Det är egentligen inte resultatet eller resultaten i sig som direkt föranleder känslan. Man Utd har onekligen råkat ut för nesliga resultat förut och ändå kommit tillbaka och mot slutet av säsongen ha befunnit sig högst upp i tabellen eller allra minst däromkring.
Min inställning har alltid varit att det är mer värdefullt att försöka förstå och analysera prestationen i sig, snarare än det slutgiltiga resultatet, för att få en bra bild över ett lags allmänna styrka. Ett enskilt resultat kan bero på en mängd olika tillfälliga omständigheter, som egentligen i sig självt ger rätt lite matnyttig information.
Men det är om jag mer konsekvent tillämpar den inställningen också i det här fallet som känslan faktiskt uppstår. För det sätt på vilket Man Utd presterar för tillfället är betydligt mer oroande än resultaten under säsongsinledningen. Och då skojar vi ändå inte bort klubbens sämsta ligastart på 25 år.
:::
Mot Man City svarade laget som helhet för en defensiv kollaps. En intressant frågeställning inför matchen mot West Brom var således om det var en tillfällighet eller en indikation på ett mer systematiskt problem. Problemet visade sig vara av en återkommande natur.
Det är att göra det enkelt för sig att tro att det hela är frågan om att en spelare i sig skulle vara antingen orsaken till eller lösningen på lagets problem. Det som framstår som allra mest tydligt i Man Utds så här långt haltande spel har varit en taktisk osäkerhet, där varje spelare var för sig verkar vara osäkra på vad som förväntas av dem.
Förut fanns ingen sådan osäkerhet. Varje spelare kunde då agera mer bestämt, väl medvetna om vad varenda annan medspelare på planen tog sig för i varje bestämt ögonblick. Det gav laget en intensitet och ett tempo som få motståndare kunde kontrollera sett över en hel match.
Nu går varje enskilt moment någon sekund eller kanske bara några tiondelar långsammare. Varje enskild spelare är inte längre lika säkra på vad medspelarna tar sig för och denna tempoförlust är allt vad ett någorlunda disciplinerat
motståndarförsvar behöver för att neutralisera mycket av hotet i Man Utds anfallsspel.
Kommunikationen mellan enskilda lagdelar brister, och Man Utd transporterar inte boll med samma lätthet som förut från försvar till mittfält, och från mittfält till anfall. En stor anledning till detta är att spelarnas rörelsemönster på planen inte längre sker med samma automatik och självklarhet.
En stor del av dilemmat ligger i David Moyes fokus på ett centrerat spel, samtidigt som Man Utd under Alex Ferguson traditionellt var mer fokuserade på ett snabbt kantspel. Man kan välja att betrakta detta antingen som en högre grad av försiktighet, eller som ett försök att på sikt modernisera Man Utds spelidé.
:::
Många väljer att beskriva Man Utds svårigheter som en fråga om inställning, som om spelarna liksom inte skulle vilja lika mycket som förr. Spelarnas brist på rörelse och osäkra passningsspel tas framför allt som en intäkt för denna slutsats.
Det är på något sätt lite typiskt brittiskt när det gäller fotboll, att liksom arbeta utifrån antagandet att problemet bara är en fråga om att vilja mycket, snarare än att försöka se det taktiska i det. Vilja över förmåga, är ett något seglivat ideal inom engelsk fotboll.
Själv ser jag alltså problemet först och främst som taktiskt, och kanske i någon mening gruppsykologiskt. FIRO-modellen beskriver olika faser i en grupps liv, vilken kan användas för att förstå också ett fotbollslag. Från att gruppen formas så går den därefter igenom en fas av konflikt, rollsökning och normering innan gruppens roller och värderingar görs tydliga och dess prestation uppnår maximal höjd.
Man Utd har under många år beskrivits som en lagmaskin. Vad det kanske i själva verket har handlat om har varit ett lag där rollerna, relationerna och värderingarna har varit extremt tydliga och allt fokus därför kunnat ligga på maximalt prestation. Kanske är detta inte så märkligt med en och samma manager under drygt 25 år.
Med en ny manager, och en ny tränarstab, så bevittnar vi alltså en rörelse bakåt i FIRO-modellens olika faser. Nya relationer och värderingar har resulterat i en ny fas av rollsökande och Man Utd kan därmed inte längre vara lika ensidigt fokuserade enbart på att prestera längre.
:::
Om vi tittar bakåt i tiden så hade detta kanske inte varit särskilt oroande för Man Utd. De hade förmodligen utan några större problem kunnat räkna hem att placera sig bland de fyra bästa lagen i tabellen ändå.
Men Premier League har förändrats, och förhållandet där i alla fall sex hyfsat jämnstarka klubbar ska konkurrera om fyra Champions League-platser kan ställa till ordentliga problem för Man Utd. För av dessa sex klubbar så är det för tillfället Man Utd som uppvisar de allra tydligaste tecknen på svaghet och problem.
Min gissning är alltså att David Moyes måste arbeta väldigt aktivt med lagets taktik och rollfördelning och göra det snabbt. Annars är risken överhängande att Man Utd inte spelar i Champions League nästa säsong, icke beaktat möjligheten till en synnerligen överraskande Champions League-titel denna säsong.
Den gruppsykologiska slutsatsen måste hur som helst vara att inte skapa ytterligare rollförvirring och otydlighet genom att ge sig in i den så kallade förändringsfällan, där ny förändring genomförs för att åtgärda problem med den tidigare förändringen, och så vidare i all oändlighet. Med andra ord, uthärda den första tiden med David Moyes.
Även om vägen ser ut att kunna bli rejält bubblig.
:::
Arsenal fortsätter imponera och ser ut att kunna bli den här omgångens stora vinnare, när alla andra topplag utom möjligen Liverpool tappar två eller tre poäng vardera.
:::
Derby förlorade Brian Clough Trophy mot Nottingham Forest vilket ledde till att Derby sparkade Nigel Clough. Förmodligen ett inte helt okomplicerat beslut, givet Derbys klubbhistoria och nära koppling till far och son Clough.
Det vore kanske att förvänta sig lite för mycket historiesymmetri i att gissa att Nigel Clough härefter kommer kosta på sig en misslyckad kort tid i Leeds innan han tar över och gör succé med Nottingham Forest.
:::
Be Champions!!