“Neither a borrower nor a lender be; For loan oft loses both itself and friend, And borrowing dulls the edge of husbandry.” Ett känt ordstäv från William Shakespeares Hamlet där Lord Polonius bidrar med klokheter till sin son Laertes som lämnar hus och hem för att bege sig till Frankrike, och som för första gången ska driva sitt eget hushåll.
Frågan är dock vad lånesystemet inom engelsk fotboll har att lära av detta ordstäv. Det är ju ett system vars fördelar ofta lyfts fram. Dels för de engelska klubbarna som genom att låna ut spelare kan förädla sina viktigaste tillgångar, det vill säga sina spelare, på bästa sätt. Dels för de unga spelarna själva, som ges bästa möjliga chans till personlig utveckling på fotbollsplanen.
Lånesystemet används också som ett mer legitimt alternativ till andra mer radikala förslag som skulle kunna ge unga spelare ännu bättre utveckling. Som till exempel idén med B-lag som även de skulle kunna delta i det engelska seriesystemet, en idé som för tillfället diskuteras i England. Men traditioner inom engelsk fotboll håller denna idé på mattan.
Men är verkligen lånesystemet så fördelaktigt som dess förespråkare hävdar? Det är en fråga som är väl värd att fundera på. Kanske är det så att Shakespeare och dennes tankar om att låna och att låna ut faktiskt har något att säga även engelsk fotboll sisådär ett halvt årtusende senare.
:::
Problemet med lånesystemet för spelarna, om vi börjar i den änden, är att de i alla fall tillfälligtvis tvingas lämna sin egen klubb för att spela fotboll. Och det spelar ingen större roll hur god kommunikationen mellan klubbarna än är, en klubb kommer aldrig kunna ha lika bra koll på spelaren som om han befann sig på den egna träningsplanen varenda dag.
Många spelare tenderar nog också att se en utlåning som ett tecken på att de inte längre är helt önskade. David Beckham funderade till exempel på att lämna Man Utd när de meddelade honom att han skulle lånas ut till Preston. Det var först efter ett personligt samtal med Alex Ferguson som han lugnade ned sig, och gjorde det mesta av lånetiden.
Det finns också en poäng i att utvecklas i den egna klubben. Man tillgodogör sig en spelidé på ett annat sätt och blir mer hemmavan. Risken med att lånas ut är att spelaren blir splittrad och når framgång inom ett spelsystem för att därmed bli vilsen i sin tänkta hemmiljö. Sett från andra sidan finns det så klart en poäng i att spelaren därigenom också kan bli mer mångsidig i sitt lärande.
Situationen som sådan är heller inte helt fördelaktig för spelaren. Det ligger i sakens natur att managern i den klubb som lånar spelaren betraktar honom som ett kortsiktigt alternativ och som allt annat lika kommer vara mer benägen att ge chanser till spelare som klubben faktiskt äger. För en ung spelare kan detta lätt leda till ett läge där han alls inte ges lika mycket speltid som kanske var tanken med lånet.
:::
Problemet för den klubb som lånar spelaren är bland annat just detta. Det är en kortsiktig lösning. Det är också en typ av tillfällig lösning som väldigt sällan ger något särskilt genomtänkt intryck. En klubb kan ofta låna en spelare men verkar därefter sällan ha någon särskilt välformulerad tanke om hur de faktiskt ska använda sig av spelaren.
Det läggs helt enkelt mindre tid på att tänka igenom en lånevärvning än vad som är fallet med riktiga värvningar, alltså köp av spelare. Detta trots att ett lån har konsekvenser både för spelartruppen, trivseln i omklädningsrummet och på planen, och inte sällan utgör en begränsning av en klubbs lönebudget. Därmed misslyckas de oftare och skälet bakom slarvet är enkelt, det ses inte som en investering på samma sätt.
Det stora problemet med lånesystemets kortsiktighet är dock att det ger en klubb ett alibi för att inte ta tag i de faktiska brister som ett lag eller en spelartrupp faktiskt har. Istället för att analysera och allokera resurser till en mer permanent åtgärd så väljer man att bandagera ett öppet sår. Klubben skjuter sina problem på framtiden.
Och just detta är den främsta anledningen till att jag är så särskilt skeptisk när till och med etablerade klubbar i Premier League väljer att låna spelare. För mig är det mer av en nödlösning, alternativt något man gör när ekonomin alls inte tillåter något annat.
:::
Problemet för klubben som lånar ut spelaren är inte minst att garantera att den egna spelaren får bästa möjliga utveckling. Som redan diskuterats så är detta svårt att uppnå, hur goda intentionerna med lånet än är för samtliga parter. För ofta leder lån snarare till spelarförstörelse än till spelarutveckling.
Ett mer övergripande problem för engelsk fotboll är dock att lånesystemet ger större klubbar ett mer tydligt incitament att horda spelare, kort och gott att köpa in ett lageröverskott. Kort och gott tvingas inte klubbarna hushålla på samma sätt, de kan fritt köpa in spelare i mängder i förvissningen att de därefter kan låna ut dem utan några större problem alls.
Just att de större engelska klubbarna lagrar spelare utarmar naturligtvis klubbarna längre ned i seriesystemet. Lånesystemet uppmuntrar för övrigt även spelarna att lämna dessa klubbar för större klubbar tidigare än vad som kanske är önskvärt för deras utveckling. De tvingas inte i samma utsträckning kalkylera med vilken speltid de rimligtvis kan förvänta sig i till exempel Man Utd, Man City eller Chelsea.
Det engelska lånesystemet är med andra ord i mina ögon ett system som uppmuntrar till slöseri och svaga prioriteringar.
:::
Om vi alltså återvänder till William Shakespeare så upptäcker vi att hans beskrivning av lån och utlån även i denna tid och även inom engelsk fotboll träffar tämligen mitt i prick.
Lån tenderar alldeles för ofta bli mindre lyckade än tänkt, och leder ofta till att spelaren och den utlånande klubben i slutänden går skilda vägar. Steget från utlåning till att bli etablerad är sällsynt. “Loan oft loses both itself and friend” som Shakespeare formulerar det.
Det är också ett system som uppmuntrar slöseri och ineffektivitet. Klubbar som lånar ut spelare ges incitament att köpa spelare de faktiskt inte behöver. De klubbar som istället lånar spelare slarvar ofta och ges en ursäkt att inte ta tag i faktiska problem. “Borrowing dulls the edge of husbandry” är Shakespeares sätt att sammanfatta det.
Visst kan det vara kul att följa en spelare som är utlånad från den egna klubben till en annan klubb, och kanske skapar det någon form av artificiellt intresse för matcher längre ned i divisionerna, men frågan är om detta verkligen är tillräckligt för att motivera ett lånesystem som det finns många goda skäl att vara rätt skeptisk till.
:::
Be Champions!!