där är det ju också lite inom fotbollen. Vi har i och för sig de på förhand förutsägbara toppklubbarna. Dessa klubbars väl och ve kopplas ofta tämligen intimt till deras främsta spelare, deras stjärnor. Juan Mata i Chelsea, Mesut Özil i Arsenal, Robin van Persie i Man Utd, Steven Gerrard i Liverpool, David Silva i Man City och förut Gareth Bale i Tottenham. Exempelvis.
Men sett över en hel säsong så är det kanske inte alltid så, möjligen är det snarare rätt ovanligt, att det är just dessa spelare som står för de avgörande insatserna i en liga. Missförstå mig inte, det är naturligtvis spelare som står för många avgörande insatser, i form av mål och assists.
Men det gör samtliga dessa spelare för alla sina respektive lag. Det som däremot i slutänden ofta skiljer en klubb åt från en annan är när de mer anonyma spelarna avgör. Det vill säga, inte något av kortlekens äss, kungar eller damer. Utan jokrarna. Det är om dessa den här bloggen handlar, och min bild av vilka dessa är den här säsongen för de sex toppklubbarna i Premier League.
:::
Arsenal: Aaron Ramsey
Det är Mesut Özil jag vill ha, föreställer jag mig nästan Arsene Wenger likt julafton-TV:s Prins John. Detta till synes utan att greppa att den mest värdefulle spelaren kanske redan befann sig i en vagga vid fotdelen av hans säng, kittlandes hans fötter till vansinne. Aaron Ramsey med andra ord, eller skatteåterbäringen om man så vill.
Det råder så klart ingen tvekan om att Özil kommer göra ett kanonjobb för Arsenal den här säsongen. Men för fler avgörande insatser så att säga från ingenstans, det vill säga de här så väldigt viktiga jobbsegrarna, tror jag att Ramsey kommer att svara. Och det vore ju en rätt bra utdelning från en spelare som för inte länge sedan var paria på Emirates.
Chelsea: Fernando Torres
Utskälld och hatad av alla. Typ. Nej, kanske överdrivet, men att säga att Torres har hånats både för sin transfersumma och för sin oförmåga att hitta målet är inte att säga för mycket. Det tog inte lång tid för Chelseas fans att gå från eufori till att vilja ersätta Torres med den ene anfallaren efter den andra. Demba Ba blev först i tur, och nu är det alltså Samuel Eto’o.
Samtidigt är det mitt intryck att något av gnistan i Torres spel börjar hitta tillbaka. Han har börjat se piggare och rappare ut, och han har börjat hitta samspelet med några av Chelseas yngre mittfältsspelare. José Mourinho kommer helt säkert att banka en hel del på Eto’o inledningsvis, men över säsongen så blir jag inte förvånad om Torres spelar en alltmer avgörande jokerroll.
Liverpool: Jordan Henderson
När vi pratar Liverpool så är det naturligtvis väldigt lätt att fastna i ett prat om spelare som Steven Gerrard, Luis Suarez och Daniel Sturridge. Möjligen halkar också Philippe Coutinho med i diskussionen på ett bananskal. Och det är klart, naturligtvis är det dessa spelare som i någon mening ska bära Liverpool framåt och uppåt i tabellen den här säsongen.
Men det kommer naturligtvis komma ett antal matcher när dessa spelare helt enkelt inte hittar någon lösning på de problem som uppstår på planen. I de lägena menar jag att en spelare som Henderson kan visa sig ovärderlig. Han var inte ensam om att ha svårt att hitta sin plats i Liverpool inledningsvis, men under Brendan Rodgers har han växt fram alltmer till den spelare som Liverpool faktiskt investerade ett antal miljoner i.
Man City: James Milner
Att prata om jokrar är svårt i en klubb och ett lag som består nästan enbart av äss och kungar. Och att kalla spelare som Jesus Navas, Fernandinho, Yaya Touré eller Edin Dzeko för jokrar vore ju både att göra dem orättvisa och att till oigenkännlighet misshandla jokerbegreppet.
Men mitt i denna stjärnkavalkad så har Man City också några grovarbetare i sina led. Det är kanske tidssymptomatiskt att de nu i alla fall temporärt har gjort sig av med en av dem, Gareth Barry till Everton. James Milner är dock kvar och jag har inte svårt att föreställa mig att när Man Citys spel går i baklås, som det gjorde mot Stoke i helgen, så är det en spelare som Milner som kanske främst kan lösa upp knutarna. Med våld om så erfordras.
Man Utd: Tom Cleverley
Kanske går det att hitta fler jokrar i Man Utd, förmodligen det mesta mästarlag som så konsekvent ofta har klart sämre spelare än sina motståndare. I alla fall om man ska tro motståndarfansen. Mycket har ju så klart gjorts av Man Utds transferfönster, och många frågar sig kanske om det verkligen ska vara så att Marouane Fellaini ska vara en lika ligaavgörande värvning som förra sommarens Robin van Persie.
Så kan det mycket väl visa sig vara säger jag, men med det menar jag inte nödvändigtvis att Fellaini själv ska ta en avgörande roll. Snarare är det vad hans plats i laget resulterar i för andra spelare. Cleverley är en tekniskt skicklig och flyfotad offensiv mittfältare som tidigare begränsats i sina uppgifter av ett överdrivet defensivt ansvar. Fellaini frigör honom från detta ansvar. Det kan vara guld värt för Man Utd som därmed har ett flertal goda spelare i den offensiva mittfältspositionen.
Tottenham: Gylfi Sigurdsson
Roberto Soldado, Christian Eriksen, Erik Lamela, Paulinho med flera. När det ska letas möjliga hjältar i Tottenham så tittar många till de nya ansiktena som värvats till klubben för dyra pengar under sommaren. Samtidigt kanske en viktig joker redan fanns i klubben i form av en isländsk hjältesaga.
Sigurdsson gjorde naturligtvis succé i Swansea för två säsonger sedan. Efter den säsongen ville flera storklubbar ha honom. Bland andra Liverpool, men Tottenham norpade honom mitt framför nosen på dem. Sigurdsson hade dock svårt under fjolårssäsongen att leva upp till förväntningarna på honom, men den här säsongen verkar han ha hittat sin roll och position i laget på ett bättre sätt.
:::
Dagens match: Southampton vs West Ham (17:00)
Sam Allardyce såg så ledsen ut som egentligen bara en svulten hundvalp kan göra när han beskrev den olycka som drabbat West Ham i form av Andy Carrolls besvärliga fotskada. Något som ökar på bryderiet om just varifrån West Hams mål egentligen ska komma.
:::
Be Champions!!