Hårda kvartsfinaler i Ligacupen

Inte minst anmärkningsvärt med det är att det var den första straffläggningen på 20 år som Tottenham faktiskt vinner.

Med de resultaten färdiga så står det klart att fyra av sex topplag i Premier League befinner sig i Ligacupens kvartsfinaler. Dessutom har Southampton goda chanser att också ta sig dit. Arsenal och Liverpool har båda fått respass ur Ligacupen, men båda klubbarna förlorade också mot andra engelska toppklubbar.

Det må så vara med andra ord att Ligacupen inte är högst prioriterad för dessa klubbar. De är trots detta väldigt svåra att slå ut i ett cupspel. Nu lottades förvisso kvartsfinalerna i Ligacupen igår kväll, och man kan konstatera att det blev inga kompislottningar i något avseende.

:::

Leicester vs Man City

En enda ynka klubb utanför Premier League finns kvar i Ligacupen och det råkar vara just Leicester. I det avseendet kan man kanske tycka att Man City drog en vinstlott igår kväll, men Leicester är inte någon lätt nöt att knäcka. Allra helst inte på hemmaplan.

Leicester ligger tvåa i The Championship. De är alltså ett topplag i den divisionen och det är en klubb med goda chanser att kunna spela i Premier League nästa säsong. Den här veckans vinst hemma mot Fulham imponerade i det att det inte bara var en match i vilken det blåste medvind för Leicester, de höll ändå jämna steg och mer därtill.

Man City är naturligtvis favoriter, till stor del tack vare sin väldigt breda och högkvalitativa spelartrupp. Men räkna med att Leicester kommer att bjuda på tufft motstånd på hemmaplan.

Stoke vs Man Utd

Stoke har övertygat på sistone. Bortavinsten nu i veckan mot Birmingham var inte bara bra utan därtill övertygande. Det resultatet följde på en prestation borta mot just Man Utd som var värd betydligt mer än den 2-3-förlust som trots det blev fallet.

Mark Hughes har börjat få Stokes spel att stämma så smått. Erik Pieters på vänsterbacken börjar skörda framgångar och Charlie Adam hittar ofta rätt på centralt mittfält. Offensivt har Marko Arnautovic blivit till en stor tillgång för Stoke och gett laget en ny dimension i sitt anfallsspel.

Man Utd imponerade i sin seger mot Norwich och ger inga indikationer på att ta alltför lätt på Ligacupen. Att lottas mot Stoke på bortaplan är dock ingen lätt uppgift, och här kommer David Moyes att få bekänna färg.

Sunderland / Southampton vs Chelsea

En match återstår av den fjärde omgången, nämligen den mellan Sunderland och Southampton på Stadium of Light. Belöningen för den klubb som vinner den drabbningen är ett hemmamöte mot Chelsea. Tufft värre alltså för både Sunderland och Southampton.

Chelsea bör dock inte vara helt nöjda med den lottningen. Efter segern i derbyt mot Newcastle så andas Sunderland morgonluft igen under nye managern Gus Poyet. Att möta ett hemmalag med självförtroende är aldrig någon lätt uppgift inom engelsk fotboll. Southampton å andra sidan är ett lag som för tillfället befinner sig i en formidabel form.

Det kan låta lite fånigt men i vissa avseenden kan en sådan här bortamatch faktiskt visa sig svårare än att möta till exempel Arsenal eller en annan toppklubb. Till sådana matcher är spelarna oftast naturligt motiverade, vilket de inte alltid är när motståndet är inte fullt så illustert.

Tottenham vs West Ham

Chans till revansch för Tottenham. Av topplagen är det till synes Tottenham som får den bekvämaste lottningen, under förutsättning att man anser hemmaplan vara den stora fördelen.

Det visade emellertid West Ham i Premier League nyligen mot just Tottenham att det behöver det inte vara. West Ham utmanövrerade då Tottenham fullständigt och vann med väldigt stora siffror.

Blixten slår dock väldigt sällan ned två gånger och vad man nu allra minst kan säga är att Tottenham rimligtvis är förvarnade. Alla klubbar kan gå på en mina en gång, men de riktigt bra klubbarna går sällan på exakt samma mina två gånger.

:::

Det må muttras om Ligacupen. Men oddsen är trots allt rätt goda för att vi får Man City, Man Utd, Chelsea och Tottenham i semifinal. Endast Premier Leagues topplag med andra ord, med en teoretiskt möjlighet att ena semifinalen blir ett Manchesterderby och den andra semifinalen ett Londonderby.

Om så blir fallet så tror jag att väldigt få kommer att bry sig om att det ”bara” är Ligacupen. Det vore onekligen en riktigt häftig sideshow till den löpande ligasäsongen.

:::

Be Champions!!

I själva verket så utövas det verkliga inflytandet långt tidigare än så, nämligen av de som avgör vilka beslut som över huvud taget tas upp till omröstning. Det är en form av makt som ofta brukar kallas att sätta dagordningen. Makten över agendan är ett annat sätt att uttrycka samma sak.

På sätt och vis är det här så klart ett sätt att förstå attraktiviteten och lockelsen i Ligacupen som en turnering som egentligen vilken som helst klubb har chansen att vinna.

Ligacupen är med all säkerhet inte oviktig för stora klubbar som Arsenal, Chelsea, Man Utd och Liverpool. Men på deras agenda så kommer den trots allt inte högst upp, det finns ett antal mer prioriterade målsättningar. Trots detta är det så formidabla klubbar att de ändå ofta går långt i Ligacupen och fler gånger än inte så är det också en av dessa klubbar som vinner Ligacupen.

För andra klubbar, för vilka ligaseger och kanske inte heller Champions League-kvalifikation är realistiskt, så är Ligacupen däremot kanske det viktigaste de har att spela för under höstsäsongen. Den befinner sig alltså högre upp på deras agenda vilket ger dem en fördel.

Motivation slår klass som det brukar heta.

:::

Möjligen är det något sådant som Newcastle får hoppas på ikväll när de hemma på St James’ Park ska ta emot Man City i Ligacupens fjärde omgång. Samma Man City som de förnedrades av i Premier League-premiären, förlust med 0-4 på Etihad.

Alldeles oavsett vilket lag som Man City ställer ut på planen så är det självklart en samling formidabla spelare som Newcastle måste hantera. Precis som demonstrerades med all önskvärd tydlighet mellan Arsenal och Chelsea igår kväll, så har de här största klubbarna en kvalitet i sin bredd som är några steg före andra klubbars. Även deras reservspelare håller högsta klass.

Som med allt här i världen så finns två sidor av saken. Å ena sidan så kan det vara spelare ur matchform och med bristande självförtroende eller möjligen fel inställning. Å andra sidan kan det därmed handla om spelare som är hungriga och villiga att visa att de bör ges en mer central roll i laget. Det beror helt och hållet på hur managern lyckas hantera sin spelartrupp.

Newcastle måste dock hoppas på att de vill vinna den här Ligacupen något lite mer än vad Man City vill, och att de hemma på St James’ Park lyckas mönstra upp mer energi i matchen. Detta förutsätter att de inte låter matchen glida dem ur händerna alltför snabbt, utan att de allra minst hänger kvar målmässigt en bit in i andra halvlek.

:::

Både Newcastle och Man City kommer från tunga förluster i viktiga matcher under helgen. Båda förlorade med uddamålet efter sena mål från Sunderland respektive Chelsea. Ingen av dem vill naturligtvis följa upp helgens förlust med ännu en förlust och ett uttåg ur Ligacupen.

Förmågan att studsa tillbaka efter en förlust är ofta för att inte säga alltid ett utmärkande drag för ett mästarlag. Mycket talar för att det är ett drag som Man City har men som Newcastle saknar. Ett annat sätt att uttrycka det är att det i klubbar som Man City existerar en vinnarkultur, en kultur som så klart ofta manifesteras i spelarna i klubben.

En sådan vinnarkultur finns också i Chelsea. Det går inte att förneka ens om man så skulle vilja. Det såg vi igår. Vad vi också såg var lite av varför det under några år har ifrågasatts om någon sådan vinnarkultur fortfarande finns kvar i Arsenal. Det såg stundtals individuellt och räddhågset ut mot ett kollektivt imponerande Chelsea.

Förlust mot Dortmund på hemmaplan. Förlust mot Chelsea på hemmaplan. Nu följer Liverpool på hemmaplan, Dortmund på bortaplan och därnäst Man Utd på bortaplan. Det är nu som Arsenal till sist ska skingra tvivlen angående klubbens vinnarkultur.

Kanske är det så att vinnarkultur slår motivation?

:::

Be Champions!!

Det här känns som ett sådant här klassiskt engelskt cupmöte där alla på förhand verkligen vill vinna men samtidigt lägger en väldigt massa tid på att förklara hur lite matchen egentligen betyder. Det är ju bara en cup, vi spelar inte med vårt bästa lag, alla dessa förklaringar kommer helt säkert att plockas fram.

Ska man se på det hela lite mer nyktert så känns det ändå som ett möte som kan lägga ramverket för återstoden av säsongen. Kvällens match innehåller inte bara prestige utan också ett signalvärde från båda lagen om deras ambitioner med säsongen och realismen i dessa ambitioner.

Arsenal befinner sig till synes på tröskeln mellan en tid utan framgångar och utan titlar och förhoppningen om en nära förestående tid när detta inte längre är fallet. Om de ska passera den tröskeln så måste de börja vinna den här typen av avgörande one off-matcher mot de riktigt stora lagen.

Om inte annat för att inte de själva ska börja tvivla.

:::

Arsene Wenger medger ungefär detta när han i The Guardian säger: ”What is for sure is that you want to win these sort of games. I’m not sure it will effect the Premier League at all, but you know people will look at you, how you behave and whether you can win the big games like that. That has a certain psychological influence on the team.”

Likt en god manager så fokuserar Wenger på det positiva. Om Arsenal vinner så kommer det att ge laget en boost i självförtroende. Men om det ena gäller så gäller naturligtvis också det andra. En förlust innebär ett negativt slag på lagets självförtroende.

Det här var ju annars ett möte där José Mourinho strax efter att lottningen kom ut hotade med att ställa upp Chelseas U21-lag. Det är så klart lite märkligt att schemalägga en sådan här match blott två dagar efter ett ligamöte mot Man City. Nu kommer José Mourinho förvisso ändå att kunna ställa upp med spelare som David Luiz, Juan Mata, John Obi Mikel på planen, så riktigt så magert tror jag ju inte det blir.

Mer intressant ska det i så fall bli att följa Arsenals laguttagning. De har å ena sidan haft en dags mer vila än Chelsea, men Arsene Wenger har å andra sidan haft en längre tradition av att ta ut mer ungdoms- och reservbetonade lag i Ligacupen. Det finns en del som talar för att detta nu återigen kommer vara fallet.

:::

Ligacupen är ingen stor titel i det europeiska storklubbsperspektivet. Men det är trots allt en titel och lag blir psykologiskt starkare av att vinna titlar vilka det än är, på samma sätt som lag blir psykologiskt svagare av att förlora titlar och matcher mot andra topplag, oavsett i vilka sammanhang det än är.

Arsene Wenger och Arsenal har under flertalet år inte visat att de förstått detta enkla samband, eller i alla fall inte att de tillskrivit sambandet någon egentlig betydelse. Frågan är om nu, när Arsenal efter nio spelade matcher faktiskt leder Premier League, detta kan vara på väg att förändras.

:::

Kvällens matcher: Leicester vs Fulham, Birmingham vs Stoke, Man Utd vs Norwich, Burnley vs West Ham, samt Arsenal vs Chelsea.

Tre matcher spelas där lag från The Championship möter lag från Premier League. I samtliga tre matcher skulle jag vilja se det som mer än goda chanser att The Championship-lagen faktiskt vinner. Man Utd möter Norwich i vad som också det kan vara lite av en psykologisk match för hemmalaget, som behöver återupprätta sin trygghet hemma på Old Trafford.

:::

Be Champions!!

Sedan finns det en kategori av spelare precis därunder som kanske egentligen är precis lika bra, men som möjligen inte är riktigt exakt lika bra alternativt i alla fall inte uppfattas som precis lika bra. Fotbollskvaliteten finns där i ungefär lika stor utsträckning men stjärnstatusen, ofta medialt driven, finns av olika skäl inte där på samma sätt.

Den första typen av spelare har sällan återfunnits i Premier League. Normalt sett har de snarare dragit sig till någon av de spanska superklubbarna, dock inte sällan från just Premier League. Men den senare spelarkategorin finns i desto större omfattning. Vi kan här prata om spelare som Sergio Agüero, David Silva, Juan Mata, Wayne Rooney, Mesut Özil, Nemanja Vidic, Luis Suarez, Fernando Torres, Yaya Touré med flera.

I mina ögon är dessa båda spelarkategorier rent fotbollsmässigt likvärdiga, det handlar om spelare i världsklass. Föreställningen att det går att rangordna dem internt med någon meningsfull nivå av precision är förljugen. Den här bloggen handlar dock inte om dessa spelare, den handlar istället om de fem spelare i Premier League som jag tror befinner sig närmast att inom en överskådlig framtid slå sig in i denna unika kategori av världsspelare.

Morgondagens fixstjärnor i Premier League med andra ord.

:::

(5) Leroy Fer – Norwich

När Norwich värvade spelare i somras så var det snarare Ricky van Wolfswinkel som drog uppmärksamheten till sig. Lite mer i det tysta så köpte Norwich dock också Fer och det har visat sig vara ett riktigt bra köp. Fer har demonstrerat sin förmåga som box till box-mittfältare, stabil och outtröttlig i positionsspelet men också en effektiv spelfördelare. Norwichs bästa chans att klättra uppåt i tabellen återfinns på centralt mittfält.

(4) Philippe Coutinho – Liverpool

När beskedet kom att Coutinho skulle bli spelklar lagom till Liverpools kommande match mot Arsenal så spred sig glädjen hos de allra flesta av klubbens supportrar. Liverpool har en livfull offensiv även utan Coutinho, men en ännu starkare offensiv med honom på planen. Många var osäkra på Coutinho innan han kom till Liverpool, men han har tydlig potential att vara en av Premier Leagues och världens bästa spelare inom några år.

(3) Adnan Januzaj – Man Utd

Unga talanger som får viss framgång i en engelsk toppklubb och spås en lysande framtid går det förvisso tretton på dussinet av. Men det är desto färre unga spelare som har haft en sådan synbar påverkan på ett lags hela spel. Den tydliga skillnaden när Januzaj spelar för Man Utd jämfört med när han inte spelar är snabbheten i spelet. Januzaj ger Man Utd ett helt annat tempo i sitt spel och förändrar på så vis matchbilden till Man Utds fördel.

(2) Adam Lallana – Southampton

Southampton har inlett den här säsongen ruskigt starkt, och att det inte känns helt off att de faktiskt befinner sig i toppen av tabellen är desto mer stort i och med att Southampton för två säsonger befann sig i The Championship. Lallana är en spelare som varit med om Southamptons resa uppåt i seriesystemet, och den här säsongen har han utvecklats till en av ligans absolut bästa spelfördelare.

1) Hatem Ben Arfa – Newcastle

Ben Arfa var något av ett problembarn, om än ett oerhört lovande sådant, under sin tid i Frankrike. Den första tiden i Newcastle visade han prov på sin förmåga men skador gjorde det svårt för honom att verkligen komma till rätta i Premier League. I nuläget ligger Ben Arfa bakom det mesta och det bästa som Newcastle hittar på offensivt, och det vore något förvånande om inte en av ligans största klubbar slår till på honom förr snarare än senare.

:::

Be Champions!!

:::

Tottenhams strafflycka har vänt

Det finns ju en myt inom fotbollen som förmodligen är till lika delar sann som den är falsk, allt beroende på vilket perspektiv man använder sig av, att det här med domslut, fördelar och nackdelar jämnar ut sig.

Det var ju en tämligen märklig företeelse förra säsongen att Tottenham alltså inte tilldelades en enda straff. Det är samtidigt orimligt att föreställa sig att Tottenham i sådan utsträckning fullständigt saknade lägen att få straff. Med tanke på att Tottenham missade Champions League med en poängs marginal så kan det vara hårt att säga att det jämnade ut sig ur det perspektivet.

Den här säsongen verkar det hela dock ha vänt. Jag är för lat för att i skrivande stund ta reda på hur många matcher hittills under säsongen som Tottenham vunnit med ett mål från straffpunkten, och jag är definitivt för lat för att spekulera i hur många poäng detta kan översättas till i tabellen.

Jag konstaterar bara, utan att lägga några värderingar i det, att strafflyckan verkar stå Tottenham bi den här säsongen. Och kanske kommer det att visa sig, med två säsongers perspektiv, att det faktiskt jämnar ut sig. Om det nu alls är meningsfullt att prata om sådant.

Fortune favours the bold

Man City måste lämna Stamford Bridge med en känsla av kräx i munnen, inte bara med tanke på att de återfunnit sin gamla ovana att förlora matcher på tilläggstid mot topplagsmotstånd, utan också med tanke på hur det avgörande målet uppstod.

Matchen såg så klart ut att gå mot oavgjort, kanske hade det till och med varit ett ”rättvist” resultat sett över hela matchen. Men Chelsea och José Mourinho visade vad inte alla topplag alltid har för vana att göra i den här typen av stormatcher, nämligen modet och viljan att vinna – att gå för segern.

Sådant belönas ibland på oväntade sätt. Det oförutsägbara inträffar, bollen studsar rätt och så vidare. Det är sällan planerat men ofta sker det ändå att den som vågar också har lyckan med sig. Och på något sätt finns det ju i mina ögon en djupare rättvisa i det.

:::

Omgångens vinnare: Chelsea, Sunderland

Omgångens förlorare: Aston Villa, Newcastle

Omgångens manager: Gus Poyet. Var i desperat behov av ett resultat idag för att vända Sunderlands negativa trend, och han lyckades. Spelarna verkar trivas och i och med segern lämnade Sunderland jumboplatsen.

Omgångens mål: Fabio Borini, 2-1 vs Newcastle.

:::

Be Champions!!

Det är något av upp- och nedvända världen att följa José Mourinho i Chelsea den här andra omgången. Han lever ju normalt för den här typen av toppmatcher, och han har inte förlorat i ligan med Chelsea på Stamford Bridge sedan någon gång innan kritaperiodens slutspurt.

Det nya med den meningen är förvisso tillägget ”i ligan”. För inte så värst länge sedan var det ett både onödigt och överflödigt tillägg, men det såg Basel till att ändra på i Champions League. Chelsea har alltså inte varit det maskineri som vi varit vana att se med José Mourinho som manager, och jag föreställer mig att det är något som Man City hoppas kunna utnyttja.

Förändringen märks också i det offentliga samtalet inför matchen. När José Mourinho var manager i Chelsea förra gången var det de som hade det uppenbara resursövertaget, och Mourinho som förde sig därmed. Nu pratas det mer om Man Citys fantastiska spelartrupp och det nämns såsom i förbifarten att han absolut inte är avundsjuk.

(Mitt namn är José Mourinho, och jag är inte bitter!)

Delvis handlar det så klart om att sätta press på sina motståndare. Men delvis handlar det också om att försöka framställa sig själv som lite av en underdog i sammanhanget. Och det är ju något nytt i José Mourinhos framtoning. Hans profil har ju varit mer av den kaxige.

Men det visar så klart också på en förmåga till anpassning. Läget är annorlunda i Premier League nu jämfört med när han var här sist. Titelstriden är tätare, det finns andra resursstarka klubbar, och Chelsea har haft det tufft i ligaspelet de senaste säsongerna.

Mitt intryck hittills är att José Mourinho inte bara försökt anpassa sin egen framtoning utan också arbeta med kulturen i laget. Tidigare hade man ett lätt intryck av att Chelsea kanske trodde att det skulle gå lite av sig självt på planen. Nu känner man att värdet av hårt arbete har börjat framkomma mer och mer.

Det är inte några jättekliv framåt som exempelvis Fernando Torres har tagit, ändå känns det som att det sker regelbundna inkrementella småsteg framåt hela tiden. Och med tiden kommer alla dessa småsteg säkert kunna motsvara flera jättekliv.

:::

Annars har ju Chelsea och Man City så klart haft tämligen likvärdiga inledningar på säsongen. De har båda öppnat okej men inte fantastiskt övertygande i ligaspelet. Båda har gått på en rejäl mina i sitt Champions League-spel men ser ändå ut att utan några större bekymmer sy ihop sin slutspelsplats.

Det tabellmässiga läget inför matchen talar så klart också för Chelsea. De spelar på hemmaplan och de inleder matchen med en poängs försprång i tabellen på Man City, som vid förlust alltså finner sig distanserade med fyra poäng till Chelsea och med sex poäng upp till tabelltoppen.

En annan sak som talar till Chelseas fördel är Vincent Kompanys besvärande skada för Man City, som är ett annat lag med sin försvarsjätte med i laget på planen.

:::

Annars ska det så klart bli alldeles särskilt häftigt att följa matchen på Stadium of Light mellan Sunderland och Newcastle.

Newcastle vill nog helst glömma det förra derbyt, mot slutet av förra säsongen, när Sunderland kom till St James’ Park och vann med 3-0 och Paolo Di Canio knäsurfade längs sidlinjen. Det var ett oerhört viktigt resultat för Sunderland då som gick vidare och klarade sig kvar i Premier League.

Kanske är läget något liknande för Sunderland nu. Sunderland är det enda laget i Premier League som hittills inte vunnit en enda match. Med en enda poäng på åtta omgångar är de fast förankrade i botten av Premier League. Precis som förra säsongen har de nyss bytt manager.

Det är inte överdrivet att tala om kris i Sunderland. Kan de precis som förra säsongen använda Wear-Tyne-derbyt för att hävstånga sig själva ut ur krisen och hålla sig kvar i Premier League?

:::

Dagens matcher: Sunderland vs Newcastle (14:30), Chelsea vs Man City (17:00), Swansea vs West Ham (17:00), samt Tottenham vs Hull (17:00).

Dagens två övriga matcher befinner sig möjligen i viss passningsskugga, men det ska bli intressant att se hur det slutar mellan Swansea och West Ham, två lag med hög potential. Tottenham har naturligtvis en god möjlighet att hänga på i toppen av tabellen och bör räkna med vinst hemma mot Hull.

:::

Be Champions!!

Jag tror det var om brasiliansk landslagsfotboll det en gång sades att det var världens svåraste jobb eftersom landet bestod av 160 miljoner förbundskaptener. Det är naturligtvis inte något fenomen som är unikt för vare sig Brasilien eller landslagsfotboll. Vi är samtliga supportrar som tror oss veta vad som är bäst för våra respektive lag.

Och det är väl egentligen inget fel med detta. Det visar så klart att vi bryr oss likaväl som vi trots allt vet en hel del om våra lag. Med intresse för fotboll följer ofta kunskap om fotboll, det ena ger det andra. Men kanske blir det ibland lite kinkigt när vi inte riktigt inser begränsningarna i vårt eget snäva perspektiv, och inte ser skillnaden jämfört med framför allt en managers perspektiv.

:::

Aaron Ramsey är ett tydligt exempel på det här dilemmat. Han har så här långt haft en magisk säsong med Arsenal, han har öst in mål och svarat för en mängd avgörande matchinsatser. När Arsenal i eftermiddag möter det managerlösa Crystal Palace är det kanske Aaron Ramsey man främst förväntar sig kommer att avgöra matchen till Arsenals fördel.

Det säger ändå något med tanke på att laget i övrigt innehåller spelare som Mesut Özil, Jack Wilshere, Theo Walcott och Olivier Giroud.

Aaron Ramsey har utvecklats till en av ligans allra bästa centrala mittfältare och han hyllas nu välförtjänt både av Arsenals supportrar och av fotbollsanalytiker i största allmänhet. Men det här är ju en förhållandevis ny företeelse, det var bara så sent som förra säsongen som Aaron Ramsey snarare av samma supportrar gjordes till syndabocken för allt som ansågs som eländigt med Arsenal.

Aaron Ramsey har haft en tung tid bakom sig. Han kom som ung till Arsenal från Cardiff. Hyfsat tidigt drabbades han av ett allvarligt benbrott som höll tillbaka hans utveckling, även om denna ursäkt möjligen övertrasserats. Hans spelstil har länge varit frustrerande med en benägenhet att hålla i bollen för länge eller göra slarviga misstag i sitt eget bollinnehav. Med dessa svårigheter har följt ett alltmer påtagligt medialt strålkastarljus på honom själv.

Sakta men säkert har han dock växt in i kostymen på Arsenals centrala mittfält. Ett skäl till detta är att han har fått spela tillsammans med andra mittfältare som tagit det mer defensiva ansvaret. Under förra säsongen var det Mikel Arteta. Hittills under den här säsongen har Mathieu Flamini axlat det uppdraget.

:::

Om beslutet om Aaron Ramseys framtid i Arsenal hade fattats meddelst majoritetsomröstning bland Arsenals supportrar för ungefär ett år sedan så hade inget av detta hänt. Aaron Ramsey hade då med intill visshet gränsande sannolikhet inte längre spelat i Arsenal utan troligtvis harvat i någon engelsk klubb av medelstorlek.

Supportrar är oftast förhållandevis kortsiktiga i sitt perspektiv och de styrs i sina uppfattningar förhållandevis mycket av resultat och av vad som sker inom hyfsad närtid. De har svårare att se längre tillbaka i tiden och troligtvis ännu svårare att se längre fram i tiden. De tenderar se vad som sker på planen i samband med match men har av lätt insedda skäl svårare att se vad som sker vid sidan av planen.

En manager både kan och ska vara mer långsiktig. Managern ser saker vi som supportrar inte ser och fattar alltså inte sina beslut utifrån samma utgångspunkt som vi använder oss av. Där vi supportrar oftast kräver resultat och prestation av spelare så har en manager ofta perspektivet och insikten att lättare acceptera misstag och ge spelaren förtroendet att växa.

Som supportrar vill vi ofta se att våra lag får fram unga talanger och egna produkter. Men det paradoxala i det sammanhanget är att väldigt få sådana talanger och produkter skulle få möjlighet att komma fram om det var vi supportrar som satt i managerstolen.

:::

Dagens matcher: Crystal Palace vs Arsenal (13:45), Aston Villa vs Everton, Liverpool vs West Brom, Man Utd vs Stoke, Norwich vs Cardiff, samt Southampton vs Fulham (18:30).

Man Utd har varit allt annat än imponerande på Old Trafford hittills under säsongen, och har väl tappat mer poäng på hemmaplan redan den här säsongen än vad de i princip gjort sedan millennieskiftet. Överdrivet så klart, men ändå. Laget har saknat flow i sin offensiv och detta måste åtgärdas för att marschen uppåt i tabellen ska inledas.

:::

Be Champions!!

Idag mår jag som jag förmodligen förtjänar. Men jag tänkte ändå försöka slänga iväg en fundering som kan diskuteras lite så här en fredag innan ännu en hektisk ligaomgång tar sin början.

Frågan är ju aktuell efter att nu senast José Mourinho först visats ut under matchen mellan Chelsea och Cardiff, och därefter drabbats av FA:s vrede och ett bötesbelopp om £8,000.

Om José Mourinhos straff kan man ju tycka vad man vill, men de flesta bör nog kunna hålla med om att sanktionsmöjligheterna mot oönskat beteende från managerhåll är ytterst begränsade, och att utsikterna att förändra sådant beteende därmed är små.

Bötesbeloppen uppgår inte ens till en dagslön, och en avstängning innebär bara att managern måste sitta på läktaren under matchen, inget annat. Han får prata med spelarna i omklädningsrummet innan match, i halvtid och så vidare.

Så frågan är alltså vad man egentligen ska kunna ta sig till för att komma till tals med oönskat managerbeteende, vilka sanktioner ska vara aktuella eller ska man hellre ge upp dagens meningslösa försök att stävja det?

:::

Att straffskalan inte har någon betydelse i Premier League i nuläget framstår som hyfsat tydligt. Bötesbeloppet rör exempelvis inte José Mourinho, han kan ta sitt straff enbart utifrån en kalkyl om han tjänar mest på att bråka eller på att vara lugn.

Det är lite tuffare i UEFA. Där är managers som blir avstängda förbjudna att närvara i omklädningsrummet inför och under match. Det ger något mindre möjlighet att ändå påverka matchen. Samtidigt är UEFA ytterligare några grader mer godtyckliga i sina avstängningar.

Skälet till att det i England i praktiken bara är en avstängning från sidlinjen under en eller ett par matcher är att brottet inte anses ha med spelarna att göra, utan endast som ett felaktigt beteende från managern i dennes relation till domaren och övriga matchfunktionärer.

Straffet, enligt FA:s och Premier Leagues resonemang, ska då vara att under viss tid ta bort denna relation.

Men, som sagt, det större problemet lär vara att en manager ofta mitt under match kan se en större kortsiktig vinst med att attackera domaren än vad han ser för risk med att bli straffad för det i efterhand.

Hur ska man då ändra på det och bör man över huvud taget försöka ändra på det – är problemet egentligen så stort?

:::

Det här strategiska managerbeteendet gentemot domarna har ju nästan blivit till en del utav spelet inom den engelska och europeiska fotbollen. Det tar sig också lite olika uttryck.

Under matchen lägger managers tid på att viska små söta lilla nothings i fjärdedomarens öron, vifta upphetsat med armarna i riktning mot domaren och elda upp publiken, hålla improviserade kvartssamtal med domaren längs sidlinjen eller i spelargången på väg in till halvtidsvila. Och så vidare.

Inför matchen kan man också räkna med diverse utspel av olika karaktär. En grupp managers från de större klubbarna kommer exempelvis prata om att domaren måste skydda deras spelare från brutala motståndare. Deras kollegor i mindre klubbar kommer å andra sidan prata om att domarna måste försöka döma matchen rättvist och inte till storlagets fördel. Och så vidare.

Allt handlar om att sätta agendan för domaren under matchen, och på så vis på förhand förbättra det egna lagets förutsättningar. Ingen domare vill uppfattas som något annat än helt korrekt, och denna ambition manipuleras naturligtvis medvetet.

Efter matchen ges domarna ofta skulden för mängder av både större och mindre misstag, vart och ett av dem förmodligen mänskligt förståeligt. Här handlar det så klart inte minst för managers om att deflektera ansvar efter ett dåligt resultat, från sig själv men också från spelarna. Inte sällan ifrågasätts domarens integritet och heder.

Det är det här sistnämnda som jag har störst problem med. Att lägga skulden på domarna, och inte minst att mer eller mindre subtilt ifrågasätta domarnas integritet, vilket många managers ägnar sig åt, demoniserar i förlängningen en hel yrkeskår och skapar ett negativt klimat inom fotbollen.

Det som däremot sker innan och under match, olika sätt att försöka påverka domaren, har jag däremot lättare att acceptera. Alla managers ägnar sig åt det efter bästa förmåga, det är en del av fotbollens psykologi och ärligt talat är det också något som en domare bör kunna hantera.

Inte minst tycker jag det är något som gör fotbollen lite roligare, kanske lite mer eldfängd.

:::

Be Champions!!

Att Ian Holloways position i klubben alltså skulle vara osäker kommer därför knappast som någon överraskning. Jag har ifrågasatt honom länge och 1-4-förlusten i helgen hemma mot Fulham var droppen som fick bägaren att rinna över.

Min uttalade uppfattning i söndags kväll var att Ian Holloway borde få sparken. Vad som nu skett är att Ian Holloway har avsagt sig uppdraget, och klubb och manager har kommit överens om att gå skilda vägar. Frivilligt eller i preventivt syfte? Som alltid och som avsett svårt att göra en tydlig skillnad.

Ian Holloway har inte haft en helt lätt situation. Lagets stjärna Wilfried Zaha såldes till Man Utd samtidigt som lagets främste anfallare Glenn Murray är långtidsskadad. Analysen av Crystal Palace var dock redan innan säsongen solklar, laget behövde förstärkas defensivt. Samtidigt har Ian Holloway och Crystal Palace värvat mängder av spelare, men huvudsakligen offensivt.

Gapet mellan behov och verklighet blev till sist för stort. Det stora antalet värvade spelare har enligt Ian Holloways egen utsago dessutom resulterat i låg moral inom spelartruppen.

Ian Holloway har naturligtvis gjort sig skyldig till att ha satt samman sin spelartrupp på ett felaktigt sätt. Men han ska samtidigt ges beröm för att han inser sitt eget ansvar för Crystal Palaces misslyckande, och ser till att självmant dra konsekvenserna därav. Ett gott tecken på moralisk integritet.

Beslutet att lämna klubben kan också ha den positiva effekten att det tvingar spelarna att ta sitt ansvar. Nu går det inte längre att gömma sig bakom en skyldig manager.

:::

Tony Pulis och Neil Warnock verkar vara de två managernamn som är hetaste kandidaterna att efterträda Ian Holloway.

Det känns på sitt sätt lite udda. Ian Holloway har alltid stått för en snabb och passningsbaserad anfallsfotboll. Tony Pulis och Neil Warnock har å andra sidan representerat något i alla fall delvis annorlunda.

Så märkligt är det dock kanske inte. Det är så klart inte omöjligt att Crystal Palace gör analysen att om de ska hålla sig kvar i Premier League så fordras en mer cynisk approach än vad Ian Holloway presterade. Back to basics helt enkelt.

Neil Warnock har ju dessutom ett förflutet i klubben, vilket kanske talar till hans fördel.

:::

Gårdagens Champions League innebar bra resultat för både Man Utd och för Man City.

Man Utd leder gruppen efter att inte överdrivet övertygande ha besegrat Real Sociedad på Old Trafford. Dessutom knockade Bayer Leverkusen fullständigt Shakhtar Donetsk.

Man City svarade för en stark men effektiv vändning borta mot CSKA Moskva och vann med 2-1. Det börjar alltså alltmer likna vad vi redan från början trodde, det vill säga att Man City går till sitt allra första slutspel i Champions League, tillsammans med Bayern.

:::

Tre engelska klubbar befinner sig alltså i Europa League och de ställs ikväll samtliga mot lag från tidigare Sovjetrepubliker.

Tottenham beger sig till Moldavien och förmodligen så vibrerar väl spelarnas hörlurar av Bob Marley. Förhoppningsvis så håller sig dock spelarna borta från Bob Marleys rökverk.

På Liberty Stadium och på DW Stadium vankas det dock vodka i halvtid, när de ryska klubbarna Kuban Krasnodar och Rubin Kazan kommer på besök. Både Swansea och Wigan ligger bra till i sina respektive grupper.

Riktigt spännande ska det dock bli på DW Stadium. Wigan spelar så klart i The Championship samtidigt som Rubin Kazan nu måste betraktas som ett etablerat europeiskt cuplag. En tuff nöt att knäcka för Wigan.

Det är dessutom gruppfinal, där Rubin Kazan hittills har vunnit sina båda matcher, samtidigt som Wigan ligger tvåa i gruppen med fyra poäng, tre poäng för Zulte-Waregem.

En vinst ikväll vore guld värd för Wigan.

:::

Be Champions!!

Det har som väntat blivit tre klubbar som gör upp om det. Arsenal, Dortmund och Napoli. Marseille har samtidigt blivit gruppens strykpojkar. Men med tre omgångar spelade befinner sig nu samtliga dessa tre klubbar på sex inspelade poäng var.

Den fundamentala skillnaden är dock att Arsenal har två bortamatcher kvar, båda dessutom mot Dortmund och Napoli. Det är inte en situation att precis avundas.

Lite småtypiskt är det allt för Arsenal. Det har länge gått trögt för dem i Premier League men de har ändå alltid tagit sig vidare i Champions League. Nu går det som på räls i Premier League, men då börjar det istället krångla i Champions League.

Läget för Arsenal är naturligtvis inte hopplöst, bara komplicerat.

:::

Vad man så klart inför kvällen kan undra är om Man Utd möjligen befinner sig i det omvända läget, eller kanske snarare i en exakt likadan situation.

För dem går det å ena sidan närmast ofattbart trögt i Premier League, men i Champions League så här långt har de ändå rasslat fram goda eller åtminstone fullt acceptabla resultat.

Nu vankas det ett dubbelmöte med Real Sociedad, som de allra flesta bedömare varnade för inför gruppspelet men som hittills har kammat noll i poäng under de första två matcherna. En lurig uppgift, inte minst eftersom Sociedad är piskade att plocka poäng.

Spanskt motstånd har ofta ställt till problem för Man Utd, inte minst kanske i Spanien. Kvällens match går på Old Trafford, men inte heller det verkar ha skänkt Man Utd någon större trygghet den här säsongen.

Och ungefär samtidigt som kvällens match så riktar även Alex Fergusons nyss utkomna självbiografi ytterligare frågor och kontroverser mot Old Trafford, även om det mesta av innehållet fokuseras på det förflutna.

Ändå så gör det så klart skuggan som vilar över David Moyes tämligen mer påtaglig än vad den redan annars var.

:::

Man City hade så klart en fruktansvärd upplevelse förra omgången, med en blytung förlust på hemmaplan mot Bayern München.

Ikväll åker de till Moskva och måste då visa sig kapabla att komma tillbaka från en tung förlust även i det europeiska cupspelet. Man City och CSKA Moskva ligger båda på samma poäng och dubbelmötet dem emellan kommer att avgöra mycket av hur den här gruppen slutar.

:::

Contain away, dominate at home.

En vanligt framhållen och ofta framgångsrik europeisk cupstrategi som de engelska klubbarna den här säsongen har ett vanskligt förhållande till. Chelsea har ju fullständigt inverterat den så här långt. Arsenal fallerade i den igår kväll. Man Utd kan sägas ha fullföljt den hittills.

Nyckeln till framgång dock för båda Manchesterklubbarna i sina respektive dubbelmöten. Om de lyckas med denna strategi så har de i praktiken lagt grunden för gruppavancemang och slutspel.

:::

Be Champions!!

I min mening två lite tidstypiska möten kan tyckas. Fotbollen i England grundades ju som en arbetarsport med rötterna i nordvästra England. Fotbollen söderöver sågs på med misstanke och viss del förakt.

Samtidigt som engelsk fotboll blir alltmer business och det knappast längre i något sammanhang är relevant att prata om en klubbs arbetarhistoria så är det alltså i Champions League, den moderna fotbollskapitalismens alldeles egna Särimner, som den klassiska konflikten mellan industriort och storstad numer utspelas.

London mot Ruhr.

Den finansiella kapitalismen mot industrialismens europeiska epicenter. Borgarklubbarna mot arbetarklubbarna. Det engelska bolagstänket mot det tyska föreningsidealet. Räkmackor mot ölen på läktarna, konsumerism mot supporterskap.

Allting grovt förenklat naturligtvis.

:::

Chelsea lyckades ju med förlusten mot Basel ställa till det något för sig i gruppspelet. Förvisso vann de som väntat mot Steaua, dessutom hjälpte Schalke till med att knäcka Basel borta, men kvällens bortamatch mot Schalke blir ändå viktigare än vad den borde behöva vara.

Det moraliska, estetiska och narrativa huvudnumret för kvällen är trots detta tungviktsdrabbningen på Emirates mellan Arsenal och Dortmund, förra säsongens finalister och de senaste årens darlings inom den europeiska fotbollen.

Arsenal har ju länge varit något av darlings även de, åtminstone inom den engelska fotbollen. Det har dock alltid i någon mening kunnat avfärdas med att de trots sin popularitet, stilrenhet och moderiktighet så sällan faktiskt åstadkom något av bestående värde.

Så här några månader in på den här säsongen känns det dock som att läget är ett annat för Arsenal, som befinner sig i en imponerande svit sett till såväl resultat som prestation.

Detta samtidigt som Dortmund kan ha peakat en aning. De jagar förvisso Bayern i Bundesliga, efter att förra säsongen ha slutat långt efter dem, men är pressade i Champions League efter att ha förlorat den första matchen mot Napoli.

Om både Arsenal och Napoli vinner ikväll så ligger Dortmund tre poäng back med endast tre omgångar kvar att spela. Förvisso med både Arsenal och Napoli kvar att möta på hemmaplan.

:::

Det är andra gången på tre år som de här båda klubbarna stöter på varandra i Champions Leagues gruppspel. Ändå känns det den här gången som ett betydligt mer högprofilerat möte.

Den gången var det ett i alla fall mentalt svagare Arsenal som stod på ena planhalvan. Och på den andra planhalvan stod ett Dortmund som förvisso var mycket talangfullt men som saknade europeisk cuperfarenhet.

Då kändes det som ett outsidermöte, den här gången känns det som ett toppmöte.

Det ska hur som helst bli både roligt och intressant att se matchen.

:::

För övrigt anser jag att Ian Holloway bör få sparken. Och om det inte redan har hunnit ske när den här bloggen publiceras så räknar jag med att det sker inom mycket kort.

:::

Be Champions!!

:::

Omgångens vinnare: Arsenal, Swansea, Tottenham.

Omgångens förlorare: Man Utd, Sunderland.

Omgångens manager: Arsene Wenger. Ser ut att ha hittat den perfekta balansen och harmonin i sitt Arsenal. Väl förtjänt framgångar efter flera års kritik och ångest.

Omgångens mål: Jonathan de Guzman, 2-0 vs Sunderland.

:::

Be Champions!!

Tottenham å andra sidan har alltid brottats med kontinuiteten i såväl resultat som prestation. De har de senaste säsongerna missat Champions League med en getingmidjas marginal. Den felande länken har genomgående varit densamma. De har precis som övriga klubbar drabbats av formsvackor, men deras har kommit vid fel tillfällen och de har varit något sämre på att korta ned dem och ändå rassla fram poängen.

Förra ligaomgångens smärtsamma förlust mot West Ham ger nu Tottenham chansen att visa att de lärt sig något av detta. De är inte det första laget i toppen av tabellen som åkt på en mina i en dylik match, men det som skiljer de bra lagen från de absoluta topplagen är topplagens förmåga att omedelbart hitta tillbaka till en vinnande modell.

:::

En sådan förmåga beror dock till stor del på ledarskap, förmågan att på eller vid sidan av planen leda sitt lag genom motgångar, att få draken att lyfta också i motvind. Chelsea hade mängder av ledare under sin storhetstid; John Terry, Didier Drogba och Frank Lampard. Man Utd har haft Nemanja Vidic, Ryan Giggs, Rio Ferdinand med flera. Arsenal lutade sig mot Sol Campbell, Patrick Vieira och Thierry Henry.

Ledarskapet kan naturligtvis också komma från sidan av planen, vilket inte minst Arsene Wenger, José Mourinho och Alex Ferguson har visat i sina respektive klubbar. Andre Villas-Boas har inte varit helt oäven i det avseendet även om hans förmåga att taktiskt anpassa sig efter en given matchbild hittills har visat sig begränsad.

På planen har ledarskapsfrågan kanske varit än mer påtaglig för Tottenham under senare säsonger. Gareth Bale har naturligtvis varit en påtaglig närvaro men kanske mer i egenskap av en unikt begåvad spelare, snarare än som den store ledaren. Han var ändå en som kunde kliva fram och rycka matchbilden i kragen och förändra den efter eget humör. Utan Gareth Bale i laget blir dock frågan än mer aktuell för Tottenham.

Vem utöver ledarskapet på planen?

:::

Andre Villas-Boas och Tottenham har använt pengarna från Gareth Bales försäljning till att köpa ett flertal spelare. Var och en av dessa är självklart ytterst kompetenta fotbollsspelare med förmåga att rent tekniskt och taktiskt höja Tottenham som lag. Men är någon av dem, till exempel Paulinho, Roberto Soldado, Nacer Chadli, Christian Eriksen eller Erik Lamela, en naturlig ledare på planen? Tveksamt.

Om vi istället går till det gamla gardet i relativa termer i Tottenhams spelartrupp så är det förmodligen Michael Dawson som framstår som lagets mest naturlige ledare. Men med risk för att man faller för den klassiska stereotypen om den högljudde ledaren som pekar med hela handen så känns det som att Dawson är för anonym i den rollen, han har ännu inte riktigt klivit fram i de svåra situationerna.

För tillfället känns därför Tottenham som ett lag som i för hög utsträckning för ett topplag låter sig kontrolleras av händelserna. Något som kännetecknar de allra bästa lagen är att de upplevs kontrollera händelserna. Kanske en illusion, men en illusion som blir till verklighet just för att många, inte minst laget självt, tror på den.

:::

Tottenham kan behöva ledarskap på planen idag. De förlorade hemma mot West Ham och tappade därmed värdefull mark både på Arsenal och Liverpool, och att följa upp detta med en match på bortaplan är dessutom aldrig lätt i Premier League.

Aston Villa är dessutom ett hopplöst oförutsägbart lag. De har hittills under säsongen besegrat både Arsenal och Man City, och är alltså allt annat än ofarliga, men även producerat riktiga plattmatcher mot lag som Newcastle och Liverpool.

Tottenhan kan dock finna viss trygghet i att det är inte första gången den här säsongen som de varit på Villa Park. De båda lagen möttes där i Ligacupens tredje omgång vilket med en Jermain Defore i toppform resulterade i en storseger för Tottenham.

Men varje match är en ny match, och ligaspel är oftast väsenskilt från enstaka cupmatcher.

:::

Be Champions!!

En liknande diskussion pågår inom fotbollen där det diskuteras vilken betydelse en manager egentligen har på en fotbollsklubbs framgångar. Är det managern som i kraft av sin egen personlighet driver klubben till framgång, eller är hans närvaro mer av en lycklig omständighet och klubbens framgångar snarare mer en produkt av goda institutionella förutsättningar?

Alex Ferguson är den manager inom engelsk fotboll som troligtvis ansetts som mest betydelsefull av dem alla. Han uppfattas som den kanske störste managern genom alla tider, men det är också ett rimligt antagande att det hade han inte ansetts som nu om han inte hade kommit till Man Utd. Ferguson gjorde Man Utd framgångsrika igen, men det var inget Hull eller Wigan som han gjorde till ett av världens största och bästa klubblag.

Sanningen är dock sällan eller aldrig ensidig. För sett till totala spelarlöner och spelartruppens marknadsvärde, två faktorer som anses ha enormt stor betydelse för ett lags framgångar, så har det räknats ut att Man Utd under Fergusons tid i klubben ”borde” ha vunnit Premier League sex gånger. Han vann Premier League med Man Utd mer än dubbelt så många gånger. Någon betydelse måste han alltså ha haft.

Statistiska nyckeltal är dock inte nödvändiga för att inse en managers betydelse. Johan Cruyff grundlade en hel klubbfilosofi i Barcelona. Bill Shankly skapade ett imperium i Liverpool och Arsene Wenger förvandlade ett mediokert Arsenal till en europeisk storklubb.

:::

En manager idag har inte det inflytande som han hade tidigare inom engelsk fotboll. Då kontrollerade managern i stort sett varenda aspekt av klubben och exempel på sådana klubbikoner är många inom engelsk fotboll. Matt Busby, Bill Shankly, Don Revie, Bill Nicholson, Brian Clough med flera.

Kapitalinflödet i Premier League, och inte minst invasionen av utländskt ägande, har skapat en betydligt mer aktiv ägarstyrning inom engelska fotbollsklubbar. Detta har kringskurit managerns auktoritet. Detta samtidigt paradoxalt nog som managern i media och i realiteten ensam tvingas bära hela ansvaret för en klubbs och ett lags misslyckanden.

Så kallade football directors har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll, och kan förväntas bli än mer vanligt förekommande. Detta är det kanske allra mest konkreta exemplet på hur klubbledningar begränsar managerns inflytande och det är också ett ingrepp som i flera klubbar har lett till konflikt med den gamla föreställningen om managerns särställning.

Även om det i flera fall också har visat sig vara en lyckad reform som gett upphov till långsiktighet och strategisk planering.

:::

Simon Kuper och Stefan Szymanski har med sin bok Soccernomics fått ett rejält genomslag. En av deras slutsatser som fått allra mest genomslag är den att en klubbs ligaposition i slutet av säsongen till 89% beror på storleken på klubbens lönebudget. Implikationen av detta skulle alltså bli att en manager själv som mest kan påverka 11% av sitt lags prestation i ligan.

Nu finns det mycket med denna slutsats som kan ifrågasättas. För det första så visar en motsvarande studie genomförd över en annan tidsperiod att lönebudgetens påverkan bara är 81%, vilket är en väsentlig skillnad. För det andra bortser Kuper och Szymanski från att en bra manager normalt sett kommer kunna förhandla till sig en högre lönebudget. För det tredje väljer de att titta på lönebudgeten som ett aggregerat mått, när managern i själva verket kan påverka väldigt mycket genom att fördela sin lönebudget olika för olika spelare.

Det där kan man så klart diskutera i oändlighet. Intressant är dock att även om vi skulle acceptera slutsatsen att en managers inflytande bara sträcker sig till 11% så är detta kanske inte så bara. En motsvarande studie av en VD:s påverkan på sitt företags lönsamhet, publicerad i Chris Andersons och David Sallys The Numbers Game, visar för övrigt att en VD påverkar 14,5% av företagets prestation.

Men fotboll är en sport med väldigt små marginaler, så 11% kan ju sett i det sammanhanget vara väldigt mycket. Fotboll handlar om att göra fler mål än sina motståndare och ta fler poäng än sina konkurrenter. Kan dessa 11% vara skillnaden mellan 1-1 och 2-1, eller mellan tre poäng och en poäng från en match? Ja, det måste man anta.

Men det är klart, ingen manager kan heller trolla med knäna. Och 11% är i absoluta tal så väldigt mycket mer i en klubb som Man Utd, som Arsenal, som Man City, Liverpool eller Chelsea, än vad 11% är i klubbar som Stoke, Wigan, Norwich, Aston Villa eller Fulham.

Det finns däremot en sak som samtliga dessa argument bortser från, nämligen managerns symbolvärde. En manager, åtminstone inom engelsk fotboll, är en symbol för klubben och en enande figur för dess samtliga intressenter: spelare, ägare, ledning och supportrar. Managern är på gott och ont den karaktär runt vilken såväl förhoppningar som frustrationer ges utlopp.

Managerns betydelse i formell mening är kanske på väg att avta, men det kommer att dröja länge än innan dennes symboliska mening inom engelsk fotboll minskar i omfattning.

:::

Dagens matcher: Newcastle vs Liverpool (13:45), Arsenal vs Norwich, Chelsea vs Cardiff, Everton vs Hull, Man Utd vs Southampton, Stoke vs West Brom, Swansea vs Sunderland, samt West Ham vs Man City (18:30).

Liverpool svarade för en riktig demolition av Newcastle på St James’ Park förra säsongen, och det kan finnas skäl att undra vad ett liknande resultat den här gången skulle göra med Alan Pardews anställningstrygghet. Arsenal, Chelsea och Man Utd har samtliga matcher de bör eller ska vinna, samtidigt som Man City har en knepig bortamatch på kvällen mot ett laddat West Ham.

:::

Be Champions!!

Alltså kan det vara dags att stämma av vad som har skett hittills under säsongen. Trots att två månader passerat så har vi bara spelat sju omgångar av Premier League, men det är ändå sju omgångar som på lite olika sätt har vänt upp och ned på våra allmänt hållna föreställningar om ligan, dess starka och dess svagare kort.

Sju är ett heligt tal inom de flesta världsreligioner, så också inom kristendomen. I den bibliska sagan om Josef som säljs till slaveri i Egypten talas det explicit om sju goda år som ska följas av sju dåliga år. Goda och dåliga saker hittar vi så klart också i Premier League, även om de inte är fullt så omtänksamma att de dyker upp i riktigt lika god ordning som i Bibeln.

:::

Sju goda saker

(7) Southamptons imponerande start. Det är alltid särskilt roligt när de lite mer oväntade klubbarna svarar för en positiv säsongsinledning, men desto roligare när det är ett lag som både spelar en bra fotboll och vars framgång bygger på ett långsiktigt arbete med den egna ungdomsakademin. Det är i och för sig osannolikt att Southampton kommer hålla sig kvar på fjärde plats någon längre tid, men de förtjänar att ligga däruppe nu.

(6) Nykomlingarnas uppkäftighet. Det här var säsongen när de allra flesta trodde att Premier Leagues nykomlingar skulle få extra stora problem, och där det var sannolikt att alla tre skulle åka ur på en gång. Med lite olika angreppssätt under sommaren så har dock både Cardiff och Hull visat framfötterna rejält under säsongsinledningen, och det är snarare andra klubbar som ser ut att ligga betydligt mer illa till.

(5) Aston Villas högre lägstanivå. Säsongen inleddes strålande med en mycket meriterande bortaseger mot Arsenal. Därefter har resultaten varierat mellan svaga och starka, exemplifierat av förlust hemma mot Newcastle men vinst hemma mot Man City. Aston Villa är svårförutsägbara den här säsongen, men det är ändå bättre än förra säsongens förutsägbara svaghet. Aston Villa börjar hitta fotfästet i Premier League igen.

(4) Arsenals momentum. Act as if ye hath faith and faith shall be given to you. Eller med andra ord, fake it until you make it. Arsenal har inlett svagt några säsonger i rad och på så vis omedelbart hamnat på efterkälken. Den här gången har de undvikit detta, en utveckling som definitivt förstärktes i och med köpet av Mesut Özil, och till skillnad från tidigare säsonger så kan Arsenal nu spela med vinden i ryggen. Det kan bära långt.

(3) Premier Leagues nya TV-avtal. Det känns som att något håller på att hända med Premier League och mycket av förändringen kommer underifrån. Det nya TV-avtal som Premier League skrev på har gett samtliga klubbar i ligan helt nya ekonomiska förutsättningar, och redan till den här säsongen har vi sett ett rejält kvalitetsinflöde också i Premier Leagues mindre klubbar. Det leder till ökad otrygghet för ligans storklubbar, men skapar högre konkurrens och mer spänning.

(2) Bredden på toppstriden. Det mediala argumentet är naturligtvis att det är de stora klubbarna som blivit allt sämre, men den mer optimistiska glaset är halvfullt-tolkningen är även att de tidigare underpresterande storklubbarna inte längre underpresterar. Liverpool, Arsenal och Tottenham är alla tre med i toppen av Premier League på ett annat sätt än tidigare säsonger, och visst är det något som ökar både spänning och underhållning.

(1) De unga spelarnas framfart. Saido Berahino, Ravel Morrison, Ross Barkley, Adnan Januzaj, Robbie Brady med flera. Det har klagats mycket på att Premier League inte attraherar världsfotbollens största namn, men vad Premier League alltid har varit särskilt bra på är att ge ett skyltfönster åt världsfotbollens kommande stornamn och den här säsongen är så här långt inte något undantag. Det är de unga stjärnorna som hittills har lyst upp Premier League-säsongen.

:::

Sju dåliga saker

(7) Crystal Palace infriar förväntningarna. Om Hull och Cardiff har imponerat så har Crystal Palace snarare imploderat. Ian Holloway gjorde succé med Blackpool under sin förra sejour i Premier League, men med Crystal Palace verkar det mesta ha gått fel. Laget var i rejält behov av att förstärka försvaret under sommaren, men Holloway har ihärdat med att istället värva offensiva spelare. Tre poäng på sju matcher är illa för Crystal Palace.

(6) Swanseas mediokra inledning. Swansea är en klubb som vunnit många beundrare under sina två säsonger i Premier League. Inför den här säsongen är det många som förväntat sig att de ska ta nästa steg i sin utveckling, därtill inspirerade av sitt Europa League-spel. Men ligaformen har varit allt annat än övertygande, med förluster på hemmaplan som ett lag med aspiration på tabellens övre halva inte kan tillåta sig.

(5) Newcastles likgiltiga säsongsstart. Det har varit svårt att förutspå vad Newcastle skulle hitta på. Det gick illa förra säsongen men då fanns Europa League att skylla på. Utan den belastningen den här säsongen så var förhoppningen att Newcastle skulle återfinna samma form de uppvisade för två säsonger sedan. Istället har det blivit lite mellanmjölk av Newcastles inledning, inte särskilt bra men heller inte direkt katastrofalt.

(4) Fulhams bristande målmedvetenhet. Fyra klubbar ligger och snurrar på sju poäng på eller runt nedflyttningsstrecket. Fulham är en av dessa klubbar men ger intryck av att befinna sig i en värre situation än övriga på grund av en oro i klubben. Mediauttalanden kan betyda allt och intet, men det sänder inte ut några bra signaler när managern själv indikerar att han inte är nöjd med sin tillvaro i klubben. Spänningsvärk med klubbens nye ägare.

(3) Man Utds ledningsproblem. Det var många som kliade sig i huvudet under sommaren och undrade vad Man Utd egentligen pysslade med. Offentliga bud på några av transfermarknadens långskott, ett velande med betydligt mer rimliga måltavlor, ett tapp av etablerade och uppskattade tränare i klubben, och några osmidiga grodor i hanterandet av Wayne Rooney har handikappat Man Utd under säsongsinledningen.

(2) Storklubbarnas omställningsproblem. De allra största klubbarna i England drivs ju sedan länge som företag, och är det något som de borde kunna hantera så är det personalförändringar på toppnivå.Men det visar sig att förändring inte är något som klubbar som Chelsea, Man Utd, Man City med flera riktigt har lärt sig att bemästra. Vilket skänker ett något annat perspektiv på allt prat om hur professionella moderna fotbollsklubbar har blivit.

(1) Sunderlands röra. De stora reformatorernas främsta misstag är att försöka genomföra alltför mycket förändring på alltför kort tid. Paolo Di Canio såg sig själv som en reformator, rev upp väldigt mycket av det gamla med rötterna, och köpte in mängder med nya spelare. Det var ett högriskprojekt som till sist misslyckades och misslyckades spektakulärt med en poäng på sju matcher. Di Canio fick sparken och ersätts nu av Gus Poyet.

:::

Be Champions!!

Men det är inte mycket här i världen som är helt och hållet svart eller vitt, och det måste naturligtvis konstateras att Harry Redknapp och QPR tvärtom har inlett säsongen i The Championship på ett väldigt bra sätt. Tvåa i tabellen med 26 poäng på elva spelade matcher, samma poäng som Burnley på förstaplats men med en match mindre spelad. Fem vinster på de sex senaste matcherna, mycket talar för att QPR är på väg tillbaka till Premier League.

Det är en betydligt mer positiv kurva än den som QPR har befunnit sig på under de senaste två säsongerna, när de för första gången sedan mitten av 1990-talet befann sig tillbaka i Premier League. De klarade sig på den första säsongens tilläggstid kvar i Premier League bara för att den andra säsongen åka ut utan att över huvud taget erbjuda någon som helst kamp.

Vi har sett andra klubbar, såsom Blackburn, Portsmouth, Birmingham och Wolves, åka ur Premier League på liknande sätt förr, och de har haft det förtvivlat svårt att vända på trendkurvan, och är nu fast i The Championship eller än värre så har de till och med flyttats ned i League One eller League Two. Det måste ha varit en av QPR:s många farhågor att detsamma skulle drabba dem.

:::

Så har dock inte skett och en teori väl så god som någon annan om vad detta kan tänkas bero på är att det helt och hållet har med klubbens spelarmaterial att göra.

Det var ett av QPR:s stora strategiska misstag att de i samband med att de säsongen 2010-11 vann The Championship och flyttades upp till Premier League valde att överge de spelare som svarat för framgången. Mängder av nya spelare köptes till klubben, inräknandes Shaun Wright Phillips, Joey Barton, Armand Traore, Kieron Dyer, Djibril Cissé, Bobby Zamora, Ryan Nelsen, Loic Remy, Julio Cesar, Ji-Sung Park, Junior Hoilett, Stephane M’Bia, Christopher Samba, Esteban Granero, José Bosingwa med flera.

Det går att skriva en roman om var och en av dessa spelares individuella brister i QPR, men kollektivt sammanfattandes kan man säga att alla dessa köp skapade en bred trupp med många spelare och höga löner, men absolut inget fotbollslag.

Harry Redknapp är knappast främmande för att öppna en klubbs plånbok och köpa spelare, det är snarare ett av hans signum. Men vad han har lyckats åstadkomma på ett knappt år med QPR är att avlasta många av klubbens högprofilerade men lågmotiverade spelare, ersätta dem med spelare som är kompetenta på The Championship-nivå, och som spelar för varandra och för laget snarare än sitt lönekuvert.

De spelare som Harry Redknapp värvade under sommaren är Richard Dunne, Danny Simpson, Charlie Austin, Matt Phillips, Gary O’Neil och Karl Henry. Därtill är Joey Barton tillbaka från sitt franska äventyr och det är ju en spelare utav etablerad Premier League-kvalitet.

Vi skulle kunna skriva ännu en roman om dessa spelares individuella färdigheter och möjliga defekter, men vad de bidrar med till QPR:s och Harry Redknapps lagbygge är, helt nödvändigt i The Championship, karaktär och kampmoral. Och på så vis har QPR återvänt till de kollektiva egenskaper med vilka de vann The Championship för tre säsonger sedan.

Här spelar också en av Harry Redknapps goda managerkvaliteter in, nämligen hans förmåga att motivera sina spelare. Han påstår sig möjligen inte kunna vare sig läsa eller utforma en taktiktavla, men han förstår sina spelare och han är märkligt bra på att inspirera dem att kämpa för laget och för varandra.

Och med dessa egenskaper och kvaliteter tillbaka i laget så borde QPR rimligtvis ha en god chans att vinna The Championship igen, och en bättre chans att hålla sig kvar i Premier League om de väljer att den här gången hålla fast vid dem, snarare än att drabbas av åksjuka och värva nya mängder av större namn.

:::

I någon mening kan man hävda att QPR i sina två senaste managers, Harry Redknapp och Mark Hughes, har valt två personligheter med liknande komplex, det vill säga ett ego som lite grann vill göra gällande att de egentligen är för bra för det där jobbet.

Hos Mark Hughes var det kanske snarare fråga om ett trauma än ett bestående personlighetsdrag, efter dennes förnedrande avfärdande från Man City, dennes första och hittills enda riktiga toppuppdrag inom fotbollen. Hos Harry Redknapp känns det mer som ett systematiskt karaktärsdrag, han har helt enkelt en väldigt hög uppfattning om sig själv.

Men kanske gjorde det traumatiska det svårare för Mark Hughes att övervinna dessa känslor i QPR. För Harry Redknapp anser sig utan tvekan vara en manager lämpad för Premier League och inte The Championship, men istället för att låta käften glappa om det så har han hittills klarat av att gräva ned sig och försöka bevisa det på fotbollsplanen istället.

Och det är ju naturligtvis en beundransvärd egenskap i sig. Så mycket talar för att det största hotet mot QPR:s uppflyttning till Premier League den här säsongen består i att managerrouletten i Premier League slutar med ett erbjudande som Harry Redknapp vare sig vill eller kan säga nej till.

:::

Be Champions!!

Alla som har sett Wayne Rooney spela när han är i form vet att det är en aggressiv, intensiv och impulsiv spelare. Helt plötsligt kan han explodera och skicka iväg en projektil rakt upp i nättaket eller sätta in en stenhård glidtackling så bollen och motståndaren flyger åt varsitt håll. Han kan också bli riktigt arg och dra på sig onödiga kort, både gula och röda.

Rooney har som tur är bättrat sig där, de fula efterslängarna och allt tjafs med domarna blir allt mer sällsynta med åren som går. Jag tycker dock inte att han bör bli “lugnare” på planen än vad han är nu. Rooney spelar oftast som allra bäst när han är lite irriterad, och då tänker jag främst på volleyraketen som han avfyrade mot Newcastle för ett antal år sedan. Han var halvskadad, hade en dålig dag, var på väg att bli utbytt. Då small det. Ett av Premier Leagues vackraste mål (och hårdaste skott) någonsin och hans firande efter målet talade sitt tydliga språk.

Wayne har breddat sitt register under de senaste åren. Han har alltid varit en grovjobbare och en duktig målskytt, men nu har han tagit det till en ny nivå. Han gör mål på fler sätt och han springer ofta djupt ner på egen planhalva och hämtar boll för att hjälpa till i speluppbyggnaden. Han är exceptionell på att starta anfall, då han har en suverän blick for spelet och en passningsfot utöver det vanliga. Vi minns den där långa, svepande bollen till Robin van Persie i den titelvinnande matchen mot Aston Villa i fjol som holländaren dundrade i mål på helvolley. Vi minns också den där liknande passningen i Champions League-matchen mot Cluj som van Persie (återigen) läckert styrde över målvakten. Fantastic.

Här börjar Rooney på sätt och vis påminna lite grann om Paul Scholes. Dessa långa, svepande bollar med lätt skruv på. Från mittcirkeln ut på kanterna, från försvaret upp i anfallet. Jag älskar att se Rooney få bollen i mitten av banan, särskilt när yttermittfältarna/ytterbackarna håller bredden ute på sina respektive kanter. Då vet man att bollen kommer sitta klistrad på deras fötter, oavsett om de löper i högsta fart eller om de är stillastående. Det spelar ingen roll, Rooneys passning blir oftast perfekt ändå.

Jag gillade verkligen när Sir Alex valde att spela Rooney i en central mittfältsroll förra året. Det var spännande, men samtidigt synnerligen intressant. En av ligans bästa målskyttar används som central mittfältare. Varför?
Först och främst för att Rooney, som Sir Alex senare själv sa, har alla kvaliteter som krävs för att spela på mittfältet. Han är fysiskt stark, uthållig, har bra teknik, och sedan har han ju de där fötterna som är bra både för passningar och skott. Rooney visade att han även kan läsa spelet ur det defensiva perspektivet. Det syntes på honom att positionen var lite ovan, men jag tyckte att han gjorde det med bravur.

:::

Om jag skulle göra en topp 3-lista med Wayne Rooneys största kvaliteter skulle jag formera den såhär:

3) Skottet. Rooney har ett av Premier Leagues bästa skott. Han kan skjuta både hårt, placerat och skruvat. De där pressade skotten från 30-35 meter är han väldigt duktig på, då han kan få bollen att dyka lustigt eller borra in sig i under ribban. Vi tar hans rökare mot Norwich i fjol och hans debutmål mot Arsenal för Everton som exempel på det.

2) Målsinnet. Rooney har en förmåga att dyka upp där bollen kommer. Han är lika effektiv innanför straffområdet som utanför. Om vi tittar tillbaka på Waynes båda mål i Manchesterderbyt i december 2012, så kan man upptäcka flera saker. Det första målet är en symbol för hans förmåga att hitta nätet. Skottet i sig var inte särskilt hårt, nästan strumprullarkraft, men bollen rullade ändå i mål tack vare att skottet var så välplacerat. Om skottet hamnat rakt på mål hade Joe Hart kunnat ta emot det med foten, som en passning. Men avslutets precision ställde Hart fullkomligt.

Rooneys andra mål i matchen symboliserar hans löpskicklighet, hans avslutsförmåga samt hans smarthet. Han befann sig utanför straffområdet när Rafael da Silva och Antonio Valencia samarbetade ute på högerflanken. När han insåg att Rafael kommer kunna slå in bollen när som helst placerade han sig i skottläge, en bit från straffpunkten. Rafaels markinlägg var klockrent och Rooneys avslut likaså. Det är betydligt lättare att vräka ett sådant avslut upp på läktaren än att placera den hårt längs marken i mål, bakom en återigen chanslös Joe Hart.

Här måste vi också naturligtvis ta upp drömmålet han gjorde mot just Man City 2011. Nanis höga inlägg, Rooneys perfekta cykelspark. Detta var ett mål av yppersta världsklass, det finns inte många spelare i världen som är kapabla att göra ett sådant mål. Den precisionen i upphoppet, den kraften i skottet. Siktet. Visserligen är jag inte jättegammal, men detta är det vackraste mål jag någonsin sett.

1) Energin. Rooney springer extremt mycket, tar oftast det defensiva jobbet lika bra som det offensiva. Han tar de där hopplösa 50-meterslöpningarna och är duktig på att sätta motståndarnas mittbackar under press, och vinner genom det mycket boll för laget. Det är sällan man ser honom vika ner sig och sluta springa. Rooneys roll i laget handlar mycket om att visa sina med/motspelare att han tänker i alla fall inte ge sig i första taget. Flera gånger när Man Utd förlorat, har man ändå kunnat se Rooney löpa ända ner till motståndarnas straffområde för att sätta press på dem.

Under de senaste säsongerna har han även fått pröva på att vara lagkapten lite då och då. Dels för att han snart fyller 28 år och är erfaren, dels för att den ordinarie kaptenen varit borta, och dels så tror jag att dessa tre egenskaper som jag listade har bidragit till att han fått chansen att bära bindeln. Både i landslaget och i Man Utd har tränarna pratat om Rooney som “a future captain”, och det är väl en rätt så hyfsad bekräftelse på att man gör det bra. Det ska bli extremt intressant att följa Wayne Rooney den här säsongen. Om hans samarbete med Robin van Persie fortsätter at utvecklas och om David Moyes lyckas få fart på Man Utds kantspel, kan detta bli ett riktigt roligt år för Rooney.

Vi låter framtiden utvisa hur det kommer gå.

/A.L.

Hemmamatch samtidigt som FA har sålt iväg närmare 20,000 biljetter, eller en fjärdedel av Wembleys kapacitet, till polska supportrar. Lägg till dessa de närmast obligatoriska räkmackebiljetterna och man kan börja undra om inte FA i sin strävan att göra vinst på Wembley har sålt iväg Englands hemmaplansfördel, en fördel som normalt sett är så viktig i ett kvalspel eller gruppspel av det här slaget.

Polen har i och för sig inget att spela för ikväll. De kan inte nå någon av de två första matcherna. Men att spela på Wembley är naturligtvis speciellt i sig, och att avsluta VM-kvalet på just Wembley framför 20,000 av sina tillresta supportrar innebär att de helt säkert kan uppbåda motivation för matchen, kombinerat med att kunna spela helt utan press.

Inte någon ideal situation för England precis, som definitivt inte har möjlighet att spela utan press.

:::

England befann sig i och för sig i exakt samma situation inför matchen mot Montenegro i fredags, och överraskade då i alla fall mig och kanske också sig själva genom att spela med både lugn och mod, även när det fanns enskilda tillfällen under matchen när humöret hade kunnat svänga.

Roy Hodgson menar jag har lyckats med tre saker som gör England till ett bättre och mer stabilt fotbollslag än vad de har varit förut:

Mod och självförtroende. England spelade med ett nytt självförtroende mot Montenegro och till stor del har det att göra med Roy Hodgsons eget mod i uttagningen av yngre spelare, såsom exempelvis succédebutanten Andros Townsend. Hodgson själv säger att känslan i det engelska laget inte har känts bättre under hans tid. I sammanhanget tror jag också det är betydelsefullt att lagkaptensfrågan verkar ha retts ut och hamnat hos en så stabil och kollektivt uppskattad lagspelare som Steven Gerrard.

Lagmoral. Det har ofta och länge varit ett problem för England med olika fraktioner i laget, ofta formade utifrån klubbgränser, som inte kommit överens med varandra. Stammentaliteten har triumferat över den nationella känslan. Vi har samtidigt kunnat se länder som Spanien och Tyskland basera sina stora framgångar på en väldigt god laganda. Känslan är att Roy Hodgson har börjat skapa något liknande i England. Spelarna verkar lyckligare, mer harmoniska, och kommer överens med varandra. Att Wayne Rooney överlämnar en straff till en Liverpoolspelare visar möjligen på detta.

Offensiven. Hängslen och livrem. Englands melodi lite för länge. Antingen har England hållt fast vid ett förlegat 4-4-2-system eller så har de tillämpat ett modernare 4-2-3-1-system fast med alltför defensivt inriktade spelare ovanför de två balanserande mittfältarna. Något som har gjort England impotenta offensivt. Ett problem i problemet har kanske varit att England helt enkelt saknat offensiva spelare av hög kvalitet vid sidan av Wayne Rooney, men att detta nu med Daniel Sturridge, Danny Welbeck, Andros Townsend samt någon till är på väg att åtgärdas. Mot Montenegro såg det i alla fall ut som om Roy Hodgson hittat en vinnande offensiv formel.

:::

Just offensiven är viktigare än vad man kanske tror. Naturligtvis kan inte England eller något annat landslag överge sin defensiv till förmån för en gung ho-offensiv. VM- och VM-kvalhistorien har sin alldeles egen välbefolkade elefantkyrkogård över segertippade landslag som misslyckats just på grund av att de varit övermodiga offensivt på bekostnad av sitt försvarsspel.

Men det är också fråga om vilken attityd man har både till en match och till sina egna förmågor. En defensiv överförsiktighet tolkas ofta av både egna spelare och av egna supportrar som att man inte är bra nog att själva kontrollera matchbilden, och i fotboll som i de allra flesta andra sporter är det så att det lag som styr matchbilden oftast också vinner matchen.

Att ha en flödande offensiv och våga gå helhjärtat om än klokt in i sitt anfallsspel är alltså en positiv signal till de egna spelarna. Tro på er själva, ni är tillräckligt bra, ni är det bästa laget på planen och ni är inte på något sätt underlägsna era motståndare.

Om England tänker så ikväll så kommer England att spela VM i Brasilien om några månader.

:::

Be Champions!!

Att vara Englands förbundskapten innebär så klart vissa specifika utmaningar som bara har med själva fotbollen att göra. Men vid sidan av dessa så är det engelska förbundskaptenskapet dessutom ett häcklopp mellan distraktioner och kontroverser skapade antingen av media, av spelare, av det egna förbundet eller, som i det här fallet, av kollegor inom managerskrået.

Distraktionen den här gången var Harry Redknapps bok i vilken han utan omsvep skär kabanossen av FA för att de inte beslutade sig för att ge honom det jobb som Roy Hodgson nu har. Att boksläppet kommer just i samband med dessa VM-kvalmatcher är självklart ingen tillfällighet.

Man kan fråga sig hur Redknapp tror att den här boken och tidpunkten för dess publicering hjälper det engelska landslaget, eller om det ens är av intresse för Redknapp. Men att han gör som han gör kan så klart ge en ledtråd om varför FA valde att inte erbjuda honom uppdraget.

:::

Ledtrådar är dock inget som Harry Redknapp riktigt efterfrågar. Så övertygad är han om sin egen förträfflighet att han var och helt säkert fortfarande är helt säker på att han är den rätte för uppdraget. En övertygelse han helt säkert fått på grund av sitt fria och symbiotiska förhållande till media.

Fotbollsvärlden och kändisskapet kan vara lite av en bubbla. Som offentlig person är det lätt hänt att börja tro på den myt som media och andra aktörer sprider om sig själv. Och det allmänna budskapet framför allt i media var att Redknapp var den självklare kandidaten.

Nu visade det sig att skälet till medias budskap inte var så mycket att Redknapp var den självklare kandidaten utan snarare att media önskade att Redknapp skulle vara den självklare kandidaten. En inte obetydlig skillnad. Bakom denna önskan ligger helt säkert Redknapps utåtriktade personlighet och hans förmåga att skapa rubriker.

Frågan är då vad som i så fall ligger bakom FA:s ointresse. Möjligen för att de ser på vad engelska journalister kanske uppfattar som att vara en trevlig kille att snacka skit och ta en öl med som en tendens att sätta sin egen person före uppdraget.

Harry Redknapps förmåga till självförhärligande ska sannerligen inte underskattas, vilket inte minst bokens missvisande citat om att Englands spelare ville ha honom som förbundskapten illustrerar klart och tydligt. Likaväl som hans inte helt subtila sätt att markera överordning gentemot Brendan Rodgers genom att ”avslöja” att han funderade på att göra honom till sin assistent.

FA kan säkert också ha dragit öronen åt sig angående några av de kontroverser som följt Harry Redknapp i spåren, inte minst hans trassel med misstankar om skattebrott. En förbundskapten för England är lika mycket en symbol som en funktion.

Det som känns mest avigt med idén om Harry Redknapp som Englands förbundskapten är dock hans förhärligande av föreställningen att det är häftigt att vara okunnig. En föreställning som ligger makalöst fel i tiden när ett av engelsk fotbolls allra största strategiska problem är bristen på tekniskt och taktiskt kompetenta coacher.

FA:s satsning på St Georges Park är tänkt att på sikt åtgärda detta problem. En satsning som Harry Redknapp i sin bok väljer att kommentera med att han mycket hellre sitter och pratar strunt med fotbollsspelare än i möte med män i kostymer.

Utnämningen av Roy Hodgson som Englands förbundskapten går naturligtvis att diskutera, precis som det gått att diskutera vem som än hade utsetts till jobbet. Men det framgår ändå att FA insett att både förbundet och den engelska fotbollen är i behov av såväl modernisering som intellektualisering, med bland annat spansk, holländsk och tysk fotboll som förebild.

Harry Redknapp är och var den raka motsatsen till en sådan utveckling. Han är snarare en reproduktion av den förhärskande och begränsande brittiska föreställningen att fotboll är en fråga om vilja snarare än kunnande. En hopplöst förlegad uppdelning.

:::

England möter Polen på tisdag kväll och måste då vinna för att kvalificera sig för VM i Brasilien 2014. Detta nästan exakt 40 år efter att England 1973 spelat en annan helt avgörande VM-kvalmatch på hemmaplan mot Polen, men då misslyckats med att vinna och att kvalificera sig till VM 1974.

En annan av dessa ikoniskt engelska managers som av olika skäl aldrig blev Englands förbundskapten, Brian Clough, utmanade inför den matchen ödet med att kalla Polens målvakt Jan Tomaszewski för en clown. Tomaszewski gjorde en fenomenal match, matchen slutade 1-1 och Polen gick till VM på Englands bekostnad.

Harry Redknapp vill gärna se sig själv som medlem i den här klubben av riktigt stora brittiska managers. Men om sanningen ska fram så är väl den där jämförelsen det närmaste han egentligen kommer.

:::

Be Champions!!

Men för de som ägnade lite mer energi åt att fundera över vad som faktiskt sades än att oja sig över vem som egentligen sa vad, så var det trots allt inga dumheter som Joey Barton levererade.

Vad Joey Barton faktiskt hade att säga om Alex Ferguson var att han snarare var en manager än en coach. Låt gå att han möjligen av retoriska skäl överdrev Fergusons oförmåga att leda en träning, ibland måste man ta till stora ord för att bli uppmärksammad. Men den större poängen är ju just den att engelsk fotboll faktiskt har en tendens att värdera managerns roll inom fotbollen, snarare än coachens.

Det kan så klart ses som ett reellt problem i ett land där antalet coacher sett till antalet spelare är förhållandevis mycket lågt jämfört med andra länder. Och där bristen på högkvalitativ coachning har lett till vad många upplever som både tekniska och taktiska brister.

Att man värderar managers högt måste i och för sig inte innebära att man undervärderar coacher. Men om den yrkesroll inom fotbollens ledarskap som medför mest status är managern snarare än coachen så är implikationen att coacher inom engelsk fotboll är en yrkesgrupp med lägre status. Något som rimligtvis lär visa sig också i lönestatistiken.

Hur som helst tror jag Joey Barton är right on the money. Att England fäster sådan vikt vid managerrollen snarare än att värdera coachens betydelse är en långsiktig och strukturell förklaring till de lätt synbara svagheterna inom engelsk landslagsfotboll.

:::

Att även Greg Dyke, FA:s nye ordförande, ser strukturella svagheter inom engelsk fotboll är tämligen uppenbart i och med att han tillsatt en kommission om åtta medlemmar med uppgift att framför allt fundera över hur engelska ungdomar ska ges bättre förutsättningar till utveckling.

Problemställningen är den gamla bekanta. Engelska unga talanger får alltför lite speltid i de stora engelska klubbarna vilket drabbar deras utveckling och i förlängningen det engelska landslaget. Där en del menar att detta bör åtgärdas genom att kvotera in engelsk ungdom i klubbarnas spelartrupper och startelvor så ser andra det som en konsekvens av bristande kompetens och kvalitet i coachning redan under mycket unga år.

Greg Dykes kommission har redan innan den inlett sitt formella arbete drabbats av ett bakslag i och med att Premier League valt att inte ingå i kommissionen. De har ingen lust att hållas som gisslan och bli bundna till de slutsatser som kommissionen drar. Istället väljer de att betrakta kommissionen som en part i en pågående förhandling.

Men kanske är det heller ingen tillfällighet att Greg Dyke startar den här kommissionen just nu, med några ödesmatcher i VM-kvalet precis stundande och ännu ett VM runt hörnet där risken för ännu ett misslyckande för det engelska landslaget är tämligen påtaglig, och där Dyke i egenskap av just ordförande för FA är att betrakta som högst ansvarig.

Joey Barton gör ju, förmodligen omedvetet, en närmast klockren institutionell organisationsanalys när han karaktäriserar FA:s kommission som ett sätt för Greg Dyke att förflytta ansvaret för engelsk fotbolls utveckling från sig själv, som en form av preventiv politisk manöver. Oavsett hur England nu presterar i kvalet eller i VM så kan Dyke alltid hävda att han minsann har tagit tag i problemen.

Obenägenheten att ta ansvar, och benägenheten att vilja skydda sig själv och sin egen position, och att ständigt utreda snarare än att faktiskt göra saker, är något som har lett engelsk landslagsfotboll in i den nu rådande krisen. Vi kan vara rätt säkra på att samma beteende inte kommer att lyckas leda den ut ur krisen.

Det är om jag inte är felunderrättad den medicinska definitionen av galenskap: Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda utfall.

:::

Be Champions!!

Men om vi bortser från det komiska i att omintetgöra sig själv så övertydligt så satte så klart Roy Hodgson fingret på något som är väldigt viktigt för England, nämligen lagets och spelarnas optimism och självförtroende. För att England ska besegra först Montenegro och sedan Polen så måste de tro på uppgiften och sin egen förmåga.

Viktigast i det avseendet var och är dock att Roy Hodgson själv visar mod inför uppgiften, och inte faller till föga för försiktighet. Något som drabbat England så många gånger förr. Attityden på planen reflekterar utan tvekan ledarskapet vid sidan av planen.

Och den här gången slutade det i vinst med 4-1.

Att låta Andros Townsend debutera i den här matchen var modigt i det avseendet. Inte för att Townsend inte förtjänar chansen, men för att många förbundskaptener, inte minst engelska, hade valt att i en sådan här match satsa på ett beprövat kort.

Något som belönades med en prestation väl i par med matchens spelare, och det som visade sig vara det helt avgörande målet.

:::

Mest glädjande med Englands match ikväll var hur laget spelade med både god intensitet och högt självförtroende. Det fanns egentligen bara ett lag på planen, och så övertygande har vi sällan sett England spela.

Till och med efter att Montenegro reducerat till 2-1, med 20 minuter kvar av matchen, så skapades aldrig någon riktig oro. Och bara några minuter därefter så gör även Andros Townsend sitt mål och Englands tredje. I de flesta tidigare lägen så hade oron i det läget lamslagit det engelska spelet.

Det var förvisso välförtjänt men ändå lyckosamt att England fick utdelning så snabbt i inledningen av andra halvlek. England dominerade förvisso matchbilden också i första halvlek, men lyckades då aldrig bryta ned den montenegrinska muren.

Lite av det som är Englands stora svaghet blottades också då. En något för stelbent och fantasilös offensiv, som hela tiden blir något för lätt för motståndet att läsa och försvara sig mot.

:::

Men när kunnandet och kompetensen i någon mening saknas så kan detta ofta i stor utsträckning kompenseras för med vilja och mod. Motivation, det vill säga inställning, anses också ofta slå klass.

Viktigt nu att England visar upp samma inställning också i nästa match mot Polen. Vinst där är minst lika nödvändigt det, eftersom Ukraina vann ikväll och garanterat kommer att vinna mot San Marino i den sista omgången. Allt annat än vinst för England och Ukraina går förbi dem.

Dags att avsluta jobbet.

:::

Be Champions!!

Så har det på något vis alltid varit för mig. Men som några stundtals också gjort så kan man ju fråga sig vad detta i så fall beror på.

En del menar ju att landslagsfotboll är en ädlare form av fotboll, där spelare deltar på grund av heder och ära snarare än pengar. Min syn är ju snarare den motsatta att spelare snarare verkar bry sig mindre om landslagsfotbollen, och i den meningen de deltar i landslaget så är det minst lika mycket en statusgrej för dem själva som att de brinner för att försvara tröjfärgerna.

Men kanske är det egentligen inte så värst mycket mer komplicerat än att det för mig handlar om de val man gör. Man väljer någon gång av något skäl och på något sätt att hålla på en klubb, det är ett helt fritt val. Och just det fria valet förstärker ens egna band till just den klubben.

Jag förväntas å andra sidan hålla på det svenska landslaget enbart för att jag råkar vara svensk medborgare. Om jag exempelvis skulle välja att istället hålla på det engelska landslaget så betraktas jag med viss rätta som lite dum i huvudet. Det finns helt enkelt inte något fritt val inom samma sätt i landslagsfotboll.

Och när någon försöker tvinga på mig något så blir jag ofta avig. Lite som grönsaker för små barn kan jag tänka mig.

:::

Men även om jag normalt sett inte gillar landslagsfotboll i någon större utsträckning så får jag väl ändå medge att det just den här kommande veckan ändå är både drägligt och lite spännande. Det vill säga nu när de helt avgörande matcherna i VM-kvalet ska spelas.

När matcherna faktiskt gäller någonting på riktigt.

England möter ju Montenegro ikväll och måste naturligtvis vinna på hemmaplan. Allt annat än vinst och England har inte längre ödet i sina egna händer vad gäller att kvalificera sig för VM. Förlust och England kan inte längre ens förvänta sig att nå playoff.

:::

Apropå tristessen och apatin som följer på landslagsmatcher som inte gäller någonting så rapporteras det nu att UEFA funderar på att ersätta de så kallade vänskapsmatcherna (som mest brukar producera ovänskap mellan klubbar och landslag) med ett pågående ligaspel mellan samtliga 54 medlemsländer.

Arbetsnamnet är tydligen Nations League.

Alla länder skulle då delas in i exempelvis nio divisioner baserat på resultat och rankning, möta varandra en eller två gånger, och efter varje säsong skulle vinnarna i varje division flyttas upp, och de sist placerade flyttas ned en division.

Det finns ekonomiska skäl både för och emot ett sådant förslag. UEFA ser så klart möjligheten att ett större intresse för deras fotbollsmatcher medför högre annonsintäkter. För de större europeiska fotbollsländerna finns incitament mot den här idén då de inte längre har möjlighet att arrangera lukrativa matcher mot exempelvis sydamerikanskt motstånd.

Sportsligt tycker jag idén är intressant. Det vore definitivt en uppgradering från de fullständigt meningslösa vänskapslandskamperna, och något som kan fungera som en tydligare indikator på ett landslags kvalitet än enbart enstaka VM-kval och mästerskap.

Det blir lite mer långsiktighet och kontinuitet i landslagsfotbollen, vilket jag tror den behöver. För det är nämligen något annat som gör mig mer intresserad av klubblagsfotboll än landslagsfotboll. Klubbfotbollen lever man med hela tiden. Landslagsfotbollen dyker upp då och då lite sporadiskt.

Precis samma skäl som många managers menar att de föredrar klubbjobb framför landslagsuppdrag för övrigt.

:::

Mycket roligt från twitter igår som citerar Roy Hodgson på dennes presskonferens: ”Words like fear, anxiety or concern haven’t passed our lips this week.”

Oops.

:::

Be Champions!!

Uppenbarligen måste det vara att leda sin klubb till vinst i eller uppflyttning från The Championship, kanske inte minst om det dessutom är något utav en överraskning, till Premier League, och därefter gör en fullt godkänd eller till och med bra start, men samtidigt råkar vara en manager utav brittisk nationalitet.

Det finns alltid någon nästan varje säsong. Om det så är Neil Warnock för två år sedan och Nigel Adkins för ett år sedan. Den här säsongen verkar det vara Cardiffs Malky Mackay som befinner sig i farozonen för att drabbas utav klubbens malaysiske ägares omvända variant av strukturell diskriminering.

Det är ju egentligen ofattbart. Inför säsongen var Cardiff likt alla nykomlingar tippade som deltagare i nedflyttningsstriden. Men inledningen på säsongen har varit bra och Cardiff har åtta poäng på sju matcher, vilket måste anses som fullt godkänt.

Särskilt imponerande är också hur Cardiff aktivt och medvetet har förstärkt sin spelartrupp under sommaren. Värvningarna av Steven Caulker, Gary Medel och Andreas Cornelius håller hög kaliber, inte bara för en nykomling i Premier League för övrigt.

:::

Det verkar samtidigt vara just dessa värvningar, för sammanlagt runt £30m, som skapat lite av problemen i klubben.

Vincent Tan, klubbens ägare, har enväldigt valt att suspendera Iain Moody, Malky Mackays rådgivare och ansvarig för spelarvärvningar i klubben, och ersätta denne med Alisher Apsalyamov, en 23-årig vän till familjen från Kazachstan.

Anledningen sägs vara att Moody ska ha övertrasserat klubbens transferbudget, vilket möjligen skulle kunna ses som någon form av trolöshet mot huvudman om man är på det mer juridiska humöret. Men den som skrivit under spelarkontrakten för klubbens räkning är snarare dess VD, Simon Lim.

Att få en av sina rådgivare är dock sällan något positivt tecken för en manager, det brukar vara en säker indikation på att klubbledningen eller klubbens ägare stegvis försöker underminera managerns auktoritet i klubben. En form av maktspel med andra ord.

:::

Vincent Tans beslut att suspendera Iain Moody kommer bara några dagar efter att Tan hamnat i bråk med spelartruppen och, får man förmoda, lagledningen över bonusutbetalningar mot slutet av säsongen. Ett bråk där Tan tvingades ge vika.

Att göra Moody till syndabock och fall-guy för spenderade transferpengar under sommaren kan på så vis likaväl ses som någon form utav hämnd, som ett sätt att hävda sin egen auktoritet i klubben. Det tyder i vilket fall som helst inte på något större förtroende mellan Vincent Tan, klubbens ägare, och Malky Mackay, klubbens manager.

Och när det saknas förtroende mellan klubbens ägare och manager så brukar det egentligen bara kunna sluta på ett enda sätt.

För Cardiff som fotbollslag bör detta oroa. Att sparka en manager och ersätta denne med den ny, särskilt mitt under säsongen, orsakar ofta turbulens och osäkerhet. Det gick bra för Southampton förra säsongen, men det beslutet framstår i efterhand som betydligt mer genomtänkt och välplanerat än det som Cardiff möjligen fattar nu.

Dessutom är de tillfällen då beslutet slår tillbaka negativt förmodligen fler. QPR är ett exempel på en annan nykomling där beslutet att sparka Neil Warnock blev i längden katastrofalt.

:::

Malky Mackay har alltså hamnat rätt högt upp på den här listan över Premier League-managers som riskerar sparken. The managerial sack race som det kallas i England.

Martin Jol och Ian Holloway bör vara två andra managers som just nu befinner sig på den så kallade prispallen i det avseendet. Framför allt Holloway kan jag tycka borde ligga rejält illa till.

:::

Jag har drabbats av det värsta en man alls kan drabbas av, en förkylning. En riktig man cold.

:::

Be Champions!!

Det sades av någon att Sunderland anställde Di Canio för att han var Di Canio, och att Di Canio därefter sparkades för att han var Di Canio. Med Sunderland i rejäl knipa i nedflyttningsstriden med sju matcher kvar av förra säsongen så behövdes kanske Di Canio för att elda på spelartruppen. Mer långsiktigt så ledde möjligen Di Canios brända jorden-taktik i termer av man-management till att vad som återstod mest bara var just bränd jord.

Farhågan när Sunderland och klubbens ägare Ellis Short nu har beslutat sig för att tillsätta Gus Poyet som ny manager är att Sunderland i praktiken bara har anställt en offentligt mildare version av Di Canio. Många såg istället den interna lösningen med Kevin Ball, som fungerat som tillförordnad manager i matcherna mot Liverpool och Man Utd, som ett lugnare alternativ.

Någon tillfällighet är det helt säkert inte att vad Gus Poyet mest av allt talar om i början av sin managerkarriär i Sunderland är att återskapa lugn och trygghet i spelartruppen, och om vikten av att bygga upp självförtroendet i spelartruppen igen. Inte heller är det någon tillfällighet att han vill ge Kevin Ball en central roll i lagledningen.

Återstår att se om Kevin Ball är intresserad av att ännu en gång spela andrafiol i Sunderland.

:::

Men trots möjliga frågetecken så finns det ändå ett antal saker med Gus Poyets managerskap som Sunderlands supportrar kan se fram emot med viss tillförsikt, åtminstone utifrån lagets prestationer hittills under säsongen.

Bättre defensiv. Sunderland har hittills släppt in flest mål av alla lag i Premier League den här säsongen. 16 mål på sju matcher är facit hittills. Jämförelsevis så hade Brighton, Gus Poyets förra klubb, den bästa defensiva statistiken av alla klubbar i The Championship förra säsongen. Poyet vet alltså hur ett lag ska organiseras defensivt, trots att hans lag normalt sett spelar en attraktiv och offensiv fotboll.

Attraktiv fotboll. Gus Poyet visade under sin tid i Brighton att han har en tydlig idé om hur han vill att hans lag ska spela fotboll. Han vill att laget ska dominera bollinnehavet och att passningsspelet ska ske längs marken. Detta i sådan utsträckning att till och med insparkar tas kort. Devisen är uppenbar, och hänger också ihop med lagets defensiv, nämligen att om det egna laget har bollen så kan inte motståndarna göra mål.

Bättre lagmoral. En utmaning som Gus Poyet har med Sunderland är att få ett lag bestående av 14 nya spelare och en mängd olika nationaliteter, många obekanta både med England och Premier League, att smälta samman som en grupp. Tillsättningen av den gladlynte och den av spelare och supportrar ofta uppskattade Charlie Oatway kan bidra till detta. Oatways fullständiga namn är för övrigt Anthony Phillip David Terry Frank Donald Stanley Gerry Gordon Stephen James Oatway. Hans föräldrar var inbitna QPR-supportrar och döpte sin son efter QPR:s hela startelva från 1973.

:::

Gus Poyet har definitivt ambitionen att pröva sina vingar i Premier League. Det fanns flera tillfällen under förra säsongen när han gjorde sig själv tillgänglig för klubbar i Premier League, exempelvis för Reading men även för övrigt för Sunderland efter att de gett Martin O’Neill sparken.

Just Poyets oerfarenhet av att vara manager i Premier League är något som en del håller emot honom. Detsamma gäller att han hittills aldrig som manager har lett ett lag som befinner sig indragna i en nedflyttningsstrid, vilket är vad Sunderland rimligtvis måste förvänta sig att vara den här säsongen.

Alla erfarna managers måste dock även de någon gång ha fått chansen trots att de var oerfarna, så att Gus Poyet får chansen måste inte vara negativt. Men det går inte att säga annat än att det fanns säkrare alternativ för Sunderland och Ellis Short, och att de valt Gus Poyet före säkerhet och stabilitet.

Sunderland har ju en tradition av att rekrytera brittiskt på managerposten. Kanske är det bestående arvet av Paolo Di Canio att detta nu är till ända. Med Di Canio tillsattes för första gången i klubbens historia också en director of football i form av Roberto Di Fanti, som sägs vara den som lobbat hårdast för tillsättningen av Gus Poyet som ny manager.

Vi kan vara säkra på att detta mer än något annat hade att göra med Gus Poyets sätt att spela fotboll, snarare än dennes erfarenhet som manager. Ett modigt men riskfyllt beslut.

Men man måste våga för att vinna.

:::

Be Champions!!

Det är en stereotyp som man däremot blixtsnabbt skulle börja tvivla på så fort man över huvud taget öppnar en engelsk tidning. För där har under allra minst de senaste fem åren en förhärskande pessimism slagit fäste. Det finns liksom ingen hejd på hur uselt och underlägset det engelska landslaget är. Det engelska mindervärdeskomplexet är enormt.

Och det enda man kan säga om detta är kanske att om Englands överskattning av det egna landslagets förmågor förut var i högsta laget så gäller motsvarande sak nu för dess underskattning. Nyansering verkar inte vara ett framträdande drag i diskussionen.

Åratal av brustna hjärtan och förväntningar påverkar naturligtvis. Kanske är det en form utav masspsykologiskt försvar, att om man ständigt förväntar sig det värsta så riskerar inte ännu ett misslyckande att göra en alltför besviken. Och nu befaras det alltså ett misslyckade för England att över huvud taget kvalificera sig till VM i Brasilien till sommaren.

Detta trots att England leder sin VM-kvalgrupp med bara två matcher kvar att spela, samt har båda matcherna på hemmaplan. Visst ligger de bara en poäng före både Ukraina och Montenegro, men det är ändå en utgångspunkt som får sägas vara bättre än acceptabel.

:::

Problemet är naturligtvis pressen. England måste vinna. De har inte råd att spela oavgjort mot Montenegro i den första matchen, för då går Ukraina troligtvis förbi dem genom att vinna mot Polen och har då bara kvar att möta San Marino. I princip gäller även samma sak, allt annat lika, i sista matchen mot Polen.

Och om det är något som Englands landslag är omvittnat dåliga på så är det att prestera under press. Alla fotbollsspelare på den här nivån är så klart vana vid att spela med press, men det som så länge präglat det engelska landslaget har varit en form utav negativ press som är otroligt svår att hantera. Bevakningen är mer specifik och misslyckanden hängs ut hänsynslöst.

Förut hade engelska fotbollsspelare att brottas med orimliga förväntningar och spetsades på det massmediala spjutet när de inte förmådde leva upp til dem. Nu tvingas de istället tampas med den kollektivt förhärdade uppfattningen om deras egen nationellt betingade uselhet. Det blir extra svårt att hantera för ett lag där självförtroendet på grund av resultaten redan är förhållandevis lågt.

Detta gör så klart också att England säkert mer än något annat gärna undviker ett alltid ovisst playoff-spel.

:::

Mycket av hur det faktiskt går för England mot först Montenegro och därefter Polen kommer troligtvis ha att göra med vilket mod som både spelare och ledare uppvisar inför och under matcherna.

England kan inte gå ut och spela huvudlöst naturligtvis men de måste våga ta tag i och kontrollera matchbilden. Om de tar ledningen med ett mål så måste modet finnas där att fortsätta styra matchbilden och söka en större ledning, inte enbart bevaka den smala ledning man redan har. En kvittering med säg tio minuter kvar av matchen är jag tveksam till om ett engelskt landslag förmår rent psykologiskt att reda ut.

Attityder reflekterar ledarskap naturligtvis. Och om vi förväntar oss att spelarna på planen ska visa mod under press så måste Roy Hodgson först göra detsamma. Hans naturliga instinkter är att försvara och spela disciplinerat, men mot Montenegro och Polen måste han våga ge sina spelare taktiska direktiv att även attackera.

I synnerhet gäller detta ytterbackarna som måste kunna bege sig uppåt och ge mittfältet och offensiven nödvändigt understöd samtidigt som de ger laget bredd. Mycket av den taktiska kampen kommer att avgöras här.

En annan intressant fråga är så klart om Roy Hodgson fortsätter ge den gamle succédebutanten Rickie Lambert fler chanser också nu när det börjar dra ihop sig på riktigt, och när hans tillgängliga anfallsalternativ är fler än förut.

Själv tror jag att Lambert, oavsett kvaliteter, har ett sådant självförtroende och positiva associationer till den engelska landslagströjan att han kommer vara otroligt betydelsefull både i dessa matcher och i ett eventuellt kommande VM.

:::

Gus Poyet ersätter Paolo Di Canio som manager i Sunderland. Inte oväntat utan det har varit på gång i flera dagar. Från en eldfängd sydeuropé till en eldfängd sydamerikan med andra ord. Mer om detta framöver.

:::

Be Champions!!

Nämligen förmågan att vända till synes hopplösa matcher. När engelsk fotboll ska analyseras så är det ofta viljan snarare än förmågan som lyfts fram, på gott såväl som ont naturligtvis. Det onda är att det tar fokus ifrån tekniska och taktiska brister. Det goda är att det tar fasta på lagkaraktären och de mer mentala färdigheterna.

Det är knappast någon tillfällighet att just engelska fotbollsklubbar under bara de 15 senaste åren har vunnit Champions League-finaler på de mest dramatiska av sätt.

Liverpools upphämtning av 0-3 till 3-3 och seger på straffar mot Milan 2005 är en fantastisk händelse inte bara för det stora underläget, utan för att det med undantag av 15 minuter i andra halvlek var så fullständigt motsatt den faktiska matchbilden. På samma sätt kryssade Bayern München mot seger 1999 bara för att omintetgöras på tilläggstid, en tuff läxa att alltid spela hela vägen fram till slutsignal.

De två exemplen väcker frågan vad som egentligen är en vändning och vad som då snarare är en upphämtning. Hur som helst, i denna blogg om de fem främsta vändningarna inom engelsk fotboll, så kommer jag att använda mig av den mer inkluderande definitionen.

:::

(5) Tottenham 3-5 Man Utd – 2001

”Det finns inget som är svårare än att leda med 3-0” låter en av idrottens genom tiderna värsta klyschor. Men för en klubb som Tottenham känns kanske detta mer som plågsam sanning än som innehållslös klyscha.

De svarade för en makalöst imponerande uppvisning under första halvlek, och Man Utd-spelarna var enligt egen utsago livrädda för att möta Fergusons vrede i omklädningsrummet.

Skrönan säger dock att Ferguson bara sa ”You know what you have to do” för att därefter lämna dem till sina egna tankar. Någon sträng måste han dock ha spelat på, för Man Utd kom ut som ett helt annat lag i andra halvlek.

(4) Man City 2-3 Man Utd – 1994

Manchesterderbyt har serverat några riktiga höjdarmatcher genom åren, inte minst då under senare år. Stundtals är det som om de normala reglerna har satts ur spel för de här båda lagen.

1994 var Man Utd på väg mot sin andra raka ligatitel, men i det nyss bildade Champions League hade Man Utd precis åkt ordentligt på nöten efter att ha tappat en 2-0-ledning mot Galatasaray.

Man City-fansen var inte sena att strö salt i de såren, särskilt som de gick fram till en 2-0-ledning i halvtid. ”2-0 and you fucked it up!” lät sången från nio av tio läktarsektioner på Maine Road. Samma sång ekade från den tionde sektionen efter att Man Utd vänt och vunnit matchen.

(3) Newcastle 4-4 Arsenal – 2011

Att hämta upp ett underläge med tre mål är så klart en beundransvärd prestation, men att göra detsamma med fyra mål är enormt. På mindre än en halvlek svarade Newcastle dock för den största upphämtningen hittills i Premier League.

Det anmärkningsvärda var på sitt sätt matchens ensidighet, fast åt helt olika håll i olika halvlekar. Newcastle låg alltså under med fyra mål i halvlek och publiken på St James’ Park var antingen på hemväg eller så ropade de efter sina pengar tillbaka.

Joey Barton levererade en av sina bästa prestationer i en Newcastletröja och inspirerade sitt lag till en historisk upphämtning. Cheick Tioté drog till på halvvolley och skickade St James’ Park rätt upp i sjunde himlen.

(2) Tottenham 3-4 Man City – 2004

Det har kallats för den största vändningen i FA-cupens historia. Andra har kallat den för den största kollapsen i FA-cupens historia. Tottenham har hur som helst en historia av tappade ledningar på White Hart Lane.

Tottenham var fantastiska under den första halvleken och ledde med 3-0, samtidigt som Man City blivit av med Nicolas Anelka på grund av skada och föga förvånande fått Joey Barton utvisad för protest.

På något sätt lyckades Tottenham ändå förlora den här matchen. Det kanske kan ses som en triumf för Kevin Keegans förmåga att motivera sina spelare, vilket kanske var hans främsta för att inte säga enda egenskap som manager.

(1) Charlton 7-6 Huddersfield– 1957

Många menar att detta är den engelska ligahistoriens största upphämtning och vändning. Huddersfield, under ledning av Bill Shankly, ledde med 5-1 efter 60 minuter mot Charlton som spelade med en man mindre på planen.

På 19 otroliga minuter gjorde dock Charlton hela fem mål och ledde nu matchen med 6-5, efter att yttermittfältaren Johnny Summers svarat för fem av Charltons mål.

Det otroliga tar dock inte slut där. Huddersfield kvitterar nämligen i 86:e minuten innan Charlton avgör i matchens allra sista minuter, vilket händelsevis gör Huddersfield till den enda klubb i engelsk fotbollshistoria som gjort sex mål och ändå förlorat.

:::

Be Champions!!

:::

Superskräll av West Ham

Omgångens tungaste seger svarade West Ham för borta mot Tottenham. 3-0 på White Hart Lane är inte ett resultat man skojar bort, och West Ham kunde knappast hoppats på en bättre boost inför landslagsuppehållet.

Anmärkningsvärt med segern var att det var en laginsats som låg bakom det hela, där egentligen inte en enda enskild spelare stack ut från mängden. Något som West Ham bör se som glädjande dock är att de verkar ha fått ordning på Ravel Morrison.

Southampton fortsätter imponera

I och med 2-0-segern hemma mot Swansea så fortsätter Southampton imponera, och med 14 poäng på sju matcher så ligger de före Man City och på samma poäng som Chelsea. Det betyder fjärde plats i tabellen och ett poängsnitt om två per match.

En något bättre inledning på säsongen än den förra.

Krisläge i Sunderland och Crystal Palace

De båda klubbarna befinner sig i ett typiskt bottenlags-moment 22, där de oavsett matchbild och prestation helt enkelt inte får med sig några poäng. I och med Fulhams viktiga seger hemma mot Stoke så börjar de båda klubbarna desssutom se rätt ensamma ut i botten av tabellen.

Sunderland har ju redan sparkat sin manager men ännu inte utsett någon ersättare. En situation som inte kan fortsätta. Crystal Palace klubbledning å sin sida börjar helt säkert fundera på om Ian Holloway är rätt man att leda dem i Premier League.

En bra helg för mittenlagen

Det var annars en helt okej omgång med goda resultat för ligans mittenlag. Newcastle, West Ham, Southampton och Man Utd. Samtliga vann de.

:::

Omgångens vinnare: Southampton, West Ham.

Omgångens förlorare: Stoke, Tottenham.

Omgångens manager: David Moyes. Spelet ser ju fortfarande sisådär ut men i det läge som Man Utd befann sig är det bara poängen som är viktig. Att i ett sådant läge visa en ung spelare som Januzaj förtroendet är modigt.

:::

Be Champions!!

Det där kan man kanske tänka sig stämmer också när det gäller att förutse vilka klubbar som har framtiden för sig i Premier League. Cynikerna håller så klart fast vid att det kommer vara samma sex klubbar däruppe som just nu är stora även i framtiden. Men om cynikerna alltid hade haft rätt så hade inga fler klubbar än Big Four funnits däruppe nu, och innan dess hade ingen mer klubb än Arsenal och Man Utd aspirerat på ligatoppen.

Motsvarande finns idealisterna som tänker att de klubbar som så att säga i någon mening trotsar oddsen just nu kommer ta en stor roll i Premier League i framtiden. Även om klubbar som Swansea och Everton rent materiellt kan anses sakna de nödvändiga ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för att kunna bli en kontinuerlig närvaro i toppskiktet av Premier League. Att även idealister har fel visar exempel som Aston Villa, Newcastle och Leeds.

Men vare sig cynikerna eller idealisterna har helt fel. Klubbarna som ingick i Big Four finns kvar men antalet har utökats. Aston Villa och Newcastle har inte slagit sig in i toppen av Premier League, men har ändå visat potential att under perioder kunna utmana. På samma sätt kommer de fem framtidsklubbar jag ser här inte att ersätta nuvarande klubbar, men väl att kunna komplettera dem.

:::

(5) Southampton

Det finns mycket som är positivt med Southampton just nu. Ett fungerande spel och sjua i en haltande tabell, teoretiskt bland de fyra bästa efter den här helgens hela omgång. Klubben imponerar med profilstarka sommar flera somrar i rad.

Ändå är det mer långsiktiga faktorer som får mig att imponeras av Southampton, och som får mig att tro att de har större möjlighet i det långa loppet att etablera sig i Premier League än klubbar som Swansea och till exempel Stoke. Inte minst det faktum att de sitter på vad som troligtvis är Englands just nu bästa och mest produktiva akademi.

Det är en akademi som har producerat ett flertal storspelare, som antingen har sålts vidare för dyra pengar som gått raka vägen in i klubbkassan eller som utgör en central del av Southamptons lagbygge just nu. Det finns en kultur i detta som jag tror gynnar Southampton i väldigt hög utsträckning, och som gör dem mer starka än flera av deras jämlikar.

Lägg till detta att klubben är en av få riktigt stora klubbar på Englands sydkust och att den stora rivalen Portsmouth befinner sig ända nere i League Two inom den överskådliga framtiden, så har Southampton alltså alla institutionella förutsättningar för ett starkt klubbygge.

(4) Leicester

Leicester är en något märklig historia. En klubb som 2010 köptes av ett thailändskt konsortium och som ända sedan dess har spenderat stora pengar, och sparkat en lång rad av managers, i sin hittills misslyckade ambition att nå till Premier League.

Det finns för tillfället en rätt stor mängd av klubbar med ett ägande likt Leicesters, exempelvis Blackburn, Cardiff, QPR och Birmingham. Flera av dessa ägarskap är inte bara att betrakta som hittills tämligen misslyckade utan kanske rentav direkt kaotiska. Men Leicester verkar nu ha hittat stadig mark under fötterna och imponerar i toppen av The Championship.

Efter att ha investerat i hög utsträckning under tidiga år så verkar Leicester under senare år mer ha fokuserat på att konsolidera klubben och laget, och det börjar ge resultat. En nyckel kan ligga i Nigel Pearsons återkomst som manager i klubben. Det var under dennes ledning som Leicester senast flyttades upp i och med att de säsongen 2008-09 vann League One.

(3) West Ham

Om vi pratar ägarskap så har West Ham något av Premier Leagues mest färgstarka, med två huvudägare som båda har ett förflutet inom den brittiska porrindustrin. West Ham är också en klubb vars ägarkontroverser har skapat problem för dem också i en mer nutida historia.

Samtidigt har ägarna agerat både smart och strategiskt för att stärka West Hams position som klubb. De har sanerat klubben ekonomiskt efter de förra isländska ägarnas katastrofala skötsel av klubben. Och de satsade kraftfullt och målmedvetet på att ta West Ham tillbaka direkt till Premier League efter att klubben åkt ur under säsongen 2010-11.

Viktigast av allt är kanske klubbens framgångsrika förhandlande och navigation för att kunna byta upp sig till en större arena, nämligen Londons OS-arena som efter OS 2012 söker ett nytt användningsområde. West Ham är nu bekräftade som nya ägare till arenan. Detta till ett otroligt bra pris samtidigt som arenan kommer öka klubbens intäkter i hög utsträckning.

(2) Leeds

Jag ihärdar med Leeds, möjligen mot bättre vetande. För det är ju rätt många år nu som folk och bland dem jag har hävdat att Leeds minsann är på väg tillbaka till Premier League, bara för att därefter se dem misslyckas med uppgiften.

Men det finns ändå så väldigt mycket som talar för Leeds. En traditionsrik klubb med en enormt stor supporterbas. Den största klubben i sin region. Med nya rika ägare så är klubben inte längre finansiellt invalidiserad utan kan i större utsträckning sätta sin egen agenda och börja prioritera sportslig utveckling framför ekonomisk överlevnad.

Mytbilderna kring Leeds är många. Bilden av ett köpande lag härstammar från deras ekonomiska snedsteg för ett drygt decennium sedan. David Conn rasar mot klubbens ägarskap vilket är ett stjärntecken så gott som något på sportslig framgång för klubben. Klubben har samtidigt en bra och produktiv akademi som de kan bygga en framtid runt.

(1) Newcastle

Vadå framtidslag, de spelar ju redan i Premier League och så sent som förra säsongen så spelade de ju i Europa League. Rimligtvis måste de redan vara att betrakta som en storklubb i England.

Mja, jag ifrågasätter inte att Newcastle är en stor klubb, med en anrik historia och en stor bas av fanatiska supportrar, men någon storklubb är de inte riktigt, om vi med detta menar samma sak som när vi pratar om Arsenal, Liverpool eller Chelsea. Däremot är det en klubb som av redan nämnda skäl har en väldig potential att kunna bli det.

De spelar alltså i Premier League och har redan tillgång till de TV-pengar som detta ger tillgång till. Klubben har hittat en taktisk modell som fungerar och samlat på sig ett antal spelare av hög kvalitet. Klubbens scouting och coachning håller hög klass. Newcastle är ett etablerat varumärke som klubb betraktat och har uppe i nordöst en bred och otroligt lojalt supporterbas.

Vad som saknas är framför allt det organisatoriska. Det verkar vara en klubb med många intriger och med kommunikationsproblem mellan klubbledning och manager. Kanske har detta med skilda målsättningar att göra. Den stora frågan för Newcastle är alltså vad Mike Ashley egentligen vill med klubben.

:::

Andra kandidater?

:::

Dagens matcher: Norwich vs Chelsea (14:30), Southampton vs Swansea (14:30), Tottenham vs West Ham (17:00), samt West Brom vs Arsenal (17:30).

De sista matcherna innan ännu ett landslagsuppehåll. Småluriga matcher för både Chelsea och Arsenal, vilket i och för sig alla bortamatcher i Premier League på sina sätt är. Det känns ändå som att det kan bli en märklig omgång i meningen att om Chelsea, Tottenham och Arsenal samtliga vinner idag så har alltså samtliga sex tänkta storklubbar tagit full pott den här helgen.

:::

Adnan Januzaj räddade kanske säsongen för Man Utd igår. En rätt imponerande första ligamatch från start måste man säga. Båda målen mot Sunderland håller riktigt hög klass, även om det andra så klart är rent estetiskt snyggare. Men passningen, löpningen och det distinkta avslutet för det första målet imponerar mer på mig.

:::

Be Champions!!

Mer glädjande än enbart resultaten och poängen är dock att Cardiff rent spelmässigt har börjat hitta fotfästet i Premier League. Ett skäl till detta är att Malky Mackay, Cardiffs manager, har gjort en resa som David Moyes i Man Utd inte har gjort, för att fortsätta jämförelsen. Han inledde kanske något försiktigt rent taktiskt men har därför anpassat sin taktik och blivit lite mer våghalsig i sina beslut.

Det är svårt att spela med både hängslen och livrem i Premier League. Det leder ofta till att man håller så hårt i den poäng man redan har att man till sist stryper den. Måhända inte världens bästa metafor. Men Mackay har sett vad som fungerar och vad som inte fungerar, och gjort nödvändiga förändringar utifrån detta. Ett tecken på gott managerskap.

:::

När Cardiff inledde säsongen så spelade de med något som bäst kan beskrivas som en 4-4-1-1-uppställning. Ett tämligen stelbent och framför allt försiktigt taktiskt upplägg som ledde till att Cardiff fick svårt att flytta upp positionerna i planen och göra något konstruktivt med sitt eget bollinnehav.

När Cardiff i förra omgången vann på bortaplan mot Fulham så fanns ett par rätt fundamentala skillnader i hur de genomförde matchen.

För det första spelade de med något som mer liknade ett 4-3-3-system, där Malky Mackay alltså centrerade sitt lag i betydligt större utsträckning. I The Championship är det kantspelet som är framträdande, men i Premier League har Mackay och Cardiff fått lära sig att det centrala mittfältet är avgörande för ett lags framgång.

Istället för två mittfältare som skyddar den egna backlinjen så fanns där nu tre stycken. Gary Medel, en av den här sommarens bättre värvningar att döma av säsongsinledningen, är spelaren som ligger längst ned och som med ett stabilt passningsspel och intelligent positions- och brytningsspel utgör en viktig kugge i Cardiffs speluppbyggnad.

En annan viktig skillnad var att Malky Mackay valde att spela Peter Odemwingie på högersidan snarare än Craig Bellamy. Mackay visade här ett osentimentalt drag som dock kan visa sig viktigt. Med Odemwingie på planen tänker Cardiff mer offensivt, och även om Bellamy har några bra säsonger framför sig så börjar det bli tveksamt om han håller för Premier League.

Vänstersidan har dock visat sig lika viktig. Peter Whittingham har här fått något av en pånyttfödelse i laget. Inte minst hans bolleveranser på fasta situationer har visat sig värdefulla. En förklaring till Whittinghams framfart är att han placerats högre upp i planen än tidigare, och slipper lite av det defensiva ansvaret på mittfältet.

:::

Malky Mackays mer offensiva tänkande demonstrerades också i hur han uppmanade ytterbackarna Andrew Taylor och Kevin Theophile-Catherine (vilket namn) att gå framåt när möjlighet erbjuds.

Det är något frestande att beskriva Cardiffs framgångar så här långt som en produkt av ett mer offensivt tänkande. Men det är förmodligen bara halva sanningen. Vad Malky Mackay har uppnått med sin förändring mot ett 4-3-3-system är en större flexibilitet mellan offensiv och defensiv.

Det är alltså ett system med vilket Cardiff lyckats bli starkare både offensivt och defensivt. När laget inte har bollen så försöker de pressa högt, samtidigt som de kan arbeta med fem spelare på centralt mittfält.

Offensivt ger Peter Odemwingie och Whittingham snabbt understöd till Frazier Campbell i anfallet, samtidigt som ytterbackarna skapar bredd och fler alternativ.

:::

Det var ett system som fungerade mycket väl på bortaplan mot Fulham. Men det var mot ett svagt Fulham, och dessutom på bortaplan där motståndet ofta är mer offensivt inriktade och mer benägna att lämna ytor som går att utnyttja.

Idag kommer ett minst lika viktigt test på hemmaplan mot Newcastle. Inte minst med tanke på att Newcastle tillämpar ett spelsystem som på många sätt är en spegelbild av Cardiffs.

Matchen kan också visa sig ha en rätt stor betydelse för situationen på Premier Leagues undre halva.

:::

Dagens matcher: Man City vs Everton (13:45), Cardiff vs Newcastle, Fulham vs Stoke, Hull vs Aston Villa, Liverpool vs Crystal Palace, samt Sunderland vs Man Utd.

Man Utd har inte vunnit en fotbollsmatch sedan bronsåldern börjar det kännas som. Jag undrar om det var våren 2009 när de senast förlorade två ligamatcher i rad. När de senast förlorade tre i rad vågar jag inte ens spekulera i. Om laget inte höjer sig markant från förra helgen så ligger det dock i farans riktning.

Man City har även de en rätt jobbig period med två raka förluster bakom sig. Den ena fullständigt onödig och den andra fullständigt förödmjukande. Everton har de haft märkliga bekymmer med förut, men kanske visar det sig att Everton i Roberto Martinez skepnad är något lättare att handskas med.

Crystal Palace är den tidiga säsongens mest framträdande krislag. Kan de trotsa oddsen på Anfield?

:::

Be Champions!!

Det hela aktualiserar emellertid återigen den här återkommande diskussionen om vad man egentligen ska göra för att unga engelska spelare ska få chansen till rätt och bra utveckling. Några menar så klart att engelska spelare helt enkelt inte är bra nog, vilket skulle antyda att fotbollskapaciteten på något vis har med nationalitet eller möjligen genetik att göra.

Samtidigt så var det bara några år sedan som England faktiskt vann U17-EM med spelare som Connor Wickham, Ross Barkley, Nathaniel Chalobah, Josh McEachran, Andre Wisdom och Jack Butland. Det här är inga dåliga spelare men i stort sett ingen av dem har ännu riktigt blivit den här stora spelaren som man kanske kunde förvänta sig. Det visar hur som helst på att engelska spelare absolut kan hålla måttet i unga år.

Om problemet alltså inte är individuellt, att spelarna i sig är för dåliga, så bör det rimligen vara institutionellt. Det vill säga, den engelska fotbollens institutioner ger inte unga engelska spelarna tillräckligt bra förutsättningar att utvecklas från talang till stjärna.

:::

En stor sådan institution inom engelsk fotboll är naturligtvis klubbarna. Här menar många att det borde ställas krav på klubbar att ha ett visst antal engelska spelare i startelvan eller spelartruppen. Kvotering med andra ord. Om någon frågar mig så är jag av principiella och praktiska skäl emot att tvinga andra att bete sig på ett visst sätt.

En annan institution som historiskt sett har försvagat engelsk talangutveckling har varit akademisystemet där engelska klubbar varit begränsade geografiskt i att rekrytera inhemsk talang. Detta har medfört att den främsta engelska talangen har varit splittrad snarare än samlad vilket gett varje enskild spelare en lägre nivå på sin utbildning. En annan konsekvens har varit att driva upp priserna på engelska spelare, vilket gör klubbarna mer benägna att söka sig utomlands efter lika bra men billigare spelare.

Nu har denna situation adresserats och åtgärdats med den så kallade EPPP, Elite Player Performance Plan. Klubbarna med de främsta akademierna tillåts nu återigen att rekrytera spelare över hela landet. Dessutom har en prismekanism införts som underlättar rörligheten för engelska talanger från en klubb till en annan.

Många mindre klubbar har sett EPPP som ett sätt att döda deras akademier och möjligheter till finansiell fortlevnad. Problemet med det tidigare systemet var att den omintetgjorde konkurrens och dess ofta stora betydelse för hög standard, samt att det effektivt band spelare till klubbar med sämre eller ibland undermåliga metoder för coachning och utveckling. I ett sådant system bestraffas det inte att man gör saker sämre än sina konkurrenter.

:::

Lånesystemet har länge påståtts vara ett sätt för engelsk talang att utvecklas vidare. Det utgår från det ekonomiskt betingade förhållandet att Englands stora klubbar i någon mening samlar talang på hög. Men naturligtvis har det också att göra med att steget från ungdomslag till a-lag är förhållandevis högt just inom engelsk fotboll. Lånesystemet är samtidigt osäkert och behäftat med höga transaktionskostnader.

Det har hittats på olika former av turneringar för att stimulera ungdomsfotbollen. Bland dem skapandet av U21 Premier League samt det kanske lite häftigare UEFA Youth League. Samtidigt går det inte att komma ifrån att det är just ungdomsturneringar, och att sådana i sig själva kanske inte underlättar steget från ungdomsfotboll till seniorfotboll.

I andra länder har man vidtagit institutionella åtgärder för att underlätta och minska detta steg. I såväl Spanien som i Tyskland låter man till exempel klubbar ställa upp med andralag i de lägre divisionerna. Detta ger unga spelare chansen att samtidigt stanna kvar i klubben och få utveckla sig som spelare på seniornivå tidigt, något som långt mycket bättre förbereder dem för spel i den egna klubbens a-lag.

Få kan klaga på framgången i den spanska och den tyska talangutvecklingen.

:::

En annan möjlighet är att mer seriöst utveckla ett koncept med så kallade feeder clubs. Vad heter det på svenska? Farmarklubbar låter lite väl underordnat kan jag tycka. Det hela syftar i alla fall på ett strategiskt samarbete mellan en större klubb och en något mindre klubb, där båda klubbarna likaväl som spelarna har något att vinna på att samarbeta.

För den stora klubben kan det så klart handla om att ge ännu en möjlighet till utveckling av och för sina spelare. För den mindre klubben handlar det så klart om att kunna få tillgång till några av Englands bästa talanger mer eller mindre gratis. Spelarna å andra sidan ges mycket speltid och goda möjligheter till utveckling.

:::

Invändningarna mot detta är antingen av trivialt praktisk natur eller av luddigt principiell natur. Praktiskt verkar många undra hur seriesystemet skulle se ut med sådana här lag, trots att det verkar fungera alldeles utmärkt i andra länder och det är ett klassiskt case av att om det finns en vilja så finns där en väg. Mer principiellt så blir det sällan mer konkret än att man menar att idéer om B-lag och feederklubbar förstör den engelska fotbollens själ.

Det är svårt att säga vad som egentligen avses med detta. Själv kan jag tycka att den systematiska och långlivade talangförstörelsen som pågått och fortfarande pågår inom engelsk fotboll är betydligt mer själamördande än vilka som helst idéer om B-lag och feederklubbar.

Vad som däremot är mest trist med den här typen av invändningar är att de sällan åtföljs av några alternativa förslag till lösningar på vad som faktiskt är ett mycket konkret och påtagligt problem för engelsk fotboll, det vill säga att många av landets fotbollstalanger helt enkelt avvecklas snarare än att de utvecklas.

:::

Be Champions!!

Svaret på frågan är förmodligen att Bayern München har blivit betydligt bättre än vad de var då, och att Man City samtidigt inte har blivit lika mycket bättre än vad de var då. En mer elak själ kunde kanske med visst fog påstå att Man City faktiskt blivit sämre sedan dess. Åtminstone finns det vissa brister i termer av koncentration och organisation som inte var lika framträdande då.

Nu kommer Man City att gå vidare från sin Champions League-grupp ändå. Om detta är jag ändå förvissad. Men som tvåa i gruppen kommer de få en betydligt tuffare lottning i slutspelet, och att bli slaktade på hemmaplan hjälper knappast självförtroendet för en klubb som inte är så hemtama i det europeiska cupspelet till att börja med.

Nu vänder sig istället blickarna till Europa League, där vi ikväll ser Swansea, Tottenham och Wigan ta sig an nya motståndare. Tottenham genomför vad som på förhand bör vara gruppens svåraste match, borta mot Anzhi. Kommer de därifrån med ett resultat så bör de kunna räkna hem gruppavancemang och kanske till och med gruppseger.

:::

Europa League är ett av alla dessa fenomen som har förändrats både till form och substans i och med den så kallade moderna fotbollen. Från UEFA-cupen till Europa League. Från traditionellt europeiskt cupspel till en mer standardiserad gruppspels- och slutspelsvariant. Från en klubb per land till flera klubbar från många länder.

Förändring är kanske fel ord. Snarare handlar det om någon form av likriktning eller konformering, där olikheter och särprägel snabbt suddas ut. I en alltmer marknadsdriven och konsumentinriktad fotboll så fästs inte längre något värde vid särprägel. Att sticka ut och vara olik innebär en risk, och är det något ekonomer allmänt sett avskyr så är det risk.

Alltså sitter vi där med ännu en turnering uppbyggd runt exakt samma format med kvalomgångar, ett gruppspel och därefter ett slutspel. Ekonomiska skäl styr och fler matcher betyder mer annonsintäkter och större intäktsgaranti för deltagande klubbar. Men genom att i praktiken göra Europa League till en kopia av Champions League så accentueras också dess B-status.

:::

Europa League är naturligtvis inte det enda som har förändrats och likriktats med åren och med den moderna fotbollen. Fotboll idag ser fundamentalt annorlunda ut än vad den gjorde för sisådär 20-30 år sedan. Hela fotbollens estetik har genomgått en grundläggande förändring.

Det gäller de enkla sakerna. Målnäten exempelvis ser ju alla mer eller mindre exakt likadana ut. Räta vinklar hela tiden, och näten i en rektangulär form ut från målstolparna. Men så var det ju inte förr. Då låg mycket av identiteten i en liga just i målnäten. Man kunde, i alla fall nästan, se på ett fotbollsmål om matchen var från Italien, England, Portugal eller Tyskland.

Spelarnamnen på tröjorna känns ju till exempel som om de har funnits där i all evighet. Men det var faktiskt först efter Premier Leagues grundande runt 1993 som det där alls infördes inom engelsk fotboll. Nu är det så standard att alternativet framstår som en historisk anekdot. Att sätta namn på tröjor kan helt säkert ha underlättat hjältekulten runt enskilda spelare, men har på så vis också eldat på individualismen inom fotbollen. Klubbarna såg det snabbt som ett sätt att öka sina intäkter genom tröjförsäljning.

TV-produktionerna blir även de alltmer strömlinjeformade. Förr när man såg en match från Brasilien till exempel så kände man på hela sändningen att matchen var därifrån. När jag å andra sidan tittade på Confederations Cup i somras så slogs jag av känslan att jag egentligen inte kunde avgöra om matchen spelades i Brasilien eller på till exempel Emirates eller Old Trafford.

Det är ju på sitt sätt en trist utveckling. När jag som 10-årig knodd satt på en DDR-svensk camping och följde VM i Mexico på svartvit TV så fastnade jag rätt svårt för den unika känslan i allt; fotbollen, planen, målburarna, publikljudet som var så olikt det klassiska engelska. Det förhöjde upplevelsen. Någon sådan upplevelse kan inte någon 10-åring förvänta sig till sommaren.

:::

Det finns i mina ögon många positiva saker med globaliseringen av fotbollen, så som den till exempel manifesteras i Premier League, Champions League, och en närmast överrörlig spelarmarknad. Men det kommer med ett pris, nämligen att de lokala skillnaderna i allt större utsträckning suddas ut.

Det betyder att vi numer kan säga att vi ”tittar på fotboll” och vi behöver egentligen inte specificera det. Förut var man tvungen att förtydliga. Jag tittar på engelsk fotboll, på italiensk fotboll eller på holländsk fotboll. Det var inte olika sporter, men variationen var större.

Något att tänka på när UEFA marknadsför Europa League som en testamente till fotbollens mångfald. Ett klassiskt exempel på politiskt new speak där upp blir ned och rätt blir fel.

:::

Be Champions!!

Den gången inledde Man City på bortaplan och tvingades kapitulera efter en 0-2-förlust. Det stora samtalsämnet efter matchen var dock hur Carlos Tevez vägrat att spela, något som skulle prägla inte bara resten av den säsongen utan egentligen Roberto Mancinis återstående tid i klubben. Returmötet slutade 1-1 men då var loppet redan kört för Man City.

Jag betraktar kvällens match mot Bayern München som en nyckelmatch för Man City. Kanske inte så mycket för själva gruppspelet, som de oavsett hur de presterar mot Bayern München ska kunna ta sig igenom, men kanske mer för hur de presterar i Champions League sett över hela den här säsongen. En vinst mot Bayern ikväll bör ge dem gott råg i ryggen inför fortsättningen.

Inte minst eftersom det här faktiskt kan vara två motståndare som möts i en kommande semifinal eller final.

:::

Manuel Pellegrini tillsattes som Man Citys nye manager just med ambitionen att klubben ville nå framgångar i Champions League. Roberto Mancini ansågs av någon anledning inte holistisk nog för uppgiften, och resultaten stämde kanske in i den analysen.

Det som har varit kämpigt för Man City under senare år har varit att på ett bra och framgångsrikt sätt balansera spel i Premier League med spel i Champions League. Huruvida Manuel Pellegrini kan lyckas bättre med detta återstår att se. Att döma av helgens resultat, förlust mot Aston Villa med 2-3, så är balansen inte så värst mycket bättre nu.

Den väsentliga skillnaden vore då att Man Citys svaga resultat snarare kommer i ligaspelet än i Champions League. Den ojämnheten är naturligtvis inte bra men i det här läget något som Man Citys klubbledningen förmodligen ändå föredrar.

Att förlusten mot Aston Villa skulle tas som någon intäkt för att Man City inte skulle vara redo för uppgiften ikväll är dock en vantolkning. Man City spelade inte dåligt mot Aston Villa, men kanske var koncentrationen i någon mening redan låst på kvällens match. Bayern München är ett formidabelt lag, men det är även Man City.

:::

Hemmaplan talar även det för Man City. Den här säsongen har de spelat fyra matcher på hemmaplan i liga och cupspel och vunnit samtliga fyra. Ofta i övertygande stil dessutom, vilket en målskillnad om 15 gjorda mål och ett insläppt vittnar om.

Bortaspelet är dock en annan historia. Där har Man City bara vunnit en enda av deras fyra tävlingsmatcher den här säsongen. Händelsevis kom den vinsten i Champions League, mot Viktoria Plzen.

Man City har också andra fördelar ikväll. För samtidigt som de får tillbaka spelare efter skador, i form av David Silva och Sergio Agüero, så är Bayern München tämligen skadedrabbat, inte minst då på mittfältet vilket stundtals tvingat Pep Guardiola att använda Philipp Lahm som central mittfältare.

:::

Det gnälls ofta på Champions Leagues gruppspel. Med viss rätt. Samtidigt är det också ett gruppspel som serverar den här typen av matcher. Och då är det inte helt lätt att klaga.

Dessutom är det ju match nummer två i den här säsongens följetong av möten mellan Premier League och Bundesliga. Minst åtta möten har vi att se fram emot, och Premier League leder ju med 1-0 efter Man Utds vinst i förra omgången mot Bayer Leverkusen.

:::

Ett stukat Man Utd beger sig till Ukraina och en tuff bortamatch mot Shakhtar Donetsk. Det ligger mycket i det som Henry Winter säger senast att det börjar bli dags för David Moyes att släppa den här vidögda good guy-approachen nu och istället bli lite elak.

:::

Ruggigt imponerande prestation av Arsenal igår kväll hemma mot Napoli. De dödade matchen i första halvlek och begravde den i andra halvlek. En typ av prestation som är nödvändig för ett lag som vill lyckas i det europeiska cupspelet.

:::

Chelsea är back in business. De studsar tillbaka i gruppspelet med en mycket övertygande bortavinst mot Steaua Bukarest, samtidigt som Schalke tog en imponerande vinst borta mot Basel. Nu stundar ett dubbelmöte med just Schalke, och utgången där avgör mycket för hur Chelseas grupp kommer att sluta.

:::

Be Champions!!

Nej, men knappast. Napolis vinst mot Dortmund betyder att Napoli i allra högsta grad är med i gruppspelet, och ett oavgjort resultat för dem borta på Emirates är de förmodligen mycket nöjda med. Dortmunds förlust mot Napoli betyder dock också att de jagar bakifrån, och Dortmund är inte ett lag som inte kan vinna återstoden av sina matcher.

Dessutom, synen på bortamatchen mot Marseille som en nyckelmatch bygger på antagandet att gruppens tre huvudkonkurrenter inte tappar mark på hemmaplan. Om Arsenal alltså inte vinner ikväll, eller definitivt om de skulle förlora, så är mycket av vinsten från den första omgången omintetgjord redan i den andra.

:::

Arsene Wenger har dragit liknande slutsatser och påstår föga kontroversiellt att om Arsenal vinner sina hemmamatcher i gruppspelet, så kommer de att kvalificera sig till slutspelet. Med 12 poäng vore det så klart matematiskt omöjligt (tror jag) att missa slutspel.

Hemmaformen lär alltså vara avgörande, allra helst då i de inbördes mötena mellan Arsenal, Napoli och Dortmund. Den slutsatsen gör dock innebörden för Arsenal något mer vansklig i och med att inget lag i gruppen utöver Marseille ännu har tappat en enda poäng på hemmaplan.

Det betyder att jag omedelbart tvingas överge min spontana tanke att 12 poäng innebär automatiskt avancemang. För om Arsenal, Napoli och Dortmund alla vinner samtliga sina hemmamatcher, och alla tre lagen vinner borta mot Marseille, så slutar samtliga tre lag på 12 poäng. I så fall avgör målskillnad vilka som går vidare.

Nu är det i och för sig på det stora hela ett inte helt sannolikt scenario, men det är ändå lite roligt att hålla i åtanke.

:::

Intressant statistik gällande Aaron Ramsey. Han har ju imponerat stort i sitt mittfältsspel och med sitt målskytte hittills under säsongen. Men färre tänker nog på att han med i genomsnitt 5,5 tacklingar per match är den spelare i Premier League som tacklats mest per match.

Värdefullt.

:::

Jag undrar om avslöjandet eller påståendet att David De Gea ätit för många tacos får Anders Svensson att dra en djup suck av lättnad.

:::

En större europeisk cuptitel är onekligen vad Arsene Wenger saknar i sin meritförteckning. Jag undrar om Arsenal kommer få en bättre chans inom överskådlig framtid att vinna den än vad de har den här säsongen. De kan i alla fall visa sig en obehaglig överraskning för vilken som helst motståndare i Champions League.

:::

Det är något som leder tankarna fel när The Guardian samtidigt kör rubrikerna att Glazers kommer pumpa in £50m i klubben under januari, och att Man Utd funderar på att starta upp ett damlag.

:::

Romelu Lukaku. Spelaren som Chelsea saknar och José Mourinhos beslut att låna ut honom till Everton kan, när säsongens bokslut ska göras, visa sig göra skäl för benämningen säsongens värsta misstag. Två mål igår mot Newcastle när Everton vann med 3-2.

Ikväll måste Chelsea vinna.

:::

Be Champions!!