Om vi ska tro den kulturella stereotypen så är hela England, och i synnerhet den engelska fotbollsjournalismen, vitt och brett övertygade om att England vinner VM 2014. Det är ju nämligen så, om detta är många av oss övertygade, att England precis alltid tror att de är bäst i världen.
Det är en stereotyp som man däremot blixtsnabbt skulle börja tvivla på så fort man över huvud taget öppnar en engelsk tidning. För där har under allra minst de senaste fem åren en förhärskande pessimism slagit fäste. Det finns liksom ingen hejd på hur uselt och underlägset det engelska landslaget är. Det engelska mindervärdeskomplexet är enormt.
Och det enda man kan säga om detta är kanske att om Englands överskattning av det egna landslagets förmågor förut var i högsta laget så gäller motsvarande sak nu för dess underskattning. Nyansering verkar inte vara ett framträdande drag i diskussionen.
Åratal av brustna hjärtan och förväntningar påverkar naturligtvis. Kanske är det en form utav masspsykologiskt försvar, att om man ständigt förväntar sig det värsta så riskerar inte ännu ett misslyckande att göra en alltför besviken. Och nu befaras det alltså ett misslyckade för England att över huvud taget kvalificera sig till VM i Brasilien till sommaren.
Detta trots att England leder sin VM-kvalgrupp med bara två matcher kvar att spela, samt har båda matcherna på hemmaplan. Visst ligger de bara en poäng före både Ukraina och Montenegro, men det är ändå en utgångspunkt som får sägas vara bättre än acceptabel.
:::
Problemet är naturligtvis pressen. England måste vinna. De har inte råd att spela oavgjort mot Montenegro i den första matchen, för då går Ukraina troligtvis förbi dem genom att vinna mot Polen och har då bara kvar att möta San Marino. I princip gäller även samma sak, allt annat lika, i sista matchen mot Polen.
Och om det är något som Englands landslag är omvittnat dåliga på så är det att prestera under press. Alla fotbollsspelare på den här nivån är så klart vana vid att spela med press, men det som så länge präglat det engelska landslaget har varit en form utav negativ press som är otroligt svår att hantera. Bevakningen är mer specifik och misslyckanden hängs ut hänsynslöst.
Förut hade engelska fotbollsspelare att brottas med orimliga förväntningar och spetsades på det massmediala spjutet när de inte förmådde leva upp til dem. Nu tvingas de istället tampas med den kollektivt förhärdade uppfattningen om deras egen nationellt betingade uselhet. Det blir extra svårt att hantera för ett lag där självförtroendet på grund av resultaten redan är förhållandevis lågt.
Detta gör så klart också att England säkert mer än något annat gärna undviker ett alltid ovisst playoff-spel.
:::
Mycket av hur det faktiskt går för England mot först Montenegro och därefter Polen kommer troligtvis ha att göra med vilket mod som både spelare och ledare uppvisar inför och under matcherna.
England kan inte gå ut och spela huvudlöst naturligtvis men de måste våga ta tag i och kontrollera matchbilden. Om de tar ledningen med ett mål så måste modet finnas där att fortsätta styra matchbilden och söka en större ledning, inte enbart bevaka den smala ledning man redan har. En kvittering med säg tio minuter kvar av matchen är jag tveksam till om ett engelskt landslag förmår rent psykologiskt att reda ut.
Attityder reflekterar ledarskap naturligtvis. Och om vi förväntar oss att spelarna på planen ska visa mod under press så måste Roy Hodgson först göra detsamma. Hans naturliga instinkter är att försvara och spela disciplinerat, men mot Montenegro och Polen måste han våga ge sina spelare taktiska direktiv att även attackera.
I synnerhet gäller detta ytterbackarna som måste kunna bege sig uppåt och ge mittfältet och offensiven nödvändigt understöd samtidigt som de ger laget bredd. Mycket av den taktiska kampen kommer att avgöras här.
En annan intressant fråga är så klart om Roy Hodgson fortsätter ge den gamle succédebutanten Rickie Lambert fler chanser också nu när det börjar dra ihop sig på riktigt, och när hans tillgängliga anfallsalternativ är fler än förut.
Själv tror jag att Lambert, oavsett kvaliteter, har ett sådant självförtroende och positiva associationer till den engelska landslagströjan att han kommer vara otroligt betydelsefull både i dessa matcher och i ett eventuellt kommande VM.
:::
Gus Poyet ersätter Paolo Di Canio som manager i Sunderland. Inte oväntat utan det har varit på gång i flera dagar. Från en eldfängd sydeuropé till en eldfängd sydamerikan med andra ord. Mer om detta framöver.
:::
Be Champions!!