I måndags valde jag att ge Harry Redknapp en rejäl bredsida angående dennes nya bok och hans fruktlösa ambitioner ta det engelska förbundskaptensjobbet i besittning. Även innan den här säsongen inleddes yttrade jag min tveksamhet kring om Redknapp skulle lyckas med QPR eller över huvud taget bli kvar i klubben särskilt länge.
Men det är inte mycket här i världen som är helt och hållet svart eller vitt, och det måste naturligtvis konstateras att Harry Redknapp och QPR tvärtom har inlett säsongen i The Championship på ett väldigt bra sätt. Tvåa i tabellen med 26 poäng på elva spelade matcher, samma poäng som Burnley på förstaplats men med en match mindre spelad. Fem vinster på de sex senaste matcherna, mycket talar för att QPR är på väg tillbaka till Premier League.
Det är en betydligt mer positiv kurva än den som QPR har befunnit sig på under de senaste två säsongerna, när de för första gången sedan mitten av 1990-talet befann sig tillbaka i Premier League. De klarade sig på den första säsongens tilläggstid kvar i Premier League bara för att den andra säsongen åka ut utan att över huvud taget erbjuda någon som helst kamp.
Vi har sett andra klubbar, såsom Blackburn, Portsmouth, Birmingham och Wolves, åka ur Premier League på liknande sätt förr, och de har haft det förtvivlat svårt att vända på trendkurvan, och är nu fast i The Championship eller än värre så har de till och med flyttats ned i League One eller League Two. Det måste ha varit en av QPR:s många farhågor att detsamma skulle drabba dem.
:::
Så har dock inte skett och en teori väl så god som någon annan om vad detta kan tänkas bero på är att det helt och hållet har med klubbens spelarmaterial att göra.
Det var ett av QPR:s stora strategiska misstag att de i samband med att de säsongen 2010-11 vann The Championship och flyttades upp till Premier League valde att överge de spelare som svarat för framgången. Mängder av nya spelare köptes till klubben, inräknandes Shaun Wright Phillips, Joey Barton, Armand Traore, Kieron Dyer, Djibril Cissé, Bobby Zamora, Ryan Nelsen, Loic Remy, Julio Cesar, Ji-Sung Park, Junior Hoilett, Stephane M’Bia, Christopher Samba, Esteban Granero, José Bosingwa med flera.
Det går att skriva en roman om var och en av dessa spelares individuella brister i QPR, men kollektivt sammanfattandes kan man säga att alla dessa köp skapade en bred trupp med många spelare och höga löner, men absolut inget fotbollslag.
Harry Redknapp är knappast främmande för att öppna en klubbs plånbok och köpa spelare, det är snarare ett av hans signum. Men vad han har lyckats åstadkomma på ett knappt år med QPR är att avlasta många av klubbens högprofilerade men lågmotiverade spelare, ersätta dem med spelare som är kompetenta på The Championship-nivå, och som spelar för varandra och för laget snarare än sitt lönekuvert.
De spelare som Harry Redknapp värvade under sommaren är Richard Dunne, Danny Simpson, Charlie Austin, Matt Phillips, Gary O’Neil och Karl Henry. Därtill är Joey Barton tillbaka från sitt franska äventyr och det är ju en spelare utav etablerad Premier League-kvalitet.
Vi skulle kunna skriva ännu en roman om dessa spelares individuella färdigheter och möjliga defekter, men vad de bidrar med till QPR:s och Harry Redknapps lagbygge är, helt nödvändigt i The Championship, karaktär och kampmoral. Och på så vis har QPR återvänt till de kollektiva egenskaper med vilka de vann The Championship för tre säsonger sedan.
Här spelar också en av Harry Redknapps goda managerkvaliteter in, nämligen hans förmåga att motivera sina spelare. Han påstår sig möjligen inte kunna vare sig läsa eller utforma en taktiktavla, men han förstår sina spelare och han är märkligt bra på att inspirera dem att kämpa för laget och för varandra.
Och med dessa egenskaper och kvaliteter tillbaka i laget så borde QPR rimligtvis ha en god chans att vinna The Championship igen, och en bättre chans att hålla sig kvar i Premier League om de väljer att den här gången hålla fast vid dem, snarare än att drabbas av åksjuka och värva nya mängder av större namn.
:::
I någon mening kan man hävda att QPR i sina två senaste managers, Harry Redknapp och Mark Hughes, har valt två personligheter med liknande komplex, det vill säga ett ego som lite grann vill göra gällande att de egentligen är för bra för det där jobbet.
Hos Mark Hughes var det kanske snarare fråga om ett trauma än ett bestående personlighetsdrag, efter dennes förnedrande avfärdande från Man City, dennes första och hittills enda riktiga toppuppdrag inom fotbollen. Hos Harry Redknapp känns det mer som ett systematiskt karaktärsdrag, han har helt enkelt en väldigt hög uppfattning om sig själv.
Men kanske gjorde det traumatiska det svårare för Mark Hughes att övervinna dessa känslor i QPR. För Harry Redknapp anser sig utan tvekan vara en manager lämpad för Premier League och inte The Championship, men istället för att låta käften glappa om det så har han hittills klarat av att gräva ned sig och försöka bevisa det på fotbollsplanen istället.
Och det är ju naturligtvis en beundransvärd egenskap i sig. Så mycket talar för att det största hotet mot QPR:s uppflyttning till Premier League den här säsongen består i att managerrouletten i Premier League slutar med ett erbjudande som Harry Redknapp vare sig vill eller kan säga nej till.
:::
Be Champions!!