Hur mycket har egentligen skett på två år? Det var frågan jag ställde inför matchen mellan Man City och Bayern München igår kväll. Bayern München blev inte svaret skyldigt, de stod för en bedövande imponerande uppvisning när de mer eller mindre gjorde lammfärs av Man City. Misstagen var förvisso flera och grova från Man Citys sida, men att göra misstag kan aldrig vara en ursäkt.
Svaret på frågan är förmodligen att Bayern München har blivit betydligt bättre än vad de var då, och att Man City samtidigt inte har blivit lika mycket bättre än vad de var då. En mer elak själ kunde kanske med visst fog påstå att Man City faktiskt blivit sämre sedan dess. Åtminstone finns det vissa brister i termer av koncentration och organisation som inte var lika framträdande då.
Nu kommer Man City att gå vidare från sin Champions League-grupp ändå. Om detta är jag ändå förvissad. Men som tvåa i gruppen kommer de få en betydligt tuffare lottning i slutspelet, och att bli slaktade på hemmaplan hjälper knappast självförtroendet för en klubb som inte är så hemtama i det europeiska cupspelet till att börja med.
Nu vänder sig istället blickarna till Europa League, där vi ikväll ser Swansea, Tottenham och Wigan ta sig an nya motståndare. Tottenham genomför vad som på förhand bör vara gruppens svåraste match, borta mot Anzhi. Kommer de därifrån med ett resultat så bör de kunna räkna hem gruppavancemang och kanske till och med gruppseger.
:::
Europa League är ett av alla dessa fenomen som har förändrats både till form och substans i och med den så kallade moderna fotbollen. Från UEFA-cupen till Europa League. Från traditionellt europeiskt cupspel till en mer standardiserad gruppspels- och slutspelsvariant. Från en klubb per land till flera klubbar från många länder.
Förändring är kanske fel ord. Snarare handlar det om någon form av likriktning eller konformering, där olikheter och särprägel snabbt suddas ut. I en alltmer marknadsdriven och konsumentinriktad fotboll så fästs inte längre något värde vid särprägel. Att sticka ut och vara olik innebär en risk, och är det något ekonomer allmänt sett avskyr så är det risk.
Alltså sitter vi där med ännu en turnering uppbyggd runt exakt samma format med kvalomgångar, ett gruppspel och därefter ett slutspel. Ekonomiska skäl styr och fler matcher betyder mer annonsintäkter och större intäktsgaranti för deltagande klubbar. Men genom att i praktiken göra Europa League till en kopia av Champions League så accentueras också dess B-status.
:::
Europa League är naturligtvis inte det enda som har förändrats och likriktats med åren och med den moderna fotbollen. Fotboll idag ser fundamentalt annorlunda ut än vad den gjorde för sisådär 20-30 år sedan. Hela fotbollens estetik har genomgått en grundläggande förändring.
Det gäller de enkla sakerna. Målnäten exempelvis ser ju alla mer eller mindre exakt likadana ut. Räta vinklar hela tiden, och näten i en rektangulär form ut från målstolparna. Men så var det ju inte förr. Då låg mycket av identiteten i en liga just i målnäten. Man kunde, i alla fall nästan, se på ett fotbollsmål om matchen var från Italien, England, Portugal eller Tyskland.
Spelarnamnen på tröjorna känns ju till exempel som om de har funnits där i all evighet. Men det var faktiskt först efter Premier Leagues grundande runt 1993 som det där alls infördes inom engelsk fotboll. Nu är det så standard att alternativet framstår som en historisk anekdot. Att sätta namn på tröjor kan helt säkert ha underlättat hjältekulten runt enskilda spelare, men har på så vis också eldat på individualismen inom fotbollen. Klubbarna såg det snabbt som ett sätt att öka sina intäkter genom tröjförsäljning.
TV-produktionerna blir även de alltmer strömlinjeformade. Förr när man såg en match från Brasilien till exempel så kände man på hela sändningen att matchen var därifrån. När jag å andra sidan tittade på Confederations Cup i somras så slogs jag av känslan att jag egentligen inte kunde avgöra om matchen spelades i Brasilien eller på till exempel Emirates eller Old Trafford.
Det är ju på sitt sätt en trist utveckling. När jag som 10-årig knodd satt på en DDR-svensk camping och följde VM i Mexico på svartvit TV så fastnade jag rätt svårt för den unika känslan i allt; fotbollen, planen, målburarna, publikljudet som var så olikt det klassiska engelska. Det förhöjde upplevelsen. Någon sådan upplevelse kan inte någon 10-åring förvänta sig till sommaren.
:::
Det finns i mina ögon många positiva saker med globaliseringen av fotbollen, så som den till exempel manifesteras i Premier League, Champions League, och en närmast överrörlig spelarmarknad. Men det kommer med ett pris, nämligen att de lokala skillnaderna i allt större utsträckning suddas ut.
Det betyder att vi numer kan säga att vi ”tittar på fotboll” och vi behöver egentligen inte specificera det. Förut var man tvungen att förtydliga. Jag tittar på engelsk fotboll, på italiensk fotboll eller på holländsk fotboll. Det var inte olika sporter, men variationen var större.
Något att tänka på när UEFA marknadsför Europa League som en testamente till fotbollens mångfald. Ett klassiskt exempel på politiskt new speak där upp blir ned och rätt blir fel.
:::
Be Champions!!