Det har varit och är en spännande vecka för England och dess landslag i fotboll. Två avgörande VM-kvalmatcher, en mot Montenegro och en mot Polen. Den första är vunnen men den andra måste fortfarande vinnas. Något som kommer att visa sig på tisdag kväll om det blir så eller ej.
Att vara Englands förbundskapten innebär så klart vissa specifika utmaningar som bara har med själva fotbollen att göra. Men vid sidan av dessa så är det engelska förbundskaptenskapet dessutom ett häcklopp mellan distraktioner och kontroverser skapade antingen av media, av spelare, av det egna förbundet eller, som i det här fallet, av kollegor inom managerskrået.
Distraktionen den här gången var Harry Redknapps bok i vilken han utan omsvep skär kabanossen av FA för att de inte beslutade sig för att ge honom det jobb som Roy Hodgson nu har. Att boksläppet kommer just i samband med dessa VM-kvalmatcher är självklart ingen tillfällighet.
Man kan fråga sig hur Redknapp tror att den här boken och tidpunkten för dess publicering hjälper det engelska landslaget, eller om det ens är av intresse för Redknapp. Men att han gör som han gör kan så klart ge en ledtråd om varför FA valde att inte erbjuda honom uppdraget.
:::
Ledtrådar är dock inget som Harry Redknapp riktigt efterfrågar. Så övertygad är han om sin egen förträfflighet att han var och helt säkert fortfarande är helt säker på att han är den rätte för uppdraget. En övertygelse han helt säkert fått på grund av sitt fria och symbiotiska förhållande till media.
Fotbollsvärlden och kändisskapet kan vara lite av en bubbla. Som offentlig person är det lätt hänt att börja tro på den myt som media och andra aktörer sprider om sig själv. Och det allmänna budskapet framför allt i media var att Redknapp var den självklare kandidaten.
Nu visade det sig att skälet till medias budskap inte var så mycket att Redknapp var den självklare kandidaten utan snarare att media önskade att Redknapp skulle vara den självklare kandidaten. En inte obetydlig skillnad. Bakom denna önskan ligger helt säkert Redknapps utåtriktade personlighet och hans förmåga att skapa rubriker.
Frågan är då vad som i så fall ligger bakom FA:s ointresse. Möjligen för att de ser på vad engelska journalister kanske uppfattar som att vara en trevlig kille att snacka skit och ta en öl med som en tendens att sätta sin egen person före uppdraget.
Harry Redknapps förmåga till självförhärligande ska sannerligen inte underskattas, vilket inte minst bokens missvisande citat om att Englands spelare ville ha honom som förbundskapten illustrerar klart och tydligt. Likaväl som hans inte helt subtila sätt att markera överordning gentemot Brendan Rodgers genom att ”avslöja” att han funderade på att göra honom till sin assistent.
FA kan säkert också ha dragit öronen åt sig angående några av de kontroverser som följt Harry Redknapp i spåren, inte minst hans trassel med misstankar om skattebrott. En förbundskapten för England är lika mycket en symbol som en funktion.
Det som känns mest avigt med idén om Harry Redknapp som Englands förbundskapten är dock hans förhärligande av föreställningen att det är häftigt att vara okunnig. En föreställning som ligger makalöst fel i tiden när ett av engelsk fotbolls allra största strategiska problem är bristen på tekniskt och taktiskt kompetenta coacher.
FA:s satsning på St Georges Park är tänkt att på sikt åtgärda detta problem. En satsning som Harry Redknapp i sin bok väljer att kommentera med att han mycket hellre sitter och pratar strunt med fotbollsspelare än i möte med män i kostymer.
Utnämningen av Roy Hodgson som Englands förbundskapten går naturligtvis att diskutera, precis som det gått att diskutera vem som än hade utsetts till jobbet. Men det framgår ändå att FA insett att både förbundet och den engelska fotbollen är i behov av såväl modernisering som intellektualisering, med bland annat spansk, holländsk och tysk fotboll som förebild.
Harry Redknapp är och var den raka motsatsen till en sådan utveckling. Han är snarare en reproduktion av den förhärskande och begränsande brittiska föreställningen att fotboll är en fråga om vilja snarare än kunnande. En hopplöst förlegad uppdelning.
:::
England möter Polen på tisdag kväll och måste då vinna för att kvalificera sig för VM i Brasilien 2014. Detta nästan exakt 40 år efter att England 1973 spelat en annan helt avgörande VM-kvalmatch på hemmaplan mot Polen, men då misslyckats med att vinna och att kvalificera sig till VM 1974.
En annan av dessa ikoniskt engelska managers som av olika skäl aldrig blev Englands förbundskapten, Brian Clough, utmanade inför den matchen ödet med att kalla Polens målvakt Jan Tomaszewski för en clown. Tomaszewski gjorde en fenomenal match, matchen slutade 1-1 och Polen gick till VM på Englands bekostnad.
Harry Redknapp vill gärna se sig själv som medlem i den här klubben av riktigt stora brittiska managers. Men om sanningen ska fram så är väl den där jämförelsen det närmaste han egentligen kommer.
:::
Be Champions!!